Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten

Tuff dag. Känner bara att jag lämnat en sjuk människa till sitt eget öde. Vad är jag för människa egentligen?! Står knappt ut med mig själv emellanåt. Kunde jag inte bara tagit det lugnt. I avvaktan på vadå frågar jag mig själv i nästa sekund? Förnekelsen är och var ju total, både hos honom och hans familj. Det gick inte ens att ta upp ämnet. Det fanns ju inget problem, så varför tog jag ens upp det?

Nu har jag lämnat, brutit sönder allt, förstört genom att gå, även de fina delarna är borta och förnekelsen och oförståelsen finns hos mina vänner och min egen familj istället. Det blev ju knappast bättre. Känns snarare ännu mer förvirrande, otryggt. Trodde de skulle förstå. Men man föds ensam och dör ensam, face it! som någon uttryckte det. Jag lever i en rosa bubbla just nu. Fungerar som en robot, går upp, försöker äta, går till jobbet, gör så mycket jag orkar, går hem, somnar, vill helst inte vakna mer. Försöker äta, men går ned i vikt. Försöker vara ute. Bas i form av mat, sömn, luft, motion. Jag förstod aldrig vilket enormt steg det var att gå. Har så svårt att se att det blir bra på sikt. Allt är ju förstört. Fastnat i nuet och ältandet. Alla tankar och ju mer jag tänker på det, desto tydligt blir det att det är en sjukdom. Det är så j-a tragiskt. Det kunde ha varit så bra. Men det vet ju så många av er som finns här. Det fanns och det finns fortfarande kärlek, men kärleken till alkoholen kom först. Något som övriga anhöriga aldrig förstod, inte såg eller ville se. Bara man blundar tillräckligt hårt behöver man inte se... Men när ska dem vakna då? När han supit hjälp sig? Ska de säga då: Ja, det var ju inte så konstigt, det började ju när hans fru övergav honom. Det gjorde jag ju, men bara för att han skulle vakna och det gjorde han inte. Så svårt att behöva inse att det fina i relationen försvinner mer och mer ju mer alkohol som förtärs. Så svårt att erkänna för mig själv att jag gjorde rätt, att jag var helt maktlös att förändra. Önskar så att min älskade man förstått problemet och att jag kunnat hjälpa.

Profile picture for user Louise1

Usch vad jobbigt du har det. Men du får precis som en tillfrisknande alkoholist ta en dag i taget. Ge dig själv tid. Umgås bara med människor som ger energi och inte med dem som tar den. Du behöver den själv just nu.

Mindfulness är jättebra om du orkar det. Jag har i perioder haft hjälp av det. Att hitta det som är bra i det lilla. Så du har något som är positivt. Försök ta till dig det du har omkring dig som är vackert att se på, eller känslan av golvet mot dina fotsulor, eller lägg märke till hur maten smakar i munnen. De andra känslorna försvinner ju inte i ett trollslag av detta. Men man kan vila lite i det, och det låter som om du behöver lite vila emellanåt.

Mååååånga styrkekramar till dig Anonymt!
Kram
Louise1

Profile picture for user sunshine in my heart

Har inte läst hela tråden, men fastnade på första raderna. Känner så väl igen detta, hoppet om att det skall bli bättre, omgivningen som inte förstår då de inte lever med det hela blandat med den egna känslan om "har jag verkligen gjort rätt, denna gången lovar hon att det var den sista, jag överdriver säkert. Tankarna snurrar, jag blir osäker fram tills nästa gång då är jag tillbaks och känner mig grundlurad, frustrerad över att jag inte stod på mig. Varför lämnade jag inte henne förra gången. Åh jag blir trött på mig själv, men denna gången verkar hon uppriktig kanske har jag äntligen nått fram? Sen sveps mattan undan och åter igen står jag där frustrerad och besviken, arg på henne, arg på mig själv osv. Den onda cirkeln fortsätter.

