Senaste kommentarerna i forumet

Tack för allt fint du skriver som svar, kommentar till mig. Det var så viktigt för mig att skriva så ärligt som möjligt hur jag tänker, så som jag ser det. Själv erfarit och kunna säga att det absolut inte är något fel i att du inte tycker illa om den man du älskat, medan han var just den mannen. Jag känner att du låter honom fortsätta ha ett människovärde men att alkoholen kommit emellan er och håller så sakta på att föra honom allt längre från det som var den sanna personen. Jag hoppas nästan att han skulle få veta hur fint du fortfarande ser på honom och det ni delat i livet. Jag läser också om din beslutsamhet i det du gör nu och det ger jag dig bara fullt stöd i, på alla sätt. Som jag så tidigare, det kan till och med vara ett slags stöd för honom, i varje fall ett definitivt stopp i en ond spiral utan egen lösning. Jag har också läst dina rader flera gånger, för att riktigt ta in det. Du ger betydelse till orden om att dela.
God Natt och en riktigt fin och god Kram från mig. På mitt speciella sätt, så är du inte ensam. Mm.

Hej.

Jag är sedan några år tillbaka en tillfrisknad alkoholist, dvs, jag har befriats från den mentala besattheten( illusionen att jag en dag ska kunna dricka som en andra människor). Kvar finns den fysiska allergin, som är kronisk, alltså sug efter mera alkohol & droger så fort jag dricker lr använder.
Den andliga blockering/ själsliga bristsjukdomen: ältande, ångest, rädslor,,skuld , skam,,,,osv,, är det som jag idag inte behöver tampas med lika mkt.

De är helt fantastiskt att jag som alkoholist idag kan leva ett lugnt & bra liv. Detta liv är till för alla. Ingen ska behöva lida och leva som aktiv alkoholist.

Låt mig veta om som läser detta, behöver hjälp,, lr undrar något. Det är bara du som kan ställa din egen diagnos: "om du när du ärligt vill, finner att du inteckna sluta helt eller om du, när du dricker, har liten kontroll över den mängd du konsumerar, är du förmodligen alkoholist. " Stora boken s 70.

Med vänlig hälsning,
a

Men av någon outgrundlig anledning så tänkte jag, snarare kände jag att jag måste se en gång till här i Forumet hur det är. Varför kände jag det? Spelar ingen roll men då vaknade jag till vid åsynen och framför allt dina ord och din sorgsenhet som du beskriver just nu Framtidsdrömmar. Jag känner med dig och om det bara vore möjligt så skulle jag dela lite med dig för att du inte behövde vara så där ensam, sorgsen och fylld av saknad och ensam i natten.
Du skulle bara få tala och ösa ur dig av det som snurrar runt och gnager denna stund. Känner med dig, det är i alla fall vad jag kan säga just nu. Du gör så stora saker, har så mycket ansvar och måste säkert vara så stark utåt att det blir så lite kvar till dig själv kanske. Kan det vara så?
Jag vet inte hur det i verkliga livet är för dig men en bild får jag fram inom mig av dina rader och jag berörs mycket av den. Hur än anledningarna utifrån ser ut så är känslan så lika, när allt kommer över en, alla tvivel och frågor utan svar. Varför, far för, tänk ändå om... kanske i stället att... listan min vän kan göras mycket lång. Det bara rullar in över en, ofta rätt oförberett står man försvarslös där då.
Det enda jag just nu kan ge dig är att jag läst och berörs, i just detta just nu är du inte ensam, hur märkligt det än kan låta. Tycker nästan det själv, men jag ville ändå säga nåt. Inte säga att det inte är så farligt, inte bara säga att det går över. Inte förklara så mycket just nu. Bara finnas som en röst, kanske en liten tröst om natten.
Jag har läst vad du skrivit och det vore mycket mera konstigt om du inte skulle få besök av sorgens tankar mellan varven, efter det stora steg och beslut du tagit beslut om och ansvar för.
Hoppas bara att du inte tar på dig sån skuld som inte är din. I en omöjlig situation måste något göras, det har du gjort och det är starkt. För dig och för dina barn. Du skriver också att det samtidigt känns gott. Det är precis så det är, du ser och säger det så fint själv.
Jag skriver nu detta antagligen rätt osammanhängande, men det är väl precis så det är när allt snurrar, så smittar det av sig.
Nu är natten här och jag skickar de finaste tankar och en stor stor Styrkekram från mig till dig. Önskar dig en bra dag i morgon, tag vara på allt gott och värdefullt du bara kan! En Forumvän om natten. Mm.

