Det va länge sen jag skrev här och i ärlighetens namn hade jag t.om hoppats och trott att jag skulle "slippa" det, dvs att mina problem med detta skulle vara förbi....men det börjar snart om igen, iallafall i mitt huvud och även i sambons verkar det som.

I mars i år va det droppen när han blev av med körkortet som rattfull...efter det tog han i insikt att han måste sluta annars förlorade han inte bara körkortet utan även mig och sonen. Han började ta antabus och d gick över förväntan. Dock va pratet om alkohol hela tiden närvarande, att han nångång skulle börja dricka igen, men den gången som en "normal" person. Jag sa att vi tar den diskussionen när den dagen kommer och vi la det åt sidan och fortsatte leva i våran "bubbla" som jag trodde va vårt nya liv, vårt liv tillsammans som en enad familj utan alkohol...den som var boven i allt och förstörde oss!

För en vecka sen sprack min bubbla! Han har bestämt att efter nyår så ska han sluta med Antabus för att få kunna dricka igen, på ett bättre sätt som han uttrycker det. Men det är i mitt tycke nåt som han absolut inte är redo för än och jag vill verkligen verkligen inte att han ska börja igen. Jag vill ha kvar min sambo som jag har haft nu i snart ett pr, den fina härliga glada sambon som faktiskt varit närvarande i både vår relation men också sonens och hans relation. Jag har kunnat slappna av och känt en sön trygghet i mitt hem som jag inte gjort på flera år. Ska detta förstöras nu?
Jag känner redan ångest, besvikelse, ilska och fruktansvärt sårad. Tog upp detta med honom ikväll, det slutade med att han stos och skrek på mig att jag utnyttjade honom bara och att han har allt offrat sig och anpassat sig i allt. Jag är bara en gnällig kärring som gråter för ingenting och som oroar sig över nåt som inte finns.....han har ju inte ens slutat med pillren.
Det hjälper inte, jag kan inte sluta gråta över att mitt liv ännu en gång kommer att gå tillbaka en jävla härva med hans älskade alkohol uppe på den där jävla piedestalen som vi måste fajtas över....

Dis

Skickar dig en styrkekram. Blir också ledsen när min sambo säga att han minsann har "offrat sig" och "gjort allt" för mig. Hade de slutat dricka för sin egen skull hade den typen av kommentarer inte yttrats, det är jag säker på. Hur pass stark är du i dig själv just nu? Är du där att du är redo att gå om han skulle dricka?

Min sambo har inte slutat dricka helt, bara hemma. Han har druckit några glas dvs "normalt" ute på restaurant etc. Men jag kan aldrig slappna av, när som helst kan det gå överstyr.

Anledningen till att jag loggade in här nu ikväll är faktiskt att sambon är på fest med jobbet. Han lovade mig en tidig kväll (dvs 21-22) men nu är kl 23 och han har inte ens svarat på mitt sms som jag skickade för en liten stund sedan... Känner hur klumpen i magen växer för varje minut som går.

Nykteristen

Jag är/var stark i mig själv tills han yttrade det här och jag kände hur jag på nåt sätt slank in en bit i mitt medberoende. Men d är väl kanske det som är en styrka denna gång att jag är medveten om det och är i sig inte rädd för att ta konsekvenserna av mina beslut.....dvs lämna om det går till överstyr. Men jag är fortfarande så jkla rädd över vad jag tror komma skall.

Hur länge har din sambo kunnat dricka på det här sättet? Är d nåt som funkar?

Sambon är helt övertygad om att detta ska funka, men attityden han skapat de senaste dagarna är fruktansvärt lättirriterad, frustrerad och förväntansfull....nedräkning? Det går absolut inte att diskutera alkohol längre vilket d gjort annars om hur hans vanor varit etc. Antar att detta blir ett återfall?

Hoppas din sambo kommit hem nu och i det skick du förväntar dig!

InteMera

Välkommen tillbaka Nykteristen även om jag hoppats för din skull att ert ordnade upp sig.

Tråkigt att höra han håller på och vänder, tror han är färdigbehandlad. Vi får hoppas dina farhågor ska visa sig onödiga!

Nykteristen

Även att jag som sagt hade sluppit! Än så länge har han ”bara” satt ett datum för att sluta med tabletterna....men jag känner hopplöshet hur mkt jag än försöker intala mig att d kanske funkar, kanske kanske är d nåt som faktiskt fastnat i huvudet på honom efter allt....men samtidig tjäna allt lönlöst igen!

Hur går det för dig, InteMera? Hoppades inte se dig (i all välmening)

InteMera

Ja tyvärr har jag själv haft ett stort behov av att hänga kvar här, fortsatte skriva i din gamla tråd och läget är väl både värre och bättre än i mars när du tog paus. Ska på lägenhetsvisning imorgon då drickandet eskalerat till nya höjder hos oss och jag ser ingen mer utväg egentligen än att flytta för min del. Han har inte tagit itu med problemet trots halvhjärtande löften vid nåt tillfälle så tror inte vår familj går att rädda längre. Ska nog mirakel till för det. Men jag känner mig rätt stark och vet att jag har makten att välja, flytta eller stanna, och att sina problem måste han själv reda ut.

Hade önskat du slapp oroa dig för återfall och kommande bekymmer men jag tror jag skulle känt likadant i din situation. Styrkekram till dig!