av Haso

Igår hittade jag hit, och idag är jag redo att skriva! Jag behöver kort och gott hjälp.

Min man är periodare, och är just nu inne i en ovanligt lång period. Det här är sjunde dagen. De senaste två dygnen har vi inte sett varandra utan bara kommunicerat via sms, eftersom han "inte orkar med någon annan än sig själv". Jag fick då ett sms som löd: "Skäms och kommer inte hem ikväll". Han sov i bilen på en parkering någonstans fick jag sen veta. Jag försökte få honom att komma hem mot att jag skulle sova borta - så att jag ändå visste var jag hade honom. Och mycket riktigt, efter en natt i bilen (i oktober) så nappade han på det förslaget. Som tur är har jag bra pris på hotell pga jobbet...

Idag kommer nya sms, han mår jättedåligt och behöver en natt till ensam. Vad fan gör jag nu? Han skriver att han inte supit sen i morse, och att han har det som värst just nu. Men vad fan ska jag göra, hur vet jag att han inte bara ljuger? Himla praktiskt att jag är borta så att han får dricka i fred. Det känns som att jag bara underlättar hans drickande hur jag än gör. Det är väl det som medberoende handlar om gissar jag.

Ska väl även tillägga att han är en "hemma- och ensamsupare". Då det här pågår (i snitt ca 3-4 dagar i mån) ligger han i soffan framför tv:n och sover, gömmer vin/sprit och dricker i smyg, pratar knappt med mig (fyllelogiken säger nog att om han skakar/nickar på huvudet istället för att prata så märker jag inte att han låter full), låtsas åka till jobbet jättetidigt på morgonen och åker hem igen när jag åkt till mitt jobb.

Själv är jag på helspänn och sover dåligt, ligger och lyssnar efter var han är - i vilket rum har han gömt spriten denna gång? Jag letar och häller ut, gråter, skäller, tjatar, ignorerar. Inte direkt by the book.

Hur kan jag hjälpa?? Genom att hålla mig undan..?

Mammy Blue
sön, 2013-10-13 - 18:07

Jag kan bara utgå från mej själv som alkis, och har alltså svårt att sätta mej in i din situation om man bortser från alla inlägg jag läst här.

Ditt problem är väl att du inte kan göra något, inte ett skvatt. Man blir oerhört egotrippad som alkis, huvudsaken är att jag får dricka, försöker någon hindra en har man en otrolig fantasi och har en massa nödutgångar för att ordna det man vill ha - sin fylla.

Så det bästa rådet jag kan ge dej är att du under hans perioder gör saker för dej själv och ditt eget välbefinnande. Eftersom han med stor sannolikhet mycket väl vet att det han håller på med inte är särskilt smart, så är nog det enda du möjligen kan göra att samla ihop de möjligheter till hjälp som finns (företagshälsovård, AA, beroendeenhet etc) med telefonnummer på en lapp och lägga väl synlig på köksbordet typ. Sedan får han göra resten...

Förlåt om jag låter okänslig, men tyvärr får man själv vara okänslig när man har med en alkis att göra annars blir man nog knäckt själv. Och du ska INTE behöva fly hemifrån, du har lika stor rätt att vara där som han!

Haso
mån, 2013-10-14 - 10:40

...snälla för ditt svar. Jag suger i mig alla råd jag kan få. Du låter inte alls okänslig, konkreta och bra tips är precis vad jag behöver.

Nu är han nykter och ångerfull igen, och livet återgår till det vanliga för ett tag. Efter denna period känner jag mig ändå starkare än någonsin. Har verkligen försökt göra saker för mig själv de senaste dagarna, gått på bio, löprundor i det vackra höstvädret mm. I veckan ska jag gå på ett al-anon möte hade jag tänkt, jag har aldrig tidigare pratat med någon om min/vår situation så bara det känns som ett stort steg.

Mammy Blue
tis, 2013-10-15 - 01:49

är nog bra. Man får förmodligen samma aha-upplevelser där som jag fått här., vi är ju trots vad man själv i sin ensamhet tror ganska lika i vår sjukdom, en alkis är en alkis, en medberoende är en medberoende.

Skriv gärna här när du varit iväg på mötet, det kan funka samma som man gjorde i skolan när man skulle skriva stödord för att komma ihåg en text.
/MB

markatta
tis, 2013-10-15 - 10:06

Det du skriver, "Jag letar och häller ut, gråter, skäller, tjatar, ignorerar. Inte direkt by the book", vill jag påstå är precis vad som är by the book för en medberoende. Jag har många gånger gjort samma sak.

Jag tror inte att det behöver vara fel att du "håller dig borta" när han dricker. Själv drog jag iväg och tältade när min sambo drack(inte i oktober). Det var viktigt för mig, dels för att markera tydligt för honom att det blev en konsekvens av att han drack, att jag kände mig så pass otrygg i mitt eget hem att jag inte kunde vara där men också så blev mina dagar i skogen en plats av lugn där jag kunde känna vad jag kände utan att agera utifrån det, skrika, hota o.s.v. och det blev nödvändigt för mig att att vara ifrån kaoset för att kunna tänka rationellt och inse att jag inte ville leva så. Jag insåg också att det skulle till att komma en vinter och att situationen var ohållbar och att jag själv var tvungen till att förändra min situation istället för att vänta och hoppas på att sambon skulle göra det som visat sig att han inte ville/klarade av.

Däremot så tycker jag inte du ska hålla dig borta för att han ska få det bekvämare, kunna supa hemma, slippa sova i bilen. Jag fattar att du blir orolig för honom när han är inne i en period, sover borta och du inte "har koll" på honom men det blir ju som du skriver att du då underlättar för hans drickande. Så länge som det inte blir några jobbiga konsekvenser av att supa så är det ju bara att köra på som vanligt, eller hur?

