Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Mitzi

Hej Izzy! Jag sitter i precis samma sits som du. Det känns ändå skönt att det finns fler än jag själv. Min man har 3 dagar i veckan som han har "rätt" att dricka. Detta är det avtal han själv har bestämt, fast i hans ögon är jag med i det beslutet. Alla andra dagar säger han att han inte dricker, men man lär sig deras påverkade kroppsspråk... o jag vet att han dricker.
min man påstår oxå att det är jag som smutskastat honom inför våra barn, 13 o 15 år gamla, när det är hans påverkade sätt som gör att de inte vill umgås med honom.
Hur har du det nu izzy? Har du tagit något steg åt något håll??
Kram mitzi

Ja jag vill o önskar att jag kunde förmå mig att gå på Alanon! Tror inte jag klarar att hantera det här på egen hand. Jag tror emellanåt att mina barn förstår mig o ibland inte o då känner jag mig så värdelös.

Det är sant som ni skriver!
Just då kändes allt för svårt för att göra något åt, försökte bara skydda barnen så gott det gick. Men det gick ju inte så bra? Det är så svårt nu i efterhand att förstå hur jag tänkte då, att det kändes så omöjligt att ta sig därifrån.

Ursula

Izzy, hej.
Att gå på Al-anon ger mig frid i själen, ögonblick av ro i vardagen.
Hittills har det gjort gott. Jag förstår att det man gör där gäller hela livet. Lite i taget...
Jag började i höstas, en gång i veckan. Ett nytt liv. Önskar att jag hade börjat för länge sen...men det är ju sådär. Önskar också att mina unga vuxna barn ville börja. Men de är inte intresserade.
Var inte så hård mot dig, Izzy.
För att du ska få lite ro i själen...Al-anon är på riktigt.
En kram till dig, Izzy!!
Ursula

Jag är så otroligt orolig för min ena dotter som mår så dåligt psykiskt. Vart ska jag vända mig för att få bästa hjälpen? Så rädd att det ska hända nåt fruktansvärt!
Hur hjälper jag henne? Jag vet varken ut el in!
Jag tror Alanon skulle va bra för både henne o mig. Men hon vill inte.

Ursula

Kära Izzy,
hur akut är det? Kan du sätta ord på vad dottern gör eller säger? Är det din dotter som bor med dig eller den dotter som pluggar på annan ort (om jag inte missminner mig var det så)? Jag sitter här utomlands och känner inte riktigt till instanserna hemma i Sverige. Hur akut är det? Det finns också Jouhavande präst och kyrkans diakoner för allmänmänsklig hjälp och som ibland nämns här på forumet.
Skriv igen. Är ni tillsammans NU?
Ursula

Jag har svårt att skriva här för jag är rädd att någon ska veta el känna igen det jag skriver .
Det jag är rädd för är att hon ska göra sig själv nåt vilket vi har pratat om o hon säger att hon inte skulle göra men jag är orolig ändå?

Om jag minns rätt så går du på samtal hos en kurator.... stämmer det? Du kanske också kunde söka dig nån annanstans där du får lätta ditt hjärta. Jag stöder tipset om kyrkans diakoner eller präster, de har absolut tystnadsplikt och ofta stor erfarenhet. Så synd att du låter din rädsla begränsa dig så. Jag bor i ett litet samhälle och hade länge samma rädsla. Nu när jag läst länge här ser jag att våra berättelser innehåller så många likheter innanför "ramen" så det är nog inte så stor riska att bli igenkänd. Men jag respekterar din oro. Kram till dig / mt

Jo det stämmer att jag går hos en kurator men det var längesen nu. Sitter nu här med telefonen i handen o försöker att förmå mig att ringa nån hjälplinje. Det är så svårt bara! Känns som jag talar om nåt som jag inte får men jag vet ju att det är det rätta. Har pratat med min mamma o en kompis om detta med men får dåligt samvete fast jag inte borde för det är ju för jag vill ha hjälp. Ja kyrkan kan nog vara bra, ska kolla upp det.
Kram ?

av alla år med en alkoholist.
Har så smått börjat dejta och trodde att jag träffat en man som det kändes bra med. Men jag märker att jag har svårt att se de där tecknen på att det nog inte är så bra. Tror att det är normalt på nåt vis att bete sig illa. Förstår inte att någon måste tala om det för mig för att jag ska fatta, borde ju förstå själv. Blir så besviken på mig själv att jag är så godtrogen o tror alla människor om gott. Analyserar allt jag säger och gör och hittar fel. Måste nog arbeta med mig själv innan jag går in i nåt nytt för att inte hamna i liknande relationer igen. ?
Mt jag ringde aldrig det där samtalet men det känns som det är lite bättre nu ?

