Senaste kommentarerna i forumet

Med dina ord känns min resa lite lättare- jag ser att det finns hopp och att det jag går igenom är en naturlig del i hela processen. Tack för att du finns och lyssnar till mig.

Förstår att det är en sorg - det man faktiskt haft gemensamt och njutit av tillsammans, nu har man ju inte det heller... Men precis som du gör så behöver du kanske påminna dig om det jobbiga/dåliga också - under många månader efter att jag hade lämnat exet så var jag ofta osäker på om jag gjort rätt eller fel, jag tänkte att han kanske ändrat sig osv, och då sa min samtalskontakt till mig att till och med fokusera på det dåliga, det som gjort att jag lämnat, eftersom jag var så snabb med att ursäkta honom, vara förstående och ta på mig skuld osv.

Vad bra att du gråter, det hjälper! Känner dock med dig, för ledsen är ju inte det man allra helst vill vara. Men vad skönt att barnen har dig, att du finns där, för de har ju ingen trygghet hos pappan uppenbarligen. Det är ju jättesorgligt, men då har de dig. Mina barn är ju mindre, men jag kan se nu i efterhand att de levde (och delvis lever) i ett starkt medberoende - den stora flickan smög för pappa, visste inte var hon hade honom, var rädd och vågade inte riktigt prata med honom osv, och när vi hade flyttat och hon var hos pappa så var det många gånger som jag märkte att det hade hänt något men hon sa inget. När jag började vara öppen med att pappa varit arg, och jag kunde säga att jag varit rädd osv, och när pappan ballade ur mot mig inför barnen efter separationen så har jag ju efterhand lärt mig att jag kan och får prata om det, och när barnen frågar så pratar vi om det, utan att jag pratar illa om pappa så förklarar jag att man kan bli arg men man får inte göra si eller så, och det eller detta är inte okej osv, och jag tror att det har hjälpt barnen, för nu kommer de då och då och berättar om saker som hänt hos pappa, eller saker han sagt och gjort. Jag hoppas att det ger dem trygghet; att jag är öppen, jag behöver inte tysta ner, jag behöver inte skämmas för det är inte jag som gjort de sakerna.

Känslan av att självförtroendet varierar tror jag är helt naturlig. Försök göra saker du mår gott av, om det så bara är att tvätta håret! Jag vet att jag vid några tillfälle förra våren skrev ner listor på saker jag skulle göra för mig själv. Varje gång skrev jag ner 3-4 saker, tex fotbad, gå promenad, äta choklad eller rensa ur badrumsskåpet, simma, ringa en vän. Och de listorna hjälpte mig - det var saker som jag skulle göra, och kunde bocka av. Det kändes skönt att bestämma saker, för annars var det ofta så att jag var så ledsen att jag knappt kunde ta mig ur sängen.

I det som du befinner dig nu så får du lov att "bara ta" - det är ju så det känns: det är så mycket för en själv, så mycket tankar och känslor, så mycket att besluta om vid flytt, bodelning, boende osv osv. Jag orkade knappt göra annat än tänka på mig själv (och tänk - det måste man ju få göra, för när ägnade du dig själv så mycket tanke senast?). All min tid gick åt till att försöka ta hand om barnen på bästa sätt, och när de var på dagis så grät jag, var på samtal, ringde soc/AA mm, och mitt i allt detta så var min närmaste väninna A den jag pratade mest med, som ringde och kollade av att jag var okej varje dag, och henne ringde jag när det krisade sig vilken tid som helst - samtidigt som hennes älskade mormor höll på att gå bort, och även gick bort... Jag skämdes som en hund när jag månader senare när jag "återvände till verkligheten" och orkade tänka på någon annan än mig själv - jag hade knappt frågat henne hur det gick, hur det var med vare sig A eller hennes mormor, och vi pratade om det och A sa att det var helt ok, hon hade inte upplevt det som att jag aldrig frågade osv, men hon förstod också, för hon visste ju om min situation. Så, unna dig att tänka på dig själv!!

