Min pappa..

Hej Allihopa jag är ny här..
Jag använder mig av ett anonymt namn.

Vet snart inte vart jag ska vända mig
Min pappa är Helg Alkoholist.

Allt började för många år sen men i lagom mängd.
Det blev allt mer tättare och tättare ju mera åren gick.
Min pappa och min mamma bråkade mycket och min pappa flydde lite ifrån henne genom alkoholen.

Allt förändrades när min mamma blev sjuk i cancer..
Han drack allt mer och mer vilket vi barn tyckte var förstående i den situationen.
Men när min pappa började ta ut passions dagar började han även dricka redan på torsdagen då han viste han var ledig på fredagen,
Fredagen blev även till lördagen och i bland på söndagen.

När han vet att han jobbar sköter han sitt drickande.
Men hans humör under vecko dagarna förändras när han inte dricker alkohol han drar sig undan ifrån oss och blir lätt irriterad.
vi känner oss utanför ifrån hans liv.

Min mamma gick igenom sin cancer i vårat hem. Då hennes önskan var att få dö i hemmet accepterade vi denna önskan,
Då jag bor hemma var det bara jag och min far som tog hand om min mor, vi matade henne vi hjälpte henne på toalleten,
vi satt och höll henne i handen medans hon skrek av smärtor och sprutor av morfin, det har inte tagit lätt på varken mig eller min far,
jag tog den värsta smällen att sova hos henne varje natt i 4a dygn sov jag 16 timmar tills det 5 dygnet föll jag ner av utmatning och onda smärtor i bröstet, hade alltså suttit vaken med energi drycker kakor och godis som hjälp.
Detta ledde till att läkaren tvinga min pappa ta mer ansvar då inte min kropp klarade av detta fick även han sitta och vaka.

Min mamma dog i slutet av Feburari 2013 det är alltså ( snart 10 månader sedan min mor gick ifrån mig )
Jag har tidigare förlorat min biologiska pappa i hjärt-attack.
Vilket jag då menar är min plast pappa som är alkoholist

( min riktiga pappa valde bort mig, så min plast pappa har alltid funnits där för mig och är som min riktiga pappa har aldrig kallat honom för plast pappa han har tagit emott mig som sitt egna barn vilket jag är oerhört tacksam för. )

Nu vid jul förstår jag att han dricker och tycker första julen är jobbig utan våran mor, ( hans kärlek )
Han sover med sond mask för att inte sluta andas vilken han slarvar med när han har druckigt.
Jag kan inte längre sova hos min pojkvän på helgerna då jag är rädd för att han är så full att han ska ramla i trappor eller inte ta på sig sin mask han behöver ha pga sina andningsuppehåll.
Jag måste varje torsdag, varje fredag, varje lördag och ibland varje söndag, hjälpa min pappa upp för trappan tvinga honom på sin mask bädda ner honom och stoppa om honom. Jag börjar bli utmattad jag är 23 år och vågar inte flytta hemmifrån jag vågar inte sova hos min pojkvän på helgerna pågrund av att jag aldrig vet vad som händer när inte jag är hemma hos min far.

jag och mina syskon har både provat prata lungt, prata hårt, hällt ut alkohol försökt få honom till proffesionell hjälp, försökt få kompisar att prata med honom men han lyssnar inte på oss. Min plast pappa är den enda jag har kvar. utan honom har jag ingen förälder alls, jag orkar inte förlora ännu en 3dje förälder i förtid. Jag är bara 23 jag vill att han ska finnnas där när jag gifter mig eller får mitt första barn.
Är så rädd att hans lever och kropp tar stryck av allt alkohol

SNÄLLA HJÄLP MIG VAD SKA MAN SÄGA VAD SKA MAN GÖRA FÖR ATT FÅ HONOM ATT LYSSNA ATT FÅ HONOM ATT VILJA TA HJÄLP ATT BLI AV MED SITT BEROENDE ??
Är så himla rädd att när han går i passion på heltid att han även blir alkoholist på heltid.
Har slut på ideer hur jag ska kunna hjälpa honom :(

Profile picture for user Tusculanum

Jag vill just nu bara skriva att vi är säkert många här som har läst din berättelse och djupt berörda. Det är säkert också så att vi gärna vill fundera ett tag på det vi vill skriva till dig. Dina problem är så komplexa att det kräver lite eftertanke.

Du är sedd av forumet...

May the Force be with You

Profile picture for user Tilda Johansson

Tusculanum :
Tack för ditt svar.
Känns skönt att en sådan här sida finns att vända sig till.
Ta den tid du vill
har själv slut på ideer uppskattar alla svar jag kan få.