Just nu sköljer sorgen över mig- tårarna rinner och hjärtat gör ont. Varför blev det så här?? Tycker så synd om mina älskade barn som ligger här hos mig i mitt lilla kyffe- tycker synd om de som inte får växa upp i en sammanhållen, lycklig familj. Varför blev allt så fel?
Kommer jag att räcka till- jag har släppt/tappat kontrollen över min vardag för tillfället och det är så jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att inte veta och ta en dag i taget- dock är det nödvändigt just nu.
Nu är det tungt att leva.. Tänk vad det kan gå upp och ner.

Kämpar på och håller alkoholen på avstånd (är ganska stolt). Snart 9 kvällar.

Livet bjuder hela tiden på nya utmaningar: den här veckan har jag börjat träna och insåg snabbt att jag tidigare belönat mig efter träning. Suget kom som en totalt överraskning, och det vara nära att jag trillade dit. Nu ett par dagar senare är det lättare. Sugsituationen är identifierad och moteld kunde anläggas.

Utmaning 2: bor i natt på hotell. Alla hotell har inte avskaffat minibaren. Här finns allt man kan tänka sig och lite till. Dessutom har de den goda smaken att ställa fram en vinflaska så den absolut inte går att missa. Bredvid några riktigt trevliga glas. Man kunde höra kluckandet i glaset. Jag har slängt in flaskan oöppnad i kylskåpet med resten av godsakerna och där ska den stanna. Glasen har hamnat i badrummet som stöd åt tandborsten. Out of sight - out of mind.

Gillar listan som postades av mnbv098 för några dagar sedan. Det gäller att se upp, och jag är säkert mer än lovligt naiv, men jag håller min dröm om en normaldrickande tillvaro vid liv. Jag är väl också i tralala-stadiet.

En dag i taget, mår bra bortsett från att jag hade svårt att sova i natt, men jag tror att det mest beror på andra problem som dykt upp.

Slutade röka för ca 15 år sedan efter att ha försökt halvhjärtat i flera år. Det finns likheter, men också skillnader, och jag funderar lite om jag har hjälp av mina erfarenhet från den resan. Bortsett från att det krävs beslutsamhet att sluta med både rökning och drickande, och att det är bra att identifiera situationer när man röker/dricker för att kunna tackla suget, så vet jag inte. Alkohol är en mycket mer socialt accepterad drog, åtminstone numera, men tar man ett glas för mycket eller dricker vid fel tidpunkt står man vid skampålen. Jag har aldrig uppfattat rökning så laddat, och rökare är man om man röker men man behöver inte vara alkoholist för att man dricker.

Nej nu är det dags för annat. Tack för att ni finns. Det är nyttigt att läsa och skriva här. Jag håller
/Tinhad

att det är svårt för dig att skilja på den han innerst inne är och den han är i alkoholens nät går det rakt in i mitt hjärta. Under mitt första år här på forum redde jag med mer erfarna skrivare och med mig själv om vad en alkoholist är... I många omgångar. Jag har en djup övertygelse om att människan är (mycket ... eller långt) mer än sin sjukdom och den övertygelsen hävdade jag här gång på gång. Möjligen ibland också för att övertyga mig själv. Idag är jag övertygad. Jag känner så väl igen förtvivlan i att se en älskad människa förändras inför ens ögon - och övertygande hävda att det inte beror på alkohol... ljuga och förneka en uppenbar verklighet. Jag började tala om den "Sanna X" för den man jag älskat och gift mig med och jag hävdade envist att det var den mannen jag ville leva med. Inte den av a förvandlade, förvrängda. För mig har kunskap om vad som händer i hjärnan vid beroende varit väldigt viktig. En biologisk förklaring till vad som sker. Ville skriva detta, att jag känner igen ... Tillåt dig att sörja och tillåt dig att leva och må gott av ditt eget liv. Allt gott, kram / mt

