Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

För mig har det blivit så att fokus sakta glidit över på annat; jag har helt enkelt börjat kunna släppa alkoholen och den sitt grepp om mig! Så verkar det nu, i varje fall. Istället har fokus glidit över på olika glädjeämnen och intressen som... svampplockning, heminredning, filosoferande,... etc. Känns sunt och riktigt. Jag får samtidigt energi att ägna mig åt mig själv på ett djupare plan, nu när a inte står som störande dörrvakt.
Men allt det här har fått ta den tid det tar. Jag tänker varken fly undan längre eller ta mig i kragen. Det ena ger det andra. Manjana, manjana.

Bedrövadsambo

Om skrivandet blir ett sätt att få daglig bekräftelse så är det osunt. I perioder måste det få ta plats, när det känns extra gungigt, men däremellan är det nog viktigt att hitta balansen. Låta annat ta större plats i livet.

"En besatthet som ger kunskap skadar mindre än att döva det jag inte förstår"
Där satte du huvudet på spiken alko.

Just att jag susat fram i livet och så fort det gjort ont susat ännu snabbare, har gjort det omöjligt att susa ännu fortare utan att snurra ut i världsrymden..
Visst har jag säkert trampat på ömma tår hos väninnan som är mig nära.
Kanske känner hon tvivel inför sitt eget liv och sånt hon kanske borde titta närmare på.

Men jag ger henne en del rätt.
Jag har liksom frossat i känslor,funderingar vindlingar och verkligen gjort jobbet grundligt detta år.
Jag känner ju att jag nu har börjat släppa det krampaktiga greppet om min stackars analyserade själ.
Men jag behövde nog en puff i att se att jag ibland agerar osunt.

Jag ska tänka till lite innan jag går in och ordbajsar eller vrider och vänder på ytterligare en formulering som bara är en upprepning av den gamla.
Någon sorts prestation att visa för mig själv (eller kanske er?) att jag går vidare.

Det ska inte behövas.
Detta forum och dessa rader och framför allt,min egen tråd ska bara vara för mig att känna att jag kan hantera.
Så nä,helt kommer jag nog inte att sluta analysera.
Men jag ska helt klart bli mer restriktiv.
Hon hade en hel del rätt.

Det blir också en sorts förlängnng av det beroende jag haft till mina relationer.
Till min handikappade dotter och till mitt arbete.
Allt som ligger utanför mig själv är jag och skottar i.
Så jag slipper vara med och i mig själv.
Jag behöver liksom vittnen i mitt liv även om det är i detta "låtsasland"

Just att andra ser och förstår skapar ett behov av att få bli sedd och förstådd igen och igen.
Det är där det osunda ligger som jag ska vara lite mer varsam kring.

Beskriva min känsla av den fylla som medberoendet ger mig.
Jag får mer och mer friska vibbar inifrån och utifrån och det ger mig också mer perspektiv på denna "sjukdom"

När något händer utanför min kontroll som påverkar mig negativt.
Dvs jag får en oro och en rastlöshet och en känsla av att jag måste agera.
Lappa,laga och fixa.

Kanske inte så mycket för att jag vill hjälpa personen.
Mer för att jag vill stilla oron i mitt inre som uppstått.

Då gör jag något,ringer ett samtal.
Tvingar på personen mina terapeutiska samtal osv.

I den handlingen som jag utför får jag då en tillfredsställelse i att jag försökt påverka framtiden och nuet.
Jag inbillar mig att jag genom mitt trollspö kan förmå en annan person att må eller känna eller agera på ett annat sätt än vad de annars hade gjort.
Dvs jag är allsmäktig.

Det ger mig en sån känsla av kraft och tillfredsställelse.
Om det inte hade varit för mig så då vet man minsann inte hur det hade gått..

Och när jag då (alltsomoftast) märker att mina samtal eller handlingar inte hade effekt.
Kanske tom förvärrade situationen så vill jag inte ta ansvar för det.