Ursäkta texten jag har skrivit
jag har svårt för när det skall vara kommatecken och punkter.
Vilket ibland kan göra min text svår läst jag hoppas ni förbi ser min svenska

Profile picture for user Yogi

Som svar på av Tilda Johansson

bara säga att jag läst och tagit del av din berättelse som innehåller så mycket sorg över det som hänt i ditt liv, din oro för din pappa och hur det också hindrar din relation från att blomstra så som den borde få göra mitt i allt detta. Jag har en hel del tankar kring din situation och saknar just nu möjlighet att ge dig ett längre svar, men det kommer!
Glöm inte bort dig själv bara! Ta hand om dig även om det bara blir små korta andningshål!
Styrkekramar från mig!

Profile picture for user mulletant

Tilda Johansson - så som du har det borde ingen behöva ha det. Det gör ont att läsa att du förlorat de viktigaste i ditt liv och lever i skräck att förlora "den enda" av "dina" vuxna du har kvar. Det som framgår i ditt inlägg är att du redan har förlorat honom - till missbruket - och jag tror att du innerst inne vet att det är så. Och du lägger så mycket kraft och energi på att hålla taget om honom så att du kanske inte ens ser att det finns andra människor omkring dig? Du har syskon och ni har tillsammans "gjort allt" det där som inte hjälpte. Du har en pojkvän och han har kanske en familj som han träffar? Jag tänker att du är så förtvivlat fångad i att "rädda" din pappa så att du inte riktigt orkar se vad som finns runtom dig? Kan det vara så? Och du har ju också sorgen efter din mamma som gör ont i dig. Din sorg måste också få ha sin plats.

Du frågar, jag ser att du ropar, med stora bokstäver - hur du ska kunna hjälp din pappa att bli nykter? så att du inte förlorar honom, den enda förälder du har kvar. Vi är säkert flera här som hört ditt rop och känner oss hjälplösa? Vad säger man/jag till en så förtvivlad ung kvinna som har det så svårt?

De allra flesta av oss som skriver här har genom en lång och smärtsam väg kommit till insikten att det är endast missbrukaren själv som kan ta ansvar för att sluta missbruka. Den insikten finns hos både de som skriver på missbrukarsidorna och hos oss medberoende. I ett medberoende blir man en möjliggörare som - tvärtemot vad man önskar, menar och vill - gör det möjligt för missbrukaren att fortsätta. Det enda man faktiskt kan göra är att återlämna ansvaret och ta hand om sig själv! Och det är mycket lättare sagt än gjort. Jag antar att du ser många, många hinder till det en dag som idag, dagen före julafton. Ändå är det det enda råd jag känner till för att verkligen hjälpa någon ur sitt missbruk - lämna över ansvaret till personen själv.

Många medberoende har haft stor hjälp av att läsa vad andra skriver här och att skriva själva. Hur man formulerar sig och stavar är oväsentligt. Det viktiga är insikten att man inte är ensam och att det finns ett mönster i missbruk-medberoende som går igen hos alla. Missbrukets enorma kraft som tar överhanden över missbrukarens goda avsikter och vilja. Gång på gång, på gång, på gång...

Läs här i alla trådar så tror jag att du snart ser mönstret, det är ledsamt men samtidigt befriande att se att man inte är ensam.

Jag sätter länkar till några inlägg av sommarkyla som skriver här ibland. Den sista länken är till hennes blogg.

https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5739
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5296
https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/6800
http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/

Jag önskar och skulle hoppas att du kan ta hand om dig över jul och att du ger dig utrymme att vara med din pojkvän. Att du börjar se konturerna av det liv som är ditt och den framtid som är din.

Det vore fint om du går till Al-anon och får möta människor som vet och förstår, läs här http://www.al-anon.se/ och här http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Varm julkram / mt

Profile picture for user Tusculanum

Det var just detta jag hoppades på att någon av de erfarna tog sig tid från julstöket och bidrog med sitt kunnande. Tack mulletant.

Själv har jag inte mycket kunskap i medberoendeproblematiken men jag kan känna en medmänsklig empati både för dig och din pappa. Att du och din pappa skall hamna i en omvänd rollsituation - att bli mamma till sin pappa - kan knappast vara rimligt än mindre önskvärt.

Ta till dig vad mulletant skriver och inse att din pappa är en vuxen man med ett eget ansvar för sig själv. Hur hemskt det än kan låta och kännas. Du har också ett eget ansvar för ditt liv. Ta det nu!