Du förmedlar "kalla fakta" på ett mjukt sätt som manar till insikt och acceptans för verkligheten. Alkoholen, som är den drog jag obarmhärtigt jag lärt känna, är nog den starkaste, falskaste och mest destruktiva kraft jag upplevt. Min kärlek togs ifrån mig, eller - han valde bort mig för en större kärlek. Den kunde jag inte tävla mot, det var dömt att misslyckas. Men gudarna ska veta att jag försökte. Jag kämpade och kämpade men allt jag gjorde var att underlätta för honom och hans stora kärlek. Allt som kändes naturligt för mig att göra var helt fel strategier. Jag har lärt mig det nu. Jag skulle ha satt ner foten från början. Kanske hade det hjälpt? Kanske hade vi segrat då? Det får jag aldrig veta. Och jag vet ingenting om hur hans försök till nykterhet kommer att gå. Tyvärr tror jag inte att han lyckas den här gången heller, men för hans skull så önskar jag att han kommer att klara det. Det är svårt för mig att skilja på den han är innerst inne och den han är i alkoholens nät. Jag kan inte tycka illa om honom trots att han skadat mig, barnen och familjen på ett fruktansvärt sätt. Det går inte. Jag vägrar att tro att det är han. Jag går inte med på det. Det är förmodligen mitt problem...

Blev långt det här! Ville egentligen bara säga att jag uppskattar det du skriver i dina kloka inlägg.
Önskar dig och Mt allt gott!
Kram

Igår var en dag som jag hade kunnat vara utan, men idag är det rätt så ok igen. Det som är positivt när det kommer jobbiga dagar, är att inte trilla tillbaka. Att känna att livet går att hantera utan den där följeslagaren, alkoholen, och att vinet inte hade tillfört någonting positivt i det läget.
Blev tillfrågad om AW på fredag. Första tanken var nej, orkar inte, vill inte, vill bara vara hemma, eller träna. Tackade dock, vid närmare eftertanke ja. Isoleringen kan ju inte ta sig hur stort utrymme som helst... Jag kommer ju ändå att vara i skick att ta mig hem om det är tråkigt eller om jag bara råkar vilja. Men, en liten tanke kommer ju alltid flygande, när utgång eller andra alkoholsituationer kommer upp - kommer jag att bli sugen (ja, säkert lite), kommer jag att falla tillbaka (NEJ!), kommer jag att känna mig "utanför" när jag dricker alkoholfritt (ja, förmodligen lite, åtminstone först). Men såklart kommer jag att känna det skönt när jag klarar det, varje läge där jag aktivt avstår får mig att växa lite till, och gör nykterheten ytterligare lite mer värd, och att tanken på att ta ett sådant där normaldrickandeglas försvinner allt längre bort. Det blir för mycket att riskera.

En sådan där fånig sak numera som jag kan haka upp mig på är själva körandet. Jag vill inte köra till och från alla middagar/fester/AW. På sätt och vis är det ju skönt att kunna åka hem när man vill, men jag tycker att jag tappar lite av känslan för att det är avkopplat, fest liksom. Det hör liksom till att åka buss/cykla/taxi/få skjuts. Nu tänker jag inte se till att bli hämtad för att jag inte vill köra, eller ta en dyr taxi, men kanske blir det buss. Det handlar väl om det där med normen, man kör liksom inte till AW... Jaja, snacka om ilandsproblem....
Har man inga viktiga saker att fundera på så får man ta de oviktiga :)

Ha en bra kväll alla!
/m

Om man flytt hela livet så funkar det ju inte att hux flux stanna kvar och möta sig själv. Det kanske är något som kan göras stegvis och som behöver tränas på. Har man som vi, använt vinet som en flyktmetod för att t.ex.
- stressa av till
- stå ut bättre med sig själv
- bli glad, trevlig och spirituell
- sluta tänka på saker som man inte orkar tänka på
- bli lite extra djupsinnig och filosofisk
så är det ju inte bara att göra allt det där på annat sätt utan vidare. Min psykolog sa till mig vid något av de första besöken att fundera mer över vilka positiva effekter alkoholen hade/har för mig. Jag hade inte tänkt så mycket i de banorna eftersom man gärna vill se allt det negativa för att övertyga sig själv, men han menade att för att göra en förändring behöver man lägga upp och syna alla korten, för att veta vad man har att jobba med.

