Vända ryggen till..

Hej, jag är ny här och ska försöka fatta mig kort. Jag är 37 år och min far är alkoholist sen gud vet.. Han är 65 år nu oh för tio år sedan hoppades jag att han hade nått sin botten när han fick sparken pga alkoholen men icke då. Jag kan skriva allt som hänt under de här sista åren men ni som har erfarenhet här kan nog tänka er.. Den 25 dec. fick jag nog och bröt med honom vilket kändes såå skönt just då. Men nu mår jag inte så prima längre för till saken hör att jag är enda barnet och den sista som bryr sig om honom, alla andra har självklart supit bort. Plus att han är i väldigt dålig fysisk form.Han ramlar hela tiden på fyllan och åker ambulans hela tiden. Och jag misstänker att han har problem med levern (uppblåst mage, behandlad för blödande magsår, förrvirring m.m). Så för mig känns det som jag lämnar honom att dö..Någon som förstår vad jag menar? Kan jag verkligen lämna honom??

Profile picture for user mulletant

förstå... min pappa gjorde ungefär samma resa. Och jag lämnade honom för jag såg ingen möjlighet att hjälpa. Jag kan inte ge dig något råd... men berättar gärna.

För mig blev det så att jag genom egna kunskaper, genom studier, kunde förstå en del orsaker till att hans liv blev som det blev. Jag skrev ett brev riktat till honom och berättade hur jag såg på livet, hans liv och familjens och mitt. Jag skrev det jag tyckte mig förstå och det jag ville säga. Men jag kunde inte ge brevet till honom för då hade han använt det emot människor jag älskade och aldrig ville anklaga eller skuldbelägga - jag såg dem inte som ansvariga även om jag såg saker i familjemönstret som säkert gjort min far illa. När min far flera år efter jag skrev brevet var döende på sjukhus gav jag brevet till min man och bad att han skulle åka och läsa det för min far. Det gjorde han, jag orkade inte, förmådde inte själv. Jag är djupt tacksam för det, att min far fick veta att jag bortom alla hårda ord och all bitterhet kunde förstå och förlåta. Det har gett mig en frid. Kramar från en medsyster / mt

Profile picture for user Zapata

Har själv alkoholproblem och tycker att anhöriga måste ha det svårt. Är inte själv i förhållande men har ju anhöriga. Mitt råd skulle nog vara att lämna en som super om man far för illa. Jag skulle inte lita på löften. Det är nog inte så att vi medvetet ljuger, utan vi tror faktiskt på våra ansatser då vi berättar om hur vi skall förändra livet. Men jag litar ju inte helt på mig själv, då jag ställer föresatsen att jag skall sluta helt för min egen skull. Är rädd att jag kommer att lura mig själv efter ett tag. Hur svårt då för andra att tro det. Att vända ryggen kan vara en lösning för den anhöriges skull. Man måste ju till syvende och sist rädda sig själv. Men det hjälper inte den med problemet. Få av oss vill ljuga, men skammen segrar över sanningen. Man vet att man skadar andra och vill inte det. Då blir det en lögn. Ungefär som då du kommer för sent till jobbet och skyller på trafiken. Vi ljuger ju alla, men en drinkare har bara så stor skam som bidrar.

Profile picture for user Anonymt

Hej Anna76, förstår dina tvivel och känsla av maktlöshet. Jag hade och har fortfarande perioder då jag mår väldigt dåligt över att jag valde att skilja mig och lämna min make som helt saknade insikt. Jag upptäckte sent att jag var s k medberoende och styrd av hans agerande. Jag skrev om alkoholism med frågan om det är en sjukdom eller inte, att man väl inte lämnar någon som är sjuk här på Forumet vid ett tillfälle. Ett svar som hjälpt mig var från Lelas där hon skrev "Man måste också betrakta medberoendet som en sjukdom. Och den riskerar att förgöra en totalt, om man inte gör som du och förändrar sin situation.". Jag lämnade alltså för att själv söka ett friskt liv och hjälp att förstå och bearbeta det medberoende som byggts upp. Det du gör genom att lämna är att värna dig själv som jag ser det. Samtidigt är det förstås fruktansvärt att inte kunna hjälpa, men du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, då måste ditt val vara ta hand om Dig. Kan du söka hjälp för egen del för att bearbeta det här? Sök någon form av anhörigstödjare som är inriktad på alkoholproblem och anhörigproblematik. "Vanliga" psykologer är enligt min erfarenhet oftast inte införstådda med den problematik man upplever som närstående utan det bästa är att träffa någon som kan ämnet.

Profile picture for user Anna76

Är så tacksam för era svar, det hjälper verkligen. Mulletant dina ord berörde mig mycket och hjälpte mig, ett sådant brev ska jag skriva!! Det underliga i det hela är att jag tror det var 5 eller 6 år sedan som jag gick till en alkoholteurapeut och pratade ut, det hjälpte mig och jag kunde arbeta mig en bit ur medberoendet och jag har tyckt att jag är stark, men så helt plötsligt så inser jag att jag lurat mig själv (på samma vis som missbrukarna) eller så har jag halkat tre steg bakåt..Men jag tror att den konstiga känslan jag har beror på att jag nu slutat hoppas, att jag accepterat att nu finns bara en väg ut för honom och det är jobbigt.. Jag ska försöka ta mig i kragen och hitta någon att prata med, under tiden hjälper den här sidan oerhört mycket!!

Profile picture for user mulletant

Som svar på av Anna76

att det hjälper ... Att se att en förälder gå mot avgrunden är plågsamt. Att inse sin egen maktlöshet... möta sina egna känslor av besvikelse, ilska, medlidande, sorg... och ansvar, inte minst ansvar... kärlek??? nånstans djupt där under alla besvikelser. Att försöka, satsa och misslyckas... En tjej har skrivit här ibland under nicket Sommarkyla - nu hittade jag hennes blogg. Läs den http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/ Varmaste kramar / mt