Gott om jag kan ge dig hopp - jag trodde inte att jag skulle greja ett eget, ordnat och underbart boende, men det har jag - och det kommer du också! Att jag är så nöjd på många sätt, det betyder inte att min sorg är borta: jag valde att leva med en man, köpa hus, få barn för att jag planerade att leva med honom hela livet, att jag skulle kämpa för att få saker att fungera osv, men det räckte inte - jag kämpade, försökte och ansträngde mig, men det räcker inte att en kämpar, försöker och anstränger sig... Men, åh, vad ledsen jag är emellanåt, framför allt för att min dröm om en familj, om alla saker vi skulle ha tillsammans som familj, saker vi som familj skulle göra - det gör ont emellanåt, fruktansvärt ont! MEN - det blir lättare!!! Jag ser att jag är lugnare nu, att jag är mer mig själv, att jag itne behöver trippa på tå för att hålla min sambo på gott humör för att slippa få skäll, bli hotad och skrämd osv, jag kan ta hand om mitt hus som jag vill - jag kan ta det lugnt när jag vill, jobba när jag vill, arbeta i trädgården när jag vill osv osv - utan att exet blir arg för att jag "hellre träffar vänner än är med honom", arg för att jag "vill påta i rabatterna när han vill att vi läser en bok" osv - jag behöver inte vara rädd att göra fel hela tiden. Det är ett lugn och en styrka, och jag mår bättre idag, på många sätt. Det kommer du också att göra!!

Ursäkta allt svammel, och mycket om mig själv, men jag vill verkligen att du ska veta att saker och ting blir bättre, de blir verkligen det! När jag var i din nyseparerade sits förra våren så trodde jag ofta att lycka, glädje, lugn aldrig mer skulle finnas i mitt liv, men det gör det ju, så mycket mer idag!! Kärlek är jag lite rädd för, men det är ingen brådska!
Stor kram till dig, kära framtidsdrömmar!

Det har gått så inihelvete dåligt... Lyckades hålla upp fyra dagar första veckan...

Jag har ångest och skäms. Blir aldrig full, men dricker alldeles för mycket och för ofta. Har sån jävla ångest nu. Tar en dag i taget. Funderar på om jag behöver "lyckopiller", serotonin alltså.

Läste någonstans någon som skrev, "jag är bara lycklig när jag dricker". Känner ju igen mig såklart, liksom förmodligen många här...

Tar en dag i taget nu.

Nu har han vaknat, fortfarande berusad. Av det som är synligt hemma är det en öl som saknas. Knappast det enda han druckit. Jag anar att tabletter är inblandat också, men orkar inte spekulera..Jag har hällt ut det som vart synligt förr, men efter raseriutbrott som resulterat i sönderslagna saker o hål i väggar undviker jag det, är jag feg?. Det är kalas idag för min pappa, men det är ju inte aktuellt för honom att följa med på det. Han sa att nu låter vi bara den här dagen gå, i morgon är det dags att jobba. Ena stunden grips jag av ett raseri som får mig att skaka i hela kroppen, jag hyperventilerar, sedan gråter jag. Ibland kan jag känna mig stark o tänka ut en plan för framtiden. Känner att jag börjar bli bitter, och det är bara jag som kan förändra det förloppet. Peppar mig själv!

Till insikt att den jag kan kan påverka är mig själv. Försöka lyfta blicken o se något annat, men det är svårt när man befinner sig mitt i den Andres rus. Som vanligt finns det mycket att dricka i garage o källare, mer än vad jag hittar. Jag stålsätter mig o säger till mig själv att strunta i att leta. Nu är det morgon och han ligger förmodligen i gästrummet på bottenvåningen. Jag vill inte prata med honom alls. Orkar inte höra. Igår grälade vi ordentligt på morgonen, jag märkte ju att bakruset var såpass att han skulle dricka på dagen. Jag bad honom låta bli, grät gjorde jag. Är i ett skede i livet där det är pressat inte bara hemma. Han lovade. Vi kramades och det var en stor lättnad jag kände när jag lämnade huset för att handla. Någon timma senare när jag kommer hem är han kraftigt berusad, kan knappt prata eller stå på benen. Han lägger sig o sover resten av dagen. Då skrev jag hit. Kände att jag måste börja någonstans. Igår sa han att om jag inte orkar mer får jag gå, och det är ju inte första gången han säger det. Sedan när han är nykter så är jag hans allt. Känner mig manipulerad o arg på mig själv som inte bara står upp för mig själv! Men självkänslan är låg.