Jag slår mig för bröstet och säger att jag försökte i alla fall.

Det blir en rundgång av ansvarstagande och agerande i en situation som jag försöker kontrollera för att så att säga styra upp mitt inre till ro och balans.
Det skapar också en osäkerhet framåt eftersom jag i mitt agerande också förväntar mig någon sorts motprestation.

Om jag nu redde ut det här åt dig, så förväntar jag mig det eller det i gengäld.
Dvs jag skapar en sorts bakvänd förväntan på paybacktime av en redan sjuk människa.

Och det uteblir ju också för det mesta :-)

Så jag skapar harm åt mig själv.
En ständig dypöl av besvikelse att ösa dålig energi ångest och vånda i.
Och ju mer jag fyller pölen med ny dynga,ju mer kan jag kravla omkring i den.

Och när jag då agerar på nytt,gör en insats så häver jag mig tillfälligt upp ur pölen.
Får en boost av energi och tro i att jag gör skillnad.

Så att låta pölen torka ut,sina pga att jag inte längre tillför ny smet.
Det är svaret för det mesta.

Men att avstå denna rundgång,denna möjlighet att skapa en källa av harm bitter het förtvivlan och ångest är svårt.
För vad ska jag då ägna min tid och mina tankar åt.
All den energi som jag är van att kanalisera åt ett visst håll.
Var ska jag rikta den?

Mot mig själv är ju förstås svaret.
Men hur då?
Jag kan ju inte virka hur många grytlappar som helst.
Gå hur många och långa promenader som helst.

För vilan i sin allra renaste form.
När man kommit förbi våndan av att vara overksam och inte agera på medberoendeimpulser är själva abstinensen.
Där jag alltså avstår att fortsätta mitt huttande.

Så det mina vänner är själva nöten att knäcka.
Hur stoppa sig själv från att agera så tokigt när man så väl vet vad medicinen är.
Dvs avhållsamhet,backa och låta bli.

Bedrövadsambo

När jag var utmattad var min empati överhettad. Jag kunde knappt titta på tv utan att förgås av ångest över allt elände som finns i världen. Alla jag pratade mådde pyton, det var i alla fall det jag hörde. Ingenting kunde jag göra åt det, jag kunde ju inte ens ta hand om mig själv. En del i tillfrisknandet var att sätta upp som ett staket runtomkring mig. Mitt liv, mitt ansvar. Allt utanför brydde jag mig inte alls om, blev inledningsvis väldigt egoistisk, förutom vad det gällde den närmaste familjen förstås. Ville folk ha råd av mig fick de fråga efter det. Då kunde jag svara ”så här gjorde jag, och det funkade så här...” osv. Supernoga med att alltid utgå från mig själv, aldrig ”övertala” någon att göra si eller så. Och sen släppte jag den bollen helt. Ditt liv - ditt ansvar. Ibland blir jag väldigt frustrerad, tex som när min exex-sambo tar beslut i sitt liv som jag tycker är helt uppåt väggarna, men jag försöker släppa det nästan direkt, utan att ge honom några goda råd. Han vet vad jag tycker. Och att vi tycker så olika om mycket är orsaken till att vi separerat. (Det enda jag är noga med är att inte våra barn ska påverkas negativt.) Vad gör jag med min fritid? Jag har ett krävande jobb så på fritiden sover jag mycket, lyssnar på böcker, tittar på tv, skriver/läser på sociala medier, promenerar med min hund, umgås med vänner. Hade jag haft mer fritid hade jag rest mer, gått på föreläsningar, konserter, och annan kultur. Upplevt saker. Det ser jag fram emot att hinna med som pensionär ?

Vad skönt att höra att du hittat rätt väg för dig att gå när livet kom för nära eller hur jag ska uttrycka det.
Det du beskriver är ju en handbok för hur man ska bete sig.
Utgå från sig själv och sen släppa.

Men jag tror du missar min poäng.
Om man är "frisk" och kanske i grunden inte har ett medberoendebeteende i allt.