Jag har laddat ner Mindfullnesappen som jag tror Buzz tipsade om, i ett försök att lära mig att ha något utbyte av meditation och mindfullnes. Går sådär, försöker och tänker att det blir kanske en vana och man måste ju träna liksom... Tänker i alla fall att det jag provat tidigare var ju inte så bra, så vem är jag att döma ut något som icke-fungerande...?

Och de där tankarna om att det är ok att dricka, bara flyger ju på sådär utan vidare, det finns ju ingen logik i det. Har du pratat med din man? Vet han vad du jobbar med eller är du sådär extra duktig och ska fixa det själv? Låt skammen skölja över dig och bort, bokstavligt talat. Undrar hur mycket sammanlagd skuld och skam det finns på den här sidan?
Hoppas det känns lite bättre ikväll, och starkt av dig att skriva!
Kram m

Hade en sådan period du beskriver före jul. Hade iofs varit nykter längre än 18 dagar då, men fick verkligen tvinga mig till precis allt. Jobb, träning, ringa ett samtal, laga mat, ja, det mesta. Kroppen och själen kan nog reagera på de mest märkliga sätt i tillfrisknandet, men jag tror att tröttheten hör till lite grann. Och kanske lite håglöshet också. Alkoholen har ju varit en ganska stor del av livet och det ska nu ersättas med något annat. För min del har det hjälpt att fokusera på träning och att bara göra det nödvändigaste i ditt läge. Jag kontaktade också en psykolog som hjälpt mig att komma vidare, eftersom jag blev rädd att jag var på väg ner i en depression.

Men den positiva person du har varit finns ju fortfarande kvar, den är inte borta i och med att vinet försvann, den är kanske lite avvaktande, men finns där någonstans och väntar... Det blir bättre!
Styrka till dig!
/m

Skönt att både du och din lever mår bättre. Kroppen har en fantastisk förmåga till återhämtning. Själen också? Känner som du, att jag mår bättre både i kropp och själ nu, även om jag ligger en månad efter dig.
Och precis som du så håller jag garden uppe. Lätt hänt att "glömma" sig och ta det där glaset. Ska inte hända. Ha det bra i snön och kylan. Här vill inte ens hunden gå ut, om det inte är helt nödvändigt...
Kram m

Du kan visst skriva, alla tankar runt alkoholen har sina förklaringar i sitt egna mående, jag gav upp alla tankar på hur mitt skrivande skulle mottas av alla de andra som läste det på forumet, jag skrev för mig själv och åt mig själv, det var en självinsikt att vara öppen med mina tankar.

Om jag ljög här skulle också det riktiga livet vara ett självbedrägeri.
Alltså skrev jag det som precis föll mig in, det var min sanning just då.
Det är inte min sanning i dag, det var det då.
Nu ser jag hur sjuk jag var i mina funderingar och jag känner inte igen mig alls som jag känner mig idag.

Idag känns driften till alkohol som...jaha!
Då skulle jag lätt kunnat döda någon för jag var verkligen helt pantad.
Och jag blir lätt orolig för vad alkoholen verkligen kan ställa till med.

Det där var inte jag. Det var resultatet av många års drickande som ledde till ett beroende och till sist ett missbruk.
Idag är livet mer solklart och inte lika solkigt flummande som förut.
Jag känner mina behov och kan förstå dem hur de uppstår, när de kommer och varför, och har mina trix hur jag ska släppa fram dem eller dämpa dem.

I det hela har jag förstått att man inte bara blir en alkis sådär apropå,
och en nykterhet består väldigt mycket i att undersöka anledningarna till varför just du eller just jag fick ett beroende i grunden.
När man har funnit dessa, och hittat andra lösningar än att låta alkoholen återigen få lösa dem åt dig. DÅ är man på rätt spår.
Inte bara titta på symptomen utan kolla på underliggande orsaker istället.

