"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

vill.sluta

Vad du skall göra.
Flytta, ta erat barn med dig. Nu kommer säkert få
delad vårdnad. Men han är sjuk, efter vad du berättat. Du gör dig och honom en björntjänst
om du stannar.
Lycka till, tuffa beslut/A

Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv.

Vad beror på alkohol och vad beror på personlighet? Han kan vara lika elak full som nykter, men suget finns ju alltid där och påverkar honom...

Hur ska jag kunna förlåta?

Vill jag förlåta? Kommer jag nånsin tycka att jag kan smälta det han sagt och gjort? Jag känner mig sur och bitter och jag vet att jag inte är trevlig nu.

vill.sluta

Det LÅTER inte som ett sunt förhållande alls. Istället för att tycka och tänka om.....

Gör slag i saken! Du gör honom en björntjänst om du stannar och låter han få påverka dig i denna negativa riktning.
Stannar han vid bara ord, eller är han på nåt sätt mer än verbal.
Sådana människor som du beskriver honom är så otroligt små och fega.
Kan bara kaxa till sig mot de som dom inte möter något motstånd mot.
Tyvärr så blir det oftast de som håller av dem mest.
Ge han en käftsmäll och sätt ned foten, börja diktera vilkoren efter DINA behag.
Visa att nu är det slut med Mr Nice "women".

När jag skrev käftsmäll menade jag INTE att du skall bli våldsam, det skall du inte bli. Men en verbal käftsmäll som heter duga, håret skall ligga slickat på han och han skall be dig om ursäkt och tillsammans KANSKE ni kan reda ut detta.
Men efter vad jag läser imellan raderna så är du redan långt borta från honom.

Barnet behöver du inte oroa dig för.
I 99 fall av 100 så stannar barnet hos mamman.
Kan du sedan visa på vilket riskbeteende han har så är du redan hemma så att säga.

Istället för att han skall dyrka marken du går på (ibland) så har han ett sjukligt beteende som ingen! allra minst du mår bra av.
Ta dig bort från detta förhållande, tänk steget längre.........

Om ett par år när barnet är äldre och han inte slutat då har han visat på för barnet hur man kan/får betee sig mot mamma.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.
Och tyvärr så är dina framtidsutsikter inte ljusa med ett sådant beteende som din sambo visar.
Sätt ner foten, visa att du klarar dig själv och att DU mår så fantastiskt mycket bättre då!

Av hela mitt hjärta önskar jag dig all lycka till!!!!!!!
bamsekramar!/A
Önskar dig lycka till!!!!!
//A

markatta

Jag skulle vilja säga dig samma sak som jag skrev i pilgrims tråd här, alkoholism och kvinnomisshandel är inte samma sak! Det han gör är att utsätta dig för psykiskt misshandel. Alkohol är verkligen det sista jag skulle rekommendera till en person med dålig impulskontroll och det är också tydligt att han har stora problem han måste ta tag i utöver sin alkoholkonsumtion. En sådan kvinnosyn som han har försvinner inte bara för att flaskorna plockas bort.

Ta dig bort därifrån! Ingen ska behöva gå omkring och vara rädd för den person man lever med. När man ständigt är rädd och tassar på tå så går all energi åt att försöka tolka situationen "rätt" och ingen blir över för att kunna tänka rationellt och på vad man själv vill. Förhoppningsvis kommer det klarna för dig när du lämnat honom.

Om du inte redan gjort det så tycker jag verkligen du ska kontakta en kvinnojour. Du kan börja med att ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. De har telefonen öppen dygnet runt. De kan stötta dig i samtal och också hänvisa dig till en kvinnojour i din närhet. Jag har bara bra erfarenhet av dem.

Kram på dig!

men jag är inte tillräckligt stark.

Vill.sluta, jag tror inte att det är ett sunt förhållande heller egentligen, det har jag ju tänkt många gånger under vår tid tillsammans. Men samtidigt så finns allt det där go'a där i perioder.

Han slår mig inte, men när vi bråkar så mal han sönder mig i sin verbala köttkvarn. Jag har inte ett ord att sätta emot och vill helst bara försvinna. Vad jag än säger så verkar det inte passa, utan han vänder det emot mig. Men ibland vet jag inte om jag faktiskt är så hemsk som han anklagar mig för, Jag vet att han är mycket verbal och noga med hur han uttrycker sig (och det är raka motsatsen för mig...), det är bara att jag inte orkar väga alla mina ord på en guldvåg längre.
Och inte minst som du skriver: jsg tror ibland redan att han påverkat barnet och visat hur man kan bete sig mot mamma (men även om jag skulle lämna honom så kommer han ju kunna baktala mig inför vår lilla prinsessa).