Det är en sådan värme som fyller mitt hjärta av alla era kommentarer. Denna helg har varit jobbig- jag har fällt många tårar. Barnen har varit med mig, det var inte helt klart hur det skulle vara men visade sig ganska snart att det var hos mig det var bäst att vara eftersom drickat tog överhanden vad gäller min sambo. Barnen har inte propsat på att få vara med honom och jag tror att de känner att det inte är helt ok att vara med pappa själv denna helg. Jag vet ju inte- men min magkänsla säger så.
Även fast jag har haft mina barn hos mig så har det gjort ont i hjärtat. Fiske, skoter, sol och snö- det är vad våra påskar bestått av. Är det nåt intresse vi haft gemensamt så är det det så det har gjort så ONT att inte vara tillsammans denna helg. Dock påminner jag mig själv om den förtvivlan, ilska, sorgsenhet jag också känt dessa helger genom åren då alkoholen skuggat det underbara och vackra.
Det gör ont i hjärtat och jag känner mig trött. Mitt liv känns så trasigt, min familj likaså. Mitt självförtroende och min självkänsla pendalar från timme till timme- ena stunden glad, självsäker och jag duger som jag är- andra stunden (just nu)rädd att göra fel, säga fel saker, jag känner mig tjock och ful, håret är fult och jag får en känsla av att jag aldrig kommer att bli lycklig och älskad igen.
Det är trångt, sandigt och stökigt i min lilla lya där jag bor- det måste bli en lösning på allt vi har gemensamt så att jag får börja om någonstans. Jag känner tacksamhetsskuld till allt och alla- känner att jag bara tar och tar från andra men har inte själv förmågan/platsen att ge något tillbaka (bjuda på middag, vara barnvakt, låta barnen ta hem sina kompisar och sova över mm..). Inga världsliga problem men dock gör det ont i hjärtat. När jag läser det du skriver Flygcert, om ditt boende, så ger du mig hopp om att jag kommer att känna en annan känsla när jag bor på ett eget ställe.
Ibland tvekar jag på om jag gjort rätt- han kanske vill ändra på sig nu och leva med mig......Nej, troligtvis inte.
Jag saknar min familj!

Tillbaks här i min "gamla" tråd. Känner mig mest "hemma" här. Tog mig ett återfall i januari och det var som om det var beviset jag väntat på att jag inte kan dricka normalt. Efter det känns det som att jag inte behöver ifrågasätta mitt beslut.

Var hos min pappa på middag igår och att han har alkoholproblem vet jag ju, men blir ändå så arg varje gång vi är där. Jag hjälper till med maten, diskar och fixar men inom mig brinner jag av hat. Ett hat och en olust som kryper i kroppen och jag vill bara springa där ifrån. Vet att jag borde konfrontera honom men orkar inte ta det. Vet inte om jag ens tycker att han är värd "jobbet" det skulle innebära med att få honom nykter.

Vet inte vart jag ska ta vägen med allt detta hat jag har inom mig. Jag är det enda han har och han skryter vitt och brett om mig till allt och alla och jag spelar med i den farsen med sammanbitna käkar och ett hjärta som känns som sten. Hans fru dog av sin alkoholism för några år sedan och ändå fortsätter han att leva för alkoholen, med fotot på henne på samma bord som vin och spritflaskorna fortsätter han som om inget har hänt.

Försöker "släppa" de här känslorna och tänka att det behöver ju inte påverka mig, men jag klarar det inte, jag blir så arg och kall och förstenad.

hur mycket AA:s 12 steg, som jag för min del läser i Alanons litteratur, har kommit att betyda för mig. Att orden förmedlar en livshållning som fungerar i många sammanhang. De hjälper mig att få perspektiv på olika bekymmer i vardagen och att prioritera... jag inser att jag har lång väg kvar, personliga utmaningar att möta för att leva så som jag verkligen vill och tror att är det rätta för mig. Det finns saker jag egentligen vet men där jag styrs av djupt inbäddade inlärda mönster som jag aktivt måste utmana. En fantastisk styrka känner jag i att mannen, Mg, jobbar på samma sätt med sånt som är utmaningar i hans liv.