Jag förstår att alla människor såklart bryr sig om sin omgivning och räcker ut sin hand och sitt hjärta för att räcka till och hjälpa till.
Men det är ju normalt medmänskligt beteende.
Sån har jag också varit,alltid väldigt empatisk och mån om de som stått mig nära.

Men när man blir sjuk som i mitt fall,inte i enbart utmattning utan i medberoende som jag envist fortsätter kalla det.
Då sätter andra mekanismer in som man inte kan styra över.

Då hjälper det inte med alla goda råd om just det du beskriver bedrövadsambo.

Man vet allt det där,men det biter inte och man förmår inte.
Precis som alkoholisten.
Man är fast i ett beteende som man inte längre styr över.

Och det är vägen ur det som är svårt och snårigt.
Först kanske försöka se problemet (en själv) i sin helhet.
Bena ut varför det har uppstått och sen så småningom vad man kan göra år det.
Så länge man lindar in det i omsorg och bry sig om medan det egentligen handlar om något annat så ser man det inte klart.

Om man bara rakt av kunde identifiera och sen agera så skulle vi ju inte ha en enda lidande alkoholisthustru.
De skulle vara ute och förverkliga sig själv istället för att försöka hjälpa en alkoholist som ju framför allt måste hjälpa sig själv.

Jag tror framför allt att vi alla påverkas olika mycket och på olika sätt av att leva nära någon med missbruks eller psykiska problem.
Problemet blir vårt också,vare sig vi vill det eller inte.

Att leva nära en person som har det svårt påverkar en tyvärr på fler plan än vad man ofta är medveten om.
Och i mitt fall så blev det tydligt först när relationen med min alkoholist tog slut.
Mina beteenden kvarstod och jag gav mig istället på vänner,släktingar och annat i brist på någon att ödsla min missriktade energi på.

Jag fortsätter i alla fall min resa med mig själv,ut och iväg från osunt beteende även om jag trillar dit med jämna mellanrum.

Bedrövadsambo

Precis som det är svårt att förstå en alkoholists drivkrafter så är det förstås svårt att förstå en medberoendes drivkrafter - om man inte själv varit i en liknande situation. Jag borde egentligen ha varit i farozonen för att utveckla medberoende med tanke på min uppväxt, med alkoholiserad pappa. Men jag tänkte i så då heller. Som barn tänkte jag ”måtte jag bli stor snart så jag får leva mitt eget liv”. Och jag drog hemifrån så snabbt jag kunde, och mentalt flydde jag hemmet flera år innan dess. Jag flyttade vid 20 års ålder 30 mil och höll därefter en högst sporadisk kontakt med mina föräldrar. Några urladdningar hade jag och pappa under årens lopp om hans missbruk, och några tappra nykterhetsförsök gjorde han, men till ingen nytta i det långa loppet. Min mamma var i alla år medberoende, så till vida att hon mörkade och täckte upp, ”spelade dum”. Som ensambarn lärde jag mig tidigt att det fanns endast en person som jag kunde lita på i alla lägen: Mig själv. Men samtidigt är jag en empatisk person som ”känner in” och jag är tolerant för båda mina egna och andras svagheter. Jag tror alla om gott, tills de bevisat motsatsen. Trots det finns inte ”att inte leverera” i min bok, även om man inte behöver uppfinna hjulet varje gång. (Min lägstanivå är oftast högre än de flestas normalnivå ändå har jag lärt mig.) Och jag blir förbannat trött på ”mycket snack och lite verkstad”, och de personerna har inte mycket att hämta hos mig när jag sett igenom dem. När jag läser vad jag har skrivit ser jag hur motsägelsefullt det är. Att vara tolerant för svagheter men ändå alltid kräva ”leverans” liksom. Men vi människor ÄR komplicerade. Och du är på otroligt god väg att ”bli fri” tror jag, eftersom din sjukdomsinsikt är så tydligt uttalad. Du har tidigare fyllt ditt liv med något som skadat dig, och nu ska du fylla det med annat. Och det tar förstås tid att hitta. Och ibland måste man stänga och låsa en dörr innan man kan öppna en annan.