Jag skrev för länge sedan en rad om att man skulle fortsätta meningen...
"Jag dricker därför att...."
Och där fyller man i den egentliga orsaken till att just jag tillät mig dricka vid varje tillfälle, helst på ett papper.
skriva förväntningar och inte allra minst, blev det som väntat?

Och redan där kan man se att alkoholen "ljuger", det blir aldrig som man hade förväntat sig.

När man har avslöjat en lögnare så tar det tid att ge den sitt förtroende igen.
Men man behöver inte oroa sig, den kommer att fortsätta svika dig i oändlighet, när man har fått nog, då gäller det att göra handling av sin framförhållning.

Du skiter i mig, jag skiter i dig.

Tack och adjö herr Alkohol men du får gå vidare och förgöra någon annan med dina lögner, tröskeln heter läppar hos mig och därifrån bestämmer jag.

Berra

Tack!
Jag får så mycket av att läsa andras inlägg, och så klart även av att läsa andra kommentarer till mina inlägg.

Min dröm har ju verkligen raserats - och inte blir det lättare av att socialtjänsten utreder... Eller - jo, det kanske blir lättare, men det är en oerhörd provning med anmälningar hit och dit, få hembesök, vara orolig att något blir fel osv. Jag har alltid tänkt att socialtjänsten blandas bara in i familjer med stora problem - och nu är de inblandade i min familj...?! Förstår liksom inte hur vi hamnade här? Men de är alltid väldigt noga med att påpeka att det är inte jag som är under lupp, det är barnens väl och ve, och hur det är ställt hos pappan!

Framtidsdrömmar - jag får gåshud av dina ord: "Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!". Det är fantastiska ord, från bästa du till lilla mig...! Din resa har betytt mycket för mig också! Att få bli påmind, att få se vart jag är idag istället för där jag kunde ha varit, och nu är du också på ditt livs resa!

Ja, Yogi, min tillfälliga sinnesförvirring är tydligen inte så tokig - jag mår i alla fall bättre än för ett år sedan! Och vilka erfarenheter jag fått!
Dina ord "Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har". Så kände jag för ett år sedan, och tänkte ibland att det var omöjligt, men nu sitter jag här! Och det kommer du också göra, med ett emr ordnat liv, och mår bättre!!

Yogi, jag har tagit emot mycket stöd:
har gått en del på AlAnon, och det hjälpte på många sätt, och jag har haft min bästa vän som jag kunnat ringa ofta och när som helst, och som ringt mig och funnits där. När jag tvekat så har hon när som helst på dygnet kunnat påminna mig om varför jag lämnat! Men framför allt: min samtalskontakt på Kvinnomottagningen i kommunen har varit en utomstående som hjälpt mig att sortera och kunnat vara mer objektiv! Där har jag gått ibland en och ibland två gånger per vecka, och jag går där fortfarande, och det sköna är att hon är en utomstående, hon står inte på min sida för att hon är min nära vän, hon hör det jag berättar och bekräftar vad som är ok och inte, vad jag kan tänka och hur jag kan tänka och hon hjälper mig att stärka mig själv!
Kramar!

Tack för att du är du och för allt du gjort för mig!

Dubbelt

Tack Flygcert för att du delar med dig. Av dina erfarenheter går även mitt liv framåt- du har fått mig att våga!
Visst finns sorgen där ibland- drömmen om en familj har ju raserats.. konstigt vore det väl om man inget kände.
Lycka till!
KRAM

för dina reflektioner. Kul att du finns på forumet!
Kram

Jag håller med dig i allt du skriver. Känner precis så som du beskriver att du känner. Jag befinner mig på samma stig som du just nu, den officiella flytten är inte klar. Dock är den STORA korsningen avklarad- flytten från den gemensamma boendet. För mig har alla farhågor hittils varit obefogade- det har gått över förväntan. Dock väntar jag bara på det stora bakslaget, kanske kommer det eller också så gör det inte det. Känner mig rustad för att kunna möta de i så fall. Jag är så stark i mitt beslut just nu- känner mig fri på nåt konstigt vis.
Att man genom forumet fått möjligheten att vara förtvivlad, ledsen, arg, tjatig, ältande och hoppfull har också stärkt mig. Här har ingen dömt mig.
Jag har ER här på forumet att tacka för att jag är där jag är idag.
Vi kämpar tillsammans Yogi! Flygcert har visat vägen! + alla ni andra som stöttar och skriver i trådarna. Alla kommentarer lyfter mig och gör att man känner sig sedd.

