Det var länge sen jag skrev i min långa tråd "var finns hjälpen" som började 2014. Allt kändes hemskt och overkligt och jag letade förtvivlat efter hopp och hjälp medan mannens missbruk blev värre och värre.
Hösten 2015 nådde vi vägs ände och jag övervägde på allvar att flytta ifrån honom.
Han tog kontakt med en läkare och fick utskrivet Naproxin. Medicinen har dämpat suget och det inträffar inga katastrofer numera men folkölen kan han inte undvara. Det blir minst en sexpack varje kväll. Periodvis bryr jag mig inte utan försöker tänka på att det är i alla fall mycket mycket bättre än för ett år sen. Vi har det bra på många sätt och jag har svårt att tänka mig att lämna vårt gemensamma liv. Och visst är jag glad att jag slipper torka piss och hjälpa honom upp för trappan. Så är det inte nu för tiden.
Men det gnager. Min irritation kryper i kroppen när jag hör ölpytset och ser de tomma burkarna.
Han avfärdar min oro och tycker att jag överdriver. Vilket får till följd att jag i stället för att ta upp den för mig avgörande frågan om hans drickande retar upp mig på allt han gör. Hur han äter, rör sig, pratar, andas. Jag vill inte vara den här gnatiga tanten, jag inser att jag inte är trevlig alls.
Det finns många kloka människor som uttalar sig på Forum och jag har många gånger känt det som om det var min livlina. De flesta kommer fram till att det är allt eller inget som gäller.
Men för mig är det inte ett alternativ att ställa ultimatum. Jag är inte beredd att bryta upp från
från den plats jag har trivts på så många år, släkt och gemensamma vänner. Så, kan man säga, gnäll inte då! Skyll dig själv och gilla läget! Man kan inte ändra någon annan än sig själv! Eller?

AliceAlice

Du vet ju vad du vill! och du vet att den enda man kan förändra är sig själv. Sen är 6 öl/dag en ganska hög alkoholkonsumtion. En riskfri konsumtion av alkohol är 2cl starksprit som motsvarar en lättöl/ dag. Även om din vardag blivit mycket bättre så kvarstår en problematik.

Har ni fått någon hjälp som par eller du som anhörig? Det tror jag ni skulle behöva! Ni kan själv avsätta en stund varje kväll och diskutera sådant som varit under dagen.

Hur har du det med egentid och egna intressen/vänner? Är detta något du kan förbättre/förändra?

Hur kan du förändra dina tankar kring när kapsylpyset hörs? Hur kan du tänka snällare om dig själv?

Det beteende du beskriver att du har och som du inte själv gillar kan vara orsakad av stress, att leva med en missbrukare är en stress och kanske finns det fler saker i livet som stressar dig? Det kan också vara ett försvar för att slippa ta tag i det som verkligen tynger dig. Försvar har vi för att klara av jobbiga händelser och de styr man inte så lätt över med viljan utan de är ganska primitiva, så anklaga dig inte!!! Det finns en anledning till ditt beteende och det bästa sättet att ändra är att ta reda på vad det är!

Massor av styrka!!! Kram Alice

baraframåt

Allt eller inget är precis vad de flesta försöker undvika, tror jag, men bara för att man bestämt sig betyder inte att man inte får beklaga sig. I din strävan efter att få dina behov tillgodosedda, verkar du börjat gå på reservbatteriet. Försök att inte anklaga dig, stress kan locka fram sidor vi minst gillar i oss. Frigör tid för dig själv! Kan du göra saker du gillar med dina väninnor (starka, självständiga kvinnors umgänge är inte att underskatta)? Ibland blir omständigheterna sådana att man bara kör på och först när det har gått för långt blir det tydligt att man är helt slut. Då är det jobbigt att sätta stopp och själv brukar jag tyvärr bli rätt drastisk i mina beslut för att skapa andningsutrymme. Sjukt att det skapar en konstig känsla att först och främst ta hand om sig själv, men när man för längre och längre stunder klarar av att släppa tanken på vad den andre gör, börjar man ganska snabbt att slappna av helt, få tillbaka energin och hitta tillbaka till den person man vill vara. När du väl är glad och strålar av energi, finns inte en ölburk i världen som kan få dig att bli irriterad. För det kanske inte är värt att lägga energi på saker som får dig att bli det? För det kanske inte är värt att bli tom på energi för något man inte själv rår över?

så fint att höra av dig och gott att livet är bättre fast det är som det är. Jag minns dig så väl och hur du beskrev livet när du började skriva här. Jag tolkar namnet på din nya tråd som en fundering om ditt val att leva kvar med din man, är det rätt eller fel mot dig själv? Det kan bara du veta, kanske det kan hjälpa dig att klargöra genom att skriva här? För mig var det väldigt hjälpsamt att konkret formulera i ord och skriva... jag kom ofta till insikter medan jag skrev och genom att gå tillbaka och läsa. Förstås har också den respons jag fått varit betydelsefull - framförallt den första tiden.... då var det också mycket som sved och där jag behövde tid att ta in andras reflektioner över det jag delade med mig av här.
Hoppas livet fortsätter i en bra riktning! Allt gott och kram / mt