om än smärtsam. Du tänker mycket klokt, tror jag, när du skriver att du behöver jobba med dig själv för att inte igen gå i samma eller liknande fällor som den du lämnat. Jag vet ju inte hur ditt liv ser ut och hur du väljer att använda din tid men när jag ser din aktivitet här är den inte så hög. Är det så att du gör ett stort tankearbete inför varje steg? Tvekar, som med telefonsamtalet? Det är självklart du som bestämmer över ditt liv men det kliar lite i mina fingrar.... jag skulle vilja puffa på lite. Helt min känsla och det är ju verkligen du som ska skriva ditt liv. Kunde i alla fall inte låta bli att delge mina tankar och den känsla jag ofta haft i kontakten med dig. Ibland har jag tänkt att det går så mycket av din tid till att .... vänta? samla kraft? mod?
Lite funderingar från mig till dig så här om våren☀️??? Kram / mt

Det slutar aldrig och jag lär mig aldrig!! Varför??
Varför tror jag o hoppas på en förbättring hos mitt ex. Vill väl så gärna att vi ska kunna fira speciella familjehögtider tillsammans för barnens skull men det går inte!!! Han kan verkligen inte låta bli!! Han är otroligt sjuk!!
Skulle försöka fira en speciell dag tillsammans i huset med släkten. Jag talade om vad som gällde. Ok lite vin till maten men så " ingen" blev berusad. Vem försöker jag lura, det är väl såå självklart att det inte skulle gå! Hur jan jag va så dum. Han gick ner i källaren o jag gick ner efter en stund men hör redan i trappen att han fyller på ett glas. Jag säger åt honom att det räcker nu o påminde honom om vad vi kommit överens om. Men du vänder det o jag känner paniken precis som när jag bodde där. Han blir alldeles svart i blicken o skriker åt mig att jag ska ge fan i honom o hans liv. Det går inte att säga något så jag försöker undvika det men då är han redan så uppretad så det är på gränsen hela tiden att det ska spåra ur o spänningen känns i hela huset och jag vill bara få med mig barnen o komma därifrån. De andra gästerna börjar droppa av o jag vill inte att vi blir själva med honom men det går inte att undvika men lyckas ta oss därifrån innan det brakar lös ordentligt. Såg under tiden vi var där hur han blev fullare o flummigare hela tiden. Sa en massa konstiga skämt som ingen fattade o mumlade så man inte hörde vad han sa.
När vi åkt kommer de spydiga sms:en som jag självklart inte svarar på. Dagen efter låtsas han som ingenting o är sitt trevliga jag.
Såå skönt iallafall att kunna åka därifrån o hem till mitt eget. Han kommer aldrig bli frisk för han fattar inte att han är sjuk!
Usch!! Var bara tvungen att skriva av mig det här!!

Tack MT för ditt inlägg o det stämmer väldigt bra det du skriver att jag tänker alldeles för mycket innan jag agerar om jag gör det alls. Så jobbigt att vara sån ?
Ha en fin lördag ??

Bedrövadsambo

Så skönt att du och barnen kunde åka därifrån! Tycker inte att han höll sin del av dealen så nästa gång ska han nog inte vara med på kalaset.

Han håller aldrig vad han lovar när det gäller Alkoholen! Jag borde verkligen ha lärt mig det men nu var det sista gången!!!

Bedrövadsambo

Hoppet är det sista som överger en människa. Men jag tror att om du litar mer på förnuft än känsla så låter du exet ha så lite inblandning i ditt liv som det bara är möjligt. Tänk att du föregår med gott exempel för dina barn! Du skulle aldrig vilja att de godtrogna blev "blåsta" av kompisar eller framtida partners, vad det än handlar om. Så tänker jag. Genom att ta mitt liv på allvar och inte "ta skit" är jag en förebild för mina barn. Lev som du lär liksom.

Jag hörde nyligen en kvinna som jobbar på kvinnojour som berättade om frigörelseprocessen.... för de flesta som lämnar är det en lång process där kvinnan flera gånger går tillbaka. Det är svaret att lämna. Du kämpar bra och du har kommit långt. Glöm inte det!
Så skönt att du kunde lämna och fara hem till ditt. Och njuta av det.
Kram och ha en skön söndag ☀️?? / mt

Som du skriver men lättare sagt än gjort. Man hoppas att den här gången kanske det går ?? Men innerst där inne vet man ju att det inte gör det. Nu har jag lärt mig av det här men sorgligt att det skulle behöva hända.