Jag och min kille har varit ihop i snart två år. Vi bor inte ihop än men har långtgående planer för det. Jag har inga barn och han har en son på 9 år. Jag älskar både honom och hans son och på ytan ser nog allt bra ut. Men, vi har väldigt olik inställning till alkohol. Jag är uppväxt med föräldrar som aldrig "helgdrack". När det var fest kunde jag se mina föräldrar dricka men aldrig så det gick över styr. Under storhelger var det aldrig tal om någon nubbe (undantag för midsommar) eller jul/påsköl. I hans familj var det inte ovanligt att hans föräldrar tog ett glas vin/öl/whisky på helgen och jag har förstått att det nog såg/ser ut så i många familjer, det är bara inte vad jag är van vid.

Hans alkoholkonsumtion är dock vad jag tycker är mer än så. Under de här två åren som vi har varit ihop har han varit helt nykter En helg. I någon mån finns det alltid alkohol inblandad, allt som oftast ca två sexpack med folköl, gärna en whisky och en eller två starköl, mindre när han har sonen men aldrig en helt nykter helg. I somras drack han varje dag under semestern. I början av vårat förhållande drack han mer och efter vi pratade om det så har det minskat. I alla fall vad jag tror, numera väljer jag aktivt att inte vara hos honom på te x fredagar för det är då han vill koppla av och spela datorspel (hans intresse).

Han själv säger (så klart) att han inte har några problem. Han tycker öl är gott och dricker det "som vatten". Av den anledningen har han kommit fram till att han inte kan dricka starköl, då är han medveten om att det går för långt, och istället dricker han alltså folköl. Jag har gjort olika mätningar på nätet utifrån hans konsumtion som visar att han ligger i riskzonen och när jag har sagt det till honom säger han bara "jo, så kanske det är". Jag märker direkt när han har druckit (salongsberusad som han säger, vilket är standard varje fredag och lördag) och det har bara hänt en gång att han var verbalt dum emot mig. Efteråt var han väldigt ångerfull och sa att det bara bekräftar att han inte ska dricka starköl.

I dagsläget drick jag i princip aldrig. Min inställning har alltid varit att "man dricker när det är fest" men inte ens det gör jag i dagsläget. Jag tror att det är för att jag undermedvetet inte vill signalera att det är okej att han dricker. Jag vet att det låter dumt men varje gång som jag har sagt att jag ska ta ett glas vin eller liknande så är det nästan som att han lyser upp, som att jag "godkänner" att han då också dricker. Jag vet att han tycker det är tråkigt att jag inte dricker, att det skulle vara trevligt om vi tillsammans skulle kunna öppna en flaska vin och njuta av. Men jag vill, vill, vill inte för jag vet att det inte räcker för honom.

Hans son är världens underbaraste och har tagit efter sin pappas intresse för datorspel. Om han, som många andra barn, fick välja skulle han gärna sitta vid datorn dag som natt. Det är därför så lätt för min kille att själv sätta sig för att spela (med två-tre öl) för "sonen vill juh ändå inte göra något". Men det jobbigaste i hela situationen är dagen efter. Kombinationen av alkohol och att sitta upp sent om nätterna gör att han allt som oftast går upp runt 13-14 dagens efter. När jag insåg detta blev det ett jäkla liv så numera går han i alla fall upp vid tio för att ge sonen frukost men han går i princip alltid och lägger sig igen efter det. Han är väldigt noga med att inte dricka (bara en öl eller två då) när han ska köra bil dagen efter och han sköter sitt arbete. Vad jag har förstått från hans syster så har han alltid druckit på det här sättet.

Till saken hör också att han har grava sömnproblem. Jag har försökt prata med honom om att alkoholen (och att han vänder på dygnet) har en stor inverkan på sömnen men han säger att om han inte får dricka sin öl och spela sina spel så får han ingen livskvalité. Men hans sömnproblem gör också att han kan rättfärdiga att han sover länge på helgerna, för "det är då han kan".

Ikväll berättade han att han har tagit ledigt imorgon för att han har sovit dåligt hela veckan och så klart så drack han därför öl. Jag kände bara suck, varje jäkla lediga dag så Måste han dricka. Till slut hittade jag hit. Och tyvärr blev det här väldigt långt, hoppas det är någon som orkar läsa allt.

Jag tänker så mycket på hur det ska bli om vi flyttar ihop, att jag inte vill ha det på det här sättet och att jag inte vill att hans son ska ha det på det här sättet. Jag tycker så synd om sonen de helger som jag inte är hos dom för jag vet juh hur det är då. Och nu när jag skriver så tänker jag att jag är rädd för hur det skulle bli om vi skulle göra slut (vilket jag aldrig tänkt tidigare) för det är ingen utomstående som vet hur situationen är. Usch, allt är bara så jäkla jobbigt. Och så den där lilla detaljen, att jag älskar honom så himla mycket.

Är detta verkligen en normal konsumtion? Är det många som dricker på det här sättet? I min värld ringer alla varningsklockor men jag har som sagt förstått att det inte alls är ovanligt att "helgdricka". Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Tankar, råd, tips, vad som helst.

För att fortsätta vara nykter är det bra för mig att läsa och dela tankar kring alkohol. Om det kan hjälpa någon så kanske det betalar tillbaka lite på det jag är skyldig.

Tuten: bra att du känner dig säkrare. Ta hand om barnen som du säger. Jag hoppas dock att hålla ihop familjen inte kostar dig ett drägligt liv, barnen märker nog om du är olycklig.

Tallskogen: jag förstår faktiskt det där med föraktet. Jag kan känna ett ologiskt förakt för personer som exempelvis inte förstår vad jag förstår i jobbsammanhang. Bara när jag reflekterar över det så ser jag att det bara är en fråga om olika kompetenser och synsätt. Inte lätt med känslor.
Jag har läst i andra trådar här att det är farligt att skaffa barn med en som man vet är alkoholist. Min mamma gjorde det, dock med en våldsam sådan så i dessa fall kan jag hålla med. Men annars vet jag inte men låter inte som det skulle bli enklare i alla fall. Jag tror inte på någon alkoholgen som dömer barnen till alkoholism, det är nog lika delar arv och miljö. Många barn till alkoholister blir nykterister så..
(Mitt drickande är nog mer miljö än arv.)
Hur som helst låter du ju relativt säker på att du inte mår bra i relationen pga hans drickande. Förstår att det är svårt att lämna kärleken med stort K. Man vet ju vad man har men inte vad man får och de flesta vill ju ha trygghet och stabilitet. Men det kan ju finnas något mindre komplicerat där ute som inte riskerar att göra dig bitter. Men jag vill undvika att ge för specifika råd, det är era liv, lev dom som ni vill och inte som ni känner att ni borde.