Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka...

"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

Profile picture for user vill.sluta

Vad du skall göra.
Flytta, ta erat barn med dig. Nu kommer säkert få
delad vårdnad. Men han är sjuk, efter vad du berättat. Du gör dig och honom en björntjänst
om du stannar.
Lycka till, tuffa beslut/A

Profile picture for user flygcert

Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv.

Vad beror på alkohol och vad beror på personlighet? Han kan vara lika elak full som nykter, men suget finns ju alltid där och påverkar honom...

Hur ska jag kunna förlåta?

Vill jag förlåta? Kommer jag nånsin tycka att jag kan smälta det han sagt och gjort? Jag känner mig sur och bitter och jag vet att jag inte är trevlig nu.

Profile picture for user vill.sluta

Det LÅTER inte som ett sunt förhållande alls. Istället för att tycka och tänka om.....

Gör slag i saken! Du gör honom en björntjänst om du stannar och låter han få påverka dig i denna negativa riktning.
Stannar han vid bara ord, eller är han på nåt sätt mer än verbal.
Sådana människor som du beskriver honom är så otroligt små och fega.
Kan bara kaxa till sig mot de som dom inte möter något motstånd mot.
Tyvärr så blir det oftast de som håller av dem mest.
Ge han en käftsmäll och sätt ned foten, börja diktera vilkoren efter DINA behag.
Visa att nu är det slut med Mr Nice "women".

När jag skrev käftsmäll menade jag INTE att du skall bli våldsam, det skall du inte bli. Men en verbal käftsmäll som heter duga, håret skall ligga slickat på han och han skall be dig om ursäkt och tillsammans KANSKE ni kan reda ut detta.
Men efter vad jag läser imellan raderna så är du redan långt borta från honom.

Barnet behöver du inte oroa dig för.
I 99 fall av 100 så stannar barnet hos mamman.
Kan du sedan visa på vilket riskbeteende han har så är du redan hemma så att säga.

Istället för att han skall dyrka marken du går på (ibland) så har han ett sjukligt beteende som ingen! allra minst du mår bra av.
Ta dig bort från detta förhållande, tänk steget längre.........

Om ett par år när barnet är äldre och han inte slutat då har han visat på för barnet hur man kan/får betee sig mot mamma.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.
Och tyvärr så är dina framtidsutsikter inte ljusa med ett sådant beteende som din sambo visar.
Sätt ner foten, visa att du klarar dig själv och att DU mår så fantastiskt mycket bättre då!

Av hela mitt hjärta önskar jag dig all lycka till!!!!!!!
bamsekramar!/A
Önskar dig lycka till!!!!!
//A

Profile picture for user markatta

Jag skulle vilja säga dig samma sak som jag skrev i pilgrims tråd här, alkoholism och kvinnomisshandel är inte samma sak! Det han gör är att utsätta dig för psykiskt misshandel. Alkohol är verkligen det sista jag skulle rekommendera till en person med dålig impulskontroll och det är också tydligt att han har stora problem han måste ta tag i utöver sin alkoholkonsumtion. En sådan kvinnosyn som han har försvinner inte bara för att flaskorna plockas bort.

Ta dig bort därifrån! Ingen ska behöva gå omkring och vara rädd för den person man lever med. När man ständigt är rädd och tassar på tå så går all energi åt att försöka tolka situationen "rätt" och ingen blir över för att kunna tänka rationellt och på vad man själv vill. Förhoppningsvis kommer det klarna för dig när du lämnat honom.

Om du inte redan gjort det så tycker jag verkligen du ska kontakta en kvinnojour. Du kan börja med att ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. De har telefonen öppen dygnet runt. De kan stötta dig i samtal och också hänvisa dig till en kvinnojour i din närhet. Jag har bara bra erfarenhet av dem.

Kram på dig!

Profile picture for user flygcert

men jag är inte tillräckligt stark.

Vill.sluta, jag tror inte att det är ett sunt förhållande heller egentligen, det har jag ju tänkt många gånger under vår tid tillsammans. Men samtidigt så finns allt det där go'a där i perioder.

Han slår mig inte, men när vi bråkar så mal han sönder mig i sin verbala köttkvarn. Jag har inte ett ord att sätta emot och vill helst bara försvinna. Vad jag än säger så verkar det inte passa, utan han vänder det emot mig. Men ibland vet jag inte om jag faktiskt är så hemsk som han anklagar mig för, Jag vet att han är mycket verbal och noga med hur han uttrycker sig (och det är raka motsatsen för mig...), det är bara att jag inte orkar väga alla mina ord på en guldvåg längre.
Och inte minst som du skriver: jsg tror ibland redan att han påverkat barnet och visat hur man kan bete sig mot mamma (men även om jag skulle lämna honom så kommer han ju kunna baktala mig inför vår lilla prinsessa).

Kanske är det som du skriver att jag redan är på väg bort. Men det gör också så ont: att vårt liv skulle vara över, att mina drömmar krossas om ett livslångt äktenskap, att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt, att jag ska sitta ensam med barnet på helger och kvällar (alla ändra av mina vänner är ju i förhållanden nu...)

TACK för alla dina ord, de är värda sååå mycket för mig!

Markatta,jag går ofta och tänker att jag kanske säger fel, gör fel eller pratar fel och kan tom emellanåt känna hur avslappnad jag blir när han är iväg med kompisar eller så. Men så finns också biten att jag vet att saker och ting förbättrats, att han inte är lika hetsig nu som förut, att jag emellanåt kan slappna av... och ja, när jag skriver här så ser jag ju hur jag vacklar, men också att jag faktiskt börjar se mer och mer av ett liv utan honom.

Tack för alla fina ord, all stöttning!
Jag suger åt mig och stärker mig och hoppas att jag kommer bli stark nog att ta ett beslut jag kan stå för hela vägen!

Tack igen!

Profile picture for user vill.sluta

Som svar på av flygcert

Du oroar dig HELT i onödan. Även OM han skulle baktala dig inför din dotter så kommer det slå tillbaka så mycket värre mot honomn själv. Barn vet och lär sig se hur saker och ting förhåller sig igentligen. Det är därför du aldrig skall tala illa om partnern när barnen hör på. Dom kommer själva komma fram till rätt slutsatser.
Och LÄGG AV med dina skitkommentarer, såsom:

"att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt"

Det var det dummaste du skrivit i denna tråd!
Det är inte du! som sabbar och förstör, det är inte du som gjort att du mår som du gör!
För faaaaan, se röda tråden! Och om det är problem att hitta tråden vänd dig till en kvinnojour.
Dom möter denna problematik DAGLIGEN av utsatta kvinnor
PRECIS som du!
Du är inte själv.

Du är världens bästa tjej som behöver ha all possetiv uppbackning du behöver.
Gubben din skulle behöva sig en redig skopa så han flög ner i backen och kom tillbaka till jorden.
Världen är inte enkel, livet är inte en dans på rosor.
Men man skall ALLTID högakta kvinnan och veta kvinnans maKT/SKÖRHET OCH VÄRDESÄTTA ALLT HON GÖR.

Usch vad fint och präktigt det låter. Men det fina i kråksången är, att det är sant!
To the bitter end.

Lyssna på Markatta, och oroa dig inte över att du skulle bli ensam hem,ma med ett barn.
Det finns massor likasinnade som befinner sig där du är nu!
Starta ett nätverk vet ja, så då får chans att komma i kontakt med personer i samma sits som du är nu!
Jag tror på dig flygis.
Flyg iväg, ta steget och VÅGA hoppa!!!!!!
Kramar!!!//A

Profile picture for user markatta

Du behöver ju inte fatta ett beslut idag. Vet att det känns svårt när alla andra skriker "lämna!" när man i sitt eget huvud skriker "stannalämnastannalämnastannalämna"... Det är ditt beslut att fatta, se bara till att det i slutändan är ett beslut som kommer från din inre visshet och inte ett beslut som bygger på rädsla, oavsett vad det är du är rädd för. Det är en process som kan ta lång tid, förmodligen påbörjade du den väl långt innan du sökte dig hit till forum? Bara att du är här och skriver nu är ju jättebra och visar på att du vill ha en förändring i din livssituation.

Jag propsar ändå på att du ska kontakta en kvinnojour, de kräver inte av dig att du ska lämna. De finns som stöd för dig, för att du ska kunna känna dig trygg och bygga upp din självkänsla. Ring kvinnofridslinjen anonymt om du tycker att det är svårt.
Att gå på ett al-anon möte är också ett bra sätt att dels bryta ensamheten och skammen men också att på sikt se och förändra de mönster som är destruktiva för en själv.

