Förtvivlan, bearbetning av maktlösheten

Tack Louise1 för ditt svar och stöd. Jag ska se om jag kan hitta någon kurs i mindfulness,
det kanske kan vara något. Hjärta och hjärna hänger inte riktigt med varandra just nu.
Ska försöka ha tålamod och ge det tid. Kram till dig! //A

Hej FallenAngel, tack för ditt svar och ditt stöd. Jag har fått en tid för anhörigsamtal
i veckan som kommer och det kan säkert vara bra. Jag märker ju själv att jag inte ser klart
och fastnar i mina egna destruktiva tankar. Tänk om jag ens anat att mitt äktenskap skulle
sluta så här. En dag i taget har jag förstått, det är säkert ett bra tips. Känner också att
jag behöver distans från dem som inte kan eller vill förstå. Jag orkar inte hantera det just
nu. Tack för att du beskriver liknelser med det jag själv upplever, skönt att inte känna sig
så ensam hela tiden. Kramar tillbaka! //A

Hej Maken, tack för dina kommentarer och berättelser kring ditt liv. Man blir bara så ledsen hur alkohol kan få förstöra så mycket. Dessutom blir jag urförbannad över att det är så glorifierat i samhället. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Klarar inte av det och nog f-n är det alltid någon som kommenterar varför man nu inte dricker. Konstigt, med tanke på hur många som är drabbade sett till såväl de med beroende som de runt omkring. Jag förstod väldigt sent att det fanns något som hette medberoende. Jag trodde att jag kunde hantera situationen, det var ju ändå inte så ofta, mest på helgerna. MEN, som du skriver, man blev ju alltid lika besviken när det händer om och om igen. Egentligen är det väl inte så konstigt att man som nära anhörig blir medberoende. Det är ju väldigt tydligt vad omgivningen till stor del tycker om alkoholism. Det är väldigt tabubelagt och älskar man någon är det sista man vill att hänga ut personen för att h*n ska bli nedvärderad. Ofta finns en väldigt fin person bakom har jag förstått och så var det också i mitt fall och säkert ditt eftersom du också ville få allt bra igen. Tack för att du skriver att jag ändå gjort rätt, jag behöver höra det. Tror att det här är ett bra forum för oss att komma vidare. Det är ju helt tydligt att vi inte är ensamma om detta problem och även om det är mycket smärtsamt att inse vad det verkligen handlar om är det nog enda sättet att lära sig att förhålla sig till denna sjukdom. Var rädd om dig! Hoppas vi hörs här igen. //A

Jaha, så har jag då träffat kommunens samtalskontakt med inriktning på missbruksproblem. Syftet från min sida var att få träffa någon som kan ämnet, har erfarenhet och egentligen ville jag bara återigen få en bekräftelse på att det är omöjligt att förändra en människa som helt förnekar ett missbruk. Få höra att jag inte hade något annat alterantiv än att gå, eftersom jag knappast mår bättre av att ha lämnat. Jag vill inte förstå. Efter det här mötet vet jag inte vad jag tror längre. Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta mötet i ord. Vet inte om jag är förvirrad, arg, tvärförbannad, ledsen eller ångerfull. Allt.

Psykologens sammanfattning var i alla fall att jag lider av separationsångest. Hon ifrågasatte om jag verkligen tyckte att det var för mycket om han nu "bara" drack på helgerna. Hur kunde jag veta att han hade alkoholproblem? Förslag på lösning: Medicinering mot depression och ångest och att boka in parterapi tillsammans med min f.d. man, som jag alltså har lämnat eftersom jag hade svårt att hantera hans starka förnekelse kring alkohol. Enligt samtalskontaken är alkoholism vidare ingen sjukdom per definition utan en beteendeförändring... Jaha. Lösningen var överhuvudtaget samtal och jag fick flera namn på psykologer på stan som jag kunde anlita. Den här människan hade arbetat med missbruksfrågor i 30 år. Hon verkade inte ha någon som helst insikt i den ångest man har som medberoende eller hur manipulativ en person med dessa problem kan vara. Från att jag tagit avstånd för att försöka få honom att inse att han måste sluta dricka, jag tar t.o.m. ut skilsmässa till att jag nu ska ringa upp och be att vi går i samtalsterapi. Ja, jag gav uttryck för separationsångest. Ja, jag tycker om honom fortfarande. Ja, det finns alkoholproblem MEN förnekelsen är total. Det går inte att diskutera ämnet. Det enda som skulle hända är att han kommer att tycka att psykologerna är ett gäng töntar och jag får veta att jag är den som har problem och bör söka hjälp. Ibland undrar man ju om det är så. Jag kanske bara har hittat på alltihopa? Som parallell kan jag nämna att en psykolog jag besökt tidigare avrått helt från parterapi eftersom det kunde innebära att jag istället blev manipulerad att gå tillbaka...

Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det kanske är så här det fungerar. Det finns ju en miljard lösningar och hur ska man veta hur man ska agera och inte i denna fråga? Det enda besöket ledde till var att hon återigen fått mig att känna att jag bara gjort allt så fel man kan göra. Jag skulle ha stannat, ätit ångestdämpande och haft kvar de delar som var bra. Då hade jag åtminstone haft ett liv och en jul tillsammans med en familj. Jag skulle naturligtvis ha valt att förneka verkligheten som så många andra. Slutat gnälla. Jag tror snart inte jag vet någon som är genuint lycklig. Hela livet är bara en enda stor teater. Må bäste skådespelare vinna!

Du är bara fantastisk Lelas, jag kunde bara hoppas att du skulle svara. Och vilket svar.
Den tog direkt. Visst kan jag tänka så. Även om jag är så extremt envis, så ligger det
mycket i det du skriver. Mycket tänkvärt. TACK! Jag förstår verkligen att det som skänker
mest tröst, hopp och stöd när man mår som sämst är att få prata (skriva) och få svar från
någon som förstår vad det handlar om. Det är nog omöjligt att förstå om man aldrig upplevt
det. Spelar ingen roll, ens om man jobbat i 30 år. Underbara Lelas! Kram på dig!

Tack för fantastiskt stöd! Enormt skönt att bara få bekräftat att det inte är så här det ska gå till. Vilka människor ni är som finns här. Jag är så tacksam att jag hittade hit. Ska samla mig och hitta ny kraft. Kram till dig också Berra! //A

Och för att du ger mig stöd och ny styrka. Som jag skrev till Berra, skönt att få insikten
att det inte ska kännas och gå till på det här sättet. Kramar tillbaka Louise! Tack för att du finns här!

Hej Lelas! :-) Fel sida landet tyvärr. Tack ändå. //A

Vill gärna fika med er! Även om det är hundra mil.

Kramar! //A

Hade planerat så mycket för den här dagen. Skulle göra adventsfint. Kommer inte ens ur sängen. Sorgen griper tag i hela mig, från fotknölarna upp till skallbenet. Drömde att allt var bra igen, att han bestämt sig för att det ändå var ett problem och att han ville ha hjälp. Varför slutar man aldrig hoppas? Förnekelsen är ju helt total. Kan inte släppa tankarna på hur han mår och att jag inte kan göra något. Att han inte ens reagerar när jag ger mig av. Han måste vara jättesjuk. Älta, älta, älta. Envis. Varför släpper jag inte? Jag vill ingenting längre. Vet att jag borde gå ut, men orkar inte, vill bara sova. Saknar så mycket att jag blir helt förlamad.

Tack för din kram,
det är en tröst att bara få en kommentar. Tycker själv det är svårt att finna ord kring detta problem. Dina ord fick mig att inte känna mig så ensam :-) Samtidigt sorgligt att jag inte sprider glädje som jag brukar vara den som gör. Jag kopplar ihop alkoholismen så starkt med sjukdomen norexia/bulimi som jag själv haft som ung när jag vasr 18-25 och jag vet hur starkt jag tänkte att hur gärna jag än ville sluta så gick det inte. Det var precis som om någon annan styrde över mig. Det gick inte förrän man var på botten och jag orkar inte ens tänka att den jag inte vill annat än att hjälpa får nå botten själv. Jag har så svårt att se till mig själv, hur illa jag mår i det här. Det är ju det rådet som är genomgående att tänka på sig själv, gå vidare...