Jag har under en längre tid haft kontakt med en teraput på familjerådgivningen. Om du frågar mig så tycker jag att du ska söka professionell hjälp för det är skönt att prata med någon utomstående.
Kram!

Jaha. Checkar in här i vanlig ordning. idag firar jag 4 veckor.

Det rullar fortfarande på. Har slutat fundera på alkohol. Jag kom på i morse att jag skulle kolla in här, och insåg att det nu är fyra veckor, nästan exakt på minuten fyra veckor sedan alkoholen gick ur kroppen på mig. Och tänkte därför göra en liten sammanfattning av den här tiden.

Det första dagarna hade jag alkoholen i huvudet hela tiden, och när jag glömde bort den var det nästan som att jag tvingade mig själv att tänka på den. Nästan som att jag kände att jag genom att ge mig själv ångest, kunde göra bot för saker jag gjort på fyllan som jag inte stod för.

När ca tio dagar gått, var det inte längre något jag tänkte på hela tiden, men magen vände sig när jag tänkte på alla de gånger jag gjort bort mig.
Jag pratade mycket med folk om att jag inte drack, jag njöt av att bli tagen seriöst, och känslan av att jag gjorde, kanske för första gången i mitt liv, någonting betydelsefullt för mig. Och jag stod på mig. Typiskt mig hade annars varit att bli övertalad till att ta ett glas eller "bara en utekväll till". lite stolt faktiskt.

Jag insåg efter en tid att det är ok att faktiskt gå hem från middagar och fester, när orken tar slut. När ens vänner börjar sluddra lite charmigt. Jag behöver inte stanna, jag har inget att bevisa.
Jag skiter i om de tycker att jag är en tråkig fan, för de har inte alls förstått vikten av att jag gör det här, och att jag gör det på rätt sätt. Det förstår bara jag.
Kosta vad det kosta vill!

4 veckor. Och varken alkohol eller nykterhet är något jag funderar över. Det bara är såhär just nu, och det gillar jag!

Än så länge inget slut datum, när fas 2 av experimentet tar vid, men jag köra några veckor till. en dag i taget som det heter.

Det blev en väldigt liten sammanfattning. men så får det vara.

over and out

Jag har svårt att hålla räkningen, men efter litet räknande, så är jag inne på dag 18. Det här påminner litet om när jag fyllde i graviditetskalendern med mina barn. Fast då räknade systemet ut åt en, vilken dag och vecka man var i. Jobbmotivationen är obefintlig. Ska ta långlunch idag för att gå och träna. Ute yr snön och jag tänker bara på att sova. Sova till vintern är över och fåglarna kvittrar. Nej, det vill jag ju inte, egentligen. Vill vara här och nu förstås. Det är bara svårt att gå med på livets premisser emellanåt. Jag har sett mig som en rätt positiv person, som blickar framåt och tänker att allt blir bra till slut. Just nu verkar den personen ha dragit iväg nå´n annanstans.

Bea-Li, L-P och Nike och alla ni andra fina människor.

Det är lustigt, jag läser här hur övertygad jag är om min nykterhet och sen på kvällen sög jag i min en och en halv flaska vin. Vad i helvete hände? Jag antar att det har att göra med stressen över framtiden och arbetsliv/karriär, det som jag nämner här ovanför.

När jag är mig själv, som nu, så ser jag inte ens längre några fördelar med att dricka. Bara nackdelar och ändå tyckte jag att det helt plötsligt var okej att dricka i fredagskväll? Minns knappt hur jag rationaliserade det mer än att så länge jag bara är hemma med min man och det är vi så kan jag inte göra bort mig så då gör det inget. Men det gör det ju. Min plan är fortfarande att inte dricka mer, jag vill inte men det är nog dags att börja med någon slags inventering av självet. Men alltså flyktdriften är så jävla stark. Varför kan jag inte 1) sluta fly och för en gångs skull våga vara i mig själv och möta mig själv eller 2) fly in i något hälsosamt av typen yoga, träning, friluftsliv? Nu flyr jag genom att paniksurfa på hemnet och tänka att om vi bara flyttar ut på landet så kommer allt bli bra. Bara främlingar, ingen som någonsin har träffat mig när jag druckit vin. En blank canvas att måla resten av mitt nyktra liv på.