Kram!

Profile picture for user flygcert

TACK!
Jag hör och känner själv att jag på många sätt är på väg bort, men precis som du skriver så skriker det i huvudet, och faktiskt i hela kroppen, "stannalämnastannalämnastannalämna" och hela jag är i kaos. Jag stressar över att känna att jag måste bestämma mig nu, och jag kan inte... Men det är som du säger: det måste få ta sin tid.

Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv.

Å ena sidan önskar jag att jag kunde se in i framtiden och se hur vårt liv kommer bli tillsammans, å andra sidan vet jag och vill jag betsämma för att jag vill vara så stark. Oavsett om jag bestämmer mig för att lämna honom eller om jag märker att vi skulel kunna få det bättre tillsammans och då väljer att stanna, så vill jag känna att dte är MITT beslut och jag står för det!!

Kram,
N

Profile picture for user Lelas

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

Profile picture for user mulletant

Jag fäster mig vid några meningar du skriver:

"Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv."

Alla vi människor inrymmer ljusa och mörka sidor... Hos de allra flesta förstärks de dålig sidorna av alkohol.

En meing till: "Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv."

Hej dig!!! Fortsätt! Stå på dig! Den enda man kan förändra är sig själv men genom att förändra sig själv påverkas omgivningen. Du ser det tydligt.

Har inga råd att ge annat än fortsätt läsa och skriva här.
Styrkekram / mt

Profile picture for user flygcert

Jag kan inte tänka. Min hjärna verkar ha gått in i väggen för tillfället.

Lelas, du har så bra saker att säga! Missbrukare och elak eller nykter och elak spelar ju som du säger ingen roll: jag vill inte vara med någon av dem. Åh, det är ju bara så himla kaos i mitt huvud, jag orkar inte ens ta hans om hushållet längre...

Mulletant, jag tror att du är min mulletant. Så där varm, mysig och go' som mulle var när man var liten. Du har så rätt: elakheter förstärks av allt som har med alkohol att göra (intagen alkohol, sug efter alkohol, avståndstagande från alkohol...) och samtidigt blir jag så frustrerad av att det ibland är som om han bara är elak, som om han vill förminska mig, förnedra mig... Men det är sä j-a slut med det: när jag blir arg så står jag upp för mig själv, säger ifrån och ibland blir han arg, men ibland inser han att han klantat sig. Får se hur lång tid jag känner att jag tänker ge det.

Jag ska skaffa mig sinnesro att inse att jag inte kan förändra allting, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!!!

Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?

Profile picture for user Lelas

Hej igen!
Din hjärna är inte konstig. Den reagerar precis som allas våra hjärnor gör och har gjort i samma situation. Det här tar så mycket kraft av dig att det inte blir någon kvar till allt vardagligt. Så enkelt är det.

Det är egentligen först i efterhand som jag börjar förstå det där... Mitt medberoende ledde till ett epileptiskt anfall. Det var säkert flera faktorer som samspelade, men jag tror att min stress av makens alkoholism var den stora boven. Till slut sa min kropp och hjärna helt enkelt ifrån. Pang.

Nu behöver det ju inte bli så för dig, men jag är övertygad om att det går åt mycket mer energi till det här än vad du själv inser. När du är fri från detta så kommer du att känna dig fjäderlätt (och intelligent. och snygg. och glad.) :-)

Hur gammal är er dotter? Jag tror att du kan utgå ifrån att hon märker att ni inte mår bra. Barn förstår mycket mer av sånt här än vad vi vuxna vill inse.

Nåväl. Nu ropar sängen. Godnatt!
/H.

Profile picture for user mulletant

att du har en konkret plan för att flytta om det blir så! Så bra att du har kraft att säga ifrån ibland! Din trötthet är helt normal kan jag intyga. Lelas exempel kan låta extremt (ep-anfall) men jag är övertygad om att en ständig stresssituation kan bidra till utlösa vilken sjukdom som helst.

Jag och många andra har sett hur långvarigt a-missbruk tar fram och förstärker misstänksamhet, verbal aggressivitet och slutligen våld. Jag har upplevt hela skalan hos min far och den verbala förändringen hos min man. Min helt personliga erfarenhet är att ca ett halvår efter att min man valde nykterhet (och då med 2-3 korta återfall) började jag känna igen den man jag en gång började älska och valde att dela livet med. Hela livet blev lugnare. Han var nykter "under hotet annars går jag" över ett år innan han gjorde sitt personliga val. Under hela den tiden har jag sett hur han "läkts" alltmer. Tidigt i nykterheten insåg jag att även mitt blygsamma drickande spelade roll för att utlösa missnöje och gräl - när ingen är nykter och situationen spänd så behövs mycket lite för att det ska tända till.

Du behöver inte alls bestämma dig för nånting precis nu! Du behöver tid för att stressen inom dig ska sjunka, du behöver lugn och ro (kan du få det i hemmet?), du behöver nån att prata med - har du det?

Barn märker tidigt när något är otryggt och fel. De märker det även om de inte har ord för det.

Fortsätt läsa och skriva här, det är en fantastisk hjälp att reda i tankarna och du ser att du är långtifrån ensam i din situation! Se till att ha en viloplats klar hos din vän.

Din hjärna kommer att återhämta sig, den och hela du är normala, och du kommer att bli "dig själv" igen!
Styrkekram! / mt

Profile picture for user flygcert

... mitt i allt sökande efter den där rätta magkänslan så har den nog funnits mitt framför näsan hela tiden... Eller... Ja, så säker känner jag mig just nu.

J-a ångest.

Profile picture for user flygcert

När maken tycker att allt är fantastiskt så anser han även att jag ska tycka det. Och det står mig upp i halsen. Han vill att vi ska åka iväg en vecka tillsammans, och jag bara känner att jag skulel vilja ha en vecka ifrån honom. SÅ hemsk är jag... Jag vill bara komma ifrån, reda ut i huvudet om jag vill leva med honom eller inte: om jag orkar leva med honom, alla hans missbruk och hans elakheter.

Ge mig ett tecken...

Profile picture for user Lelas

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.

Profile picture for user flygcert

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Profile picture for user flygcert

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Profile picture for user flygcert

Hjälp mig... Jag är ju så rädd för honom, hela mitt inre håller på att sprängas och jag kommer inte överleva detta, men samtidigt får jag inte med prinsessan. Vad ska jag göra??? Hjälp mig!!!!

Profile picture for user Lelas

Men vännen!! Vad ledsen, och rädd, jag blir! Gumman!

Och dessutom: jag blir förbannad på karlsloken som gör så här mot dig! Fy 17 vad fult att använda dottern som gisslan för att pressa dig!

Du behöver hjälp med detta, flygcert. Nu. Inte "en dag" utan nu. Det här är en situation som är farlig för dig, och för ditt barn!

Du kan ringa
http://www.kvinnofridslinjen.se på 020-50 50 50, dynget runt
eller
https://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast på 112 (begär jourhavande präst), mellan 21 och 06 varje natt

Och du listar ju en hel rad med kontakter som du redan har. Ring din advokat! Ring socialen!

Eller, ring polisen! Du kan faktiskt göra det, du har tillräckliga argument för det. Ring!

Jag har dig i mina tankar, och i min aftonbön, ikväll. Du är inte ensam. Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

har varit lugn!
Det du beskriver är skrämmande och låter som psykisk misshandel. Jag upprepar Lelas råd här ovanför, sök hjälp hos dina kontakter!
Gör det idag! Jag klistarar in en länk till Tuvaforum

http://www.tuvaforum.se/

Styrkekramar! / mt

Profile picture for user vill.sluta

Även om det känns hopplöst nu så håll ut!
Du har all chans att få vårdnaden själv om du
spelar dina kort väl. Skriv ner och dokumentera hur han beteer sig.
Det skall så fantastisk mycket till innan man
särar på en mamma och hennes barn.
Kan du även påvisa på ett oacceptabelt beteende
från pappan så hae du allt hemma.
Jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta!!!
/A

Profile picture for user markatta

Det han gör mot dig är brottsligt, inte bara ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv men också ur ett rättsligt. Misshandel(psykisk), olaga tvång, olaga hot, förtal, förolämpning, allt detta är olagligt och straffbart. Jag är ingen jurist, bara en medmänniska som har följt flera vänner genom liknade processer. Prata med din advokat. Det finns en poäng i att polisanmäla, som Lelas skriver. Dels för dokumentering inför en eventuellt kommande vårdnadstvist, men också för din egen skull att du kan markera att han får faktiskt inte göra såhär! Det är inte du som överdriver eller slår på stora trumman, han bryter inte bara ner dig, han bryter också mot lagen och det måste få konsekvenser.