Jag är väldigt stolt över att jag kommit ur min sjukdom sedan många år, det som hjälpte mig var terapi och att jag träffade en kille som visade att han verkligen älskade mig. Jag kanske drar för stsora paralleller. Jag vet inte. Jag vet bara att de som tar sig ur alkoholism är otroligt fantastiska människor. Enorm insats på alla sätt och vis. Kram tillbaka! //A

Tack Mulletanten, önskar alla fick hitta hit. Det är verkligen ett fantastiskt Forum.
Jag vill bara hem från jobbet och börja läsa och skriva. Äntligen människor som kan förstå,
vad jag saknat det. Jag har känt mig så oerhört ensam och faktiskt övergiven av så många.
Jag förstår inte hur kunskapen kan vara så extremt låg när problemet är så vanligt. Att det
dessutom även drabbar anhöriga så starkt psykiskt är ju helt obegripligt att inte fler känner
till, inte ens professionen. Tänk om jag var så inkompetent i mitt yrke...

Vad svårt det är när ens närmsta familj och vänner inte vill eller kan förstå. Jag orkar inte
förklara en gång till varför jag mår så dåligt. Jag orkar inte förklara mig. Jag tycker jag
har rätt att må dåligt,även om jag inte jobbar på att drunkna i min egen sorg, men det som
hänt är ju helt för djävligt. Det går uppenbarligen inte att sätta sig in situationen om man
inte upplevt det själv. Det är ju knappast en "normal" separation. Jag är så trött på att man
tycker att han får skylla sig själv som dricker och jag gjort rätt som lämnade honom, eller
att jag ju själv valt att gå och får stå för mitt val. Värst av allt tycker jag nog ändå är kommentaren "men ni hade ju i alla fall inte barn och det gör det ju mycket enklare". Jag
förstår att det är hemskt när barn blir drabbade, det måste vara det sista man önskar dem,
och nu är jag självisk, men det tar ju inte bort min sorg eller gör min ex-make frisk igen.
Snarare blir sorgen ännu större då jag återigen inser att jag troligen inte kommer att få
några barn heller eftersom den biologiska klockan farit iväg i avvaktan på att allt skulle
bli bra igen... Tacksam för läget? Känns inte så just nu.

Stort tack för din uppmuntran Mulletanten, jag behöver höra att det finns en annan tid ett
annat liv, det var inte meningen att svara med negativa tankar, men skönt att få ur det som
snurrar runt i huvudet. Många kramar tillbaka! //A

Jag känner mig helt dränerad. Kämpar för att orka jobba, sen är det sängen direkt.
Det här är inget liv. Hur hittar man ny energi och livslust mitt i det som känns
som ett totalt kaos? Jag reser bort ett par dagar, får distans, men så fort jag är
tillbaka i min hemstad är ångesten genast där. Ska man flytta? Hur kommer man vidare?
Hela situationen känns helt absurd. Allt skulle bli så bra bara jag fick ett eget
boende, kom ifrån alkoholproblemen och fick perspektiv. Men så känns det inte. Det
känns som hela att mitt liv försvann. Jag saknar mitt gamla liv, men inte alkoholen.
Jag vill ingenting längre. Hur ska man tänka? //A

Tack vännen! Du har en enastående förmåga att vända en i tankarna. Mora Träsk.
Jaa, det är väl så det är. Måste medge att jag log. Variant nummer två, att börja
riva i jobbet var ju nästa sak på listan... Antar att jag borde sitta still i båten
ett tag. Brukar vilja ändra allt på en gång. Sån är jag. Som gjort för att smälla i
väggen inser jag när jag sitter still en stund. Skönt ända att höra att det är en
stor grej. Känner ju att omgivningen gärna tonar ner allvaret i situationen.
"Nästan alla har väl separerat".

Har haft svårt att träffa andra anhöriga som valt att lämna, däremot de som är
uppväxta med alkohol (men ofta har det inte funnits samma insikt alla gånger,
mer en bitterhet, vilket jag i och för sig kan förstå). Blev tyvärr avskräckt av
Al-anon möten eftersom jag fick höra av flera att man ska stanna kvar och stötta.
Det här var precis efter att jag själv berättat att jag fullföljt skilsmässa så det
blev väldigt tokigt. Fick bara dåligt samvete för att jag inte stöttat tillräckligt.