Kanske är det som du skriver att jag redan är på väg bort. Men det gör också så ont: att vårt liv skulle vara över, att mina drömmar krossas om ett livslångt äktenskap, att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt, att jag ska sitta ensam med barnet på helger och kvällar (alla ändra av mina vänner är ju i förhållanden nu...)

TACK för alla dina ord, de är värda sååå mycket för mig!

Markatta,jag går ofta och tänker att jag kanske säger fel, gör fel eller pratar fel och kan tom emellanåt känna hur avslappnad jag blir när han är iväg med kompisar eller så. Men så finns också biten att jag vet att saker och ting förbättrats, att han inte är lika hetsig nu som förut, att jag emellanåt kan slappna av... och ja, när jag skriver här så ser jag ju hur jag vacklar, men också att jag faktiskt börjar se mer och mer av ett liv utan honom.

Tack för alla fina ord, all stöttning!
Jag suger åt mig och stärker mig och hoppas att jag kommer bli stark nog att ta ett beslut jag kan stå för hela vägen!

Tack igen!

vill.sluta

Du oroar dig HELT i onödan. Även OM han skulle baktala dig inför din dotter så kommer det slå tillbaka så mycket värre mot honomn själv. Barn vet och lär sig se hur saker och ting förhåller sig igentligen. Det är därför du aldrig skall tala illa om partnern när barnen hör på. Dom kommer själva komma fram till rätt slutsatser.
Och LÄGG AV med dina skitkommentarer, såsom:

"att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt"

Det var det dummaste du skrivit i denna tråd!
Det är inte du! som sabbar och förstör, det är inte du som gjort att du mår som du gör!
För faaaaan, se röda tråden! Och om det är problem att hitta tråden vänd dig till en kvinnojour.
Dom möter denna problematik DAGLIGEN av utsatta kvinnor
PRECIS som du!
Du är inte själv.

Du är världens bästa tjej som behöver ha all possetiv uppbackning du behöver.
Gubben din skulle behöva sig en redig skopa så han flög ner i backen och kom tillbaka till jorden.
Världen är inte enkel, livet är inte en dans på rosor.
Men man skall ALLTID högakta kvinnan och veta kvinnans maKT/SKÖRHET OCH VÄRDESÄTTA ALLT HON GÖR.

Usch vad fint och präktigt det låter. Men det fina i kråksången är, att det är sant!
To the bitter end.

Lyssna på Markatta, och oroa dig inte över att du skulle bli ensam hem,ma med ett barn.
Det finns massor likasinnade som befinner sig där du är nu!
Starta ett nätverk vet ja, så då får chans att komma i kontakt med personer i samma sits som du är nu!
Jag tror på dig flygis.
Flyg iväg, ta steget och VÅGA hoppa!!!!!!
Kramar!!!//A

markatta

Du behöver ju inte fatta ett beslut idag. Vet att det känns svårt när alla andra skriker "lämna!" när man i sitt eget huvud skriker "stannalämnastannalämnastannalämna"... Det är ditt beslut att fatta, se bara till att det i slutändan är ett beslut som kommer från din inre visshet och inte ett beslut som bygger på rädsla, oavsett vad det är du är rädd för. Det är en process som kan ta lång tid, förmodligen påbörjade du den väl långt innan du sökte dig hit till forum? Bara att du är här och skriver nu är ju jättebra och visar på att du vill ha en förändring i din livssituation.

Jag propsar ändå på att du ska kontakta en kvinnojour, de kräver inte av dig att du ska lämna. De finns som stöd för dig, för att du ska kunna känna dig trygg och bygga upp din självkänsla. Ring kvinnofridslinjen anonymt om du tycker att det är svårt.
Att gå på ett al-anon möte är också ett bra sätt att dels bryta ensamheten och skammen men också att på sikt se och förändra de mönster som är destruktiva för en själv.

Kram!

TACK!
Jag hör och känner själv att jag på många sätt är på väg bort, men precis som du skriver så skriker det i huvudet, och faktiskt i hela kroppen, "stannalämnastannalämnastannalämna" och hela jag är i kaos. Jag stressar över att känna att jag måste bestämma mig nu, och jag kan inte... Men det är som du säger: det måste få ta sin tid.

Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv.

Å ena sidan önskar jag att jag kunde se in i framtiden och se hur vårt liv kommer bli tillsammans, å andra sidan vet jag och vill jag betsämma för att jag vill vara så stark. Oavsett om jag bestämmer mig för att lämna honom eller om jag märker att vi skulel kunna få det bättre tillsammans och då väljer att stanna, så vill jag känna att dte är MITT beslut och jag står för det!!

