Jag vrålar. Gud, kan man inte bara få dö någon gång. Jag är less.
Gud säger: "Ja, du ska få dö någon gång."
Men för fan, får jag lov att gå av skiftet nu i eftermiddag?

Jag fattar inte varför jag föddes och jag är trött på att plågas. Och jag super till mig en stunds vila.

Stingo

Vad är det där för fånerier, Nyman?

Var och en på sitt sätt och i sin takt. Kanske känner du sorg ännu en dag, kanske inte. Men du är verklig och din nykterhet med. Basta.

LenaNyman

Ja, jag vet. Blev lite carried away där ett tag. Får såna här "allt-ramlar-bara-ner-i-huvudet-på-mig-helt-plötsligt"-anfall ibland... Jag önskar så att jag vore en sån här robust atlantångare som bara tuffar på i vågsvallen. Men det är bara att fortsätta, på mitt sätt som du säger, i min takt. Så får det bli. Bastapunkt.

LenaNyman

... när en bra dag följer på en dålig. Och i dag på jobbet sa jag högt utan att darra på rösten: "Det där kan jag sköta." Jag sa det! Det handlar inte om nåt märkvärdigt och lär ju inte synas i lönekuvertet men själva grejen att inte gömma sig... Obetalbart. Lite beroendeframkallande också, måste jag ju medge. Och så fick jag ett sånt rart meddelande från en kille som jobbar på en annan avdelning. Det slutade med "... och det blir ju inte sämre av att du är snygg dessutom." Hah! En sån dag jag haft! Nu ska jag fixa lite käk och sen stoppa fötterna i ett fotbad. So long, friends!

LenaNyman

Och kroppen min sjunger sin lov.

Tack, SL! Köpte en stickad halsduk i går och då tänkte jag på dig. :)

steglitsan

Inte köpa, sticka själv för sjutton!!

Meredith11

Godmorgon och hoppas du får fler härliga dar som häromdagen när allt flyter och glädje får gott om plats i tillvaron,

Kram!

LenaNyman

... var helt fruktansvärd. Lucas blir attackerad av ett gult kattdjur. Jag får syn på en låda med knivar och tar en i varje hand. Och så sätter jag kniven i djuret. Men plötsligt har det krympt på nåt sätt, och dessutom behöver jag byta grepp. Så jag gör ett nytt försök men hamnar inte i nacken utan längre upp mot huvudet. Jag skär och jag skär men det slutar aldrig blöda och djuret vill aldrig dö. Så vaknar jag med en hög snyftning.
I morse sen hade jag den där drömmen i mig fortfarande och jag blev så vansinnigt ledsen. På grund av min egen rädsla åsamkade jag djuret skada och plåga. Kunde inte sluta gråta.

Måste skriva ner det här lite snabbt för det var så starkt och jag är fortfarande alldeles upp och ner. Det var sån här urgråt också, häftig och het och kallsupig i näsan. Hej så länge.

Kan det vara alkoholen du försökte döda?Som vägrade sluta blöda.Din sorg över att mista drogen som visserligen krymper och alkoholens grepp över dig som också krymper.
Tänk bort det som trams om du vill men det var min första reaktion när jag läste ditt inlägg.Andra drömtydare kanske lägger sig i det här och har något vettigare att komma med.Hoppas du inte misstycker min något vrickade tolkning.

LenaNyman

... kan ha rätt och jag är bara glad när någon hoppar in här och säger nåt. Tack för tolkning, Ulla!
:)

/L

LenaNyman

... och när jag väl sätter mig för att skriva ner några rader om egna tankar och reflektioner kring allt detta så är det som bortblåst. Men jag tänker fortfarande på LillPer, som gick ur askan i klarhet. Undrar hur jag själv skulle resonera kring ett sånt här oplanerat återfall. Ja, jag kallar det så eftersom jag inte bestämt mig för att vara nykter resten av livet, inte heller hur länge jag ska fortsätta vara nykter. Fortfarande tar jag bara dag för dag. I dag är det till exempel dag 47. Jag vet att det blir en dag 48 och en dag 49 men längre än så går jag inte. Vet egentligen inte varför, men så länge det funkar för mig så ser jag ingen anledning att ändra tillvägagångssätt. Alkoholhjälpen råder en att vara alkoholfri i 90 dagar och okej, då är jag halvvägs. Men i alla fall, hur skulle jag resonera kring ett oplanerat återfall? Att jag super till på felaktiga grunder en kväll då jag egentligen tänkt mig vara torrlagd. Skulle jag känna det som att nu har jag fan raserat allt jag byggt upp? Skulle jag orka ta nya tag? Man vet inte innan. Man vet efteråt.

