Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Jag inser när jag läser runt..Att jag är så himla dålig på att prata i jag-form. Att tala om vad jag behöver. Egentligen har jag verkligen gjort mina försök; jag har deklarerat redan för några månader sedan att jag ville prata med honom då, den helgen....ingen tid avsattes då från hans sida och sedan har det inte blivit något av detta samtal. Jag skrev ett brev i jag-form..detta brev är inte öppnat och läst ännu... Jag har så svårt att prata med honom- skjuter hela tiden upp det och lägger det åt sidan och försöker leva som om problemet inte finns. Gör det jag själv vill göra och involverar inte honom så mycket i mitt liv- han har ju sagt för inte så länge sedan att han inte är intresserad av vad jag gör eller hur jag har det.
Jag vet ju att det inte går att trycka undan allt detta hur länge som helst. Så som vil lever är inte ett samboförhållande.
Jag hade faktiskt bokat en tid på min bank igår för att gå igenom min ekonomi. Att få lite klarhet i hur jag skulle klara mig vid en separation, vilka möjliga boenden jag skulle ha råd med osv...
Tyvärr blev min kontakt på banken sjuk men jag har en ny tid i början av mars.
Ett steg i taget och en dag i sänder.

Framtidsdrömmar

Skickar kramar och tankar tillbaka till er som finns där ute för mig. Mitt liv rullar på i samma misär. Inget förändras, allt är som vanligt. Det som inte är som vanligt är mina tankar. Jag tror jag förstått på allvar att något drastiskt måste till innan en ev förändring sker. Känner fortfarande en stor sorg och förtvivlan över att alkoholdjävulen ska få förstöra för min familj, jag hatar den djävulen.
Jag var iallafall på banken förra veckan och gick igenom min ekonomi. Hon sade det jag redan visste, men faktiskt inte känner nån sorg över, att jag inte kommer klara av att bo kvar i huset själv. Men med förhoppningar om att alla fastigheter vi har går att sälja utan restskuld så kommer jag att klara mig bra som ensamstående. Det var skönt att ha kollat upp ekonomibiten...ett steg framåt.
Jag mår, trots omständigheterna, ganska bra. Visst finns det ledsamma dagar men nu är vårvintern här och det är ljusare ute och det gör mig gott.
En dag i taget och ett steg i sänder.

Lelas

Härligt att höra av dig, Framtidsdrömmar!

Det märks att du har det tungt, men samtidigt läser jag om styrka och insikt i dina rader. Bra!

Kram!
/H.

till dig - var på vägen du än befinner dig... Hoppas allt väl, ta väl hand om dig och minns att du är värdefull! / mt

Framtidsdrömmar

Vissa dagar funderar jag djupt över meningen med livet. Dock njuter jag av vårsolens varma strålar och försöker vara ute så mycket jag kan. Hemma känner jag mig mest besviken och utnyttjad.....
Varför har jag låtit det gå så långt? Jag tassar på tå för att inte säga något som gör honom upprörd så att han slänger på luren i örat på mig eller släcker sänglampan och vänder sig om med ryggen mot mig utan att ge mig ett svar. Han tiger ihjäl mig.
Jag får panik när jag läser om flygcert som har tagit det stora klivet....men inte jag, jag är för feg. Hur ska jag tänka??

Kram till er alla, mina vänner här på forumet.

Framtidsdrömmar

Börjar du lessna på mig Mulletant....
Jag skulle vilja ha ett facit på att allt kommer att bli bra, framför allt för mina barn. Att de inte kommer att ta skada av att jag tar steget att flytta. Jag måste börja falla. Känns som att jag ändå har börjat göra det...men mycket sakta. Det blir så plågsamt när det segar sig neråt- kanske är det bättre att klippa av linan och falla rakt ner?