AlkoDHyperD

Jag märkte det så tydligt igår.
När jag återigen var på väg att rycka ut som en räddningspatrull åt exmaken.
Men sansade mig och bollade över ansvar till honom.
Jag kunde inte släppa ändå. Gav råd om hur han själv skulle kunna lösa problemet. Bad honom prova själv och sedan ringa om det inte funkade. När han inte hörde av sig försökte jag ringa själv, flera gånger.
Möttes av ”silent treatment”, inget svar på telefonen, inget svar på messenger. Skuldkänlorna som ett brev på posten.
Mitt fel om han...., mitt fel om han inte..., till och med mitt fel att han inte förmår lösa problem själv. Vilket han heller inte gjort utan valt att sitta hemma och sura.
Mitt fel. Eftersom jag har löst dem åt honom i alla år och därför möjliggjort passiviteten. Mitt fel att han är uppgiven för det var jag som ville skiljas. Osv. I all oändlighet.
Vad drivs ditt medberoende av för känslor?

Jag tror att mitt drivs av någon sorts högmod.
Om jag inte..så blir det såhär och då kommer i slutändan skam och skuld som ett brev på posten.

Så någon sorts rundgång.
Jag vet bäst,jag måste agera.
Och så när personen avstår hjälp eller inte ger den feedback man förväntar sig så kommer insikten.
Asch då,jag trillade dit igen.

Jag Försöker Leva en annan människas liv.
Och så slår jag på mig själv fast jag bara försökte vara hjälpsam..not.

Dvs jag inbillar mig att det är hjälpsamhet och omsorg men det är sällan fallet.
Jag drivs istället av kontrollmekanismer som går igång som jag måste få utlopp för.

Då är jag hård och stygg mot mig själv,men ska jag riktigt granska dom så är det nog de känslorna som väcks.
Och därför ännu större anledning att avstå att försöka " hjälpa"

tror jag.
Kontrollen som jag inbillar mig ha haft blir liksom ännu tydligare att jag aldrig haft om jag avstår.
Dvs om jag inte agerar så tappar jag min inbillade kontroll som jag upprätthåller någon sorts sken av att ha.
Och då faller jag.

Och den blir tydligare ju mer turbulens jag har runt mig.
Ju mindre stimuli,ju färre personer som påverkar mig ju färre kontrollsituationer uppstår.

Så därför vill jag ibland flytta ut till min stubbe i skogen där dessa mekanismer inte triggas.
Eftersom jag har svårt att kontrollera min omgivning,de är inte så lydiga som jag önskar ;-)

Det är precis det tänket som Alanon bygger på.
Att släppa den kontroll man aldrig hade.
De skrämmande känslor som då uppstår och som man måste titta närmare på.

Men teori är en sak och praktik en annan.
Och inlärda beteenden är så jobbiga att tvätta bort.

Men jag försöker,jag försöker..
Tänker också,en alkis är ju då den perfekta personen att ta sig an.
Som ofta har supit bort både självförtroende och självrespekt.
In kliver då en ullabulla och viftar med trollstavar och uppfinner alla möjliga trolldrycker som båda berusar sig på.
Framför allt den medberoende.
Om du lyssnar på mig och lyder mig så kommer allt att bli bra.

Jag slipper då också leva mitt eget liv och leta i mina egna gömmor..

Kärlek

Så mycket om hur jag virrar runt med dunkande /längtande hjärta. Hur jag söker bekräftelse från en man som egentligen har valt bort mig. Att slösa bort sin tid på någon annan som egentligen inte bryr sig, och samtidigt är livet alldeles för kort för att inte förlåta . Har läst hela din tråd och det värker i mitt hjärta.