Kontakta en kvinnojour. De har mycket erfarenheter av sådana här processer och kan ge råd och stöd. Du ska inte behöva vara rädd!

Ta hand om dig och den lilla!
Kram

Profile picture for user flygcert

vad livet är svårt.

Tack för era fina ord, stöttande och allt. Jag tror att jag håller på att bryta ihop. Jag håller på att bli helt knäpp. Jag orkar inte ens dammsuga av smutsiga köket.

Vi har pratat och jag känner mig lugnare, men har en klump i magen av att inte kunna bestämma mig. Han är på ett AA-möte just nu, och jag har lyckats lugnt och sansat tala om att jag vill inte leva så här - (alkohol, lite sömn, hårda ord) i så fall kommer jag gå, jag har fått fram att jag inte orkar tänka längre än nuet. Det är hans första möte och jag vet itne vad det betyder - han vill ju inte se att han skulle kunna höra hemma där.

Jag har varit på kvinnojouren för ett samtal. Känns som att jag pratar om någon annan än mig själv. Nu är det känns lugnare är jag tillbaka i "jag överdriver nog, det är nog inte så farligt osv", för nu är det ju mycket bättre igen... Och jag måste försöka landa lite... Åh, jävla liv. Min prinsessa har dessutom idag uppfört sig mot mig som hon brukar göra mot pappan, är det kanske jag som är "den felaktige"?!

Måste tänka. Ska försöka ladda mig i helgen. Stora, varma kramar till er.

Profile picture for user vill.sluta

Som svar på av flygcert

Hoppas att det gått vägen på AA för honom.'
Men det viktiga är hur DU mår och känner.
Som tidigare talare så håller jag med.
Gör gärna en polisanmälan, dels för att själv dokumentera övergreppen du är utsatt för.
.
Jag önskar dig och lilla sessan lycka till och du skall se att hon får en bra NYKTER pappa i framtiden.
//A

Profile picture for user Lelas

Vad skönt att höra av dig, flycert!

Du... Det är inte du som är felet! Du håller inte på att bli galen! Du överreagerar inte!

Hur gammal är prinsessan? Min gissning är att hon beter sig som hon vet att hon förväntas bete sig så att pappa inte blir så där konstig igen... Jag har hört berättelser om medberoende ettåringar.

Så bra att din man har varit på sitt första AA- möte! Alla resor börjar med det första steget. :)

Var rädd om dig.
/H.

Profile picture for user flygcert

var är du, magkänslan?
Jag brukar ha stark magkänsla, men just nu verkar jag bara ha en helt virrig kropp som inte fattar att jag behöver hjälp att känna...

Tack Lelas, Tack Mulletant, Tack vill.sluta! Fastän jag inte är redo att ta allt ni skriver på fullt allvar och göra slag i saken så är det gott att läsa era trådar och era kommentarer.

AA-mötet gick bra: han var mycket nöjd och kommer med andra ord gå tillbaka dit!! Han k'nde att han var en av "dem" och var nog glad att känna att han inte är ensam i allt. MEN: det han främst tog med sig var att alkoholism är en sjukdom = han "kan inte hjälpa att han sagt och gjort dumma saker och kan därför inte stå till svars för det, utan vill fokusera på det positiva nu". Då kände jag att jag var nära att strypa honom (men jag har ju spärrar, till skillnad från vissa andra i familjen!!!) och sa att jag vill inte acceptera det, jag kan inte glömma allt, kanske inte ens förlåta... Och återigen var jag den "dumma, negativa, icke-stöttande frun".

Kram

Profile picture for user Framtidsdrömmar

Jag undrar hur många gånger man fått höra; "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Ja, det skulle kanske vara lätt om man gång på gång slapp att höra och uppleva samma saker var och varannan helg (kanske dag för vissa av oss). Jag känner att jag verkligen försökt att glömma och gå vidare men när jag hela tiden får benen undansparkade och blir sårad av hans sätt att vara och bli respektlöst behandlad, då är det svårt att glömma. Man får liksom aldrig chansen och möjligheten att kunna klättra upp på stegen, man kommer bara hela tiden halvvägs och sedan ramlar man ner igen.
Jag förstår din vrede!!

Profile picture for user markatta

Det är helt normalt att ha en massa motstridiga känslor i din situation.

Tror du också får acceptera att bara för att han gått på ett AA-möte så kommer inga "under" att ske. Det är bara ett första steg. Du kanske får lov att ta ett steg tillbaka och låta processen ta sin tid om du nu väljer att stanna. Försök att hitta ett annat utlopp för dina känslor än att just nu ställa honom till svars för det hans drickande inneburit för dig. Forumet är en plats men just nu behöver du nog så många platser som möjligt.

Jag menar såklart inte att du inte har rätt att känna det du känner eller vilja att söka ursäkter eller svar på dina frågor men jag tror du biter dig själv i svansen om du förväntar dig att få det honom just nu. Om han fortsätter att gå på AAmöten så kommer han komma till fler insikter än att alkoholism är en sjukdom men räkna med att det kommer att ta tid.

Ni kanske ska försöka att inte på ett tag prata om det som har varit men du kan också säga till honom att du faktiskt just nu inte kan stötta och finnas där för honom. Det måste han acceptera. Du har din kamp att utkämpa och han sin och kanske kan ni mötas i det i framtiden.

Bara för att ni inte pratar/bråkar om det ständigt så betyder det ju inte att du måste glömma/förlåta/acceptera. Ge dig själv lite andrum och förvänta dig inte att det är han som ska hela dig.

Kram!

Profile picture for user vill.sluta

Att du är ledsen och uppgiven.
Känns tungt, jag kan inte sätta mig in i din
situation. Men som markatta skrev, ge det tid.
Pröva att fråga "denna dära" om hanpå nästa
AA-möte kan fråga om allt man gjort tidigare
går att bortförklara genom att säga att man har en sjukdom?
Be en gammal räv förklara hur man återigen
skall kunna få ett förtroende tillbaka?

Jag HÅLLER på dig alltid oavsett! (Djurgården!)
Och kan konstatera att du lever med en IDIOT!
Tills motsatsen är bevisad är han en MEGAIDIOT!!!
Kramar/A

Profile picture for user mulletant

tänkt på att gå på Al-anon? Där skulle du ha utrymme för det som finns i dig.
För övrigt är sjukdom ingen ursäkt för dåligt uppförande, att göra andra illa.
Apropå det markatta skrev: för mig var det en befrielse när jag kom till insikt om att jag jag inte kunde hjälpa honom... och jag sade det: "Jag har insett att jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt... så är det."

Nu kan vi hjälpa och stötta varandra mycket. / mt

Profile picture for user Lelas

Alltså det här med sjukdom....

Ja, alkoholism är en sjukdom i den bemärkelsen att vem som helst kan drabbas, att den är obotlig och att det blir värre med tiden (om man inte slutar dricka, alltså), och att den ligger utanför alkoholistens egen kontroll.

Men. Att var sjuk ursäktar inte att vara en skitstövel. Står vi ut med glåpord, svek, lögner, hot och kanske till och med våld från vår partner bara för att h*n har cancer eller lunginflammation?

Jag blir så trött på alkoholisterna som använder det där emot oss anhöriga. Det är fult.

Men så bra ändå att han känner sig nöjd med mötet. Det är ett steg i rätt riktning!

Kram!
/H.

Profile picture for user flygcert

Jaa, Framtidsdrömmar, jag känner som du: hur många gånger har man fått höra: "du måste kunna sluta älta det som hänt, du måste kunna gå vidare, du måste kunna se framåt".....
Jag söger som du: jag har försökt glömma, försökt förlåta, försökt förstå osv osv, men det kommer ju bara nya grejer hela j-a tiden!
Ursäkta mina svordomar, jag bruakr inte använda sådana ord, men jag är så himla vansinnigt förbannad så jag håller på att bli tokig.