Vi, Mullegubben och jag, som har läst och lärt så mycket... gått så många kurser och utbildningar... talat och lyssnat genom livet... allt det har verkligen varit oss till stor nytta, hjälp och stöd som vi lutat oss emot - inte minst i början av nykterheten. Allt det har vi också ibland vänt emot varann... Allt det jag (och vi, tror jag) trott på finns med och passar in i AA:s/Alanons program. Men utan teorier... "bara" som en livshållning som upprepas och belyses ur olika situationer. Insikterna faller på plats, brer ut sitt rotsystem inom mig och blir till styrka. Utan att bli vare sig dogmatiskt eller instängt, förbjudet att vara öppen med. Jag ser inget hemligt med innehållet i programmet, inget som ska gömmas och skyddas. Anonymitetens viktigaste uppgift i AA/Alanaon för den enskilda personen "jag" - som jag uppfattar det - handlar om att sätta "princip före person" - det är inte JAG som hjälper, det är gemenskapen och den hållning som inryms i de tolv stegen. Det tycker jag mycket om, jag har sett och mött alltför många gurus som blivit "stora" genom nåt bra de presenterat/skrivit... kunskapen har blivit = personen och när man möter personen blir det en besvikelse och så faller också "tron" på det värdefulla personen tänkt och sagt. Man förlorar barnet med badvattnet... Eller som Mikael Wiehe sjunger om lindansaren - förlusten av det man drömt om och trott på "... när man har sett en stjärna falla på alltför nära håll." Inom AA och Alanon finns inga stjärnor. Att anonymiteten är självklar och stark gentemot dem man möter känner jag som en djupt moralisk tystnadsplikt, närmast och om möjligt starkare än den juridiska tystnadsplikten. Att värna om det vi delat handlar om förtroende och är en ömsesidig sak. Men programmet och den hållning det förmedlar är inget hemligt i sig.

Jaha... nu blev det långt igen. Skrivandet - och att tänka när jag skriver - kan verkligen fånga mig. Forumet har verkligen varit en plats där jag stött och blött mina tankar... och mer mina tankar än känslor. Förstås... därför är Alanon bra för mig - där är det känsla, här-och-nu och det gör mig så gott. Min mullegubbe är också en känslornas man och nu kan vi oftast mötas som de olika personer vi är. Och de gånger tråden brister hittar vi tillbaka... där ÄR verkligen nykterheten avgörande (en inte tillräcklig men nödvändig faktor skulle mitt tankejag säga just nu).

Med önskan om en vilsam annandag / mt

ni både pratar och hjälps åt med det praktiska Sorgsen44. Visst är det en kort tid han varit nykter och visst förstår jag att du tvivlar - men det är också så viktigt att ta vara på allt som är gott, varje bra dag.

Jag ser att du skriver ganska ofta här och du har gjort och gör stora förändringar i ditt liv. Det verkar som du gör ny tråd för varje inlägg och det är lite synd tycker jag.... Om du fortsätter i en och samma tråd ett tag kan både du och vi som läser gå tillbaka och se hur det var tidigare. Det man skriver här är ju viktiga tankar och händelser av ett sammanhang, en fortgående process i livet. Det är mina tankar bara, du gör förstås som det känns rätt för dig! Önskar dig en fin dag! Kram / mt

det är lätt att förstå att du känner igen dig här inne. Precis som du skriver och har sett är det en återkommande berättelse du delar och berättar. Det är bra att du börjar sätta ord på hur du har det i ditt liv, vad du tänker och hur du känner dig. Det hjälper till att reda ut tankarna. Ta hand om dig och ha en bra dag! / mt

Har i stort sett glömt varför vi överhuvudtaget firar påsken, det har något med religionen att göra, grabben på korset dog och återuppstår.
Men idag?, vad betyder det för oss, ingenting då vi knappt lyssnar på de religiösa längre.

Påskens traditioner med ägg, påskkärringar, påskris, det gula och lila spelar en större betydelse i vårat liv.
Jodå, vi hade påskmiddag hör hemma på svåger och svägerska med familj, hela rubbet med SOS (sill och sprit).
Det är lite av same-same, men det är kul att träffas, mest kul är det att se hur barnen har blivit större och nästan vuxna.
Frågar mycket om hur de har det och de får alltid ett stort utrymme vid middagsbordet.
Den synen man hade på barnen under min uppväxt då de skulle finnas men inte synas och dukade åt dem i köket på de större middagarna existerar inte längre.