Antar att det beror helt på vilka som ingår i gruppen och utifån vilket sammanhang
man har sin historia. Det är olika. Gillar dock att få återkoppling på det jag säger
eller skriver, inte bara att man får säga något utan någon som helst feedback.

Tack än en gång för att du finns Lelas! Du är en fantastisk kraftkälla för så många! Kramar A

Jag inledde min karriär med att träffa en psykolog som tyckte jag skulle bryta upp
mitt förhållande, reda ut vilka känslor som gick att koppla till barndomen (blev osams med mina föräldrar i samband med detta) och byta yrke samtidigt. Kanske inte det optimala att köra allt samtidigt kan jag tycka nu i efterhand, klart det blir kaos i huvudet. Inser nog att jag bör sitta lugnt tills jag styrs mer av förnuftet och inte bara går på känslor. Önskar jag kunde bara göra och
inte känna så himla mycket hela tiden. Det kommer väl gradvis. Sov gott fantastiska Lelas! //A

Jag känner mig så tom. Det finns ingen glädje kvar i livet, bara en enorm ledsnad och saknad.
Enorma skuldkänslor för att jag inte ens kunde säga rent ut vad jag tyckte och kände. Det gick ju inte alls att prata. Allt besvarades med "goddag yxskaft" eller, red ut dina egna problem. Förstår inte att jag inte släpper, han har ju släppt mig. Vad är det jag inte kan förstå? Känner mig dum och naiv. Borde insett att det här livet inte heller skulle bli så lätt. Ensam.

Berättat för ett par vänner till honom vad som hänt via mail. De var undrande. Har sån ångest att jag berättat. Det var hans vänner från början. Vad gör man, ska man tiga eller berätta? Känner mig som att jag lagt något i deras knä de inte ville ha.

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare. Många kramar till Dig!

Tack älskade vän. Kändes konstigt eftersom de är hans vänner ursprungligen och de hade kanske inte förväntat sig att det var missbruk som låg bakom. Märkt tydligt att människor ofta vrider på sig när de får veta mer än de egentligen tänkt sig. Samtidigt kanske nödvändigt i min egen orocess att komma vidare och även en möjlighet till att han inser läget. Många kramar till Dig!

Undrar vem som skickade Dig till mig, Ängel!

Undrar vem som skickade Dig till mig, Ängel!

En bok som redan rekommenderats i andra trådar men som alla borde läsa. Den hjälpte mig att bättre förstå vad som hänt och varför jag som anhörig reagerat som jag gjort. Mycket läsvärd!

Jag läser mycket om alkoholism. Framförallt för att bearbeta, försöka förstå vad som hänt och ge möljlighet till att komma vidare i livet. Jag tänker mycket på hur det hade varit om jag förstått att det var en sjukdom han hade. En sjukdom som inte handlar om flaskor och vätskor utan om förnekelse. Att ha en sjukdom men inte se den själv. Inte vilja se eller kunna se vad som händer en själv och ens omgivning. Tänk om jag hade den, skulle jag inte vilja att någon fullständigt ruskade om mig då? Hade jag agerat annorlunda i vår relation om jag förstått att det var en sjukdom? Hade jag blivit mindre arg, ledsen, besviken och sårad om jag haft det att relatera till? Eller räcker inte det heller? Det kanske är nästintill omöjligt att inte ta på sig en medberoenderoll när man tycker väldigt mycket om någon. Hade jag som Lena Holfve skriver i sin bok Botten upp kunnat motarbeta hans argument och förnekelse och kunnat bemöta honom på ett annat sätt om jag bara förstått att det var en sjukdom? Då hade jag inte sagt, för min skull kan du väl sluta, eller tänker du sluta på en parkbänk? Hade jag kunnat vara helt cool och säga; Jag hör att du säger att du inte har problem, men jag ser att du har problem och förstår att det är en del av en sjukdom som innebär att du förnekar verkligheten. Jag hör vad du säger, men du har fel, och jag har rätt. Jag känner rätt. Det är ett problem. Vad hade hänt egentligen om jag varit mer cool och inte reagerat så starkt. Hade jag bemötts av än större förnekelse och mått ännu sämre? Var går gränsen? OM jag från början insett att man kan bli medberoende hur hade jag agerat då? OM jag från början insett att han inte ljuger utan själv faktiskt är helt övertygad om det han själv säger och tror stenhårt på det. Klart han måste tycka jag är helkonstig som bara tiger och till slut inte kan bemöta argument. Bara bli helt tyst. Oförstående. Tillåtande. Hade ett annat angreppssätt från min sida ändrat något? Kunnat hjälpa oss? Tillbaka i maktlöshetens land.