Markatta, känner ju som jag skrivit en enorm ilska, men också så mycket anant. Allt det där ältandet av vad som lir bäst för barnen, bäst för mig osv. H¨ller nog på att bli lite galen emellanåt. Ibland känner jag ju lite som Framtidsdrömmar skrivit ibland i sin tråd: tänk om det bara kunde hända mig något så att jag slapp leva kvar i detta hemska. Men samtidigt så vill jag aldrig lämna sessan...

Jag har forumet, men jag går också på samtal, på Al-Anon och pratar lite med vänner, men jag vill bara stampa på min dumma man och säga att jag villv ara utan honom, för när inte han är hemma så känner jag mig lugnare, mer sansad, gladare osv!
Jag förstår vad du menar, att jag borde ge honom tid på AA, men han bara fortsätter ju kalla mig saker osv och jag är ilsk och tänder på alla åtta med en gång så nu är jag förbannad och han påtalar det konstant... Men det skiter jag i! Jag ahr varit tydlig med att jag inte orkar stötta honom nu, men då står hans föräldrar och bror där och tycker att jag gör såå fel... Blä-familj!

Vill.sluta, tack för ett rba råd, men min man är ju kvar i tanken att "nu börjar ju vårt ljuva liv, han har ju inte druckit på några veckor, nu ska vi ha det lika gott som vi hade det innan förra supar-perioden", men jag ahr ju fått nog, jag orlar inte. Men han är ju arg på mig för detta så vi kan liksom inte kommunicera om någonting.

Mulletant, som jag skrivit så går jag på Al-Anon, men jag känner mig så frustrerad av allt så just nu är det bara virr-varr. Har liksom ingen koll, kan inte tänka ordentligt... Puh. Å ena sidan: skönt som du skriver att jag har insett att jag kan inte hjälpa en alkoholist, men samtidigt så har jag insett mitt medberoende, hur mycke tjag anpassat mig och nu försöker jag sluta med det, men vi bråkar ju bara om allt istället...

Ja, detta blev ett virrigt och argt inlägg, men jag har tröttnat på att ta skit. Som du skrev mulletant, sk´jukdom är ingen ursäkt att bete sig illa... Idag kom han hem och kallade mig "dumhuvud", som han ofta gör och som jag alltid har ogillat, men han menar att han bara skojar. Jag var allvarlig och sa att jag gillar inte det, och då säger han "Vad är det med dig, hur j-a grinig kan man bli? Jag har ju alltid sagt då"... Ja, men hur j-a trög får man bli: jag har alltid sagt att jag inte gillar det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Fatta!!!

En annan sak som jag funderar mycket på är att ända sedan vi träffades så har jag ansett att han dricker för mycket, och nu visar det ju sig att han har haft problem ända sedan tonåren. Så, med andra ord har han inte koll på vem han egentligen är, jag har ingen koll på vem han egentligen är, och då känner jag ju att det handlar ju om evighetsålng tid innan han faktiskt skulel kunan må bra, har lärt känna sig själv osv, jag vill inte pausa mitt liv. Jag låter kanske kall, men jag har låtit allt mitt stå tillbaka under våra år tillsammans, jag har tappat vänner, stressat upp mig och känner att det är nog nu. Jag vill må bra, jag vill vara stark osv, jag vill inte pausa mig och mitt liv mer.

Är jag hemsk?

Profile picture for user vill.sluta

Du är redan borta från han i tanken.
Gör verklighet av det FÖRE jul!
Lämna skiten, det blir inte bättre.
Du är värd så mycket mer!
/A

Profile picture for user markatta

Du är trött, arg, frustrerad över din situation. Du är heller inte kall, det är snarare förnuftigt att inte vilja pausa ditt liv på grund av någon annan. Du har redan satt det på paus så länge pga av hans drickande. Helt förståeligt att du nu vill gå vidare med ditt liv.

Vet inte om jag var otydlig i min förra kommentar, jag menade såklart inte att du ska behöva tolerera att han beter sig som ett svin bara för att han går på AA, utan att du också behöver en paus ifrån alla bråk. Kanske är den enda möjligheten för dig att få ett andrum just nu att separera? Det behöver ju heller inte vara något som är skrivet i sten men du skulle kunna säga att du inte vill träffa honom förrän han har varit nykter i 6månader, så kan ni båda försöka reda ut era känslor och vad ni vill, på håll.

Känner du att du alltid blir lugnare när han inte är hemma så har du ju redan svaret där, vad du behöver göra för att komma till ro...

Kram

Profile picture for user Framtidsdrömmar

Ja kännse så igen ditt förvirringstillstånd. Jag har nyss varit där, kanske även är kvar där till viss del. Dock märker jag att jag har flera dagar då jag kan tänka klart numer än vad jag hade förett par månader sedan. Man rör sig framåt i sakta mak och det verkar vara precis som jag fått förklarat för mig här på forumet, "allt måste få ta sin tid, det måste få komma inifrån en själv, allt nystas ut när man är mogen för det". Jag kan bara hålla med, det är så.
Ville bara säga att du inte är ensam, jag har känt och känner precis lika som du!
Stå på dig, det ska jag också försöka göra!
Kram till dig!

Profile picture for user flygcert

som sagt: jag vet inte om jag vill ha honom ens om han slutar dricka.

Dagsläge:
+ han dricker inte
+ jag står upp för mig själv och säger som Grynet: Ta ingen skit!!!

- jag är mest arg-ledsen-frustrerad-ledsen-arg-osv-osv och har inte koll på någonting längre
- han är som ett barn och blir ledsen/arg för dumma småsaker och gör det till stora saker
- han säger dumma saker då och då (men jag skäller tillbaka och visar nolltolerans)
- han vill inte ta ansvar för det som varit
- han har "aldrig" tid (tar sig sällan tid) att vara med prinsessan
- han stannar uppe på nätterna och äter 1-2 påsar ostbågar och jordnötsringar (varifrån kommer denna mani??? Kan han inte vara lite "normal"?)
- han gör precis ingenting hemma, tar knappt av sin tallrik efter middagen, men jobbar som en blå

Låter som vi har det bra, tycker jag... *ironi*

Kramkram

Profile picture for user flygcert

och vi bråkar hela tiden.

Han tycker att allt är bra nu när han slutat dricka; jag har fått nog av allt som hände innan han slutade dricka, i kombination med att jag tycker att han inte hjälper till med prinsessan eller någonting i hushållet (och inte ha rgjort på ett par år).

Suck. Allt blir fel. (Jag nästan tänker att jag försöker driva bort honom genom all min ilska som nu kommer fram - jag är ju arg för allt och visar det i många situationer, till skillnad från förut när jag bara bet ihop och bar ilskan inom mig...)

Åh, tid, gå så att jag kan slappna av och känna magkänslan!

Profile picture for user flygcert

och jag tänker inte göra som min sambo vill.

Vi har haft många gräl om att sambon inte tycker att jag säger/tänker/tycker som honom och jag har många gånger gråtande sagt att "jag har ju försökt ändra det/jag tycker som du" osv, och ibland har jag sagt att "det där kan jag inte ändra, för så här tycker/känner jag", men det har alltid slutat med att han blir irriterad/sur/arg och så är vi ovänner tills han tycker att det är ok att bli vänner igen (om jag inte säger förlåt så menar han att vi inte kan bli vänner, säger jag förlåt så accepterar han det inte eftersom han säger att jag "inte menar det"...). Men nu är det över - jag har slutat med båda varianterna, i de flesta situationer - för jag är inte längre rädd att han ska bli arg, tvärtom tänker jag att om han blir arg så får han väl bli det, så här tycker jag, sådan här är jag, köp det eller stick.

Känns gott (och samtidigt såå sorgligt eftersom vi känns sååå långt ifrån varandra: jag ifrågasätter ju allt vi haft tillsammans innan. Nu handlar det ju itne bara om alkoholintaget, utan även hans beteende mot mig- för allt har inte med alkoholen att göra).

Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Profile picture for user Lelas

Det är härligt att få följa hur du växer, flygcert!

Är du bekant med sinnesrobönen? Det du skriver får mig att tänka på den:

Gud, ge mig sinnesro att
Acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan och
Förstånd att inse skillnaden.

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

Du är den du är. Du äger rätten till dina känslor och tankar. Detsamma gäller förstås honom.
Lelas brukar skriva vad hon lärt sig av sin terapeut och jag för det vidare till dig:

De relationer som klarar sig igenom den här kampen är de som där båda parter tänker Jag-Du-Vi.

Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:

- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?

- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?

- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi.

Du flygcert verkar var på god väg att hitta dig själv och inse vad du inte längre vill leva med. Din avslutande mening är fantastisk: Livet. Jag vill inte att det ska springa ifrån mig; jag vill vara en del av det, inte försöka vara något jag inte är!!!!

Fortsätt så! Kram / mt

Profile picture for user flygcert

vad svårt det är.

Vi går omkring som katten kring het gröt. Emellanåt pratar vi, nästan som vnaligt, eftersom sambon tror/tycker/vill att allt ska vara som vanligt, medan jag känner ilska, avsky och allt möjligt som jag inte kan sortera just nu. Men däremellan blir vi jätteovänner och då kan män väl säga att allt är som vanligt: jag får käll och inte ens inför lilla prinsessan drar han sig för att säga vad han tycker, om vårt gräl, om mig eller det som faller honom in, och inte ens att jag ber/säger till honom att inte skälla på mig spelar ingen roll.

Är såå trött på honom, allt som har med hans beteende att göra, men jag har ingenstans att bo, och vi kan inte ens prata - skulel jag ta upp med honom att jag vill separera så skulel han skälla, kalla mig allt och inte låta mig ta med vår lilla flicka. Åh...

Profile picture for user vill.sluta

Inte oroa dig över.
Svårt att kunna påverka umgänge men 9 fall av 10 hamnar barnen i mammans vård.

Och om du även kan påvisa vilket
odrägligt beteende din sambo
har så är saken biff så att säga .

Men en riktigt tuff sits.

Har du någon atr prata med?
Låter så, finns det nåt journummer
du kan ringa eventuellt?
Kramar/A

Profile picture for user Lelas

Hej!
Har du kollat upp hur det är med kvinnohus eller motsvarande i närheten av där du bor?
Finns det ett sådant, ja då har du någonstans att ta vägen.

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

i Framtidsdrömmars tråd att du inte är inte är "säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår."
Självklart sätter såna svek spår... självklart sätter såna svek kärleken på spel och krossar tilliten för lång tid om inte för alltid. All tid.

Svårt att ta upp separation innan du har nånstans att ta vägen. Kolla upp kvinnohus och gå till soc i din kommun och be om hjälp om det är så att du vet att du verkligen vill flytta.

Kram, kram / mt

Profile picture for user flygcert

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Profile picture for user Lelas

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

Profile picture for user mulletant

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

Profile picture for user markatta

Du skrev i Nanas tråd att du precis som jag gjorde går och letar efter ett legitimt skäl att lämna. När jag ser mig själv i backspegeln så fanns det ju hur många legitima skäl att lämna; alkoholen, våldet, de hårda orden osv så jag hoppades nästan att han skulle vara otrogen för det var jag säker på att jag inte skulle stå ut med, och därmed lämna honom.

Nu i efterhand så är jag inte säker på att jag skulle lämnat då heller. För några år sedan så var jag ju säker på att jag skulle lämna en man som kallade mig könskränkande saker, men det gjorde jag inte när det väl hände. Jag var också övertygad om att jag skulle lämna en man som slog mig. Det gjorde jag inte heller när det hände. Ser du vart jag vill komma? Gränserna förkjuts hela tiden. Vänta inte på att något hemskt ska hända, det hemska är nu. Jag kan ju läsa att du mår jättedåligt av det här, nu. Där har du ett legitimt skäl att lämna.

Om du bestämmer dig för att lämna så kommer du säkert ändå må skitdåligt ett tag, känna saknad, sorg, ilska osv. Uppbrott är jobbiga men det går över. Stannar du så kommer det inte gå över om inte både du och han är villiga till drastiska förändringar i hur ni bemöter varandra. Det räcker inte bara med att en har vilja till förändring. Jag tror verkligen att båda måste ha en vilja till att mötas i något nytt och tyvärr så räcker det ju inte bara med att alkisen slutar att dricka när relationen är så infekterad. Därmed menar jag inte att man bara ska "stryka ett streck" över det som har varit men för mig så behövdes, för att jag överhuvudtaget skulle kunna prata med mitt ex om det förflutna som smärtar idag, att jag kan se honom just för den han är idag. Det har alltså krävts stora förändringar från oss båda och jag vet inte om det kommer att bli "vi" igen men vi har åtminstone börjat att kunna prata om sådant som varit svårt. Det var också nödvändigt att vi var ifrån varandra ett tag. Och att han slutade att dricka och fortsätter att gå till mansjouren.

Bra att du har kontakt med en kvinnojour men du, försök att släppa det där att du ibland tror att du överdriver för att ni ibland haft det fantastiskt. Jag tror att alla kvinnor som besöker en kvinnojour också haft många kärleksfulla och underbara stunder med sina män, inklusive jag själv. Annars hade vi ju inte hamnat i de situationen, eller hur? Om någon skulle slå en eller kalla en könsord eller säga att man var dum i huvudet redan på första dejten så skulle man ju bara gå därifrån och aldrig vilja träffa den snubben igen. Men det är ju mycket svårare när man redan har en känslomässig relation till den mannen. Fortsätt att gå dit för du förtjänar att må bra.

Kramar!

Profile picture for user flygcert

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

Profile picture for user mulletant

jag ska skriva som kan vara till hjälp för dig ... det låter som du är i den stora förtvivlan och förvirringen som så många här beskrivit och beskriver. För den som står utanför är svaret tillsynes så enkelt. För den som är mitt i hjälper inte de "enkla" svaren för man måste hitta fram till sin egen lösning. Den man ska leva med sedan. Och det viktigaste är att du orkar fortsätta leva, för din och barnets och livets skull!

Du har utvägar! I ditt första inlägg skrev du att du funderar på att ta barnet med och flytta till din kompis och försöka lösa boendet efterhand. Du har adresser och kontakter till kvinnojouren och det är antagligen ett bättre alternativ - väninnan finns ju kvar som väninna.

Förvirringen och ovissheten finns inom dig. Ta kontakt med någon att prata med som kan hjälpa dig att se klarare på hur du har det just nu! Ta kontakt idag! Du överdriver inte. Du och barnet behöver hjälp!

Styrkekramar! / mt

Profile picture for user vill.sluta

Och vad ont i bröstet jag får av att läsa hur du tänkt ang, lastbilen.
SNÄLLA sluta tänka så, ALDRIG mer.
Du är den absolut viktigaste för dina barn.
Även för han, som dessvärre inte inser det.
Gör dig själv en JÄTTE TJÄNST!
Gör som markatta så fint förklarade.
Leta inte fler anledningar, lämna nu. Det löser sig med allt, ge det tid bara. Och tiden är din bästa vän.
För din skull, för barnets skull men även för hans skull. Jag vet det låter konstigt men även han måste vakna upp och se hur du mår, har mått av allt. Snälla, så du kan bli hel och få
LIVSGLÄDJEN tillbaka.

Du betyder så oerhört mycket!
Kramar!
/A

Profile picture for user Lelas

Hej!

flygcert, har du backat tillbaka och läst igenom din tråd? Det kanske är ett bra läge att göra det nu. Försök läsa det du har skrivit som om det vore någon annan - vad ser du i inläggen då?

Var rädd om dig!
/H.

Profile picture for user flygcert

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...

Profile picture for user mulletant

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

Profile picture for user flygcert

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

Profile picture for user mulletant

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

Profile picture for user Sorgsen

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Profile picture for user flygcert

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Profile picture for user Sorgsen

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

Profile picture for user mulletant

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

Profile picture for user flygcert

Smärta, sorg, ilska, jaa...
Allt är kaos. Kaos och kris och ångest och katastrof.

Min sambo måste ha någon personlighetsstörning, det kan inte vara alkohol som gjort allt detta. Allt jag blivit kallad, hotad med, fått utstå, allt pga att jag inte stoppat det redan från början. Total förnedring och total känsla av misslyckande.

Vi kan inte ens kommunicera: han tycker fortfarande bara att allt är mitt fel, att det är jag som får honom att kalla mig saker, att det är mitt beteende som gör att han får säga vad som faller honom in, och han tar inte på sig någonting - det är alltid mitt beteende som gör att han gör som han gör... Nej, denna lkoholistne vet itne vad han gjort, det är den personlighetsstörde som förnekar allt.

Och nu har han lämnat mig och flickan igen, för alltid hoppas jag... Men det är väl en tidsfråga innnan han komemr itllbaka och säger att jag ska ut. Ge mig styrka, ge mig ork.

