Senaste kommentarerna i forumet

Hej

Bra att din fruga ska med på samtal. Som jag ser det så behövs det, hon verkar oxå vara stressad och pressad av ert hektiska liv. Det är svårt att ta sig ur ekorrhjulet. Ni har ju egentligen allt det som samhället lär oss är lycka, Fint hus, bilar, stort umgänge, bra jobb. Barnen är välartade och har givande hobbies. Typ: Vad mer kan en människa önska sig??? Jo sinnesro och inre lycka. När får man det? Jo, när man stannar upp och ser det viktiga i livet. När man kan stilla sitt sinne och nå bortom malandet och ältandet? Säger sig självT att man inte klarar detta med ett pressat tidsschema....

Hon verkar inte heller verkligen förstå vad du går igenom med din nykterhet. Inte funderat på AA och Alanon?

Livet är till för att levas, här och nu. Inte jaga och stressa för att "orka" ha alla ägodelar... och aktiviteter.

Säg till alla era vänner att ni är trötta och slitna, att det får bli knytkalas! Jag lovar att alla förstår och det brukar bli jättelyckat.

Kram

Hej Berra!
Jag hoppas verkligen att du kan få egen tid. Försök förklara förklara för din fru hur viktigt det är! Kanske kan ni laga mat under helgen som hon kan ta fram färdig att värma den kvällen när du inte är med?
Man kan också försöka dra ner på alla måsten som Pia ofta skriver!
Hoppas att festen blir lyckad! Är det någon som fyller år? Det kanske du har berättat men det har jag missat!

Hej Vana & Myran!

Visst ska frugan få sin tid, och grabben och syrran, så är det bara en kväll i veckan vi kan umgås hela familjen, precis så började frugan med sitt rättvisetänkande...

Jaha om du ska vara "fri" en kväll i veckan ska jag skjussa båda till träningen, laga mat diska och tvätta så kommer det snart finnas en till i familjen som behöver packa ihop och gå och lägga sig, precis vad jag behövde höra, tack tack!
Problemet är att hon inte har packat ihop (ännu), men jag, och behöver läkningstid...
Och det stora problemet ligger hos oss båda, prestationsångest heter det!

Det är inte normalt att ställa sig och börja baka två tårtor till fredagskalaset kl 21:45 redan på Onsdagen för att man ska kunna hinna med allt, jag ska baka imorgon kväll/natt och behöver då köket för mig själv (blir lätt grisigt, och då är det inte kul att ha kär...estan i köket..).
Imorgon ska vi skära kött och marinera och trä upp på grillspett till 40 pers, duka och ställa i ordning bord och stolar...
Ja det är ett evigt irrande hela tiden, och planerande, men vi har ett gott umgänge och det är alltid roligt att ställa till med fest, trots värdens envisa nykterhet...

..och Mie, ja vad ska jag säga om bror din...
Det är samme "vän" som skilde honom från familjen, som nu fortsätter att skada honom, och han inser inte fakta...
Skär honom i armarna, skapar ångest, och tar sedan tillbaka allt, han sitter fast i en "hustrumisshandel" men det borde heta alkoholmisshandel istället...
Han kommer ha kvar ärren för alltid, och han kan inte bara längre "garva" bort det som en fyllegrej, de kommer finnas kvar där och hjälpa honom att minnas, för evigt..
Jag tycker synd om honom, men samtidigt så är han ju så "dum" som inte inser att det finns en enda gemensam nämnare för allting, alkoholen, sen må den heta, öl, vin sprit, cider eller vad som helst, det är inte drycken i sig självt som skapar den, utan innehållet...

Lätt för mig och säga som numera är vit, men å andra sidan behöver man ju inte lita på mig, det är ju jag som är "tokig" i det här gänget, spritt språngandes...

Så nu är det väl dags att sätta på sig den långärmade pyjamaströjan som lättast knytes på ryggen, och börja surra med demonerna i sovrumstaket och tugga på kudden..

Imorgon är det en ny (suck! arbets-)dag, men en nykter sådan, och man får vara glad för det...

Hellre full av upptåg, än otyg då det ändå bara spårar ur...

Mors Berra

Åh Mie vad ska du göra?

Jag är så arg... förbannad....
Lillebror hade fått pengar igår & vad gör en alkis då han får pengar?
Skulle bara ta ett glas vin till maten med en kompis... YEAH RIGHT!!!!!

Han skriver osammanhängande & knasigt om att han är full & saknar familjen på facebook...SUCK.. pratar även med honom på chatten. Han har ångest & håller på att skära sig förstår jag mellan raderna. Jag säger åt honom att kontakta sjukvården.
God natt & hej då.Loggar ut.
Idag kom det ett sms då han ber om ursäkt för sitt uppträdande..ångest..