Tack Uppgiven för ditt svar. Jag har innerst inne en vag känsla av att det nog inte hade fungerat även om jag vetat. Att han bara hade tittat frågande på mig och sen sagt; Jaha, och vilken tur att du är helt perfekt. Vad begär du av mig? Får hoppas att det är så. Jag har en hemsk känsla av att ha övergivit en sjuk människa som jag fortfarande älskar och att han överhuvudtaget inte förstår varför jag agerat så konstigt som jag gjort för att slå mig loss. Pendlar mellan att se den friska och den sjuka människan. Tack för din erfarenhet inom området. //A

Hej Lelas :-)

Tror jag förstår hur du tänker. Mina känslor styrs av dagsformen. Ena dagen känner jag att det är rätt att skydda sig själv. Jag kunde inte göra annat än att rädda det liv som går och undvika att båda går under. Nästa har jag otrolig ångest för att ha övergivit. Jag skäms. Arbetar på och vill tro att det ligger mycket i det som också Uppgiven svarade och som så många säger; Det är extra svårt att hjälpa när man står nära. Ibland känns det som att jag tröstar mig med det för att överleva och andra dagar, när jag mår bättre, känns det som att det är verkligheten och att det är den jag måste förstå.

Tack, hemskt men samtidigt skönt att få sina tankar bekräftade. Det är ju precis så det fungerar. Man blir i princip idiotförklarad när man tar upp det. Egentligen vet jag så väl. Jag har provat och försökt så länge och så mycket och ändå ger jag mig inte. Inte ens nu när jag drivit igenom skilsmässa. Jag vill inte inse att jag ska ge mig. Det är säkert så att man ska överlåta vissa saker till proffs som du skriver, och så är det med stor sannolikhet när det gäller det här. Min grundtanke med att lämna var just att han skulle få upp ögonen, gå till botten för att sen ta hjälp. Det är bara så hemskt att acceptera att det bara kan gå åt ett håll om han inte väljer att göra något och den insikten verkar långt bort. Tack för ditt stöd och dina tankar! Mycket betydelsefullt.

Tack för alla tips! Han befinner sig någonstans i mitten av kurvan, som var ny för mig. Boken ska jag köpa och det känns så skönt att höra att jag kan ta mig tillbaka till insikten att jag gjort detta för att hjälpa inte för att slå kull benen på honom. Önskar att jag kunde varit ännu tydligare för som det känns nu förstår han överhuvudtaget inte alls varför jag gjort så här. Men, tänker jag efter igen, det går ju inte att nå fram, hur man än försökt. Kanske, kanske har något av det jag försökt säga sått ett frö någonstans. Kram till dig Uppgiven! Hoppas att du har kommit bra mycket längre i din bearbetning. Jag inser att det tar tid. Vilken bra blogg förresten. Tack för tips!

Åh, vad bra, vad skönt att din svärmor sa så, det värmer att höra. Min svärmor sa att jag hittade på och att det problemet verkligen inte fanns i deras släkt. Hur som helst tänkte hon i alla fall inte ta ut något sådant problem i förväg det var hon alldeles för gammal för att orka med. Dessutom kunde hon ju förstå att det inte skulle hålla mellan oss, vi är ju alldeles för olika och sen avslutade hon med att säga; Jag kände ju inte dig för ett antal år sen och jag mådde ju bra då också. Ett tag var jag arg på henne. Tänkte att hon ville visa en fin fasad utåt. Men sanningen är nog att hon tyvärr är väldigt sjuk i medbereonde själv. Det är nog en av anledningarna till att jag agerat som jag gjort. Det var liksom två mot en och till slut kände jag att jag höll på att bli tokig av allt förnekande. Vi sitter i samma båt vad gäller familj, jag skulle också velat ha en familj, men det blev inte så och innerst inne insåg jag att det inte är lämpligt med barn när föräldrarna inte mår bra. Antar att när man engagerat så mycket energi och vilja i att försöka få det att fungera tar det tid att inse att det inte alls blev som man ville utan precis tvärtom. Tack för att du finns där. Hoppas du får sova gott!