Du har gjort rätt val, stå på dig. Men jag förstår dina känslor till punkt och pricka. Min snart exfrus familj och min egen ser den goa glada och alltid lika charmiga som visst inte tackar nej till ett glas men så farligt är det väl inte, inte är väl hon alkoholist inte. Men alla tetrapak då? Flaskorna som göms och dricks ur hemma? Att jag som medberoende (fick lära mig detta idag) planerar omedvetet mitt liv efter hennes drickande? Jag förstår att alkoholismen är en sjukdom att det inte är lätt att kontrollera MEN det gör inte mig mindre besviken, frustrerad, ledsen, skamsen, uppgiven

Hur många gånger har du täckt upp för honom?

Profile picture for user sunshine in my heart

Hejsan Anonymt!
Har följt dina inlägg här o känner igen mig så mycké i det du beskriver.
De är ju så att när man lämnar nån man har levt med p g a dessa problem,
vilket jag också gjorde så är de så att man fortfarande kan ha väldigt
starka känslor för den personen. Också så har man ofta upplevt även mycké
positiva saker tillsammans o de kvaliteerna kan va riktigt bra, många som
har dessa problem är otroligt snälla personer när de är nykter.

Man funkar ju också så som människa att man rår ju inte riktigt för sina
känslor heller, när jag lämnade mitt förhållande hade jag fortfarande
starka känslor för den mannen o de gjorde riktigt ont när man tänkte på
de som vart bra i förhållandet, för bra var de när han var nykter. Vi bröt
3 gånger innan o gick tillbaka till varann.

Skulle han ha gått med på o söka hjälp så har jag säkert stöttat honom
p g a mina starka känslor.

Känns som du fortfarande har starka känslor o de är ju inte konstigt
när man levt tillsammans länge men man vet inte vad som händer i framtiden.
Han måste ju komma till insikt o förändra sitt leverne för att saker
o ting ska förändras! Jag känner många som lever med en fd alkholist
idag o klart alla ska få en chans o ändra sitt liv. För syvens o sist
så är man ju långt ifrån samma person full som nykter!

Hade du fått nån samtalskontakt/tid än? tror de skulle lätta på trycket.

Finns här för DIG! Sköt om DIG! kram

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av FallenAngel

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Maken

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

Profile picture for user mulletant

och medberoendet är ett djupt och smärtsamt tillstånd. Jag har lärt mig oerhört mycket om beroende och medberoende genom att läsa här på forumet undet snart ett år. I mitt skrivande har jag lärt mycket om mig själv.
Ofta har vi delat tankar om den dubbla bilden av alkoholen - dels den glorifierade som finns snart sagt överallt och motbilden av den nersupne på bänken. Här på forumet blir den stora gruppen av alkholdrabbade människor synlig. Vi som har kvar det mesta: körkort, relationer, hem och arbete men lider under alkoholens förtryck som beroende eller medberoende. Men också de som håller på att förlora mycket och befinner sig i utförsbacken... För mig är forumet en plats för livsmöten. / mt

Profile picture for user sunshine in my heart

Håller med mulletant, de kan vara väldigt smärtsamt o ett invant beetende!

Jag har jobbat nu i ca 2 år med mig själv sen jag blev ensam o får varje
dag tankar om beetenden jag gjorde i mitt medberoende till alkoholisten.
Samma med att vara till lags o inte riktigt kunna vara stark i mitt ego.
Men samtidigt har jag levt som medberoende så länge att förståss tar de
tid o byta vanor!

Kämpar på o är så GLAD att ni finns o är ett STORT stöd! Kram på ER

Profile picture for user Anonymt

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Profile picture for user Louise1

Det är väl helt hopplöst när man kommer till "fel" person. Ge inte upp nu Anonymt, sök en ny kontakt istället. Det är ju så att man klickar inte med alla. Och det är ju jätteviktigt när man ska lämna ut sitt innersta att det känns som om man har hamnat hos någon som förstår problemet. Någon man kan lita på. Jag önskar så att du hade fått hamna rätt på en gång, men tyvärr är det inte alltid så.

Jag skickar dig en ocean av styrka så du orkar hitta en annan samtalskontakt.
Lycka till!
Kram
Louise

Profile picture for user Lelas

Vad ledsen jag blir av att läsa det där, Anonymt! Fy tusan.... sådana där "experter" gör ju större skada än nytta, uppenbarligen.

Men... jag undrar... även om du mot slutet i ditt inlägg skriver att du känner att du borde ha stannat, att du gjorde fel, att du överreagerat, så läser jag ändå in i det du skriver att du verkligen tycker att den så kallade terapeuten hade fel. Eller?