En sköterska hade varit till honom & lagt om den uppskurna armen.
Ett rop på hjälp?... ja... men jag blir så frustrerad över att han inte ser sambandet alkohol ångest & armar som blöder.
Han hade vaknat upp på morgonen med sängen full med blod.

Trött på att han skriker efter hjälp för att sen nyktra till & ta tillbaka allt... / Mie.

För mig personligen var det lite upp och ner eftersom jag var ganska förvirrad i mig själv just då.

Det var väldigt fin gemenskap mellan alla vandrare. Alla blev som en stor familj. Bäst var det i bergen och i de små byarna. Det var väldigt gammaldags på sina ställen och det var väldigt avkopplande.

Jag bodde stundtals på hotell eftersom jag ville vara ifred ibland. Det ska man nog egentligen undvika och hellre bo på härbärgena.

Jag har tänkt att jag ska gå igen, men hittills har det inte blivit av.

Min bror hade en kris.En nära vän t familjen,vars son dog i cancer,samt att han fick en äktenskapskris o det ena med det andra.
han började gå den leden.Han är min lillebror som alltid varit tillbakadragen o tystlåten,numera är han som en omvänd hand plus att hans äktenskap funkar igen o han mår som en prins.
Åh har du gått den Myran?
Hur var det?
Hur upplevde du det?

-

Din fru skulle väl åxå ha egen tid.?
Tänker nu berätta för dej vad min bror gjort varje sommar i tre års tid.
han rymmer hemifrån o går en vandring i Spanien på en vecka el två. "Santiago deCompostela".
Han befriar tankar o känslor,han vandrar,han träffar nya människor o han blir SALIG.
Han behöver göra detta.det är en ventil o en avkoppling för honom o han orkar med vardan med fru o sitt ansvarsfulla jobb sen under året (han har vuxna barn)

http://www.pilgrimscentrum.com/se/lankar/santiago-de-compostela/

Hej igen!

Nyss hemkommen efter att ha surrat med shrinken Eva...
Första gången var det bra, andra gången inte, denna gången så är jag lite ut&in-vänd, så det måste nog vara bra, har många tankar att brottas med...

Förra gången skulle jag precis som ni nämnde "bara" tänka på sådant som gör en glad, och inte lägga tankarna på det "andra"...
Problemet är att jag har nu gått med "regnrock" så länge att ingenting kommer inpå mig, totalt zero hela jag, liksom...

Har fått lite "uppgifter" att ta tag i, bl.a strukturera upp mitt liv med en kalender, istället för att fylla skallen med en massa skit som att komma ihåg datum som bara tar en massa "onödig" plats, och skapar oro för att man har missat dem osv...

Nästa grej blev att skapa ett "hålrum" för bara mig själv, en kväll i veckan, där jag "äger" min tid och ingen får rubba den, inte ens familjen...
Den ska jag göra vad jag vill med, sova bort den om jag så vill, eller fylla med sådant som jag anser vara "kvalitetstid", min själ måste få "landa" som det heter...
Låter bra, men kommer att bli ett litet h..te att få frugan att ställa upp på den, vi som har häcken full för jämnan, men det är ju också där problemet ligger, vi stressar ihjäl oss!
Så den där Eva ville faktiskt att frugan skulle hänga med nästa möte!, och det ska bli intressant, både se om hon vill hänga med eller inte, och vad som händer om hon hänkar..

Jaja, livet har sina stunder, stora som små, och jag åker jojjo mellan dem hela tiden...

Mors Berra

Jag triv jättebra med mitt jobb,eller mina två jobb ska jag säja.Jättebra arbetskamrater o bra stämning i arbetsgruppen på mitt ena jobb o dålig stämning på mitt andra jobb(mitt xajobb) jag håller på att byter nu,säker nytt extrajobb pga det.
Det är jätteviktigt att få trivas på jobbet,det är ju en stor del av ens liv.
För tre år sedan dog pappa till min son.Jag hade för länge sen borgat för ett lån till honom som hade förfallit på mej att betala,men har vägrat detta o det sedemera hamnade hos kronofogden.
Så för tre år sen började jag betala av på det lånet,samt en del andra skulder jag hade själv åsamkat.Man kan säja att jag började på egen hand skuldsanera o skaffade extrajobbet för att klara det ekonomiskt.
Nu,tre år senare är skulden betald.
Det har tagit på krafterna att jobba o betala flera tusen varje månad till en skuld som egentligen inte är min.
Men nu är den klarbetald.
Om ett halvår är resten av skulderna (mina egna) åxå betalda o jag kan dra ner på jobb om jag vill.
Det känns så skönt att vara ekonomiskt fri bakåt.
Jag har studielån men det kan jag leva med.