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

God kväll och tack för sent svar Uppgiven
. Försökte också skriva brev till svärmor för att förklara, men fick höra av gemensam bekant att hon betraktade mig som "dum i huvudet" när hon fått det. Vi hade en väldigt bea relation innan jag började ta upp alkoholberoendet. Hon ville inte se. Två steg tillbaka senaste dagarna men det är så det är att bearbeta. Såg honom idag för första gången på nästan ett år och blev helt stel. Kluven. Ville bara springa fram och ge honom en kram som spontan reaktion för att sen stanna upp. Jag är rädd. Kanske för att bli besviken igen eller för att han ska agera som om inget hänt. Livet är som vanligt... och jag tar på mig ännu mer skuld. Om det nu kan finns mer.

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara. Teater var ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Förstått att du har barn sen jag läst fler av dina inlägg. Vad tufft det måste vara att ständigt behöva konfronteras. Förstår att det tar mycket energi. Teater var f ö ett bra ord över lag. Det är precis så det känns, som om människor runt omkring nästan driver med en och man vill bara skrika. Tror också på att läsa. Även om det gör ont att inse vad det faktiskt handlar om, är det nog det bästa man kan göra om man vill ha en långsiktig lösning. Beställt boken du rekommenderade igår :-) Tack!

Han ringer på telefonsvararen och messar. Efter flera flera månaders tystnad är han där igen. Vill inget speciellt, snarare påhittade saker för att få kontakt. Jag viker inte i min uppfattning att alkoholen förändrar honom som person. Att jag inte vill leva så men att det bara är han som kan bestämma hur han vill leva. Jag älskar honom fortfarande men jag kan inte bara se på. Jag vill inte fortsätta spela teater. Så fort alkohol kommer på tal är jag inte vatten värd. Jag har snöat in fullständigt på alkohol och gör det för att bevara min egen självkänsla talar han om. Men jag gör det på hans bekostnad gör han klart. Sen vill han bryta kontakten. Orkar inte med mina påhopp psykiskt. Det blir tyst några dagar, sen är han där igen. Jag reagerar på två sätt 1. Det är inte jag som hittat på, det här händer och det går inte åt rätt håll. 2. Enorm sorg och övergivenhet. Rädsla gör det onda. Saknad efter det som var fint. Det som sakta men säkert tycks förgöras. Skulle aldrig klara detta utan hjälp och stöd. Det sitter djupt. /A

Tack, detsamma Lillablå. KRAM!

Träffar en av hans närmsta vänner. Han berättar att ex-manen varit så onykter att de "tappat bort" honom i samband med en fest och att de sedan hittar honom. Då har han ramlat och vet inte ens var han befinner sig. "Vännen" skrattar när han berättar. Är det konstigt att man mår så himla dåligt som anhörig eller kanske f d anhörig när folk runt omkring agerar på det här sättet? Ren okunskap i min värld, troligen osäkerhet, men varför är kunskapen om alkoholmissbruk och dess verkningar så förbannat låg när problemet är så vanligt? Jag blir helt ställd. Hur kan det vara så illa? Hela omgivningen väljer att blunda istället för att säga: Jag ser att du dricker. Du har problem. Sök hjälp! Får man sen ett "Vad har du med det att göra" till svar har man i a f försökt. Inte bara sett på. Har man gjort ett ärligt försök är det upp till vederbörande att ta tag i problemet och som nära anhörig måste du skydda dig själv. Jag undrar, om fler i alkoholistens omgivning tydligt sa: Jag ser att du har problem -ta hjälp! Kan det få vederbörande att upptäcka att något är riktigt fel. Eller? Är det kört att påvera om man står bredvid, är det ogjort för vänner att ta kampen? Hur kan man välja att bara se på när en vän faller?