Profile picture for user Lelas

Gumman, var inte så hård mot dig själv! Det är inte ditt fel att det har blivit så här! Tro inte på honom när han försöker lägga skulden på dig!

Du skriver att du tror att han kanske kommer tillbaka. Vad kan du göra för att hindra honom? Byta lås? Be någon komma och bo hos er så att ni inte är själva? Ringa polisen? Bo någon annanstans ett tag?

Jag tror att du behöver vara konkret i dina tankar kring det här, så att du inte står handfallen om han faktiskt kommer tillbaka.

Du finns i mina tankar, och jag hoppas att det kan ge dig den styrka du ber om.

Var rädd om dig.
/H.

Profile picture for user Sorgsen

...en styrkekram och önskar du orkar tänka klart i ditt kaos. Jag kan känna hur du lider men, som Lelas säger, det är inte ditt fel! Den tanken har hjälpt mig i de mest förvirrade dagarna. Allt negativt jag fått höra gör ont men passerar inte hjärtat varje gång numer. Där har min hjärna blivit starkare.

Ta hand om dig och flickebarnet.

Profile picture for user flygcert

Önskar så innerligt att jag inte fanns kvar här nu. Önskar så innerligt att jag visste att min lilla flicka skulle få det bra om jag gick ut i kylan och bara gick tills jag försvann, frös ihop till en liten, liten snöflinga och virvlade ut i rymden och försvann för evigt.

Önskar så att jag hade kraften att bestämma mig att mitt liv är slut, för det är det.

Profile picture for user Eken

Som svar på av flygcert

Ditt inlägg var så hjärtskärande förtvivlat så ville skriva ett svar åt dig även om jag inte har erfarenhet alls av din situation.
Men så mycket är nog klart nu att du måste ta hjälp utifrån nu! Det är oehört viktigt!

Oavsett vilka svåra situationer man befinner sig i bryts man bara ned helt totalt ifall man tror sig behöva klara allt själv. Och man ser bara svart trots att det finns hjälp och hopp.

Lelas gav dig bra råd här tidigare. Gör så.
Jag hoppas inget speciellt och hemskt hänt ikväll?

En stor varm kram med styrka och tro till dig!

Profile picture for user Lelas

Flygcert-vännen! Du skrämmer mig när du skriver så där!

Både för att du låter så uppgiven och för att jag undrar vad det är som har hänt som får dig att känna så här.

Men, en sak är säker: din lilla flicka får det INTE bättre utan dig. Tvärtom.

Om du inte fixar att överleva för din egen skull, så måste du göra det för hennes. Eller hur?

Jag påminner om två bra vägar till stöd:

http://www.svenskakyrkan.se/jourhavandeprast
http://www.kvinnofridslinjen.se

Var rädd om dig, min vän. Jag har dig nära i mina tankar och böner.
/H.

Profile picture for user Sorgsen

....du är viktig, du som person och du som mamma!!!
Tag hjälp, den finns där för dig!
Hjälpen jag fick, först här, sen mailkontakten och telefonsamtalen med behandlingshemmet, sista veckorna parallellt, har hjälpt mig.
Nu ser jag fram emot anhörigveckan. Kontakten har hjälpt min man också, på ett bakvänt sätt, genom att jag gått min egen väg.
Lyft luren så snart du får tillfälle! Den är till just för dig!

Var rädd om dig...kram

Profile picture for user mulletant

Också jag blir förskräckt när jag läser att du igen har så tydliga tankar på att ge upp ditt liv. Det får inte ske!
Inte för din och inte för prinsessans skull! Hör nu - jag tar tag i dig, vänligt och försiktigt men bestämt, ser dig rakt in i ögonen och säger att nu måste du söka hjälp!

Jag blir också oroad när jag ser hur tonen förändrats från att du var på väg att bli lite arg och säga ifrån till att du nu låter mest uppgiven. Vad har hänt?

Vilket stöd att du av de kontakter du har? Kvinnojouren? Al-anon? Nån annan samtalskontakt (du nämnde det i början)?

Har du en familj som kan vara något slags hjälp och stöd? Nån god vän?

För de som lever i ett våldsamt och nedbrytande förhållande (mals sönder i hans verbala köttkvarn skriver du i början - förfärligt!) är det vanligt att man lämnar sina kontakter utanför relationen, den ena efter den andra. Långsamt krymper livsradien och man är ensam - i alla fall tror man att man är ensam för man har inga eller nästan inga kontakter kvar.

Ofta finns kontakter kvar i den stund man vänder sig utåt igen.

Vi som står här utanför känner igen mönstret i din berättelse och vet att det finns vägar ut till ett bra liv.
Vi vet att det finns hjälp att få.
Vi vet bara inte riktigt hur vi ska nå dig och vi känner oss lite hjälplösa i det! Men vi finns kvar!

Till julklapp får du Carinas länk från igår http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/fridefull-jul.html och en av hennes tidigar blogginlägg som varit till hjälp för mig och flera andra http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Väntar på att du skriver idag igen. Kram så länge! / mt

Profile picture for user Svinmolla

Som svar på av flygcert

Snälla flygcert, har du läst "flickan med svavelstickorna". Din historia påminner om den. Men du får inte dö, du måste tillsammans med din flicka söka hjälp. Han kan inte ta henne ifrån dig. Det är du som har rätten på din sida. Jag hoppas jag genom telepati kan ge dig lite styrka.

Profile picture for user Lelas

flygcert, hur går det för dig?
Hur mår du idag?

Vi är många som tänker på dig. Kram!
/H.

Profile picture for user Sorgsen

..på dig... Hur mår du?

Sänder värme och omtanke..
Kram

Profile picture for user flygcert

Tack för alla fina ord och tankar, behöver dem mer än någonsin.

Jag tror att min sambo är störd.

Jag tror inte att det handlar om alkohol - jag tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning. Jag går på samtal och av det jag berättar där så säger hon, med förbehållet att hon inte träffat honom, att det som han gör, säger osv så är det någon personlighetsstörning som förvisso kan ha förstärkts av alkoholen men som fullt och fast finns där oavsett alkoholintag eller ej. Och för mig blir det mer och mer klart att det kan inte vara så att man är "normal" (vad det nu är...) och säger så mycket elakheter, kallar mig saker och ser ner på alla utom sig själv, hotar mig, förnedrar mig osv och samtidigt påstår sig älska mig.

Julaftonen förstördes på alla sätt, trots noll intag av alkohol; sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla. Nu är jag tillbaka hemma: och hjärtat bankar som om det skulle hoppa ur bröstet. Vill bara härifrån, men jag har fortfarande ingenstans att ta vägen: känner inte att det är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren (tror bara att han kommer vända det emot mig) och jag bara har inte ork, energi. Är så fruktansvärt slut.

Jag har ju berättat lite för några vänner, men nu under julen vill jag inte lasta dem med mitt misär-liv. Är sååå knäckt. Ena stunden är jag inte värd vatten; allt är fel med mig och jag får utstå såå mycket, och nästa stund är allt "som vanligt" - vi pratar neutralt om vardagliga saker, men har svårt att prata om allt annat. Men det är som om han kan bli ett hemskt monster och sedan inte veta om vad han sagt eller gjort.

Jag förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta. Förstår inte att jag accepterat allt detta som hänt ända från början och som bara fortsätter att hända. Orkar inte tänka, känna eller vara.

Profile picture for user Svinmolla

Som svar på av flygcert

Finns det inte någon vän eller släkting du kan bo hos? Jag kan inte tänka mig att du stör eller på något sätt lastar dem med ditt liv. Antagligen vill de hjälpa till. Skulle gärna göra det om jag kunde. Jag har rum över. /a-k

Profile picture for user Berra

Vad du kan behöva är att sätta gränser, dina gränser för vad du ska få tåla...
Att kunna bli förbannad och säga ifrån, det här tolererar jag inte längre, gränsen är nådd!

Det handlar om att rädda dig från dåligheter, och då tar du dig i försvar och det gör du genom att ställa upp för dig själv, som om du vore din egna storasyster...

Varför säger du så här, och vad menar du egentligen?, förstår du inte att det sårar mig???, kan var repliker som du kan svara med...
Om han njuter av att du blir sårad, ja då är han en sjuk person, och vad du ska göra då har alla redan sagt till dig på forumet...
Och då menar jag inte att du ska ta livet av dig för någon annans skull, utan mera bestämma dig för det du redan har haft på ritbordet...