I dag är en tung dag, jag har ingen som helst lust att dricka, jag ser mig ju som en sån har slutat dricka, men det är tungt för jag har sådana enorma skamsköljningar. Allt jag någonsin har gjort på fyllan sköljer över mig och jag grips av panik och känner sån otrolig skam. Skamskamskam. Jag vet inte hur man värjer sig från det.

har förändrats. Bara det att han är beredd att bortse från din tillfälliga sinneförvirring talar ju sitt tydliga språk, tänker jag. Återigen avsaknad av egen insikt om sin egen del, lättare att lägga ut ansvaret på dig.

Jag har läst allt i din tråd, sett hur du har kämpat och du har min djupaste respekt och beundran. Du har kämpat i motvind så länge och till slut lyckats skapa en fri, lugn och trygg vardag för dig och dina barn. Sorgen är en del av din resa, och en del av barnens resa. Men den är naturlig för er alla. Dina barn önskar säkert att mamma och pappa ska vara tillsammans, precis som de flesta barn med skilda föräldrar. Men de önskar säkert inte att det ska bli så som det var, precis som du inte önskar det. Du vet att en sådan familj som ni önskar inte är möjlig. Du kan se det och stå fast i ditt beslut utifrån det. De kommer att förstå det så småningom.

Så skönt att du är fri att ta en fika med en vän utan att känna stress! Det är stort! Fint att du nu har en trygg och förutsägbar ekonomi! Om ett år kanske kanske kan jag ha det som du, det är ett mål jag har.

Jag skulle vilja fråga dig om du haft någon form av professionellt stöd under året? Själv letar jag litegrann, känner att jag nog skulle behöva det. Kanske inte så mycket för att bearbeta upplevelser, men för att forska lite djupare i mig själv... Hur har du gjort?

Varm onsdagskram från mig!
//Yogi

allt som har hänt. Och all hjälp jag har fått här. Det är här jag har fått det stöd som har hjälpt mig framåt i processen som har lett fram till det beslut som jag djupt inne i mig själv visste måste fattas. Det är här jag har mötts av förståelse, kunskap och respekt för mig själv, mina tankar och min ambivalens. För det känner jag den djupaste tacksamhet. Flygcert, Lilleskutt, framtidsdrömmar mfl som har och har haft upplevelser så lika mina, där alkohol och "psykisk misshandel" varit en del av vardagen. Mt med sin värme och förståelse, Mm, Adde, Berra med stöd och sanningar från "den andra sidan" och alla ni andra som delat med er av erfarenheter, tankar och reflektioner... Jag blir inte betraktad som ett offer här, blir heller inte dömd. Det är så skönt, så fritt. Jag kan skriva precis det jag känner här och nu och möts av förståelse, empati, sympati och tillit till att jag mitt i allt kaos är en person med egen kraft och förmåga att själv fatta rätt beslut men att jag måste få låta det mogna, ta tid och ta det i min egen takt. Jag har inte ord som räcker till för att beskriva den förundran och glädje jag känner. Det är verkligen helt fantastiskt... Jag kunde aldrig ana det när jag började skriva här. Ni alla har funnits med mig hela tiden, vandrat vid min sida och gett mig kraft som vuxit fram genom att acceptera alla känslor, lära mig om de mekanismer som finns i det här, lära mig och acceptera att jag bara kan hjälpa mig själv och barnen, acceptera att jag måste släppa taget. Ja listan kan göras lång. Vad kan jag säga? Tack.