Du känner dig illa behandlad av henne, för du vet egentligen bättre än att lyssna på hennes argument och råd. Och vad betyder det.... egentligen? Jo, att du faktiskt vet att du har gjort rätt.

Kan det vara så att hon egentligen (och jag menar inte att det var en medveten strategi från hennes sida) fick en positiv effekt hos dig? Du går dit för att få bekräftat att du har gjort rätt. Hon säger att du borde ha stannat. Du reagerar med att försvara att du har lämnat... och alltså har du alla argument inom dig. Du har gjort rätt!

Förstår du hur jag menar? Jag svamlar känner jag...
/H.

Profile picture for user Berra

Byt samtalskontakt!

Inget tvivel om det, du söker hjälp och blir dissad.
Hon är till för att hjälpa dig och inte stjälpa dig..
Får du inget förtroende...så byt...

De ska vara till för att lyssna på dig, och förstå dig...
Måhända ville hon pressa dig lite för att kolla om din uppfattning satt bergfast, lite provokativt kanske..
Och du var inte mogen för en pressad motsituation, det var för tidigt...
Hon hade för bråttom, och de brukar höra till att de motfrågar för att testa ens uppfattning..

Du behöver först en lyssnare som du kan prata ut inför, och känna förtroende inför...
Glöm inte att vara ödmjuk inför dig själv, lossa på allt och försök inte styra samtalet, det brukar de göra...

Gör ett nytt försök, det finns absolut någon därute för dig, så sök vidare...

Ge inte upp, det handlar om det viktigaste i ditt liv, dig själv!

Och det är du värd, vad du än tycker just nu...

Lycka till!

/Berra

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Berra

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Profile picture for user Lelas

*rodnar lite igen* :-)

Du, A, var i landet bor du någonstans? Har du nära till Göteborg?

I så fall vet jag vart du kan vända dig...

Kram tebax! :-)
/H.

Profile picture for user Lelas

Ok. Attans. Det betyder väl att du, precis som curry, har lite väl långt för att åka och fika med lillablå (och mig) också då... ;-)

Men jag håller med alla andra - gå inte tillbaka till den där kontakten, utan se till att skaffa dig en annan! Ge dig inte förrän du hittar någon som kan hjälpa dig på riktigt. De finns!

Kram, kram!
/H.

Profile picture for user Lelas

A, om du vill så kan du skriva till Lilla Blå på facebook (hon har ett konto som heter så, alltså) så kan hon förmedla kontakt med mig. Jag vågar lova att hon inte har någonting emot det, och att hon säkert gärna ger dig även sitt eget riktiga namn den vägen.

Så kan vi ju se om vi kan lyckas få till någon fika en vacker dag.... vem vet?

Kram igen!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Mickey

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

Profile picture for user lillablå

Anonymt...
känner så väl igen hur känslorna pendlar fram och tillbaka, hur man tror på det någon auktoritet säger, även om man i hjärtat vet att de har fel... tur att Lelas hann svara innan du hittat på nåt där! =) visst är hon bäst?!
och ja, adda mig gärna på fejjan, Lilla Blå, eller rättare sagt, skicka mig ett meddelande så ger jag dig mitt namn, så kan du adda mig som mig!!!
känner att du är stark, att du vet vad du vill och vart du är på väg... så jag säger bara:
Fortsätt kämpa och fortsätt på din väg!!
stor kram!
/k

Profile picture for user Lelas

Jag är bäst! Woho! :-)

Tack, lillablå. <3

Ja, Anonymt, det finns väldigt stora likheter mellan ätstörningar och alkoholism... Det har jag också tänkt på många gånger.

Kram, båda!
/H.

Profile picture for user mulletant

det är arbetsamt och tungt att sörja. Och att dessutom bli ifrågasatt av både familj och professionella... det är mer än man egentligen orkar med. Men du kommer att ta dig igeom de här! Så bra att du hittat hit och får dela erfarenheter av dem som "vet"... från insidan. Här finns, som du märkt oceaner av klokhet som bygger på både kunskap och livserfarenhet. Jag är övertygad om att jag inte varit där jag är idag utan forumet. Det är en stark process att skriva, formulera sina tankar och sätta ord på sina känslor OCH att få respons från olika håll och få dela andras efarenheter. Så öppet och naket som jag mött människor här sker inte ofta irl. Kram till dig i novembermörkret, ljuset kommer tillbaka! / mt

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av mulletant

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

Profile picture for user Anonymt

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Profile picture for user Lelas

Hej vännen!