Ta saken i egna händer, fly från elakheterna kosta vad det kostar vill, du gör det bara, lämna skiten bakom dig, och tar med dig det goda, ditt nya liv...
Klipp allt med det gamla och se bara till en enda sak, ditt liv och ditt välmående...

Dina saker kan du hämta senare, byt sedan mobilnummer och du gör dig okontaktbar med ditt ex, det är historia...
Du har ditt nya liv nu, och där bestämmer du vad som är viktigt eller inte, livsglädje eller inte...

Kasta dig inte direkt i någon annans famn, utan låt det läka och bygg upp ditt nya liv...
Det är alltid svårt första gången att hoppa fallskärm, att våga ta steget ut i det fria fallet och inte veta om skärmen vecklar ut sig...
Men det gör den, annars skulle inte folk fortsätta med det, och antalet fallskärmshoppare decimeras rekordfort.

Shrinken löser inte problemen åt dig, hon ger dig verktygen till att göra jobbet själv, och berättar när du tänker fel.

Och min fråga till dig, skulle du tänka på samma vis om din situation var hos din bästa väninna?
Vad skulle du råda henne till då?

Vänd på mönstret och byt ut din position till någon du bryr dig om, vad skulle hända då?
Varför denna handlingsförlamning, du sitter inte fast, du bestämmer över ditt liv, här och nu!

Stå på dig, och kom ihåg, du är den viktigaste personen i alla händelser, oavsett vad som än händer...
Handlingskraft kan komma ur aggressioner, så bli förbannad och ställ upp för dig själv, förlita dig inte på att andra ska servera det dig.

Berra

Profile picture for user mulletant

du kan förändra. Du skriver om mannen att du inte tror att det handlar om alkohol. Du tror på fullt allvar att han är sjuk, att han har en personlighetsstörning och det tror din terapeut också på basen av din beskrivning OCH att beteendet kan ha förstärkts av alkoholen. Det låter mycket sannolikt att det är så.

- Spelar det roll av vilken orsak han skadar dig, prinsessan och andra i din omgivning - när han inte visar vilja/förmåga att förändras? Det är DIN och BARNETS situation som måste bli annorlunda.

Vill bara härifrån, skriver du - men har ingenstans att ta vägen. I början skrev du om att fly(tta) till en väninna. Finns den möjligheten kvar?

Du skriver att det inte är tillräckligt illa för att åka till kvinnojouren och du är rädd att han kommer vända det emot dig. Du skriver att du inte har ork, energi. Är så fruktansvärt slut och "förstår, helt ärligt, inte hur jag ska överleva detta".
Ser du vad vi "ser" - vi som står utanför och läser? Kan du höra vad vi "hör" - dina rop på hjälp och att du inte orkar leva men ändå är det inte tillräckligt för att lämna? Hur hemskt ska det bli???

Vad säger de som var med på julaftonen: "sambon skällde ut vår dotter, min moster, hennes make, mormor, farbror, mig, ja, de flesta som var närvarande utom min mosters lilla, lilla nyfödda pojke... Allt var fel, på allting och alla."
De måste också vara oroade. Mycket oroade.

Kan du se att du måste hitta så mycket kraft att du orkar ta dig bort ifrån den miljön där du lever innan du går under helt?
Du och barnet! / mt

Profile picture for user Sorgsen

...över hur jag kände i min process vid skilsmässan från barnens far. Den där historiska.

Tiden innan jag fick klart för mig att skilsmässa var enda möjligheten var hjärtslitande, att stå med hela ansvaret för uppbrottet för alla inblandade var hissnande.
Jag återkom alltid till känslan av uppgivenhet och ensamhet, visste jag skulle mötas av mycket oförståelse och hat från illasinnade människor. I slutet av alla dessa tankar kände jag att jag går under, sakta och säkert kommer jag försvinna ut i universum och upplösas i molekyler om jag stannar kvar. Självvalt eller inte! Dödslängtan var så stark!

Jag valde att lämna, levande, för jag såg att mina barn hade stort förtroende för mig i alla situationer, de valde gå till mig med stort och smått. Mitt yngsta barn mådde riktigt dåligt i hela levnadssituationen och de hårda orden från min mamma då var! "Rädda dem du kan!" Min dåvarande make hade valt gå med i en sektliknande sammanslutning! Otäcka saker det där!
Mitt val att lämna gjorde att jag inte hade något barn med mig....detta gör så ont att skriva och känns som det var igår trots alla år som gått...men de trillade in till mitt nya hem, en efter en och nu är det stabila vuxna med, enligt mig, erfarenheter de borde varit utan men med sunda värderingar. De är socialt begåvade, glada individer alla 4.

Blod är tjockare än vatten och vi/de har blivit besvikna på mycket i tidig ålder, rättssystemet, sociala myndigheter, skolor, mig...trycket har stundtals varit abnormt och omänskligt. Ingen har sett hela pusslet mer än barnen och jag! Ingen kunde föreställa sig detta!

Varför skriver jag allt?
Jo, för tiden före uppbrottet kändes oöverkomligt och framtiden oviss. I uppbrottsmomentet tappade jag allt jag hade, fick tom mina föräldrar mot mig, de förstod först senare. Men uppbrottet gav en öppning till något nytt!
Det var tungt, tungt, tungt, men det fanns något nytt som ville sträva framåt och uppåt, inte destruktivt och neråt!

Beslutet att lämna var svårast att ta.
Uppbrottet tyngst men hade ett mål!

Jag kunde bara hoppas att målet, med tiden, skulle innehålla mina barn! Jag lämnade dem aldrig i tanken men var tvungen lämna dem i misär för få styrka i mina ben! Med tiden kände jag medvind, det tog tid-år, men nu har vi njutit många gemensamma år! Deras kontakt med pappan är torftig men han har ny familj med en halvbror, borta från sekten. De saknade sin farmor mest och nu firade de annandagen ihop, det är deras årliga/enda kontakt med sin fars nya familj och deras underbara farmor. Det är inte längre förknippat med oro att nämna pappan och vi pratar goda gemensamma minnen. Några få gånger dyker gammalt upp, oftast vid andra problemställningar, men det har ingen medelpunkt i våra liv!

Det yngsta barnet sa när hen rymt till mig som 8 åring, mitt i rättsprocessen: " om någon tvingar mig tillbaka till pappa tar jag hellre livet av mig"
Ingen socialtant fattade vidden av ondskan som kan ta över en manipulativ och samtidigt hjärntvättad vuxen/barnens far!
Ingen fattade att tiden i vissa lägen är ödesdigen! Ibland handlade jag bara på instinkt!

Den instinkten har du, flygcert,, följ den!

Kram från mig

Profile picture for user Lelas

flygcert - så skönt att höra av dig!

Du har redan fått så mycket klokt till svar, men jag vill ändå bemöta några saker:

Precis som mulletant så undrar jag: Varför är det så viktigt för dig att hitta en förklaring på din mans beteende i att han har någon typ av psykisk störning? Spelar det egentligen någon roll? Finns det förklaringar som skulle göra det acceptabelt att bete sig som han gör? Är personlighetsstörningen som du skriver om en förmildrande omständighet?

Nej, oavsett varför han gör som han gör, så går han över alla tänkbara gränser. Det är i hans beteende du hittar dina svar, inte i frågan om varför. Han är elak mot dig och dottern, det är allt du behöver veta. Eller hur?

Du skriver att du inte tycker att du har det tillräckligt svårt för att kontakta kvinnojouren. Det är ett tydligt exempel på hur man i din situation normaliserar det som sker. Man växer in i det så långsamt att man till slut inte ser vad som är sunt och osunt, normalt och onormalt. Men vi som ser på din situation utifrån har inte alls svårt att se att kvinnojouren är till för dig. Det ÄR tillräckligt allvarligt, tro mig.

Jag undrar... kan det vara så att du är rädd för att bli avvisad från kvinnojouren? Drar du dig för att kontakta dem av rädsla för att inte få hjälp där? Så länge du inte har kontaktat dem, och själv har tagit beslutet att låta bli, så finns ju alternativet ändå kvar... Men om du kontaktar dem och inte får hjälp, vad återstår då? Jag spekulerar nu, som du märker, men jag försöker förstå dig och hur du resonerar.

Men vet du - du kommer inte att bli avvisad när du söker hjälp. Du kommer att bli tagen på stort allvar och mötas av öppna armar.

