Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Lelas

Tänk om lite av min kärlek till maken kunde spilla över på honom, så att han kunde förlåta sig själv.

Godnatt.
/H.

Sorgsen

...de orden kändes befriande. Tack Lelas vad de lättade att läsa.
3 viktiga månader har gått, väldigt viktiga men så få.

Önskar dig och pianoman allt gott nu och sen. Ni tillsammans med mullefamiljen är mina ledstjärnor, beviset på att det går!

Hoppas du sover gott

Lelas

Hej, vännen! Tack! :)

Tre månader, ja. Det är precis som du säger: viktiga men få.

Min man har varit nykter i snart 2,5 år, och han brottas fortfarande med en hel del skuldkänslor. Jag säger till honom att jag inte anklagar honom för någonting alls, att jag är stolt över honom och att jag älskar honom. Men det räcker inte, så länge han inte känner det själv.

Samtidigt så tar vi fortfarande små små steg framåt och uppåt och tillbaka till varandra, så jag är lugn i att vi rör oss åt rätt håll. Han är min bäste vän, och jag är så innerligt tacksam att ha fått tillbaka honom från alkoholdjävulen.

Kram!
/H.

Jag har varit i kontakt med Magnus (meddelanden på fb) och befarar att det är större saker i görningen än att forumet byggs om. Tycks handla om omorganisationer i det större formatet, på övergripande nivå, och oklarheter ang tilldelning av budgetmedel - för innevarande år, 2013. Har skrivit och bett Magnus vidarebefordra en hälsning om forums betydelse till FHI samt gjort inlägg på Alkoholhjälpens infoadress. Adde och Sorgsen har också "forskat" i detta och söker vägar att utöva påtryckningar.

Hoppas jag har fel i mina farhågor. / mt

på den fråga jag ställde i början av juni:

Jag pratade med avdelningsdirektören på folkhälsoinstitutet innan helgen. De har ingen lösning just nu utan hänvisar till att driften av alkoholhjälpen för 2013 ska upphandlas. Jag har bett dom att skriva ett meddelande att lägga ut på sajten. Jag kan tyvärr inte säga mer än så just nu. /magnus

Lelas

Tack, Sorgsen! :)

Kanske värt att uppvakta lite? ;)

/H.

Lelas

Hej, vänner!

Jag har inte varit inloggad på ett tag och ser att det har hänt mycket i flera olika trådar. Många olästa meddelanden.

Mitt liv handlar om så mycket annat nu, än om (o)nykterhet och medberoende. Forumet är inte längre en livlina för mig, på det sätt som det var när vi hade det som svårast, jag och maken.

Jag lyssnade på Katarina Gospics sommarprat förut. Hon ställde en utmanande fråga till mig som lyssnare: "Om du skulle dö imorgon, skulle du dö lycklig då?".

Mitt svar är ja.

För ett par år sedan hade svaret varit ett annat...

Kram vänner! Jag hoppas att ni kan njuta lite av solen mellan skurarna!
/H.

Lelas

Idag har jag träffat Mie.

När jag skrev första gången här på forumet var det framförallt tre personer som svarade och stöttade - lillablå, Mie och Märta. Det är deras stöd till mig som jag har velat ge vidare till andra som börjar skriva här (även om jag inte har varit jätteaktiv den senaste tiden). De betydde oerhört mycket för mig då, och jag är dem evigt tacksam.

Och idag har jag kramat Mie.

Stort.

/H.

Lelas

Flygcert, min vän. <3

En dag är det du som ger vidare.

Eller ja, det gör du ju faktiskt redan.

Kram!
/H.

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Lelas

I går kväll gick filmen "I skuggan av värmen" på tv. Såg ni den? Det gjorde jag (tillsammans med maken), och den grep mig ganska hårt.

Jag har varit den som har skrikit inne på psykakuten för att de inte ville lägga in honom.
Jag har varit den som har gråtit och trott att min kärlek skulle vara lösningen.
Jag har varit den som blivit bortvald för flaskan.

Men.

Jag har också varit den som, tillsammans med maken, hittat vägen tillbaka.
Jag har lärt mig hantera min del av missbruksproblematiken (även om jag ibland snubblar).
Jag har fått tillbaka min man.

Jag är så oändligt tacksam för att han kom tillbaka till mig, och för att han - en dag i taget - är nykter.

http://youtu.be/zCQdCO4-l3g

/H.

Lelas

Idag på fikarasten på mitt jobb utspelade sig följande scen:

A: "... och då jobbade jag med en äldre dam, ni vet en sån där prydlig dam. Och så visade det sig senare att hon var alkoholist! Där på toan i entrén, ni vet, där hade hon en flaska med brännvin liggande under papperskorgen på något sätt. Och så var hon där och drack ur den ibland när ingen såg!"

B: "Nähä! Oj... Vad sorgligt."

A: "Ja, och hon var en sån som man liksom aldrig skulle kunna tro det om!"

B: "Det är ju jättesorgligt!"

Och jag lyssnade, tyst. Jag funderade på om deras samtal provocerade mig, men det gjorde det inte. Jag tänkte att de har uppenbarligen ingen aning (lyckos dem!) om hur kreativ en alkoholist kan vara när det gäller att hitta gömställen. Och jag tänkte att om de gick över till att bli dömande eller raljerande i tonen, då kanske jag faktiskt måste säga ifrån.

Men, de konstaterade att det var sorgligt. Varken mer eller mindre. Och det är det ju.

/H.

Lelas

För ett litet tag sedan frågade monopol mig om min historia. Jag svarade genom att berätta kortversionen. Haha, jojo, kort och kort... Men eftersom jag tog mig tiden att formulera mig i den tråden, så tänkte jag att jag borde spara det jag skrev här i min egen tråd också. Så, här kommer romanen:

..............

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

..............

/H.

Framtidsdrömmar

Ville bara sända en stor varm kram till dig och tacka för alla kloka råd och allt du delat med dig.

Lelas

Åh, tack, min framtidsvän!

Jag följer din (och de andras) resa lite mer på håll för tillfället, som du märker, men du finns i mina tankar!

Kram!
/H.

Lelas

Här sitter man i godan ro och äter frukost. Och så rätt som det är... handlar det om Alkoholhjälpen på radion! Magnus berättar hur han ser på att ta sig ur ett missbruk med hjälp av nätet. Självklart säger han kloka saker! ;)

Jag skall se senare om jag hittar någon länk, men om ni vill söka upp klippet så sändes det i P1 idag med start 06.40.

Ha en bra dag, allihop!
/H.

Lelas

Hej vänner!

Jag läser knappt alls på forumet nu, och det var längesedan jag skrev någonting. Det betyder inte att jag inte fortfarande är medberoende. Det betyder inte att jag inte tänker på er andra. Det betyder bara att just nu märker jag att jag mår bra av att distansera mig lite till allt det här. Varför? För att jag mår bra. Väldigt bra. Och maken? Nykter. Tre år nu. För tre år sedan firade vi jul dagarna efter att han skrevs ut från behandlingshemmet. Det känns som en evighet sedan! Och vi har varandra. En dag i taget.

Imorgon är det julafton (eller närmare bestämt om tre minuter). Därför ville jag logga in här nu och säga:
Det blir bättre. Det finns hopp. Det går att förändra. Det är möjligt.

Jag vill önska dig som läser detta en julhelg fylld av lugn och sinnesro. Jag vet att du har det svårt, men jag hoppas att du kan känna hoppet genom det svåra. Julens budskap om att varje människa är älskad gäller också dig. God jul!

Kram!
/H.