Kram,
N

Lelas

Hej flygcert, och välkommen till forumet!

Jag tänker så här om det du skriver...

Man måste faktiskt inte stanna kvar i en relation bara för att den inte är katastrofdålig längre (dvs för att mannen är nykter men fortsätter vara elak). Att alkoholisten blir nykter är ingen garanti för att relationen håller. Det är faktiskt väldigt vanligt att man går isär efter en tids nykterhet, av olika anledningar. Du måste inte stanna. Du bestämmer ju själv - eller hur?

Ibland möts jag av argument som "men han är ju alkoholist, och om det är en sjukdom, så kan ju ju inte lämna honom! lämnar man någon som är sjuk? om han hade cancer, skulle du lämna honom då??". Men... det är inte själva sjukdomen alkoholism som gör att vi lämnar. Det är alla hot, svek, lögner. Om min man hade cancer och var elak mot mig, ja då skulle jag lämna honom. Hade han cancer men var en bra medmänniska, då skulle jag stanna.

Du skriver "men jag är inte tillräckligt stark" och det där har jag funderat på mycket... Vad är egentligen styrka? Jag är övertygad om att det som räddade vår relation, min och makens, var att jag slutade försöka vara stark. Folk säger till mig "du är så stark" och jag tänker "nej, jag har insett att jag inte är det, och tillåtit mig att vara svag." Det är i svagheten vi vågar be om hjälp och släppa taget. Och det är avgörande.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende och lyckligt gift med en numera nykter alkoholist

Jag fäster mig vid några meningar du skriver:

"Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv."

Alla vi människor inrymmer ljusa och mörka sidor... Hos de allra flesta förstärks de dålig sidorna av alkohol.

En meing till: "Jag har börjat förändra vissa saker, till stor del stärkt av er, så som att jag inte längre är så rädd för att han ska tycka att jag är dum eller att han blir arg för att jag inte säger elelr gör så som han vill. Jag har visat när jag blir arg och det är nog något som kanske inte uppskattas av honom, men det har gjort att jag känner mig så stark och också märker jag att han faktiskt kommer och säger förlåt och ber om ursäkt för att han var dum osv."

Hej dig!!! Fortsätt! Stå på dig! Den enda man kan förändra är sig själv men genom att förändra sig själv påverkas omgivningen. Du ser det tydligt.

Har inga råd att ge annat än fortsätt läsa och skriva här.
Styrkekram / mt

Jag kan inte tänka. Min hjärna verkar ha gått in i väggen för tillfället.

Lelas, du har så bra saker att säga! Missbrukare och elak eller nykter och elak spelar ju som du säger ingen roll: jag vill inte vara med någon av dem. Åh, det är ju bara så himla kaos i mitt huvud, jag orkar inte ens ta hans om hushållet längre...

Mulletant, jag tror att du är min mulletant. Så där varm, mysig och go' som mulle var när man var liten. Du har så rätt: elakheter förstärks av allt som har med alkohol att göra (intagen alkohol, sug efter alkohol, avståndstagande från alkohol...) och samtidigt blir jag så frustrerad av att det ibland är som om han bara är elak, som om han vill förminska mig, förnedra mig... Men det är sä j-a slut med det: när jag blir arg så står jag upp för mig själv, säger ifrån och ibland blir han arg, men ibland inser han att han klantat sig. Får se hur lång tid jag känner att jag tänker ge det.

Jag ska skaffa mig sinnesro att inse att jag inte kan förändra allting, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!!!

Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?

Lelas

Hej igen!
Din hjärna är inte konstig. Den reagerar precis som allas våra hjärnor gör och har gjort i samma situation. Det här tar så mycket kraft av dig att det inte blir någon kvar till allt vardagligt. Så enkelt är det.

Det är egentligen först i efterhand som jag börjar förstå det där... Mitt medberoende ledde till ett epileptiskt anfall. Det var säkert flera faktorer som samspelade, men jag tror att min stress av makens alkoholism var den stora boven. Till slut sa min kropp och hjärna helt enkelt ifrån. Pang.

Nu behöver det ju inte bli så för dig, men jag är övertygad om att det går åt mycket mer energi till det här än vad du själv inser. När du är fri från detta så kommer du att känna dig fjäderlätt (och intelligent. och snygg. och glad.) :-)

Hur gammal är er dotter? Jag tror att du kan utgå ifrån att hon märker att ni inte mår bra. Barn förstår mycket mer av sånt här än vad vi vuxna vill inse.

Nåväl. Nu ropar sängen. Godnatt!
/H.

att du har en konkret plan för att flytta om det blir så! Så bra att du har kraft att säga ifrån ibland! Din trötthet är helt normal kan jag intyga. Lelas exempel kan låta extremt (ep-anfall) men jag är övertygad om att en ständig stresssituation kan bidra till utlösa vilken sjukdom som helst.