Jag tänker på "Vi ska gå på tigerjakt...", du vet (antar jag i alla fall). Alltså, ungefär så här:

Vi kommer till ett träsk...
Vi kan inte gå runt det...
Vi kan inte gå över det...
Vi kan inte gå under det...
Vi måste gå IGENOM det, vi måste gå IGENOM det!
Sklosch, sklosch, sklosch, sklosch...

Så tror jag att det är. Det hjälper inte att flytta, byta jobb, tapetsera om eller vad man nu kan hitta på för förändringar. Utan man måste helt enkelt ta sig igenom problemet och ut på andra sidan.

Och hur gör man då...? Ja du...

Själv känner jag att jag har fått min kraft genom att träffa andra som har varit med om samma sak och prata med dem. Dels här på forumet, men framför allt på de anhörigträffar som behandlingshemmet där maken var inskriven ordnar för oss medberoende. Det är något otroligt läkande att märka att man inte är ensam om sina funderingar och känslor. Om det finns fler som känner som jag, ja då kan jag inte vara helt dum i huvudet helt enkelt...

En annan grej är att hitta på någonting för din egen skull. Börja i en kör, gå en målarkurs, börja träna, eller vad det nu kan vara som du tycker om att göra. Ge dig inte, utan hitta din grej och använd den för att hitta lite inspiration. För min egen del är fotografering en sådan sak. Jag kan förlora mig fullständigt in i min kamera.... :-) En extra fördel är det nog om din "nya hobby" är en social aktivitet där du dessutom träffar lite nya människor som inte vet vad du har gått igenom. Det är så skönt att liksom kunna lämna det där ibland.

Och så tror jag att man måste vara beredd på att det tar tid. Du har gått igenom en stor kris, och även om det inte var du som missbrukade alkohol så har det haft samma påverkan på ditt liv som på hans. Det tar tid att läka.

Här på forumet finns Mie, Märta och Lillablå som fina förebilder när det gäller att återhämta sig - har du läst deras trådar?

Kram, vännen!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Profile picture for user Lelas

Haha! :-) Läser du mina tankar? "Sitt ner i båten" var mitt mantra ett tag...

Det handlade om att jag var på väg att sluta på mitt jobb som jag hade haft i tio år. Det var en lång och jobbig process att komma fram till att jag skulle sluta där, och jag träffade en beteendevetare som hjälpte mig att reda ut situationen.

Jag är seglare sedan barnsben, men det visste inte hon om. Men, när jag gick därifrån en gång så sa hon: "Kan du lova mig att du sitter ner i båten tills nästa gång vi ses?".

Sedan var den en jobbig period på jobbet, och jag intalade mig hela tiden: "Sitt ner i båten, sitt ner i båten, sitt ner i båten..." Och det funkade. :-)

Kram, vännen!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Profile picture for user Lelas

Det var fantastiskt att vara på anhörigträffen, och att liksom sluta cirkeln där den började.

En annan dag skall jag försöka summera vad träffarna har gett mig, men nu..... sova! :-)

Godnatt, alla fina, hoppas att ni får lite läkande sömn!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

Profile picture for user mulletant

förstå, eller föreställa mig något om hur tomt det blev för dig... Skriv mer om hur du har det, sätt ord på dina känslor och tankar. Det finns nog bara en väg, rakt igenom. Du är inte ensam. Kram / mt

Profile picture for user Lelas

Gumman, det tar tid. Andas......

Det tar tid.

Kram!
/H.

Profile picture for user sunshine in my heart

Jag lämnade min man i oktober och jag känner likadant som du. Vet att jag gör rätt, men ändå känns det som man har övergivit honom. Hans familj och de flesta av hans vänner vet om hans stora problem.
De gör så gott de kan men de börjar oxå att tröttna. Som tur är så var jag inte kvar så länge, eller hur man ska säga....splittrat...Jag är värd bättre och kan nog inte hjälpa honom om han själv inte vill.

