Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Nu har det snart gått tre öånader sen vi bröt.
Det har varit blandade känslor,förstås.
Sorg mixat med öättnad.
Framtidshopp blandat med solförmörkelse.
Jag minns min förra brytning för 10 år sedan då jag hissade upp och ner betydligt kraftigare.
Nu är det på våningsplan -1 och 1.
Helt i sin ordning med tanke på att vi levt tillsammans i 9 år.
Kämpar vidare och har många verktyg denna vända,skönt..

Att tycka om någon,fast man inte borde.
Att ha knytit an och har svårt att knyta av.
Ett högst mänskligt beteende och säkert också en överlevnadsinstinkt för att inte dö ute på savannen.

Men tänk om vi alla som trillar dit i relationer som inte vill oss väl skulle kunna hitta ett bättre förhållningssätt?
Lyckas klippa ut det goda och strunta i det dåliga,som i en godispåse.
Det går ju inte förstås.
Jag tänker mer på hur vi gjort i alla tider innan dessa lyxår i evolutionen nu kan ägna oss åt.
Välja,välja bort och gå vidare.
Hur mycket av tiden ägnar vi medberoende åt att titta på oss själva?
Hur kul är vi på en skala?
Ständigt bekymrade och intagna av att rätta till problem som inte är våra att fixa.

Tänk om vi blev bättre på att se till det goda som är i människor och bejaka det?
Visst skulle livet bli enklare för oss.

Själv har jag i avsaknad av problem I min absoluta närhet börjat gå igång på allt mindre bekymmer,som en sorts sipprade på smuts.
Måste liksom ner i alla möjliga dypölar för att få anledning att bränna energi.

Så dumt och bortslösat.
Och återigen,ett sorts bevis på att problemet sitter i mig och inte i någon annan.

@Ullabulla ”som en sorts sipprade på smuts”, vilken genialisk beskrivning!
Och intagna var — om än oavsiktligt — ett lika bra ord som upptagna…
Du har en stark förmåga att sätta ord på komplicerade känslor, tack för det ❤️

Och sitter här ändå och längtar.
Istället för att lägga kraft på mig själv och mitt egna liv fullt ut.
Vi träffas som vänner ett par gånger i veckan och har väldigt trevligt.
Vi är artiga och uppmärksamma och kemin mellan oss är stark.
Vi hat 9 år i bagaget och det har varit mest yttre faktorer som stökat till det för oss.
Men de faktorerna är kvar och inget har egentligen ändrats.
Det är jag som fysiskt förflyttat mig från platsen då vi inte fick till ett bra liv just pga detta.

Varför vill jag inte inse fakta,att det är för svårt och vi kommer att trilla tillbaka till samma mönster.
Där jag förväntar mig förändring och utveckling åt det håll jag vill.
Historien vi har visar tydligt att nä,det sker troligen inte.

Men jag förmår inte ta mig ur det vänteläge jag befinner mig i.
Jag älskar den man jag för några månader sen var klar med.
Livet är inte så lätt..

Och kvar i samma läge.
Det är förstås minnet som spelar mig spratt.
Jag kokar ner det till de fina stunderna där vi möttes.
Allt däremellan och grundorsaken till varför jag flyttade struntar jag i.
Är man bara en människa trots allt?

En väninna till mig sa:
Du är inte beredd att ta konsekvenserna av ditt beslut.
Och precis så är det.
Beslutet är rätt men konsekvenserna känslomässigt var jag inte beredd på.
Jag måste förhålla mig bättre till detta.
Annars blir jag nedbruten och kommer att försöka få till nödlösningar som inte håller i längden.
Bara för stunden.

Åsa,visst är det så.
Jag har jobbat så hårt för att avveckla vår relation.
Bit för bit har jag nedrustat det vi har.
Flyttat alla mina saker,flyttat mitt företag till annan ort osv.
Ändå så står jag här och önskar något annat innerst inne.
Och kvar står han,likadan och helt oflexibel som alltid.
Definitivt inte läge för några förhandlingar då han inte ser problemet,problemen.

Och just krocken i det,förnuft och känsla har alltid varit ett problem för mig.
Som om att jag har en alldeles egen människa som bor i mig och som är nära sina känslor,vågar tycka om knyta an osv.
Och sen den andra som så tydligt ser att det är oförenligt i nuläget.
Hur ska de kunna bli kompisar och samarbeta?

