Är så förvirrad och behöver lite synpunkter utifrån

Hej.
Jag vet varken ut eller in, vad jag känner och vad som är rätt eller fel. Eller egentligen vet jag nog... Jag tycker att min man har ett alkoholproblem. Han kan dricka stora mängder (ca 12 starköl, 50cl eller 1-2 flaskor vin) men bara på fredag och lördag. På semester blir det oftare. Dock blir han inte alltid jättefull och han dricker inte de här mängderna varje gång. Men det inträffar att han blir så otroligt full med jämna mellanrum. Han har råkat ut för det ena och det andra pga drickandet. Han har blivit dömd för att ha slagits, blivit lobad och hemkörd av polis, ramlat och slagt i huvudet rejält vid flertalet gånger. Ibland blir han agressiv och hotfull. Han har gett sig på mig fysiskt några gånger, inte jättemånga men det har hänt ca 4 gånger under våra 13 år ihop. Han har pissat ner sig och spytt ner våra möbler. Han kan bli otrevlig mot mig och säga riktigt elaka saker. Idag kom han hem sådär full och jag blev så oerhört arg på honom och sa åt honom att han var egoistisk och elak mot sina barn och att jag var så besviken på honom (och jag vet att det inte är läge å säga nåt när han är full men jag blir så arg). Hans kompis var där och hade lett honom hem för han knappt kunde gå. De hade även varit hos en granne på gatan och druckit berättade kompisen. Och jag skäms nu då oerhört att de sett honom så full. Vad ska de tro om oss? Antagligen det som är sant och det smärtar, jag kommer ju undvika å träffa på dem hädanefter. Min man blev arg på kompisen för nåt och knuffade in honom i väggen så han gjorde illa sig( när de var hemma vid oss). Sen drog min man iväg. Jag var så arg och ledsen och berättade för kompisen att han blir agressiv och att han varit det mot mig oxå. Jag har inte berättat det för någon tidigare men en del har nog märkt tendenser? Det är så lustigt oxå för min man brukar klaga å prata skit om personer men ändå kan han gå ut och dricka med dem? Det är så konstigt i min värld att man vill umgås med människor man inte gillar? Jag ser ju vilken galen historia när jag läser vad jag skrivit och jag vet ju att han har problem med alkoholen även om han inte tycker det. Och jag vet ju vad jag borde göra...LÄMNA. men jag känner mig så svag. Och vad händer med barnen? Ska de vara varannan vecka då? Tänk om han dricker?. Om jag är kvar så har jag iallafall kontroll på vad som händer och kan skudda dem. Å andra sidan så mår de dåligt av det här. De förstår ju även om vi inte pratar om problemen. Jag tycker den här relationen står mig upp i halsen. Jag orkar inte leva i den längre. Jag känner ingen kärlek längre. Är jag självisk mot barnen om jag skiljer mig? Inget barn vill ju att sina föräldrar ska gå isär. Och jag vet ju att jag imorgon inte kommer göra något annat än att sura. Hur hittat man styrka och mod att lämna? Hur ska man få tag i lgh och hur går det med ekonomin?

Förlåt för ett långt och virrigt inlägg. Det är mycket som snurrar i huvudet och jag är så förrvirrad. Hoppas ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv utifrån på situationen. Jag känner mig så ensam och har ingen att direkt prata med. Det känns som om jag håller på att bli galen

Profile picture for user MCR

Så bra att du berättar om det som är svårt. Sätter ord på det som så länge varit hemligt och skamfullt att prata om. För vi för gärna så - gömmer undan, förminskar och skyddar. Såväl den beroende som oss själva.

Men det går att förändra. Och att du sätter ord på det som hänt är ett första steg. För det låter som att du vill ha en förändring. För precis som du säger, men din man inte vill medge, har han problem med sitt drickande. Det ger konsekvenser som påverkar honom såväl som samtliga familjemedlemmar.

Fundera hur du vill leva ditt liv? Vad behöver du för att må bra? Du behöver inte lämna i dag. Sådana beslut tar tid. Men att prioritera dig själv och dina behov kan du börja med i dag.

Och dina barn påverkars såklart av hur ni har det nu. Och de lär sig också av de mönster som de växer upp i.

Försök att inte undvika dina grannar. Prata om det som är sjukt. Om du orkar.
Fortsätt i alla fall att skriva här om dina tankar.

Jag levde i över ett decennium i en destruktiv relation med en bipolär missbrukande man. Och jag har lämnat. Och jag vet att jag har gjort det som är rätt både för mig själv och mina barn. Men det var en lång väg dit.