Nånting jag längtar efter är den här energiboosten många vittnar om. Själv går jag omkring rätt trött och dränerad i tillvaron. Förkylningskänsla. Sover rätt risigt. Mår rätt beige. Inte alls deprimerad eller så, nä, bara lite jaha, nu var det nästa dag då. Och eftersom jag ser mig själv von oben finner jag det som nån slags lustifikation att jag trodde allt skulle fixa sig bara jag slutade dricka när det som hände var att bara startskottet gick av just då.

See'ya, friends.

/L

LenaNyman

... av alla möjliga saker man kan ta till när man känner att man behöver ta till nåt. Vi kan ju alkoholen vid det här laget. Vet vad den gör med oss. Och det är ju det som är grejen. För jag vet ju också att den erbjuder en flyktväg, en bakdörr, att den luddar in min tillvaro i mjukt bubbel. Raka vägen in i snugglet från vardagsmöglet.

Stingo

Kolla min #57 (skriven dag 49) och där omkring. Jämför sedan med min senaste. Kanske det kan ge dig hopp

Japp. Så är det. När det nynyktra rosa skimret har lagt sig, så kommer vardagen även här.

MEN det är då vi inte får ge upp. För det är DÅ som vi verkligen kan börja jobba med oss själva. Det är då som vi börjar inse varför vi drack, vad vi ville glömma och fly ifrån. Det är obehagligt, trist och inte särskilt kul.

Men jag tror ändå att det är den enda vägen som finns. Att arbeta sig igenom det tunga, trista och svåra. För där emellan, så kan vi äntligen känna glädje och lycka, som vi aldrig gjort förut. Att sluta dricka är vägen mot ett helare liv. Inte glömma det.

Kram

LenaNyman

<3

Har väl alltid haft svårt att stå ut när det är svårt att stå ut. Men jag fattar ju att det skulle vara idioti att slarvsupa till nu. Att det finns stora vinster att hämta hem även framöver, efter ännu längre tid som a-fri. Kanske är det med nykterheten som med meditation. Man mediterar och mediterar och fan också, det händer ju inte ett skit. Men så plötsligt händer det! Ja, typ så. En annan grej jag tänkte på i dag är följande: När jag dricker för mycket/för länge så öppnar jag dörren till ondskan. Det kan ju låta pompöst och religiöst men det är banne mig så. Jag öppnar dörren till dåliga energier, gör mig mottaglig och sårbar för ickekvalitativa tankar, rädslor, mentala surdegar och onda energier. Det ligger en himla poäng i att hålla sig nykter bara för att inte ha sån skit liggandes precis framför ytterdörren till sitt sinne. Svamlar jag nu så hav överseende. Och ta emot kvällskramen min. Funderar på att dra mig tillbaka till mitt gemak.
;)

/L(ångt ifrån färdig med mig själv)

Och det verkar vara precis samma resa vi medberoende gör när vi lämnar/blir lämnad av alkoholisten.Först någon sorts insikt i att det inte funkar,sen en panik,sen en sorg.Sen en vilja att gå tillbaka till drogen/alkoholisten för att det var ju så mycket lättare(not).Allt detta för att slippa gå igenom det du nu är mitt i.Tristess vanmakt en känsla av att sitta fast i bojor och inte komma vidare.Sen ångest av allt som blivit undangömt i vrårna som börjar kika fram osv.Märkligt och oväntat att vi är så lika i våra resor.Drogen är ju iofs densamma dvs alkoholen.Även om vi då fastnar i personen och inte själva alkoholen.Hoppas du spjärnar emot med allt du har.

LenaNyman

... ord och formuleringar på anhörigsidan, Ullabulla. Dom kunde lika väl vara hämtade från beroendesidan. Same-same, but different, liksom. Tycker det är en av forumets storheter. Man ser likheterna i stället för motsatsen och på så vis blir det också lättare till förståelse. Tack för dina rader, Ulla. Vi får fortsätta tänka, reflektera, formulera, våndas och hoppas, inte sant?

:)

/L

LenaNyman

... men vafan - 83 år! Fast det var kanske jobbigt bara den första hälften eller nåt och så blev det ett magiskt äventyr sen. Hoppas så.

Pusspuss!