Har försökt hjälpa en missbrukande ung man,barn till min nya kärlek.
Det har inte gått något vidare förstås och jag har med jämna mellanrum sagt till mig själv att det får räcka.
Det finns proffs som kan det här och som mycket bättre kan hålla allt ifrån sig.

Men nu har det kommit fram hemska hemligheter som lagts i mitt knä och han visar så tydligt att jag kan lyssna och förstå.
Men jag orkar inte riktigt och vet inte hur jag ska ta mig ur denna fälla som jag byggt åt mig själv..

en djup gyttja som jag själv skapat.
Grävt en grop hällt i vad jag trodde var något bra och hoppat ned och badat.
Hoppet tror jag det kallas.
Visst har jag fått näring.
Ingredienser och en massa fina ord.

Men när jag börjar smaka av den så märker jag att något inte är riktigt rätt.
När jag kollar ordentligt och vågar se hur det ser ut så uppenbarar sig sakta sanningen.
Jag som inbillar mig att jag är så klok verkar ha trillat dit igen.
På lögner och fantasier som inte var värda så värst mycket.

Men problemet är egentligen jag.
Som fick en massa ingående fakta som jag trodde att jag med min vilja skulle kunna styra om åt ett annat håll.
Mot mitt håll,där jag ville att det skulle vara.

Men återigen så gick jag bet.
Och nu när jag står här med huvudet mot väggen så är det så svårt att vända sig utåt igen
Och börja gå,mot min egen frihet.
Den där jag har alla svaren,alla besluten och jag är herre över mig själv.

Gud ge mig kraft att agera tänka och känna så att slutresultatet blir bra för mig.

medberoendet.
Att gå igång på fakta eller inbillade fakta.
Nu när vi fått tala ut så rätas de krokiga linjerna ut.
Saker normaliseras och får dagsljus på sig.
Visst blir man lite enögd i affekt,men jag kan bli närapå blind fast jag inbillar mig att jag har koll och vidvinkel.

Jag vägrar acceptera de fakta som råder och bygger mig ett alldeles eget bo där jag kryper in och skapar mina egna fakta.
Sen när den andras fakta når mig måste boet rivas och jag måste ut i verkligheten.

Men det går snabbare och snabbare att se och jag kastar mig inte ned i offerposition längre.
Jag klargör,är tydlig med vad jag ser och tar ansvar över och frågar om det jag inte förstår och får klarhet.
Men detta först när jag använt alanons slagord. Tänk
och att agera istället för reagera.
Tänk vad 48 timmars tankearbete gör för att man ska kunna närma sig de större problemen med lite mer is i magen.

Så,fortfarande inte riktigt frisk i mitt beteende,men friskare i mitt hanterande av mitt beteende.

Kampen

Man försöker resonera med sig själv och klart att du är friskare i att hantera beteendet. Tankar ger styrka, men varför blir man aldrig fri??

Jag har också tänkt så mycket på det här.
Men jag tror att så länge man har med andra människor att göra så riskerar man att trilla dit.
Att lägga sig i för mycket.
Försöka påverka andra människor åt det håll man tycker att de ska gå osv.
Att helt enkelt bara låta folk vara som de är är så himla svårt.

Och ju mer dysfunktionella relationer man har kring sig.
Ju svårare att förhålla sig frisk.
Och i mitt fall så är det det som är problemet.
Trots att jag brutit med min sambo som var alkoholiserad och är mycket mindre med min handikappade dotter som jag måste kliva ur mig själv för att nå och hjälpa då hon är autistisk.

Så trillar jag ändå dit på de nya relationerna jag har runt mig som ofta är i behov och ber om hjälp.
Och vips,där står ullabulla istället för att säga.
Nej min vän,jag skulle så gärna vilja hjälpa dig.
Men jag blir sjuk av det och måste avstå.
Jag kan vara din vän men jag ber dig att gå till någon annan för råd och stöd.

Vips så enkelt men så ogörbart ibland och då får man stå där och banna sig själv i efterhand.
.