Fylla, nej inte märkbart, svågern pladdrade väl på som han brukar när öl vin och snaps har gjort sitt, så riktigt traditionsrikt som det brukar var det inte.
Min nykterhet smittar av sig lite, och svägerskan kan inte dricka för tillfället då hennes mage är sönderstressad av sitt jobb, det rinner bara rakt igenom henne,
Och hon anser att det inte är värt den längre, sund tanke...
Själv tog jag min låtsasöl i snapsglaset då de andra drog en ljusgul julsort från 2009, spritlagret uppdateras inte lika mycket nu längre , anser att frugan få ta den biten också, jag kan ju inte avgöra hur de nyare sorterna smakar, kommer ihåg lite av de gamla sorterna, en svag förnimmelse men den avtar sakta.

I torsdags råkade jag svepa ett glas med sprit igen, efter dotterns fest så var det ett vinglas med granatäppelkärnor som stod bredvid fruktfatet, trodde det skulle spridas över den andra frukten men det var en sorts groggvirke, smaken doldes tills det var försent, den starka smaken kom i strupen.
Man ska passa sig när man plockar undan disken, man vet aldrig vad det har varit i glasen, kände en viss lust att vilja hyfsa glasen i påskas efter middagen innan de åkte in i diskmaskinen, men utseendet mellan påskmust och rödvin i färgen är minimal, så det åkte ut i slasken för säkerhets skull.

Gamla vanor behöver bytas ut, och det gamla talesättet om att inget får förfaras behöver uppdateras, hellre det säkra före det osäkra, i slasken!
Samma sak gäller även maten, man borde låta bli att tömma faten för att slippa slänga käket, men det sista påtvingade ätandet sätter ju sig bara runt magen.
Hellre kasta än banta...

Hursomhelst har denna påsk varit full av händelser, både fullplockat i kalenderariet och även funnits tid för återhämtning.
Vi har kunnat umgåtts med grannar sådär impulsivt med fika i eftermiddagssolen, och jag har hunnit snickra undan lite måste-göran...
Så jag är nöjd med tillvaron, ingen tid har gått till spillo, allt har sitt värde i smått och stort.
Så länge sinnet hänger med och man inte känner någon stress trots full fart, så slipper jag irritation och ilska,
Det är en jäkla skillnad mot när jag drack, tiden mellan tillfällenena att kunna dricka var bara en enda stor transportsträcka, så man var lättirriterad då.
Så var påsken då, inte nu, men det tog lång tid....det fick ta lång tid innan kroppen anpassade sig till det nya livet.
Och där är jag nu, varken längre eller kortare sträcka i mitt liv, utan precis mitt i händelsen, leva i nu'et...!

Känns det bra då?, Jarå...inga problem, acceptansen över att jag inte kan dricka alkoholen längre gör sig mer hemmastadd i mitt inre.
Det här är jag, inget annat funkar för mig, lev och låt leva, och jag är inte lika förbannad längre.

Låter det fånigt?, kanske... men när man har lärt sig leva med sig själv och alla dess krumbukter som t.ex att jag inte klarar av att dricka längre,
Så blir livet lite lite...enklare att leva, jag kan göra vad som helst så länge jag inte rör alkoholen, en viktig sak som ligger högst på min minneslista.

Berra

Jag fixar inte riktigt det här. Har fallit åter. Mannen tror att jag tagit sömntabletter. Nej säger jag... Vad är det för liv jag lever? Jag har aldrig hört hemma här. Jag fortsätter att hoppas att jag ska känna glädje till livet. Det är många som dött i min närhet. Jag är bunden till mina barn. Det kommer att bli bra...

och ditt inlägg.

När jag hade lämnat mina barn till sin pappa idag så kände jag en sorg, en alldeles oändlig och överväldigande sorg och jag grät en del på hemvägen. Men så kom jag hem till mitt fina boende, mitt älskade hus, och solen lyste så fint på huset, björkarna börjar spricka upp, blommor som blommar runt omkring på tomten, i rött, blått, gult, rosa och vitt, och jag fylldes av lycka - ja, de tär j-a skit att inte ha barnen mer, men jag har funnit ett annat lugn, jag behöver inte ta massa skit, jag klarar mig bra och det kändes så gott!
Och det är ju dit du också är på väg - mot lyckan och lugnet!