Profile picture for user sessi

Du ska inte behöva skämmas för din mans beteende hos grannen. Det är inte du som har bettet dig illa. Så gå rak ryggan.

Profile picture for user Ensamivärlden

Tack snälla MCR och sessi för era fina ord. Jag behövde dem. Jag vet innerst inne att det är som jag känner men det är så skönt att få det bekräftat av någon som ser det objektivt. Och som vet vad man går igenom.

Tankarna snurrar för fullt. Fast det brukar dem göra. Men något har ändrats sen bara förra veckan. Förra helgen så hade min man födelsedags fest och jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli en bra fest. Han blev såklart full och när gästerna började röra sig hemåt blev han arg (antagligen för han ville festa) och han skrek på mig att det var mitt fel (framför flera av gästerna dessutom). Jag vart så arg och ledsen att jag började gråta (jag var nykter). Jag brukar inte gråta fram folk, det är det värsta jag vet. Att visa sig ledsen och sårbar. Men då kunde jag inte hålla masken. De som såg(flera av mina syskon och mina föräldrar) var då stöttande mot mig och tröstade mig. De har ringt mig nu i veckan och frågat hur det är. För första gången så stack jag inte under stol med hur jag kände och vad jag tyckte om hans sätt. Även om jag inte berättade om hans agressivitet eller hur mycket han faktist dricker så berättade jag att jag var ledsen fortfarande över hur han skrek på mig. Och sedan berättade jag för hans kompis igår och skrev här vad jag känner. Inom loppet på en vecka så har jag berättat mer än vad jag gjort någonsin under alla deska år. Jag kanske är inne i en process?

Jag börjar också på allvar tänka på att gå och prata med någon. För att få lite rätsida på tillvaron. Men det är så svårt för jag vet inte vart jag ska vända mig? Och när det kommer till kritan vet jag inte om jag vågar. Men en dag kanske?

Men jag ska verkligen ta dina råd till mig MCR. Att börja fundera på vilket liv jag vill leva. Och prioritera mig och mina behov. Jag har läst härinne under flera år men inte tidigare vågat skriva.

Och å vad jag har önskat att jag var en av dem som vågade lämna och börja ett nytt liv. Det säger ju ganska mycket. Tänk att få slippa ångesten av att höra en ölburk öppnas, eller ett vinglas som fylls på från en bib. Och att slippa få hjärtklappning av att höra en nyckel i dörren mitt I natten. Att hela tiden försöka hålla masken när han dricker för husfrisens skull. Så det inte ska bli bråk. Fastän man känner sån avsky inför den människa han blir när han blir full. Och sen får man dåligt samvete för man känner avsky.

Jag vill verkligen förändra min situation. Och jag vet att det bara är jag som kan göra det. Hoppas jag finner styrkan att ta mig igenom det här och inte faller tillbaka i gamla spår.

Profile picture for user Nordäng67

vet att du är en person som vågar lämna ett förhållande som skadar dig! Steget känns enormt just nu men ta små steg i rätt riktning som stärker dig! Du har redan tagit ett enormt steg genom att öppna upp mot omvärlden och inte skydda någon som gör dig illa! Att gråta och visa sin sårbarhet är en styrka tycker jag och det är också att stå upp för sig själv!

Profile picture for user Ullabulla

I början så behövs bara det lilla för att man ska känna att något händer.
Islossning på något sätt och mitt i allt så har ett flak lossnat.

Läs och skriv och lägg en dag till nästa.
så kan du snart gå tillbaka och se att det händer saker.
Kanske framför allt att du vågar se hur det verkligen är.

Inte bara är det är som värst utan även i vardagen våga se hela bilden.
Lycka till och välkommen hit!

Profile picture for user Blåklocka

Grattis!
Kan verka konstigt, men jag menar verkligen just Grattis!
Du har just bu påbörjat den väg som kommer att leda dig mot något annat än vad du tidigare trott att du behöver vara i, ta ansvar för.
Genom att skriva här i med och motgång, att du öppnar upp och berättar precis vad som pågår i ert äktenskap.
Du och din alkoholist till man har länge dansat en dans där du känner den skam och skuld som hör hemma någon annanstans.
Nämligen där den tunnan med skut hör hemma- hos fin man som väljer att döva det han inte orkar se på, ta tag i, dövar med alkohol.
Jag håller med Nordanäng, jag tror på dig! Du är värd att ta vara på ditt liv. Din man får kanhända också plats i detta ditt nya liv. MEN INTE SÅ SOM HAN VÄLJER ATT LEVA NU.