Så ena dan känns som man är fri, sen kommer det dar som man vill gråta...sorg, svek och massor av lögner.
Känner som dej!!!!

Kram

Profile picture for user sunshine in my heart

Som svar på av Anonymt

Förstår dej helt ut. Varför ska inte ta in att man vill hjälpa den man älskar. Hade lika som du. När man försökte prata, blev vi osams och allt gick sen ut över min son. Man känner saknad fast man vet att allt som han sa gjorde så ont. Känner mig lurad...När jag lämnade min man så ville han inte låta mig gå, fast han dejtade andra. För mig känns det som att det spelar ingen roll vem han har bara det är någon som tar hand om honom. Nu har jag insett att jag är värd bättre, fast det var ett hårt slag när jag fick reda på detta...Det förnekar han med. Allt blir nog bättre om ett tag . Vi får kämpa på.
Vi är värda bättre!

Kram på re

Profile picture for user Anonymt

Berättat för ett par vänner till honom vad som hänt via mail. De var undrande. Har sån ångest att jag berättat. Det var hans vänner från början. Vad gör man, ska man tiga eller berätta? Känner mig som att jag lagt något i deras knä de inte ville ha.

Profile picture for user Lelas

Gumman, man ska berätta.

Nu vet jag ju ingenting om dina vänner, men att de är undrande betyder väl att de frågar för att de bryr sig? Att de har kontakt med dig och ställer frågan till dig betyder ju att de bryr sig om dig i det här också, och inte bara ditt ex. Eller hur?

Och vet du... du har inga som helst förpliktelser mot honom längre. Du kan ställa dig på taken och skrika ut att han är en alkoholist om du skulle känna för det - han har gjort sitt val, dvs valt alkoholen, så konsekvenserna är hans och inte dina. Jag menar inte att du skall skrika från taken, men... däremot menar jag att du absolut inte skall ha dåligt samvete för att du berättar.

Det är din historia också, du har rätt att berätta den.

Kram, hjärtat!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare. Många kramar till Dig!

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare och även en möjlighet till att han inser läget. Många kramar till Dig!

Profile picture for user Lelas

Ja, om de inte har anat missbruksproblem så är det klart att det blir en chock för dem. Men, det kommer de över.

Dessutom... det är sådana här saker som visar vilka som är ens riktiga vänner. Det visar sig vilka som tar ett kliv framåt och vilka som försvinner ut i kulisserna. Ibland kan jag tänka att det är lite skönt att "gallra" (missförstå mig rätt! ;-) bland vännerna på det viset - jag har ingen lust att lägga min tid och energi på folk som försvinner ifrån mig när jag behöver dem.

Kram, du vet var jag är! <3
/H.

Profile picture for user Anonymt

En bok som redan rekommenderats i andra trådar men som alla borde läsa. Den hjälpte mig att bättre förstå vad som hänt och varför jag som anhörig reagerat som jag gjort. Mycket läsvärd!

Profile picture for user Anonymt

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

Profile picture for user Uppgiven

Hej, berättar hur det var för mej. Jag fick tag i boken medans eländet höll på, och andvände just de där uttrycken, "jag hör vad du säger men du förnekar....etc. men kan säga att det funkade inte det
heller. Möjligtvis kände jag mej lugnare när jag slutade tro att allt var mitt fel. Men på honom hade det INGEN verkan alls. Tyvärr får vi försöka förstå att ju närmare man står en missbrukare
destå sämre hjälpare. Därför finns aa och kan fungera, tror jag.

Profile picture for user Lelas

Hej, Anonymt! :-)

Det är ju så lätt att vara efterklok...

Jag har också ägnat en del funderingar åt det där med att alkoholism är en sjukdom. En kvinna som jag träffade på mina anhörigträffar hade lämnat sin man och senare fått höra av en annan alkoholist: "Han stannade ju hos dig när du var sjuk - nu är han sjuk och du lämnar honom! Hur kan du göra så?". Hon var förtvivlad efter det påhoppet, såklart.