Det här är inte lätt. Det är verkligen inte det. Men mina känslor är inte stormiga. Inte turbulenta. Jag känner ett lugn och en trygghet i förvissningen om att det här är rätt. Jag känner en sorg, som är lugn och stilla. Ångest har jag, och den kan vara kraftig, men den är avledbar. Den går att hantera. Jag vet absolut ingenting om framtiden, men jag oroar mig inte. Det är skönt. Det är inte över förrän den officiella flytten om en månad. Vet att det finns en risk att det blir turbulent då, men jag tror faktiskt inte det. Jag pratade med honom i telefon två gånger igår. Han hade en helt vanlig kompisröst och vi pratade om vardagliga och praktiska saker. Det väcks ingenting. Det kanske är så att jag inte älskar honom? Det kan vara så. Det känns som om vi kommer att kunna göra det här på ett bra sätt. Jag tror att vi kan bli vänner, han kommer förmodligen att fortsätta att ringa och vilja prata om allt möjligt, ungefär som han gör med sin dotters mamma. Han har samma röst till henne och de har tät kontakt. Hon och jag också, hon är ungefär som jag. En bra tjej ;). Det kanske är så det kommer att bli. Det skulle kännas bra, för jag bryr mig ju om honom och skulle önska att vi kunde vara vänner. För det var vad vi var i början.

Nu ringde han igen! Ett bra och konstruktivt samtal om fördelning av möbler och praktiska frågor kring flytten och att han ville låna hunden ett tag. Helt ok. Vänskapligt. Det känns hoppfullt för framtiden. Känns konstigt när jag tänker på hur det har varit, hur destruktiv vår spiral har varit. Det finns ett lugn hos oss båda, känns naturligt att prata. Som om vi är gamla vänner som känner varandra utan och innan. Så vill jag att det ska fortsätta. Kanske kan det bli så? Hoppas.

Skulle nog vilja prata med någon om allt. Få hjälp att jobba med mig själv. Inser ju att det finns saker hos mig som gör att jag går in i relationer som inte ger mig det jag behöver, där jag blir förminskad och tagen för given. Att jag efter alldeles för mycket kämpande till slut måste avsluta för att jag far för illa. Att jag själv måste försöka stärka min självkänsla och börja respektera mig själv och försöka tro att jag också har ett värde.

hänger starkt ihop med alkoholkomsumtion. Det kan också stiga vid stress inför mätning, det problemet hade jag så jag köpte en mätare hem. Men jag hade för högt hemma också och fick medicin som jag inte mådde bra av. Det första gjorde att mina vader och fötter svällde upp och jag som varit/är stolt över mina smala snygga ben kände att även det togs ifrån mej så jag blev deppig och uppgiven också. och drack mer. Sen fick jag en annan medicin som gav viktökning + massor av andra biverkningar. Det var en del i att jag nådde botten faktiskt. Så i juni 2011 la jag av med alkoholen och började äta enligt LCHF. Efter tre veckor kastade jag min medicin. Nu har jag gått ner 20 kg i vikt och mår toppen, utan mediciner. Mitt blodtryck är utmärkt, 130/70 ungefär vid kontrollmätning hemma. Lite högre på hälsokontrollen men då kunde jag visa min egen statistik, jag kollade även min mätare mot deras. Hade högre även påmin egen hos sköterskan.

Börja inte ta medicin om du har slutat med alkoholen. Testa hemma och det kommer att bli bra om du inte har nån sjuklig benägenhet till högt blodtryck (kan förekomma hos även nyktra, slanka personer).

Det är en av de fina positiva effekterna! Lycka till!

Suttit och filosoferat lite i mörkret med en kopp starkt kaffe.
Idag stark kuling här och snö, var ute en stund med hunden och
det var svinkallt. Dagarna går och den 10 februari skriver jag in
fem månader hoppas jag. Ja livet utan dimridåerna är oftast bra.
Jag tror kropp och själ har hämtat sig nu, och jag känner mig frisk.
Men jag är försiktig vet ju nu hur lätt man kan ta det första glaset.
Jag känner just nu att det finns inte på min karta att prova, kan inte
vill inte byta ut det jag har idag mot en enda stor ångesthåla. Var
tog leverprover i går, jag gör det en gång i månaden efter smällen i
september. Men det är ett billigt pris, jag hade så höga värden då.
Nu är dom kanonfina, men min läkare vill kolla levern i ett år.
Hoppas ni alla mår bra
Konstnären