Hej!
Är ny här och känner mest hur skönt det är att få skriva av sig! Har alltså en sambo som under senare åren börjat dricka mer och mer alkohol i form av öl. Förr nöjde han sig med att dricka ordentligt under helger/semester men de senaste två åren har det gått åt pipsvängen. Själv har jag haft så fullt upp med att fixa och ordna med resten av familjen (två barn) så jag uppfattade aldrig hur dåligt min sambo började må. Under några månader blev han sjukskriven efter att ha gått in i den ökända väggen.Han drack mer och mer redan då, och började missköta sitt jobb. Eftersom han kunde jobba hemifrån så tog det tid innan arbetsgivaren uppfattade hur illa ställt det var, vissa dagar gick han inte ens ur sängen..... Sen började arbetsgivaren ställa krav på besök hos Företagshälsovård, provtagning för att se om alkoholintaget var för högt. Efter att han varit på besök hos 3 olika inrättningar så bestämde han sig för att lösa sitt "problem" genom att säga upp sig från sitt jobb! Så nu är han hemma hela dagarna och dricker ordentligt (8 st burkar 5,6% öl + ca 8-10 folköl) med 1 till 2 dagars mellanrum. Sen sover han hela dan efteråt. Mår så dåligt då vi har en liten son som är hemma med en pappa som bara sover på dagarna. En pappa som inte lagar mat, i bästa fall hjälper sambon till och brer en macka till frukost. Vi har även en stor hund som vi köpte i hopp om att långa promenader skulle bli bra terapi, numera ligger den inne hela dagarna och ibland blir den rastad under dan annars får den vänta tills jag kommer hem från mitt heltidsarbete vilket innebär att den får hålla sig 10 timmar. Om det bara var jag så skulle jag kunna hantera det, men nu drabbas flera som inte alls kan påverka sin situation utan blir lidande pga drickandet.
Sambon skyller på allt och alla, okvädningsorden haglar när han dricker och han sitter som en kung och skriker order och alla ska lyda! Vårt större barn törs inte ta hem kompisar längre för man vet aldrig vad pappa gör. Hur ska man få honom att förstå? Han har lovat bot och bättring så många gånger under årens lopp men det blir bara värre. När stora barnet för några veckor sen önskade att han skulle dö så vi fick lugn så gråter man i själen för vad man utsätter sina barn för. Ska man fortsätta kämpa?

du ska se över ditt liv och se hur du ska kunna få det bättre. Du kan inte ändra på honom utan du måste ändra dig själv. Du förstör bara ditt och barnens liv genom att stanna i den där relationen.

Sök egen hjälp hos Al-anon, medberoendecentra eller Familjevecka hos något behandlingshem.

Du är den viktigaste personen i ditt liv så ta hand om dig själv först och främst !

lungan

Håller med Adde.

Tyvärr är alkoholen viktigare för din sambo än kärleken till dig och sina barn. Jag har själv varit i din sambos situation. Jag tog själv initiativet till en separation från min fru. Jag var så trött på tjatet och gnatet av att jag drack för mycket. Jag erkände för flera år sedan att jag var alkoholist. Höll mig nykter på olika fester när min fru var med. Hemma så drack jag när varje tillfälle gavs. Jag nekade hela tiden när min fru frågade om jag drack. Utarbetade hela tiden olika strategier för "smygsupande".

När min fru och minsta son flyttade (de andra två hade redan flyttat hemifrån) kunde jag supa hejdlöst på fritiden. Jag drack även när jag hade min son hemma. Det var när han började fråga varför jag var så konstig ibland, jag tog mig i kragen. Jag höll mig nykter när jag hade honom. Därifrån började jag och min separerade fru diskutera vår förra relation. En relation där mitt drickande var i centrum. Varför kunde jag vara nykter de dagar jag hade sonen. När vi bodde ihop så struntade jag i sonen och min frus livssituation.

Min fru och jag började hitta tillbaka till det som förenat oss från början, kärleken och "pirret" av att vara i varandras närhet. Så höll vi på över ett år. Men fortfarande drack jag i smyg. Sådana är vi alkoholister, självcentrerade egoister ( i alla fall jag) . Vill både ha och spara kakan.

Trotts att jag visste att jag var alkoholist ljög jag för alla och mig själv. Jag trodde jag kunde sluta av egen kraft. När jag till sist insåg att det var omöjligt ringde jag till länkarna i min kommun. Till min förvåning hade numret ingen abonnent! Jag tog det som ett tecken att fortsätta mitt liv. Jag hade i alla fall försökt.

Efter ytterliga några veckor och fyllor gick jag ner på ett AA-möte. Vi var bara tre personer på mötet. Där kunde jag för första gången i mitt liv "bikta" mig för likasinnade. Fick höra livshistorier som jag kände igen mig i. Jag förstod att jag inte skulle klara av att bli nykter av mig själv. Jag fann en kraft större en min egna. En del kallar det för gud. Jag kallar den för kärleken. Kärleken till livet och mina medmänniskor.

Nu har jag och min fru en ny relation där jag är nykter och ärlig. Jag går på mina AA-möten en gång i veckan. Det räcker för att hålla egoisten inom mig i schakt. Vi bor ihop och är fortfarande man och hustru.

Som Adde skrev, du kan inte ändra på din sambos liv, det kan bara han. Ta vara på ditt egna.

Läs vidare här på forumet. Det finns mycket här som kommer att hjälpa dig till dina val i framtiden.

SamboTess

Tack båda för era svar, och på något sätt så vet jag ju redan svaret och lösningen.... Jag ska läsa vidare på den här sidan och försöka ordna upp livet på något bra sätt. Inget man löser i en handvändning men någonstans måste man börja!

... men det blir bättre!

Det viktigaste är att må bra själv, orka med sitt liv och stå för hur man har det! Jag låter kall, men jag lämnade en man som blivit nykter, men han var inte snällare för det...

Mina bästa råd är:
ring socialtjänsten varje gång alkoholisten beter sig illa med abrn i närheten - det kommer man ha gott av senare, om det blir efterspel, diskussioner kring barnen etc
lämna (för att mena att man faktiskt menar allvar!)

Kramar till er!