Att jobba med det som hänt är viktigt - mitt kanske viktigaste arbete är att inte vara så rädd för att folk ska bli besvikna på mig... Exet blev ju ofta arg/ledsen för att jag uttryckte mig klantigt/okänsligt, att jag sa fel saker osv, och jag känner titt som tätt att jag är känslig för att vänner, familj och kollegor ska bli besvikna för saker jag säger, om jag står på mig i saker jag tycker/tänker osv. Men jag försöker att fråga dem, och försöka lita på att deras svar är uppriktiga, och inse att det är sällan eller aldrig som någon blivit upprörd/ledsen/arg på mig, tvärtom...

Kramar!!

På väg att förändra något!

Att leva mitt i ett inte så bra förållande gör ju att man inte ser det farliga/sjuka/jobbiga så tydligt. Och det är ju helt naturligt att när det håller på att gå fel så är man väldigt klar över att man ska lämna, men sedan så blir det lite bättre/maken försöker bättra sig och man vill ju till varje pris inte ge upp (och skämmas), man tror ju att det ska bli bra, och hoppas att det ska bli bra osv.

När jag var på väg att lämna, på riktigt, så packade jag en "akut-väska" där jag hade typ ett par ombyten kläder och necessär och ett par av de där egentligen inte så viktiga sakerna men med högt affektionsvärde. Min väska lämnade jag hos bästa vännen, och den hjälpte mig i att jobba mot en förändring.

Jag förstår att du inte har kraften ännu, men du kommer hitta den för att ta de beslut du behöver ta. När jag började på allvar tänka att jag skulle lämna så var jag i kaos, och en del i det berodde på att jag stressade mig själv med att varje dag tänka "jag måste bestämma mig nu, jag måste bestämma mig nu" samtidigt som det var ett virrvarr i hjärnan som snurrade runt "tänk om jag gör fel, hur ska det bli för barnen, tänk om barnen blir arga på mig, hur ska jag klara mig ekonomiskt" osv, men så lärde jag mig på AlAnon och hos min samtalskontakt att jag inte behövde bestämma mig direkt, tvärtom - vänta tills jag är säker och har lite magkänsla - men för att få det behövde jag stressa ner. Försökt att andas djupt, och tänk att du behöver inte bestämma dig ännu, tänk på att göra det som du tror är bra för dig - om det så är att ta en promenad, äta lite god choklad eller ta ett långt bad - gör det för att njuta! Det är lättare sagt än gjort, men försök!

Det är jättebra att du har påbörja en plan med kurator och med din vän, men stressa inte över att du inte har kraften - det kommer!!

Släpp din ångest, den föder inget gott! Snarare stjälper än hjälper. Du lever inte som du vill, men din intention är att leva på ett annat sätt. Sen finns det de som väljer att leva på ett visst sätt oavsett om det är bra eller dåligt och då får man stå sitt kast. Oavsett vad, så hjälper det inte att stå med piskan redo utan det är att acceptera, förlåta och känna medkänsla med sig själv som kan ta en framåt. Nu lever jag inte som jag lär, utan kämpar med att tycka om mig själv. Kram på dig och ta hand om dig!