Men det är olika saker, tänker jag. Att vara sjuk i till exempel cancer kanske i sig inte är argument för att bli lämnad. På samma sätt är inte alkoholismen i sig heller ett argument för att lämna en relation. Däremot har inte cancer i närheten av lika destruktiva konsekvenser som alkoholism har.

Jag övervägde under en period att lämna min man. Men - inte för att han är alkoholist, utan för att jag inte kunde tänka mig att leva i en relation som var så krävande och söndrad. Sjukdomen kan jag stå ut med, men inte vad den gör med vår relation.

Förstår du hur jag tänker? Kram!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Profile picture for user Uppgiven

Lite komiskt, men det va precis vad han sa. Citat: du tror du är så jävla bra och vet allting, du
är inte så bra som du tror och jag vet att andra inte heller tycker det! slut citat.
Grejen är väl att alkoholism och vissa andra psykiska sjukdomar går inte att lindra med kärlek, omtanke, stöd och hjälp men det är ju första tanken när någon mår dåligt, det passar ju att göra så
på de flesta andra sjukdomar. Sorg, cancer, influensa, benbrott och alla andra sjukdomar. Men just
dessa sjukdomar som påverkar psyket starkt är mer lämpade för proffs att ta hand om. Har en gång
träffat en psykiskt sjuk person (ej alkohol) hon blev våldsam mot alla och behövde tvångsvårdas.
Egentligen är det likadant med en gravt beroende, men där kan man bara rädda sej själv och därigenom
låta den beroende "gå ner sej helt" Jag anser att det är att hjälpa. Inte dra ut på pinan längre för för en alkoholist blir alltid sämre med tiden. Det är en sk proggresiv sjukdom. Det va mina åsikter,
efter allt jag läst i min förtvivlade jakt på svar varför alkoholisten gör som han gör. Hoppas det
gav något.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Profile picture for user Uppgiven

Blir glad att jag kunnat ge någon hjälp. Jag suger själv in allt som kan hjälpa mej. Har du läst
Nemos blogg? Han har skrivit boken Anfäkta, som jag läst fyra, fem gånger. Han är nykter alkoholist sedan många år. Han säger bla att jag hoppas att min fästmö ber mej dra åt helvete om jag tar ett återfall. Jag har även läst någonstans att alkoholister tackat
anhöriga för att de satt "stopp" när de senare kommit till insikt. Och vad jag kunnat läsa kommer ALLA
alkoholister att nå botten förr eller senare. Har de gott om pengar, jobb, familj tar det dock längre
tid, men förr eller senare når alla botten. För min sambo tog det ca ett och ett halvt år efter att
han lämnat mej. Har du kollat Jellinek kurvan? Googla på den och se var din alkoholist befinner sej
på skalan just nu. Lycka till när det gäller att komma ur dåligt samvete.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!

Profile picture for user Uppgiven

Jag är bara glad att dela med mej. Vet inte om jag kommit så mycket längre än du...Det är alltid
lättare att ge andra råd än att ta till sej dom själv. Jag bearbetar min förtvilan varje dag. Undrar,
hur det kunde det bli så här? Det som jag bär med mej som ett mantra är hans mammas ord: Var glad
att du är av med honom! Det har jag tagit till mej. Hon förstod, efter lite info av mej. Jag är så
glad för hennes ord, glömmer dom aldrig, hon sa även, jag och "farfar" tycker om er lika mycket
bägge två. Jag tänker ofta på de orden. Hon är klok, min svärmor. Men jag är ändå ledsen för hur det
blev, ville ha en familj. Kämpade så hårt, men det gick ändå inte. Jag har läst, läst och läst. Det
ger lugn för stunden. En timme eller två, sen mal det igång igen...kunde jag sagt, gjort något annat?
Men till slut inser jag att så är det inte, smärtsamt men sant....kämpa på, det gör jag. Livet är
så kort, vi måste försöka må så bra det går innan det är slut...

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!

Profile picture for user Uppgiven

Kan inte låta bli att svara, trots att jag borde sova. Min svärmor har ochså sagt: dessa problem
har aldrig funnits i vår "familj". Men någonstans har jag lyckats övertalat henne att: nu finns det!
Alla hans tidigare förhållande har haft "svårt" med svärmor, men jag har inget att dölja, jag körde
raka rör. Sa att jag tyckte mycket om hans barn i tidigare förhållanden, och hon såg att det var så.
Hon strävade emot, men jag skrev ett brev. Ni får ha eran åsikt, men här kommer fakta....sen dess
har vi haft ett jättebra förhållande. Jag kände, nu kör jag, take it or live it. och hon tog det.