Jag och många andra har sett hur långvarigt a-missbruk tar fram och förstärker misstänksamhet, verbal aggressivitet och slutligen våld. Jag har upplevt hela skalan hos min far och den verbala förändringen hos min man. Min helt personliga erfarenhet är att ca ett halvår efter att min man valde nykterhet (och då med 2-3 korta återfall) började jag känna igen den man jag en gång började älska och valde att dela livet med. Hela livet blev lugnare. Han var nykter "under hotet annars går jag" över ett år innan han gjorde sitt personliga val. Under hela den tiden har jag sett hur han "läkts" alltmer. Tidigt i nykterheten insåg jag att även mitt blygsamma drickande spelade roll för att utlösa missnöje och gräl - när ingen är nykter och situationen spänd så behövs mycket lite för att det ska tända till.

Du behöver inte alls bestämma dig för nånting precis nu! Du behöver tid för att stressen inom dig ska sjunka, du behöver lugn och ro (kan du få det i hemmet?), du behöver nån att prata med - har du det?

Barn märker tidigt när något är otryggt och fel. De märker det även om de inte har ord för det.

Fortsätt läsa och skriva här, det är en fantastisk hjälp att reda i tankarna och du ser att du är långtifrån ensam i din situation! Se till att ha en viloplats klar hos din vän.

Din hjärna kommer att återhämta sig, den och hela du är normala, och du kommer att bli "dig själv" igen!
Styrkekram! / mt

... mitt i allt sökande efter den där rätta magkänslan så har den nog funnits mitt framför näsan hela tiden... Eller... Ja, så säker känner jag mig just nu.

J-a ångest.

När maken tycker att allt är fantastiskt så anser han även att jag ska tycka det. Och det står mig upp i halsen. Han vill att vi ska åka iväg en vecka tillsammans, och jag bara känner att jag skulel vilja ha en vecka ifrån honom. SÅ hemsk är jag... Jag vill bara komma ifrån, reda ut i huvudet om jag vill leva med honom eller inte: om jag orkar leva med honom, alla hans missbruk och hans elakheter.

Ge mig ett tecken...

Lelas

Hej flygcert!

Du är inte hemsk. Du är trött.

Jag tror att jag aldrig i hela mitt liv har slappnat av så mycket som när jag fick ett dygn ifrån maken, när allt var som jobbigast. Ett par vänner ingrep och tog honom med sig hem till sig, så att jag fick vara själv och vila.

Jag minns hur mina trumhinnor fladdrade inne i öronen. De letade febrilt efter ljudet av prasslande påsar, öppnade och stängda köksluckor, steg på trappan... sånt som de hade lyssnat efter i flera år. Det gjorde nästan ont i öronen, som någon sorts fantomsmärta.

Så, så är det. Du behöver vila. Om du inte gör det nu så kommer du aldrig orka. Lyssna på dig själv, och ägna åtminstone ett par dagar åt att vara ifrån honom. Gör det!

Kram!
/H.

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Igår kväll lämnade jag min man.

Jag hade lyckats hyra en stuga av en gammal vän, packade ihop mig & barn i tysthet och stack innan han kom hem från fotbollskväll med jobbarkompis, men det slutade med att han hotade mig med att anmäla mig om han inte fick ha flickan, varpå jag ringde polis och rådfrågade: jo, det kan ligga mig i fatet i framtiden så jag fick inte stoppa honom, så han kom och hämtade mig och prinsessan och jag fick snällt backa på allt jag sagt och han fortsatte tala om för mig att jag minsann aldrig ska få ha prinsessan för hon vill inte vara hos sin hemska, känslolösa mamma.

Och jag börjar förstå hur rättslösa kvinnor och män känner sig som befinner sig i riktigt utsatta relationer, hur man än gör så går det ju tydligen inte. ALla rådde mig att lämna: folk på socialtjänsten, Bris, AA, Al-Anon, min advokat och så slutade det ändå med att här sitter jag nu, tillbaka i detta jävla fängelse. Maken har inte ens gått tilljobbet idag, för ananrs är jag redo att börja packa mina privata saker, för en dag kommer jag att dra.

Om jag bara överlever tills dess...
För jus tnu känne rjag mig som julia Roberts rollfigur i Sova med fienden... Men bara det at tjag itne förstår hur jag ska överleva.

Hjälp mig... Jag är ju så rädd för honom, hela mitt inre håller på att sprängas och jag kommer inte överleva detta, men samtidigt får jag inte med prinsessan. Vad ska jag göra??? Hjälp mig!!!!