Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte. Hoppas svärföräldrarna är beredda på att åka med, hitintills har de verkat förstå och vill hjälpa. Vårt nätverk är starkt. Vad händer efter pratet, nya löften? Jag har ju gjort det jag absolut inte fick, men kände var nödvändigt. Är jag välkommen hem? Barnen längtar efter sin pappa. Var tar vi vägen? Jobb och skola imorgon, massor av tvätt, jag har även studier som ska skötas, min mamma ska utredas för Parkinson och sonen förvinter det han behöver i skolan. Det finns liksom inte plats till mycket mer. Vardagen är redan trång och stressig. Hur gör jag nu?