Och det här med vännerna... om de är dina riktiga vänner så vill de bli belastade! Det är jättebra att du har börjat berätta för dem, fortsätt så! Du kommer att märka att de står kvar, stadiga och redo att hjälpa. Tänk omvänt en stund - hur skulle du vilja att en av dina vänner gjorde i dina kläder? Jag gissar att du skulle vilja att hon berättade allt, hela sanningen, och att hon vågade vända sig till dig. Eller hur?

Till sist (just nu i alla fall): det är inte konstigt att du är så slutkörd att du knappt orkar andas. Det du går igenom nu är en kamp som kräver omänskligt mycket av dig, och den har dessutom pågått under lång tid. Det är inte meningen att man skall orka med sådana här påfrestningar. Men, just därför är det också extra viktigt att du söker hjälp och tar dig iväg från din man medan du fortfarande har lite krafter kvar.

Din styrka kommer inte att komma tillbaka av sig själv, om du inte gör en drastisk förändring. Om du bara låter tiden gå, så kommer det att fortsätta så här om det inte, Gud förbjude, faktiskt blir ännu värre. Du måste själv stå för förändringen (dvs, du måste bort därifrån!) annars kommer ingenting att bli bättre för dig och lillan.

Du... se på dig själv. Du är värd så mycket mer och så mycket bättre än det här! Kram.
/H.

Profile picture for user Lelas

Hej igen! Jag skrev precis en liten grej i min egen tråd, men jag vill försäkra mig om att du, flygcert, läser den... så jag klipper in den här också:

Någonstans i någon djungel jagar man apor med en viss typ av fällor. Fällan består av en bur med en smal öppning. Inne i buren lägger jägaren en kokosnöt. När apan kommer i närheten vill den ha nöten, och sträcker in handen i buren. Hålet är för litet för att få ut nöten, så apan blir sittande med nöten i handen, inne i buren.

Om apan släppte nöten skulle den kunna gå iväg och fortsätta leva i frihet. Men, den gör inte det eftersom den så gärna vill ha nöten. Istället sitter den kvar och bara väntar på jägaren (vilken den ju inte vet om, men ändå).

Kram, vännen! Jag önskar att du kunde släppa din kokosnöt och röra dig mot friheten!
/H.

Profile picture for user flygcert

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

Profile picture for user Lelas

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

Profile picture for user mulletant

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

Profile picture for user Sorgsen

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

Profile picture for user flygcert

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

Profile picture for user Lelas

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

Profile picture for user vill.sluta

Att du är dum, att du inte förstår vad man säger till dig?
-MEN FÖR FAAAAN, DRA DÄRIFRÅN NU!!!!

Ta ungern/prinsessan med dig, packa inget bara dra. Det kommer bli ditt livs BÄSTA val du någonsin gjort.

Sluta vela nu, DU är inte knäpp eller elak.
Men du agerar som en djävla sengångare.
Stick, så fort du läst detta bara dra!

Konsekvenserna blir lättlösta bara du kommer därifrån.

-MEN STICK DÄRIFRÅN, SE DET SOM DITT AVSLUT PÅ ETT DESTRUKTIVT FÖRHÅLLANDE.
FÖR DET ÄR DET, DET KAN JAG SOM UTOMSTÅENDE INTYGA ATT DET ÄR.

-RÄDDA DIG OCH DITT BARN, BARA F L Y ! ! !

FÅ ARSLET UR VAGNEN OCH DRA, FINNS INGA MEN GÖR DET NU!!!!

SÄG INGET DET BLIR BRA, MEN DRA NU!!!
/A

Profile picture for user Sorgsen

...inte dum...kanske mer eftertänksam och vill göra "rätt", det är för mig fullständigt normalt.
Min erfarenhet är att inget ändras av sig själv, smått kanske, men en stor förändring måste drivas, motvilligt eller ej.
Jag möttes inte av glada tillrop, inte i uppbrottet och inte senare, men jag har kvittot i handen nu. Det gick bra, jag har ett bra-utvecklande-kreativt arbete och barnen mår bra.
Din fråga över hur jag orkade:
Ja du, det gjorde jag nog inte egentligen och jag kunde omöjligt förutse allt som skulle inträffa, men generellt kan man aldrig få andra att förstå hur saker hänger ihop på samma sätt som man själv. Allt smälter ju samman med var persons erfarenhet och personlighet. Många vill inte förstå, kan inte eller bör inte, alla måste inte veta heller. Jag valde vilka jag ville skulle veta, jag orkade inte konfronteras med allt överallt. Jag hade frizoner där min historia inte fanns, det hjälpte mig komma vidare!

Du har börjat din/er väg genom att ifrågasätta, det ser jag som ett sundhetstecken.
Förändringen är på väg genom dig...rädsla är normalt när man står inför något okänt...men, det finns vägar ut ur återvändsgränder, man får stångas en aning men det går. En sak i taget...skynda långsamt men ta långa raska steg om hoten är nära!

Hjälpen finns där för dig och ingen skulle ifrågasätta eller värdera behovet. Det är högst personligt var var och en har sin gräns!

Jag vill inte värdera andras råd. Jag vet bara att flykt är för mig generellt inte någon lösning men är ibland nödvändig. Problemet kvarstår dock, kommer ikapp och måste hanteras! Däremot kan man kanske enklare hitta lösningar om man gör ett sidbyte...

Profile picture for user Lelas

Apropå böner...

Gud, ge mig
SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra
MOD att förändra det jag kan och
FÖRSTÅND att inse skillnaden.
Amen.

Vad är det du inte kan förändra, flygcert? Vad är det du kan förändra? Ser du skillnaden?

Kram!
/H.

Profile picture for user mulletant

här på dina nödrop flygcert. Jag skriver nödrop för så uppfattar jag dina inlägg och tydligen flera med mig.

Det känns för mig som att du når fram till oss, rakt in - men vi når (ännu) inte fram till dig. Och det är antagligen helt i sin ordning - vi kan dela och återge vad vi läser, tänker och känner... till och med ge råd - men det är du som måste handla och då måste det vara rätt för dig. Du måste komma till din egen gräns och själv ta ansvar för dina val.

Jag kan känna stor oro för dig och ert barn. Jag kan känna vanmakt. Skulle du vara innanför mitt handlingsområde skulle jag överväga att ringa socialtjänsten med tanke på barnet - jag skulle naturligtvis berätta för dig om min oro, att jag funderar över att kontakta soc och att det handlar om barnets rätt till en trygg tillvaro. Jag tröstar mig med att du har en samtalskontakt som du berättat för och att du varit i kontakt med kvinnojouren. De är vana att bedöma när man har ansvar att ingripa.

Vi vet så lite om dig och ditt liv fram till nuet. Det vi människor gör eller inte gör, förmår eller inte förmår, beror ju till en del på det som varit och vad vi lärt (mest omedvetet) av det. Det var nån som skrev att du (och din man) just i detta nu visar ert barn er modell för hur vuxna förhåller sig till varandra. Jag tror inte att du vill att er flicka ska gå in i ett liv som det du har nu. Jag tror inte att hennes far skulle önska att hon lär sig anpassa sig och kuvas! Jag tror att han, liksom du, önskar att hon blir en stark och självständig tjej som kan forma sitt liv på ett gott sätt!

Det är starka mönster du och ni har att bryta. Du kan bara ändra ditt och det är stort nog - både så att det kommer att kräva styrka av dig men också så att det ger stora möjligheter för framtiden!

Fortsätt skriva här och reda i dina tankar. Hoppas att mina allvarsord inte skrämmer dig - det är inte meningen. Jag vill ändå ge dig rak respons på vilka tankar och känslor som väcks i mig när du skriver - jag kan inte låta bli att ta mig själv och mina reaktioner på allvar.

Jag önskar dig och de du har omkring dig ett gott slut på det här året och ett Gott Nytt År 2013! / mt

Profile picture for user flygcert

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

Profile picture for user mulletant

först och främst, du har inget att skämmas för. Vi här vet hur svårt det är att göra sig fri. Nu verkar du vara inställd på att ta dig loss om du hade nånstans att ta vägen. Jag skulle tro att du kan få hjälp med kontaktvägar via kvinnojouren - du är inte den första som sitter fast i ett ekonomiskt - och bostadsberoende. Det är inte många som har gott om pengar... Sök stöd hos din samtalsterapeut och på kvinnohuset. Soc finns också. Kram / mt