Tänk så mycket tid man ändå spenderar på sitt arbete - det är värt att byta om man känner att det tar emot att gå dit och att det suger musten ur en. Som att sova på en skittaskig madrass år ut och år in - då köper man ju en ny?!

Det är så klart lättare att köpa en ny madrass än att byta jobb men medans man arbetar kvar så kan man ju titta sig omkring efter ett annat - kanske byta bransch helt.

Jaghar turen att ha ett jätteroligt arbete med jättebra jobbarkompisar men det har jag inte alltid haft - det tog sin tid men jag bytte till slut. Ett beslut som jag inte ångrar - precis som beslutet att aldrig mer dricka alkohol (fast jag tar en dag i taget så klart). Det känns så himla "cool" att prata i termerna: Jag dricker inte alkohol - det känns inte bra för mig, jag har roligare utan...

Kram på er!

Hej alla goa vänner,ja du Pia,,,när kommer boken? Jag tvivlar inte en sekund att du inte har underlag för det,och jag skulle ha första exet,signerat!!! Härligt att läsa dina ord,befriande ,givande.Ja arbete är inte allt ,jag jobbar 75% ,men så har jag ju småbarn ochså men det räcker till ändå,visst hadr man behövt pengarna men livet är ju inte bara arbete.Att inte trivas på jobbet är det värsta som finns,jobbade tidigare på ett annat jobb,vantrivdes så hemskt,allt blev lidandes,det är ju där man tillbringar större delen av sin tid,jag gjorde mig själv en tjänst,sökte skola(Som jag i och för sig inte började på) men det blev en väg ut liksom,hade tur att sen få ett annat vik som så småningom blev en anställning,trivs nu ok, man är ju alltid trött på sitt arbete från o till men det är ok,bra arbetskamrater.kram Tessan

Jag jobbar fortfarande mycket men har anlitat veteranpoolen som hjälper mej.
pensionärer som har lust o energi att för en billig penning hjälpa till med saker o ting.Som att gräva i trädgården o städa lägenheten.
Om jag jobbar extra tar jag ut komp.tid ist för pengar

Hej Myran.

Jag har samma jobb men har valt bara natt och gått ner i tjänst. Mindre pengar men lever inte hellre sämre för det. Och mår så mkt bättre utan stressen och pressen.

/ Pia

-

Hej
Återigen skriver du precis mina tankar drinklisa :)

Fast jag tror Berra är en envis rackare. Det var längesen jag föreslog att han skulle byta sort...Om inte det hjälper så byt jobb för tusan.

Jag känner en som kände som du inför jobbet. Berra. Kunde inte släppa det, ältade och oroade sig. Var låg i sin grundstämning och såg mest bara mörker. Hade svårt att sova osv. Han började äta johannesört som ju oxå har en stämningshöjande effekt genom att påverka serotoninet. Och blev mycket bättre och började trivas med livet. Slutade med dom och föll ner i samma grop, han trodde inte riktigt på att det var pillerna som hjälpte. Men har nu börjat med dom igen med samma goda effekt.

Vissa av oss är födda med större benägenhet för oro och ångest. På grottfolkens tid så var vi överlevare då vi kunde se faror och reagera på dom snabbt.

Nu när vi inte har några farliga lejon i närheten men ändå lever med högre vaksamhet och beredskap så blir det jobbigt med en massa onödig ångest. Jag tror att hela samhället måste tänka om, att vi börjar ge våra barn kunskap och träning i andlighet och mindfulness redan som mkt små, så de lär sig att finna inre ro i den för våra reptilhjärnors konstlade värld. Annars kommer det fortsätta så här, att utskrivning av lyckopiller ökar med rekordfart, ungdomar mår skit och skadar sig själva och varandra och alkohol och droger ökar lavinartat.

Herregud vad jag maler på, får nog börja skriva den där boken istället för att plåga er med alla mina funderingar.. :(

Hej Drinklisa!

Mina "kulpiller" heter Cymbalta (.."när livet börjat halta.."), men jag tror inte att dessa är det rätta för mig, eftersom jag inte får den rätta effekten...
De kapar peakarna neråt men höjer inte allmäntillståndet, utan jag är fortsatt "neggig"...

Jag vet vad det beror på, och det är jobbet som jag har svårt för att släppa, vill gärna mentalt ta med mig det hem eftersom det är en del av min identitet, jag är det jag gör osv...
Vill vara stolt över mitt jobb, men eftersom jag gång på gång möts av motstånd som inte ger mig någon som helst uppskattning så går det numera i "moll" hela tiden...
Jag vet att jag borde byta, men min nisch är så smal att jag inte kan få tag på samma typ av arbete som ger mig den rättfärdiga lön jag så väl behöver...
T.om att jag bävar för att sjukskriva mig då jag skulle behöva låna pengar av anhöriga för att få det att gå ihop, har ingen lust att behöva lämna hus och bilar för en tillfällig dipp som jag antar att det är...