Anledningen till att jag drog ut med tältet då sommaren och hösten 2012 var för att jag inte mäktade med. Jag bad sambon att inte dricka hemma, sa att jag vägrade vara i hans närhet då han druckit, något han inte respekterade. Då det var hans val att dricka så borde det ju vara han som lämnade vårt gemensamma hem men han ansåg sig ha rätt att göra vad han ville i sitt hem. Jag kunde inte slänga ut honom, varken fysiskt eller psykiskt. Men om din man självmant håller sig borta från dig så kanske du bara ska låta honom sova i bilen?

Du behöver heller inte svara på hans ågren-sms då han druckit/är bakis. Kanske kan du börja med att säga till honom att han inte får höra av sig till dig förrän det har gått x antal dagar som han hart varit nykter? Det är ju också en tröst och något som underlättar för en alkis att fortsätta, att det finns någon "där" att komma tillbaka till när bakisångesten sätter in. Jag vet själv hur svårt det kan vara. Jag minns speciellt en gång då min sambo inte kom hem eller svarade i telefonen och på morgonen började jag bli orolig, ringde runt och letade men inget svar. Jag fick ta ledigt från jobbet, var arg och orolig. Jag fick leka detektiv och fick till slut reda på att han varit på en fest och det blivit något bråk och han hade blivit utslängd men ingen av hans vänner visste vart han var. Jag ringde till sjukhusen i närheten. Till slut anmälde jag honom försvunnen hos polisen. När han till slut kom hem och det visade sig att han suttit i fyllecell och fått stanna längre för att han varit våldsam så såg han så liten ut. Han skämdes, grät och hade ont från när polisen brottat ner honom. Jag var så glad att han var hemma oskadd och han verkade så ångerfull och min medberoende hjärna hoppades och trodde att det här skulle bli vändningen när han sa att han aldrig ville gå igenom det här igen, aldrig ville utsätta mig för detta. Så jag tröstade, höll om, torkade tårar, fixade mat, gjorde konsekvenserna mindre besvärliga för honom. I efterhand vet jag att de löften som kommer ur bakfylleångesten är lika tomma som de som kommer ur en packad alkis, de är egentligen bara en förlängning av själva fyllan.

Först när vi separerade behövde han helt själv ta ansvar själv för konsekvenserna av hans drickande. Han har en hund som han älskar, skulle han hamna i fyllecell finns ingen där hemma att ta hand om den, ingen som tröstar när han är bakis, ingen som täcker upp för familj och jobb, ingen som ser till att räkningar är betalda innan pengarna går till öl o.s.v.

I mitt fall var en separation nödvändig för att jag skulle kunna må bra, att sambon skulle vilja ändra på sitt liv och sluta dricka efter det var liksom en bonus som jag inte kunde eller hade räknat med. Jag säger inte att en separation behöver vara den enda vägen, däremot att du behöver fundera ut hur du själv vill leva ditt liv och vart dina gränser går och inse att det bara är du som kan göra den förändringen. Och sök och ta emot hjälp, mycket kan hända när man bryter ensamheten i att bära på sådana här "hemligheter". Fortsätt skriv här och lycka till på alanon-mötet!

Kramar!

Haso
mån, 2013-10-21 - 16:07

Mammy Blue – jag kom iväg på Al-anon förra veckan. Sen att jag mest satt och grät hela tiden, det är en annan sak. Jag var där i alla fall. Det känns så klart jobbigt att sitta och vara ynklig som en blöt liten fläck bland människor man aldrig träffat förut. Men dessa människor om några vet i alla fall hur det känns. Ska försöka ta mig dit denna vecka också, trots att risken är stor att jag inte kan säga nåt utan att gråta igen. Irriterande, men sån är jag tydligen. Trots allt, att inse att man inte är ensam känns fint.

Markatta – tack för dina kloka ord. Jag har helt klart mycket att lära mig om medberoende och att sätta mig själv främst.

Just nu har han en nykter period, och då försöker min hjärna förtränga att vi har något problem över huvud taget. Jag tassar på tå och hoppas, hoppas att det dröjer länge till nästa gång. Strutsbeteende... Därför fick jag tvinga in mig själv här på forumet idag för att skriva.

När han nyktrat till förra helgen så pratade vi om det hela. Han föreställer sig att han kan klara av att dricka i sociala sammanhang, men lovade att sluta köpa hem alkohol. Omöjligt uppdrag – jag vet. Men eftersom han är en ensam-hemma-drickare så provar vi den här modellen ett tag. Han försökte också säga att jag kan göra en sak för att hjälpa honom, och det är att säga stopp tidigare. Vad då tidigare, sa jag. När du tar första steget mot systembolaget? Det funkar inte så.

Ironiskt nog var han väldigt peppande på att jag gick på Al-anon mötet. ”Om det blir för jobbigt är det ju bara att gå”. Men att själv besöka AA är uteslutet.

Kramar till er alla.

Mammy Blue
ons, 2013-10-23 - 12:53

skönt ibland, det liksom rensar och lättar upp.

Det verkar inte som om din man har fått sjukdomsinsikt, man ljuger för sej själv när man är alkis, man tror man behärskar situationen, och inser inte hur det ligger till. Jag vet, du vet och de flesta andra här på forumet vet att ett glas räcker för att få igång suget, men din man önskar så av hela sitt hjärta att det inte ska vara så att han tror på det själv om du förstår min luddiga mening. Han vill vara som andra som kan ta ETT glas, men tyvärr är det en illusion när man har utvecklat vår sjukdom.

Tills han har fått insikt är det enda du kan göra att ta hand om dej själv. Gå på Al-anon- möten, läs här, både om andra anhöriga, men även om oss alkisar.

Kram!
/MB