Jag har tänkt mycket på det. Om hon behövs.
Jag känner att jag vill ha en mamma, någon som sett mig växa upp, som stoppat om mig när jag ska sova om kvällarna, som läst sagor för mig, hämtat mig i skolan och borstat mitt hår. Hon har gjort allt det. Hon fanns där, tills jag var ungefär 10, och då dog hon eller?
Hur ska man tolka allt, hur ska jag se på allt det här? Ska jag se det som att hon är död, fast hon fortfarande ringer och vi skrattar ihop? Eller ska jag se det som att hon är sjuk men vägrar hjälp? Eller är hon bara helt enkelt en mamma, som alla andra?

Jag skulle vilja fika med henne i stan, att hon kom hem till mig dagen innan min födelsedag och vi fixade tårta tillsammans, äter middag och ser någon film. Jag skulle vilja kunna låna en hundralapp av henne om det krisar för mig. Jag skulle vilja känna att jag hade ett stöd i henne, en trygghet.
Och nej, det är inte samma sak med en bonusmamma eller annan "vuxen", för när de lånat mig de där pengarna eller bakat med mig så har de bråttom hem till sina familjer. Sina riktiga familjer. Jag vill ha någon som är bara min mamma. Min mamma.

Och hur står man ut med att se alla skriva om hur mamman är den viktigaste personen i ens liv, hur mysigt de haft med sin mamma i helgen eller Nej jag kan inte ses för jag och min mamma ska på en kryssning. Fan... Jag kan inte släppa det här. Jag kan inte bara tänka att Ja ok, jag accepterar, jag har ingen mamma. Punkt.

Hade hon varit död så hade hon varit död, borta. Men nu är hon ju där. Hon finns och hon är min mamma men hon finns inte, förstår ni? Och så på det alla svek, lögner, löften tårar.
Behöver man en mamma?
Jag behöver en. Men inte vem som helst, utan min mamma. Jag behöver att hon kommer tillbaka nu, innan det är för sent.

http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/

SuzyQ

Har du ingen vuxen kvinna som du kan prata med? Mormor eller farmor? Moster eller faster? En kompis mamma?
Super hon din mamma och du bor med henne eller har du flytta hemifrån?
Du måste berätta lite mer....
Jag finns här om du behöver prata av dig. Klart man behöver en mamma men jag har själv aldrig haft någon fin kontakt med min mamma, av helt andra orsaker, men vi har ändå setts och umgåtts även om vi aldrig stått varann nära.
Jag är själv mamma till fyra barn, tre flickor, alla stora nu, den yngsta 17 1/2. Jag vet att jag är väldigt viktig för mina två yngsta och säkert den äldsta också men nummer två är mer som jag och vill inte stå mig nära. Hon vill hellre minnas bara allt dåligt som hänt under alla hennes uppväxtår. Tyvärr, Det svider i mitt hjärta väldigt mycket.

Men tillbaks till dig,.
Berätta. Jag lyssnar.
Kram

kiwi

Känner igen mig.

Visst kan jag ibland göra fina saker med min mamma men sen faller ändå allt. Vet precis hur du menar. Det är en tomhet. Och alla andras tjat om sina mammor. Bilder på fb på "min fina älskade mamma". Allt sånt. Hur må ga ggr har man bara inte önskat att man hade det där enkla som alla andra verkar ha?