Jag hoppas trots allt att du får en trevlig Jul.

May the Force be with You

Profile picture for user Tilda Johansson

Vill först och främst tacka för alla svar.
Ni verkar så trevliga och snälla allihopa.

Jag vet att man inte kan få en person att sluta helt själv utan att personen själv har viljan.
Men om det ändå skulle kunna finnas ett sätt att han åtminstonde inte super sig redlös varje helg.

Ikväll drack han både ren vodka direkt ur glaset och capten morgan och cola.
Han stank verkligen sprit hela han och rökar gör han också luktar fruktansvärt.
på väg ut i halen kan han inte ens stå upp på benen ordentligt, ikväll ramla han och vricka foten mitt framför ögonen på mig.

jag vet att jag inte borde ta ansvar och vara mamma till min egna pappa.
Men jag tänker inte heller stå och bara titta på när han super bort sitt liv och dör i förtid.
Det är så hemskt att stå maktlös och se någon man bryr sig om förstöra sitt liv.
Jag har redan stått maktlös genom min mors lidande.
Vill inte behöva se min pappa förstöra sin egna kropp på det här sättet.
Det gör ont i hela mig.

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Tilda Johansson

- vanmakt och förtvivlan delar du med många här liksom den innerliga önskan att hjälpa - jag hoppas du kan känna att vi vet vad du talar om. Ändå har jag inget mer hoppfullt svar idag. Bland det svåraste för en alkoholist är nog att dricka mindre eller måttligt. Flera som skriver här har försökt börja dricka "normalt" men det är ett mycket litet fåtal om ens någon som lyckats och de har haft en stark egen motivation. Det handlar inte om karaktär eller att vara en bättre eller sämre person, beroendet har en stark fysiologisk komponent. Du kan googla på "kidnappad hjärna" och läsa om det. Här en artikel, lite gammal men rätt bra tycker jag http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

På alkoholmottagningen Riddargatan 1 i Stockholm erbjuder de hjälp att börja dricka mindre http://riddargatan1.se/

Jag skulle råda dig att ringa Alkohollinjen redan idag och få nån sakkunnig att prata med, där tror jag att du kan få bästa svar på dina frågor - jag kopierade:

Alkohollinjen är öppen
måndag-torsdag kl. 12.00-19.00
fredag kl. 12.00-17.00

Syftet med den metod som används på Alkohollinjen är att öka klientens egen motivation och förmåga att förändra sina alkoholvanor. Behandlingen anpassas efter hur allvarliga alkoholproblemen är och vilka förändringar klienten är beredd att genomföra. Förutom kontakterna på telefon kan hemuppgifter erbjudas. För anhöriga är syftet att öka motivation och förmåga att hantera sin egen situation men även att stödja den anhörige till en förändring av hans eller hennes alkoholvanor.

Här är länk till hemsidan http://www.folkhalsoguiden.se/Projekt.aspx?id=2030

Allt gott, hoppas du hittar någon att prata med så att du känner dig mött i din önskan att hjälpa!
Läs gärna mera här på hela forumet så får du många berättelser från verkligheten också. Kram / mt

Profile picture for user Yogi

Som svar på av mulletant

vill också uppmuntra dig till att verkligen försöka få någon att prata med. Du kan även vända dig till socialtjänsten i kommunen, de har ofta hjälp att erbjuda även till anhöriga. Det finns också möjlighet att lämna en anonym anmälan till kommunens missbruksenhet, angående din oro för din pappas situation.

Det är verkligen en svår situation för dig. Du har också en sorg som du inte riktigt får plats med just nu eftersom fokus här och nu ligger på din pappa.

Styrkekramar till dig!

Profile picture for user Mittendaliv

Det är med tår i ögat jag läser ditt inlägg... Och alla vi som lever nära någon som dricker kan känna igen oss i frustration och maktlöshet. jag förstår din fråga om att bara få honom att dricka lite mindre. Jag tror bara det finns tillfälliga lösningar där som att gömma/hälla ut sprit, vakta dygnet runt, se till att han inte har pengar osv. Vill inte rekommendera något av detta då alkoholen alltid hittar nya vägar. Jag tror bara du, som du säkert redan har gjort, kan vara rak och säga att du inte vill förlora honom och uppmana att söka hjälp. Ta reda på var närmaste hjälp finns. För han behöver troligtvis proffesionellt hjälp. Sen kan du nog tyvärr inte göra mer än att finnas där när du orkar och börja ta hand om dig själv. Finns mycket stöd att få som anhörig. Ditt liv, din framtid är viktig.
Kram!