Tack för att DU finns Anonymt, inget kan göra så gott som att träffa sin "like". Sov gott! Kämpa på!

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Profile picture for user Uppgiven

Kan bara säga att jag tycker du har fått FÖR mycket av oförstående. Men de kommer att få se en dag...
om det är någon tröst. Progressiv är sjukdomen och blir ALLTID bara värre. Kan stanna upp om något händer på vägen, men forsätter sedan sin kurva neråt. Du kommer att få se, kan ta flera år, men fallet kommer en dag. Jag "måste" träffa mitt ex flera ggr i veckan i samband med överlämnadet av barnen. Jag mår lika dåligt varje gång, har många gånger haft lust att säga, nu skiter vi den här "teatern". Kan vi inte vara som förr mot varandra, men det är ju bara en dröm. Mitt tips är läs,
läs och läs allt du hittar om sjukdomen. Lycka till!

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara. Teater var ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Uppgiven

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara att ständigt behöva konfronteras. Förstår att det tar mycket energi. Teater var f ö ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Profile picture for user Anonymt

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

Profile picture for user lillablå

Tänker på dig!!!
Stora kramar!!
/k

Profile picture for user Anonymt

Träffar en av hans närmsta vänner. Han berättar att ex-manen varit så onykter att de "tappat bort" honom i samband med en fest och att de sedan hittar honom. Då har han ramlat och vet inte ens var han befinner sig. "Vännen" skrattar när han berättar. Är det konstigt att man mår så himla dåligt som anhörig eller kanske f d anhörig när folk runt omkring agerar på det här sättet? Ren okunskap i min värld, troligen osäkerhet, men varför är kunskapen om alkoholmissbruk och dess verkningar så förbannat låg när problemet är så vanligt? Jag blir helt ställd. Hur kan det vara så illa? Hela omgivningen väljer att blunda istället för att säga: Jag ser att du dricker. Du har problem. Sök hjälp! Får man sen ett "Vad har du med det att göra" till svar har man i a f försökt. Inte bara sett på. Har man gjort ett ärligt försök är det upp till vederbörande att ta tag i problemet och som nära anhörig måste du skydda dig själv. Jag undrar, om fler i alkoholistens omgivning tydligt sa: Jag ser att du har problem -ta hjälp! Kan det få vederbörande att upptäcka att något är riktigt fel. Eller? Är det kört att påvera om man står bredvid, är det ogjort för vänner att ta kampen? Hur kan man välja att bara se på när en vän faller?

Profile picture for user lillablå

Inget roligt att läsa...
Kanske är det så att många väljer att reagerajust så, med skatt och lite hån, för att hålla det långt i från sig, för att slippa fundera på sin egen konsumtion?! Men jag önskar vi kunde öppna upp kring det här, se det som den sjukdom det är, och på så sätt kanske slippa lite av den skuld och skam som omger alkoholismen..
Hoppas du mår bra? Hur går det för dig?
Kram!
/k

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av lillablå

Tack Lillablå, det går åt rätt håll även om känslorna inte hänger med logiken och verkligheten alla dagar. Svårt att acceptera att så få bryr sig om honom, inte ens frågat hur han mår utan snarare festar med honom. Så himla sorgligt. Om jag ändå nått fram. Fast sen inser jag igen att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, jag var tvingad att göra som jag gjorde för att överleva själv. Stor kram till Dig! /A

Profile picture for user Uppgiven

Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom. Den drabbar varje cell av kroppen, inget blir kvar intakt.
Värderningar förändras, känslorna avtrubbas, inget är sej likt. Det är därför det är så obekribligt för omgivningen. Så har jag läst om sjukdomen. Det är svårt då man ändå tycker att personen kan gå, tala, äta, sova och ha åsikter.
Det är därför sjukdomen är så svår stt förstå. Jag jämför med en sekt, där en person är "kidnappad" i tanken, och inte får ha kontakt med nära och kära. Ingen når fram men den som är där tror att den är i himmelriket och alla andra har fel. Ändå kan personen se kry ut och uttala sina åsikter. Men allt är en bluff, ett sätt att rättfärdiga sitt dåliga beteede. Se på aolkoholism som ett svår sjuktodm, det är mitt tips. Försök inte förstå ord och handlingar, det går inte. Men ge inte upp ditt eget liv....