I dag äter ångesten upp mig inifrån..
Efter att äntligen ha slutat röka, sluta dricka till att detoxa...och hålla mig i skinnet i 4 veckor..till att börja röka, börja dricka..dricka mer..och mer. full i torsdags bakis i fredags och full som fan i går,,och värre än vanligt dessutom. Gjorde bort mig totalt.. sa klantiga, pinsamma saker och betedde mig allmänt idiotiskt. så i dag..vaknar, ångest, på väg till jobbet, försöker styra upp allt som hänt i går.. bad om ursäkt osv..ÅNGEST!!Fick gå av tåget, samla mig, ringa och sjukanmäla mig, tåget hem i gen, köpte cigg och tog en återställare.
Pinsamt ..ja! känner mig som en gammal rutten bitterfitta om jag ska vara ärlig, och den åsikten är jag nog inte ensam om just nu. Patetisk skulle man nog också kunna säga. Men mest av allt besviken, på mig själv, på mitt beteende och på hur jag återigen skämt ut mig, och dessutom andra. Förlåt. verkligen förlåt.
Min ångest i dag har jag förtjänat mig av. nu är det bara att hoppas på att kvällen blir bortglömd. åhhh snälla, kan den bara bli det nu!!!!
Måste samla ihop mig själv, det bottenskrapet som jag just nu känner mig som, och börja om, igen.. blir så trött..så trött så trööööttttttt!!!!!!
Ja det blir nya tag, vad annat ska man göra.
känns bara så sjukt att man inte bara kan rycka upp sig och inse att det inte går..jag kan inte dricka alkohol! Varför ignorera?
Har försökt att föra dagbok under mina nyktra dagar, och det värmer när jag läser hur mycket bättre jag mådde då. Hur jag var såå stolt att jag sa nej till vin då jag hade det mitt framför näsan, eller hur bra det kändes att gå och lägga sig kl 22 på en lördagskväll och veta att jag skulle vakna pigg på söndagen och ta en pw. Sen kom bakslaget, och skrev i den stunden att utgång och vin med vänner inte var problemet utan att det riktiga problemet var att sitta hemma under fläkten, och med det drog jag slutsatsen att jag faktiskt måste få leva och ibland bara få njuta av en utgång eller lite vin. Att jag fick göra det, gå ut och dricka i sociala sammanhang, men inte hemma, Haha alltså va? hur är det möjligt att lura sig själv så hårt, som om det skulle funka? det gjorde det uppenbarligen inte heller.
Är nästan lite fascinerad över hur man kan missleda sig själv så grovt, och hur destruktiv man är när det kommer till alkoholen..
Så det var min påsk det... hoppas er varit mycket bättre.

Kärlek och styrkekramar till er!

Jag är en enkel levnadskonstnär. Jag har inte direkt haft några blackouter måste jag säga.
Det slog mest psykiskt och fysiskt på mig. Har väl alltid varit en liten grubblare och kanske
en känslig själ och alkoholen gjorde allt värre.
Jag slog mig så in h-vete illa så för min del är klart ingen mer gång.
Ha det bra
Konstnären

Vilken slags genré har du?

Precis, att ramla i blackout är inte bra, eftersom man inte har någon kontroll på - hur - man ramlar.
Man kan slå sig riktigt j-vla illa.
/wolf

Det ständiga varför, som jag aldrig riktigt fick svar på från mina föräldrar, inte heller från andra. I tjugo årsåldern tog jag beslutet att alltid ifrågasätta med varför och för vem? Jobbigt, man blir besvärlig och motsträvig men känns för mig bra att sålla ut info från världens brus.
Sen slutar jag kämpa och det är vad som gör mig sorgesam..att bara ge upp, temporärt.

Javisst, fotografera som om det skulle vara din sista dag på jorden.:)

Här länk till Flickr.com på min fotoström
https://www.flickr.com/photos/23025199@N08/

är ursprungligen (tror jag) en rysk rätt som äts efter påskens midnattsmässa då man bryter fastan. Man rör ihop kvarg (kesella), äggulor, smör, socker, grädde, mandel och russin eller annan smaksättning. Massan lindas i gasväv och får rinna av i ostform eller Melittatratt. Mycket gott! Bifogar bild som ser ut att vara äkta ostform för pasha - sån har jag inte.
http://cdn.203.se/i?u=group1%2FM00%2F00%2FDE%2FCgAIC1IUBhuAcwX-AADgKSw1…

Tack för dina funderingar PP - jag återkommer om detta, kan noog redan säga att jag tror du äär på rätt spår. / mt

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Morgonrutinerna verkar ha sin gilla gång, och alla vaknar i samma ordning som vanligt:-) Att jag själv gärna sover gör att jag missar morgonens besökare här inne. Hade gärna druckit lite morgon kaffe och ätit lite Pasha tårta med er, och det hade i synnerhet du med gjort Konstnären.
Du är en riktig bakverksfantast ;-). Tror nog att du kommer att titta in lite senare, det finns ju kvar.

Att försöka att inte lägga energi på det man inte kan påverka är exakt det jag skulle önska mig mest av allt. Parallellt till tiden då jag försöker tillfriskna har jag ju ändå varit inne i en annan mycket jobbig process. Kanske har den delen faktiskt gjort att jag fått extra styrka att hålla emot alkoholen i mitt liv. Ungefär som om jag känt att faller jag tillbaka till drickandet, så kommer jag inte ens att ha en chans att ordna det andra.
I vilket fall blir det problemet bara större och värre, och nu finns inget jag längre kan göra för att undvika att slutar ganska illa som det ser ut.
Så jag vill verkligen lära mig hur man gör att lägga energi på det man kan påverka och försöka få sinnesro i det man inte kan påverka.