Ja, det tål att funderas på. En nyckel kan vara att fundera på varför en dysfunktionell relation ska romantiseras så. Jag var inte tillsammans med mitt ex så länge men i flera år innan vi blev ett par så var vi kära i varandra på håll. Jag kan säga att det var många rosa bubblor som var tvungna att spräckas på kort tid när jag såg vem han egentligen var. Det är svårt att ta av de rosa glasögonen, verkligheten är så enormt ful utan dem. Men icke desto mindre så är glasögonen bara utklädnad.

Det var en bra fråga.
Min första tanke var:
För att vi alla är barn innerst inne och känslan att älska och vara älskad kräver nästan ett barns nedrustade försvar.
Vi är oskyddade och lite hudlösa i kärlek och utsätter oss för risker.

Att vara vuxen,dvs förnuft och skyddsmur uppe är ju vad vi för det mesta bär omkring på.
Kanske är behovet av att få släppa taget och släppa in någon så stark så vi vill tillbaka dit.
Där vi inte hela tiden behöver vara på vår vakt.
Att det kanske är "barnets" oförmåga att skilja ont från gott som gör att vi lurar oss själv in i låtssvärlden igen.
Där vi egentligen inte hade några problem...

Det var mina första tankar av din fråga.
Jag kanske återkommer med ett mer nyanserat svar.

Sitter och försöker identifiera det som sitter i mig.
Jag har precis skrivit med en väninna som funkar som mig.
Jag skapar energi,eller fantasibubblor om man så vill.
På det jag önskar,vill eller behöver.
Och det får hänga däruppe och trängas med det verkliga nuet.
Det skymmer och hindrar mig att se mitt liv och hur det verkligen är.
Speciellt när jag är i abstinens som jag är nu.
Jag har bestämt mig för att det får vara slut med trånande från min sida.

Jag gör k get,men längtar gör jag.
Efter något som jag vet knte ger mig det jag behöver.
Energislöseri på hög nivå.
Men det är som att jag behöver dessa ballonger för att orka genom vardagen.
Men egentligen hindrar de mig bara.

Någon som känner igen sig?

@Ullabulla jag känner kanske inte exakt igen mig i det du skriver (har mer en tendens att ”stänga av” när det väl verkligen gått över min gräns).

Däremot kan jag känna igen den där energin som riktas utåt mot annat och andra. Att man växte upp utan hjälpen och bekräftelsen på att de egna behoven var viktiga och skulle tas på allvar.

Vilket, precis som du skriver, leder till slöseri med energi.

Jag vet att jag ofta känner mig mest ”hemma” i krislägen. När det stormar ordentligt runt mig är det som att jag helt tappar mig själv och går in i hjälparläge. Ibland har det varit nödvändigt, oftast var det inte min sak att lösa.

Undra hur det skulle bli om vi istället la energin på att ta hand om oss själva och ge oss lite av det vi längtar efter och hoppas få av andra?

Javisst är det så.
Man vet,men klarar det inte riktigt.
I alla fall så jobbar jag framåt dag för dag och befinner mig oftast i min rätta verklighet.
Och det handlar väl om att erkänna de här svaga punkterna stunderna också.
Det är då man får syn på dom och kan försöka hantera de på ett bättre sätt.

@Ullabulla verkligen❤️

En dag i taget…

Märker också att det kommer tillbaka till mig nu när min man inte längre är aktiv i sin sjukdom.

Möjligheten att stanna upp och reflektera kring vad som händer i en själv.

Under åren han drack handlade så mycket om det att kroppen ständigt var i fight-flight läge, det fanns inget utrymme att känna efter. Handlade mer om någon slags överlevnad.

Din text påminde mig om hur viktigt det är, så tack för att du delade🙏🏼

Å nu nya insikter.
Eller,de har säkert svävat igenom mig.
Men nu känns det som att de landat.
När jag var 7 år blev min mamma mentalt dålig.
Började knapra tabletter och sen alkohol.
Ungefär i samma veva började jag få ångest på kvällarna,men förstod inte vad det var.
Min duktiga/snälla flicka föddes.
Hon som lovade att vara snäll,oftast till gud för att inget ont skulle hända.
Hon har nog bott kvar hela mitt liv den där flickan.
Varit noga med att vara rättrådig och rättvis.
Göra min del av bördan och ställa upp.
Och var har det lett mig?

In i relationer där jag såklart delvis har fått min del.
Men hela tiden vandrat på nattgammal is när det flutit på bra.
För snart kommer det att ta slut.
Om jag inte är beredd,eller gör min del..
Jag undrar var jag ska skicka henne,den där flickan som ju är så stor del av mig?
Hur jag ska få henne att se att vågen kan falla lite tyngre på någon annan nån gång utan att himlen ska falla ner över mig.