Om någon från "andra sidan" läser min tråd, skulle någon vilja svara mig på en sak:
Vad händer hos er när man som jag hela tiden bönar och ber om en förändring, ber om att bli lyssnad på och sedd. Stänger man av helt eftersom det anses som tjat och tomma hot eller fastnar det någonstans i själen och i samvetet? Eller är jag bara jobbig som tjatar.....

Äsch, jag hör hur dumt det låter när jag skriver.... Finns inget mera att göra eller säga, det är dött!!

Jag brukar inte svara på den här typen av inlägg helt enkelt för att jag inte har nån erfarenhet av såna här problem. Men jag kände att jag ville svara nu när du säger att du vill ha en facit på att det kommer att bli bra för dina barn om du flyttar. Det kan du förstås inte få men spontant så säger jag ja, det måste vara bättre för dom om du gör nåt när du mår dåligt. Jag tror att barn tar skada av att vara i ett hem där en förälder mår dåligt, där förhållandet är dåligt. Det kan inte vara bra för barn att leva i sånt. Det måste vara mycket bättre att få vara ensamma med dej när du får lugn och ro. Det är min icke expert åsikt. JAG tycker att man aldrig ska stanna i ett dåligt förhållande för barnens skull, tvärtom. Vad ger det dom för förebild av ett förhållande?

Lycka till önskar jag dej!

lillablå

Har precis skrivit till flygcert...
Det kunde varit skrivet till dig...
Läs och ta det till dig!!!
Och du. Lägg inte sten på börda... En vacker dag vet du vad du måste göra...
Låt det komma till dig, du kan inte ta steget förrän du är redo!!
Och jisses vad jag känner igen mig i det där med att tippa på tå...
Har problem med mina hallux valgus nu för tiden, skulle mycket väl bero på allt mitt trippade!! ;)
Och fortsätt skriv!!!
Känn ingen skuld för att du är kvar, eller skam...
Skriv och ta emot det stöd och den värme du kan få här, och låt det hjälpa dig de dagar mannen surar!!
Stor kram!!!!!
/k

Ja, jag har tagit det stora klivet, och ibland känns det bra och ibland är jag fortfarande rädd att jag gör fel.

Men det var inget beslut jag tog på ett par timmar - det stöttes och blöttes, det gav mig ångest och jag vägde hela tiden mellan ska jag stanna, ska jag gå, vad blir bäst för barnen, får barnen bäst av att ha mamma och pappa ihop, blir det bättre om barnen slipper höra och se oss kalla och grälande osv osv. Och jag ältade länge, länge!!

Men en dag tog jag ett beslut och det var kanske inte så mycket ett beslut som att Lelas helikopter kom och hämtade mig - du har säkert läst "Lelas motorbåt och helikopterräddning"? Plötsligt dök det upp en räddning och jag hoppade på den, sedan blev allt ännu värre och jag kände precis som du känner nu: jag har funderat över meningen med livet, jag har verkligen ståt och önskat att jag dog, knall fall, för att slippa ta beslut, för att slippa ångest och vånda, för att komma undan... Och det låter kanske tomt nu, men det blir bättre. Återigen Lelas ord: du kanske är på botten nu, eller närmar dig botten, men snart vänder det, snart trycker dina fötter ifrån långt där enre på botten, och då kommer du sparka dig upp mot vattenytan och solens glittande strålar!!

Jag förstår din känsla av panik att andra tar kliv, jag har också känt det, men nu sänder jag dig styrka, styrka i massor -- för en dag är du redo att göra det du behöver, redo att göra det du måste och det du känner är det rätta!

En dag i taget (Sorgsen har matat mig med dessa ord tilsl jag lärt mig dem som ett mantra). En dag i taget, andas och ta hand om dig, du är bra och du är viktig. Ett beslut är inte nödvändigt här och nu, tiden komemr hjälpa dig.
Varma kramar!!

Framtidsdrömmar

Tack alla fina människor som finns omkring mig!
Nej, mitt förnuft säger att barnen måste må bättre av en lycklig och glad mamma och pappa....
Jag ska ta en dag i taget, känns bra att ni är med mig.