Tack Lillablå, det går åt rätt håll även om känslorna inte hänger med logiken och verkligheten alla dagar. Svårt att acceptera att så få bryr sig om honom, inte ens frågat hur han mår utan snarare festar med honom. Så himla sorgligt. Om jag ändå nått fram. Fast sen inser jag igen att jag inte kunde ha gjort något annorlunda, jag var tvingad att göra som jag gjorde för att överleva själv. Stor kram till Dig! /A

Varför litar man inte på magkänslan? Den som ska vägleda. Men den har liksom fått en rejäl törn. Självförtroendet funkar men inte självkänslan, magkänslan, den kväver jag. Släpper inte fram, vill inte se. Vill inte känna mer, vill stänga av nu, hitta ro igen. Elak mot mig själv. Varför förtränger man saker som är uppenbara? Varför är det så svårt att inse hur vekligheten ser ut? Antagligen för att det är så mycket lättare med en förenkling av världen och det liv man befinner sig i. Mer kraft tack, helt slut av att ständigt få förklara mig. Det var inte jag som valde det destruktiva livet. Jag valde bort, men får försvara det ständigt. Det finns ju inget större problem enligt omgivningen. Behöver mer kraft för att komma vidare. Hur orkar man? Känns som en dålig dröm. Känns som det är tid att vakna nu.

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Hittar ett gammalt mail från min ex-man där han skriver om hur mycket han saknar mig sedan jag flyttat. Att allt ska bli bra igen. Blir arg på mig själv att jag läser. Det river genast upp ett enormt sår. Magen protesterar, ångest och skuld för att ha lämnat. Saknad. Jag har så svårt att släppa och komma vidare i detta. Mår bättre i perioder sen är det tillbaka. Oerhört lättpåverkad. Fortfarande. Att bara vänta på att han långsamt blir sämre och sämre och sämre. Känns omänskligt. Det gamla mailet är skrivet i nära anslutning till en period när jag är förtvivlad i det jag skriver här. Svårt inse att de kan ligga så nära varandra i tid. Samtidigt stärkande att se de enorma svängningarna. Hans fina ord och min förtvivlan. Så nära. Så psykiskt stört. Jag har lämnat. Men är inte fri. Får hjälp av anhörigstödjare och påminner mig ständigt om att ge mig tid. Undrar om jag skulle vara hjälpt av att genomgå en anhörigvecka om det var möjligt. Jag behöver förändra mig och mitt tänk i kampen att komma vidare. Tack Forumet, livräddare för så många. /A

Stor kram till dig för snabb återkoppling fina Mulletanten. Känns mindre ensamt.. /A

Hej Mulletanten :-) , tack, vad märkligt att det stod just idag. Tar till mig, och ska skriva dagbok i större utsträckning som första åtgärd. Kram /A

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Tack för stöd och pepp. Livet är märkligt, först skriver jag till dig att du inte ska avboka utifrån vad jag hört om anhörigvecka och nu stöttar du mig. Tack. Stor kram till Dig. /A

Tack själv för att du finns. Kan inte heller sova. Andas djupt, äta, vila och frisk luft är basen. Ibland när jag får en svacka brukar jag låtsas att jag sätter mig på månen och tittar ner och utifrån på det som sker på jorden. Försöker få ett helt annat perspekriv på tillvaron. Se litenheten i att vara människa. Det har hjälpt mig i vissa lägen. Det är så mycket vi inte kan styra, bara ta kurs mot det vi vill och önskar uppnå. Som du skriver, en sak i taget, en dag i taget, ibland en timne i taget. Tycker du är enormt stark även om jag förstår att det inte alltid känns så inombords. Styrkekramr till dig i morgongryning. /A

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Önskas tillbaka min Cyber-vän :-) Välkommen till månen, sitter också här en stund efter ett yogapass. KRAM! /A

Hej Sorgsen och tack för hälsning :-) Jag har bestämt mig för att ta en paus och åker utomlands
och vilar och solar ett tag. Tror det kan vara bra att byta miljö. Vi hörs när jag är tillbaka, var rädd om dig. Stor kram!