Stor kram

Profile picture for user Emmapemma

Vad kloka kommentarer! Hoppas du känner stödet, ensamivärlden. Men du måste gå. Med pyttesteg eller större om du känner dig stark, bara du går. Idag tror jag också att du gått en bra bit som skriver. Jag kom hit idag. Blivande sambon tyckte det var läge att tokdricka lördag och söndag. Senast i juli gjorde han detta men inte så mycket som nu. Annars är han fantastisk, aldrig otrevlig eller våldsam. Nåt fick honom att göra detta nu. Undrar vad. Men åter, bra att du börjat gå! Styrkekram!

Profile picture for user Wendy

Så trött. Tappar glädjen och känner likgiltighet. Min man har problem med sitt sätt när han dricker och han dricker varje dag vilket han gjort i princip i 10 år. Han har hållt sig något lugnare men för några veckor sedan small det rejält. Han blir fysiskt våldsam och kallar mig det ena och andra. Jag svarar ibland men går ner till stallet och sover där emellanåt. Är som att prata med en 5 åring.
Jag har själv hängt på i drickandet men till sist kom jag till punkten där jag kände att detta är inte rätt. Vi har varit tillsammans i 12 år till och från. Har 5 barn ett gemensamt på 10. Bor på hans föräldrar gård med hästar och höns. Jag har en lägenhet som mina barn bor i så visst kan jag flytta men vill verkligen inte det.
Har nyss gått upp för mig att det största problemet är alkoholen. Letar alltid olika anledningar till varför han är som han är ibland. Han har en uppväxt med socialen hans föräldrar var missbrukare, han har mkt agg inom sig från början och brukar säga att alla andra som han växt upp med har dött men han är en överlevare. Känns konstigt nog skönt att våga skriva dessa första raderna.

Profile picture for user Li-Lo

Så bra att du vill och kan skriva om det som händer. Det låter som att du under lång tid ansträngt dig för at få vardagen att hålla ihop och försöker förstå varför din partner agerar som han gör. Dina försök har dränerat dig och får inte den effekt du önskar. Att inte berätta för andra hur du man har det är lika vanligt som vanskligt. Du är klok som valt att själv sluta dricka, för dig och för era barn. Du visar även mod nu genom att du bryter din tystnad med dessa första rader. Om och när du känner dig redo att berätta för någon annan, vem skulle det kunna vara?

Jag hoppas att du finner stöd här. Starta gärna en egen tråd och berätta hur det går för dig.

Att utsättas för psykiskt och fysiskt våld, oavsett eventuell alkoholproblematik, skapar ofta processer som kan vara svåra att förstå. Att få en professionell kontakt kan vara ett steg vidare. En instans som har stor kunskap och erfarenhet av detta är Kvinnofridslinjen. Även där kan du vara anonym. http://kvinnofridslinjen.se/

Ibland kan det vara svårt att identifiera sig som våldsutsatt. Hur känner du inför de rader jag skriver?

Varna hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Ensamivärlden

Jag blir tokig. På mig själv och honom. När jag kom hem från en trevlig middag med min syster och mina barn så har mannen släpat hem polare och är full. De har druckit wiskey, snart en flaska. Jag kände redan när jag och barnen klev innanför dörren hur det stank fylla. Snabbt med barn och mig själv i säng. Nu ligger jag här med ett hjärta som skulle kunna slå sönder bröstkorgen på mig. Jag hatar honom när han är full. Jag tror inte jag är kär i honom när han är nykter heller men då är han iallafall ok. Och jag blir så arg på mig själv. Varför har jag levt med det här så länge? Varför lämnar jag inte? Jag orkar ju inte med detta längre. Jag avskyr mig själv för jag är så svag och rädd.
Usch, det är så sjukt men jag hatar musik. Bara för att han alltid spelar musik på fyllan. Jag associerar på nåt konstigt vis musik till alkohol. Samma med hans parfymer. Jag tycker inte om lukten för jag kopplar den till fylla. Stört va?

Nä jag ska fortsätta läsa på om medberoende och jobba med mig själv. Jag ska nog söka terapihjälp också. Tror jag behöver det för att reda ut känslor och tankar. Fast det kommer vara ett stort steg för mig. Ytterligare något som jag är rädd för. Att söka hjälp och visa mig svag. Fast det är ju inte svagt att våga be om hjälp, snarare modigt. Och det är just det jag inte är.

Förlåt för ett ångestfylld och lite bittert inlägg, antar att jag bara behövde få ur mig lite av känslorna som stormar runt inuti just nu. Ska försöka få lite natt sömn nu om det går för ångesten.

Tack för att ni finns!!!