Har skrivit, har tagit bort... Ibland är det så himla lätt att vara stark och duktig, att hitta svar på alla frågor om hur jag vill att mitt liv ska se ut. Sedan tar alla fina minnen och önskan om att allt det fina skulle fortsätta i all oändlighet över ... och jag får själv lust att för en natt umgås med min farlige Captain Morgan. Tur att jag har sett och upplevt för mycket..tur att jag inte är villig att släppa kontrollen över till min Captain. Ska man hitta något positivt med det livslånga medberoendet så är det det, man vet...

Har gråtit i en vecka nu, är trött på mig själv. Vågar inte ens tänka på vad väninnorna tycker, de fortsätter att bry sig och ringa...att de orkar. Kan tårar ta slut?

Behöver bekräftelse...behöver höra av någon som inte känner mig att mitt avståndstagande kan RÄDDA LIVET på den jag älskar MEN vars beteendejag väljer bort/ på den som älskar mig MEN som väljer alkoholen före mig.

Så SNÄLLA skriv om du har varit med om ett lycklig slut...så berättar jag för dig, även om du redan vet, att det finns någon där ute som får omvärlden att blekna, som tar dig för den du är, som får stjärnor att lysa starkare. Jag berättar för dig, även om du redan vet, att du kan älska någon (som inte är ditt barn) så starkt att du fattar beslut bortom ditt ego och bortom ditt eget bästa.

Men det är inte lätt och det är inte alls kul ikväll.

baraframåt

Fotografiska...'nude survival' ger perspektiv och jag frågar mig själv:
varför utsätter man sig frivilligt för enormt lidande man är maktlös över (och drar dessutom mina barn med i det)? Tufft när man älskar...

baraframåt

Har brutit med min pappa idag. Lika bra när jag ändå håller på. Hur det känns? Hemskt, som att han är vid liv men ändå finns inte. Jag orkar inte mer utan att gå under. Orkar inte med fler brutna löften, manipulation, lögner och att bara ge utan att kunna räkna med människor. En obeskrivlig sorg och jag kanske inte håller mitt löfte heller och återupptar förhållandena både till pappa och pojkvän, men då har jag KRAV, vilka jag redan vet inte kommer uppfyllas så...
Som sagt, det är tufft när man älskar...

Om varför. Varför man som anhörig/medberoende väljer att vara kvar i något som oftast är dödfött.
Varför man inte släpper taget och bejakar sig själv.
Om jag visste svaret på det så skulle jag gärna skriva dig det på näsan :)

I mitt fall så handlade det om att min kamp för att få min alkis nykter till slut överskuggade allt och mitt eget jag hade upphört att existera.
Jag hade andra roller att spela som bar upp mig. Som förälder,som arbetsgivare som vän. Men jag i förhållande till mig själv. Den allra viktigaste relationen fanns inte där längre.

För man kan inte hålla liv i sig själv när man lever i något som inte längre fungerar.
Man är tvungen att sätta sig själv på paus eftersom det är så ologiskt det man utsätter sig för.

Därför kan man inte heller på ett enkelt sätt ta sig själv i handen och snällt säga: Nu så går vi.
Detta är inte bra och det är dax att släppa taget.
För hon som borde vara där och göra det finns inte längre.
Hon torkar spya eller ringer soc eller pratar med andra oroliga anhöriga om vad man kan göra.

Så var det i mitt fall och jag får varje dag kämpa för att ge henne plats och tid.
Hon tittar bara fram ibland,jag ger henne bara en klapp på axeln eller beröm eller vila ibland.

För mer klarar jag inte och får den här nya lilla människan för stor plats så klarar man inte det heller.
Då kommer ångesten,skulden och skammen som ett brev på posten.

Tidigare så sa jag; Jag kan inte lämna min alkis då kommer jag att dö.
Fullständigt ologiskt förstås,men inte för mig..

Jag har sen bytt det till,det är ingen ide att jag försöker bli lycklig för då kommer jag att dö.

Nu är jag inne på: Jag ska vara lycklig när jag dör.

Så att jag skulle kunna få vara lycklig och dessutom få fortsätta leva har inte satt sig i min själ än.
Men jag jobbar på det och det är en kamp,varje dag..

Jag vet inte om mina ord kan hjälpa dig,men det är och var min resa.

baraframåt

Tack för berättelsen om din resa och ditt perspektiv. Jag skriver frågorna som snurrar i mitt huvud. Anser inte att jag har rätt att ställa dem för andra, däremot hoppas att någon mer har funderat på dem.

Alla har sin egen resa, som ändå innehåller så många likheter för många medberoende, den känslomässiga kampen mellan hopp och förtvivlan, frustration, sorg, ångest, dåligt samvete, besvikelse mm Egna önskan och drömmar som tappar betydelse mer och mer med tiden. Alla måste dock hitta sin egen sanning och göra val över sitt eget liv.

Alla som skriver här är missnöjda med något i sin situation och söker förståelse, alternativ och vill hitta en väg till förändring. Att ställa frågor och hitta nya perspektiv i bl.a. samtal, konst och litteratur, är mitt sätt att hantera det idag, svaren ändras ju med tiden och mig själv.

Mitt tidigaste minne är från mitt treåriga jag som hjälper pappa hem från dagiset, att han faller ihop framför köksdörren så jag måste klättra över honom för att kunna dricka vatten. Mamma orkar ju inte tänka på allt, har fullt upp med sitt eget. Jag har hjälpt pappa sedan dess, burit hans bagage med minnen och skuld. Igår orkade jag inte mer. Om avbrottet är tillfälligt eller permanent märker jag med tiden.

Som 20-åring blev jag ihop med en kille som med jämna mellanrum delade ut örfilar. Efter skilsmässan visste jag inte längre vem jag var. Sedan dess har jag mest fastnat för män med beroende och gjorde mig fri så fort jag upptäckte det. Men den här killen för två år sedan förtrollade mig med sina magnetiska ögon och med allt hans personlighet hade att bjuda på. Älskar honom än, väldigt mycket, men det skrämmer mig än att ha sett honom svimma av i mina armar mitt i skogen. Än känner jag rädslan för att han skulle dö av alkoholförgiftning där. Saknade är stor men jag behöver ett långt avbrott.

Känner att jag sviker, kanske även mig själv. Tårarna sprutar och vill backa bandet. Är inte van vid att sätta mitt eget bästa (?) på främre raden.

Du ser, min resa har varit sådär 43 år lång och det enda jag vet är att det "normala" skrämmer mig samtidigt som medberoenderollen börjar ta död på mig. Så jag behöver ställa frågorna, även de utmanande som väcker rädsla, ångest, ilska och irritation, och hoppas på fler perspektiv för att få bättre grund att stå på. Hoppas också att genom att ställa dem behöver någon annans medberoende kanske inte vara lika lång som min.

Ställer frågorna för mig själv, men den som vill får gärna ställa dem för sig själv också. Ju fler alternativ till svar vi läser desto lättare blir det att komma fram till vår egen sanning...tror jag.