Profile picture for user Anonymt

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Profile picture for user Lelas

Hej vännen!

Ja, du... hur orkar man? Hur kommer man vidare?

Jag kan ju egentligen bara svara för mig själv, och jag vet att jag aldrig hade orkat och kommit vidare (fast våra historier ser ju helt olika ut, men ändå) utan professionell hjälp. Min samtalskontakt på kommunens beroendeenhet, och anhörigstödet jag fick genom makens behandlingshem har betytt otroligt mycket för mig. Det går faktiskt att lära sig konkreta tankeknep för att ändra sina "hjulspår". Det går.

Hur ser det ut för dig nu? Har du någon samtalskontakt?

Kram!
/H.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Lelas

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Profile picture for user Anonymt

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

Profile picture for user mulletant

ditt inlägg berör... Låter som en mycket bra tanke att delta i en anhörigvecka! Att möta andra som vet från insidan vad det handlar om. Kram till dej! / mt

Profile picture for user Sorgsen

...jag kan bara rekommendera anhörigveckan.

I min grupp fanns anhöriga upp till 75 år. Anhöriga som levt många år och försökt komma tillrätta med delar av sina liv och jag som var där före "min" alkoholist varit igenom sin behandling.

Dagbok eller bara skriva ner hur jag mår och vad som hänt, det har jag tagit till när jag inte funnit råd eller ro i mig själv. Att läsa orden har alltid gett mig mer klarhet och fört framåt.

Lycka till medberoende-syster
Kram

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Profile picture for user Sorgsen

...ja du, livet är oförutsägbart.
Anhörigveckan och ni här inne håller min hjärna och kropp från undergång just nu.
Kan inte sova, vilket jag sällan haft problem med i livet!
Maken är inte snäll men nu är behandlingen så nära att han börjat packa.
Jag har inte en susning om vi kommer ur det här som par eller inte, just precis nu känns det mindre troligt. Men dagsljuset är här om några få timmar och med det en ny dag.

Sitter ensam i mörkret och fokuserar på att andas lugnt, in och ut, ett andetag i taget....in och ut...

Genom dig inser jag att min smärta måste bearbetas länge oavsett hur livet ter sig om ett halvår, som är mitt andra delmål efter det första som är behandling.

En sak i taget!

Kram och tack för att du finns

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A

Profile picture for user Sorgsen

...en liten stund på månen just nu.
Det är tyst omkring mig och jag vill inte störa lugnet och den rena luften runt omkring.
Andas och är stilla...

Önskar dig ro och värme

Kram

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Profile picture for user Sorgsen

...innan jag kryper ner under täcket.

Ikväll var jag på Al-anon, på engelska! Jag som just hann lära mig sinnesrobönen på svenska ;) var tyst och sa de svenska orden inuti.

Tänkt mycket på det där med att bearbetningen kommer ta tid.
Just nu vet jag inte riktigt vad som kommer hända i framtiden och har bestämt mig för att njuta varje dag utan oro tills framtiden börjar pocka på min uppmärksamhet igen.
Mannen är där han är och jag jobbar på som vanligt, vad som kommer sen tar jag sen....

Kram i natten

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Sorgsen

Hej Sorgsen och tack för hälsning :-) Jag har bestämt mig för att ta en paus och åker utomlands
och vilar och solar ett tag. Tror det kan vara bra att byta miljö. Vi hörs när jag är tillbaka, var rädd om dig. Stor kram!

Profile picture for user Sorgsen

...och klokt, miljöombyte är alltid till en fördel när kroppen och tanken har svårt byta bana.

Jag har ofta tagit till små saker för att bryta ett gräl eller allmänt dålig stämning. Räckt ta sig ut och köpa en korv och fokusera på om det ska vara med mos eller bara bröd! Banalt men kan ibland bryta isberg inuti ;)

Ha det så bra och njut!

Kram