Hej. Nu har jag läst i många trådar och det känns mitt i allt det tunga, faktiskt som en lättnad. Jag är inte knäpp eller inbillar mig inte. Det är inte mitt fel att min man dricker. Jag är inte en idiot eller värdelös. Känslan av att va skuld till allt håller på att knäcka mig. Det är alkohol 5-6 dagar i veckan. 1 flaska vin och 3 starköl på en vardag slinker lätt ner.
Nu har jag en tanke som jag vill dela med mig. Kan man bli beroende av att vara medberoende? Detta låter nog underligt, men jag är konstigt nog, hur jag ska uttrycka det, trygg i min roll som medberoende. Att skydda, fixa till vara den som kör barnen när min man är för bakfull. Man är fast i att kontrollera ett kaos.

Vet inte hur många flaskor jag letat efter och hittat. Hur jag sitter på golvet i garaget och storgråter när jag hittar dom där vodkaflaskorna och vinflaskorna och de tomma ölburkarna. Ja ölburkarna gömmer han inte ens längre, de ligger slängda i hela garaget. Där sitter han på kvällarna och helgerna och röker och dricker och spelar och surfar på sin mobil. Jag jobbar heltid och har 2 gemensamma barn och 2 sedan tidigare. Min äldsta dotter hatar min man. Ja föraktar honom och de pratar inte ens längre. Min äldste son som snart ska iväg och jobba och plugga utomlands tycker han är en jäkla skit.
Min man är välutbildad och har ett bra jobb med en välavlönad chefsposition. På jobbet är han charmig, ytterst kompetent och väldigt omtyckt. Brukar få höra att "vilken tur jag har som har en sådan man".

Jag känner mig fast rent ekonomiskt och även när det gäller barnen. Nu kan jag distrahera dom och skydda på något vis. Känner inte att jag litar på honom med barnen. Han är en bra pappa, men mest irriterad eller frånvarande de sista åren.
Att vara medberoende har blivit som ett gift för mig. Så känner jag. Utan mitt medberoende vet jag inte vem jag är och hur ska jag kunna lämna när det ändå är hans drickande som livnär detta? Vet att detta låter så konstigt, men just nu är jag så nedtryckt av alla elaka ord och slutkörd av allt som skall göras.

Jag inser att detta inte kommer att kunna fortsätta så mycket längre till. Att varje dag bli tillsagd att hålla käften och att man är en idiot för man glömt köpa toapapper eller att fisken kunde lagats till på annat sätt, ja jag orkar inte så mycket mer.
Detta blev ett långt egoinlägg.

InteMera

Jag har tänkt på dig Muminmamman och undrat hur det går för dig? Hoppas sommaren fört med sig någon ens liten lättnad i din svåra sits! Skriv så gärna några rader om du orkar om du ännu tittar in här ibland!