Jag har funderat mycket på medberoende och hur/om mitt agerande har påverkat min omgivning. Har faktiskt länge tänkt fråga dig mt om vissa funderingar jag haft. Är det samma sak som man upplever med någon som har alkoholproblem som jag själv upplevt? Jag tycker mig känna igen att jag utvecklat något liknande till mitt ex som är mycket emotionell och även har lidit/lider av perioder av psykisk ohälsa. Kan man utveckla medberoende till det? Hon har även gjort mig ansvarig för att det är jag och mitt agerande som gör att hon mår som hon mår. En lång historia men en tanke som alltid funnit att jag kan lösa detta. Jag kan stå stark och vara den "stabila", jag kan vara den som gör att det går lättare. Nu när jag försöker tillfriskna orkar jag inte vara den längre. Jag har gett upp, och då startar problemen på allvar. Ilska och bitterhet är nog en följd av att känna sig övergiven. Nu kan man aldrig lägga ansvaret för sitt eget agerande på yttre omständigheter, men tyvärr har jag försökt att stänga av oro och svårigheter. Kanske var det så att vi var två med egna problem som båda lägger skulden på den andre för sina egna bekymmer? Absurd situation i så fall. Den medicin jag trodde att jag skulle använda mig av skrivs inte ut av läkare. Att dricka i sorg är mitt livs största misstag jag begått. Det är slut med det nu. Följden blir tydligen att det även är slut med mycket annat. jag ställer krav på mig själv, och jag kan inte längre ställa upp på vissa saker. Att lida av psykisk ohälsa är ju i grund och botten en sjukdom precis som att ha alkoholproblem. Skillnaden är att i "samhällets" ögon är nog alkoholisten den som själv har förorsakat och bär skulden, och det stämmer ju kanske till viss mån. Kanske är det så att alkoholisten ses som den "sämre" personligheten. Jag känner att jag är på väg att vakna upp. Jag ska gå vidare och jag ska göra det nykter. Vad som än händer!
Jag bär ansvaret för mitt eget välmående, det är ju det jag kan påverka. Är det det som är sinnesfrid?

Blev kanske lite virrigt och för personliga funderingar för rummet :-) Jag klistrar nog över till min tråd med!

Chokladen påfylld, ha en fin solig dag!

//PP

Skönt att höra, själv är jag inte så glad i storhelger. Gillar vardagen.
Ramla inte, jag gjorde det så många ggr. och för varje gång blev det värre.
Idag vad som än händer inget första glas för mig.
Konstnären

Jag önskar dig oxså påskglädje. Befinner mig själv just nu i en gyttjemetafor. Ställa allt
till rätta för mannen. Men jag har kommit till en punkt där även jag kan finna en inre frid
som ingen kan ta ifrån mig. Lite stökigt hemma nu då mannen föll så djupt denna gången.
Men inget daltande från min sida, orkar inte med det efter allt jag själv jobbar på.
Drygt sju månader har gått för mig och jag är förundrad och samstidigt lite rädd. Har haft vin
och sprit mitt framför näsan men har inte varit i närheten av att känna lust till det.
Visst är det fin morgon alldeles stilla här inne. Tyvärr vet jag inte vad pasha är för något,
vågar mig inte på att prova. Men PP fyller nog på chokladskålen idag.
Ha en fin dag MT
kONSTNÄREN

att du har sökt hjälp hos kurator och så bra att du har en vän som kan hjälpa dig med ett praktiska. Kanske ditt största steg är från tanke till handling... att öva dig i att göra saker utifrån din vilja och hitta sätt att skydda dig från obehaget när (om?) han blir arg. Att våga pröva. Att du pratar med kurator och planerar med din vän är också sådana steg. Troligen känner han av när du är på väg i tanken och då lugnar det sig och då rör du dig tillbaka. Fortsätt skriva här och beskriv vad som händer i dig. För din egen skull. Det är en lång väg till botten av sig själv men när du hittat den kommer du att stå stadigt och veta vilken riktning du vill välja. Riktningen i ditt eget liv! Kram och Påskglädje önskar jag dig! / mt