På något sätt har hela mitt liv "gått in i väggen", och det var psyket som sade ifrån när jag inte längre lyssnade på kroppen, allting finns ju där om jag bara hade lyssnat på den...
Mitt fall blev det mångåriga drickande som fick mig att gömma och glömma mig bakom min egen fasad, men när inte det heller funkade till slut så föll hela korthuset ihop...

Så här står jag, blottlagd och "naken", precis som jag är...
Skönt på ett sätt, för jag behöver inte längre "hålla masken", jag är numera sårbar och öppen, vilket jag nu ser mera som en tillgång, jag var tidigare hård och kallhammrad i mitt sinne...
Så det finns något gott i det som är ont också...
Det är väl därför jag brukar tjata om "..att jag har aldrig mått så bra, när jag mår så dåligt!"

Jag ska iväg till shrinken i eftermiddag och se vad som fattas mig månne...
Trodde jag var ensam om detta, tills det var grannfrun som satt i väntrummet efter mig förra gången, så vi har alla våra små troll att ta hand om...

Men som sagt det var alkoholen som startade hela skiten...
Och nu måste jag reda upp allt själv, utan den...

Mors Berra

Hej Berra

Vad tar du för antidep? Jag tar själv Citalopram. Du kanske behöver korrigera dosen eller byta preparat om det inte funkar. Men det kanske är så enkelt som en reaktion på att sommaren/semestern är slut... kan knäcka den bästa och ge ångest...Tänk på allt som är härligt med hösten: gula löv, nystart, mysigt med advent, tända brasa/ljus, baka goda kakor av de bär man plockat, svamsmörgåsar, läsa en god bok.....och skriva på forumet :-)

Ta hand om dig
Drinklisa

Hallå!

Vad är det man brukar säga, ni kan ta min kropp, men inte min själ...
Jag försöker tänka positivt, det ÄR kul att jobba, phu!

Känner en gränsdragning mellan kollegorna, alla bevakar sina områden, och petar i såren på de andra om de kommer åt, det är ett väldigt "hymmande", och ögonen säger mig vad de tänker...
Munnen säger något trevligt, men ögonen skulle helst vilja slita armarna av dig...

...eller så är det jag som är nojjig, vilket är mest troligt, för det är ju jag som knaprar pillerna...

För att tala om något trevligt, fick med mig frugan ut i skogen igår ett par timmar, resulterade i ett halv kilo gula kantareller, så de finns kvar...

Nykterheten lugn och rak, vill som vanligt inte låta ångesten göra mig spak...

Berra

Men Berra!!!! Man kan inte bara ta dúbbel dos av antidepressiva DIN KNAS. Typiskt beteende för oss missbrukare..... Snabb lindring utan att bry oss om att det inte är bra för oss.

Var rädd om dig och följ Mies kloka råd.

Kram

Du är inte fast någonstans... din själ är fri.
Se dej omkring...
Välj att se det som är bra, strunta i gråskalan...
Ta dej tid att andas, känna & reflektera.
Minns sommarens höjdpunkter med glädje...

Du finns i mina tankar... / Mie.

Häpp!

Tillbaka till själaplågaren vid namn arbete...

Har haft en s-tans noja sista dagarna, men har hela tiden slagit dem ifrån mig...
Men inatt var det tungt, vaknade massor av gånger alldeles svettig...
Tog dubbla tabletter av lyckopillerna för att mota olle i grind...
Satt nästan och sov på mötet som veckan börjar med..
Det "gnolar" i magen men inte av hunger trots att det är lunch nu...
Hann i och för sig inte käka någon frulle heller..

Jag har nog inte hajjat det här ännu, men jag är fast här i 48 veckor till, puh!

Berra

En psykolog sa en gång: när barnen fyllt 13 är det bara att hålla för ögon och öron och hoppas på det bästa! :)

Fast det låter lite väl tidigt .. kanske när de fyllt 18?

Ja, det är en faslig balansgång att vara tonårsförälder. Speciellt när man som du och jag kanske anar det värsta.. ser faror därför att vi sett det förr, vet vad som kan hända... jag hos mig själv, du hos ditt ex.

Jag upplevde många ggr att mina barn var sååå duktiga. Kom hem innan bestämd tid, kom hem trots att kunde ha stannat över o fortsatt efterfesta osv osv. Hade det varit jag som hade haft de valmöjligheterna hade jag väl inte kommit hem än... tur jag hade stränga föräldrar.

De ringde alltid när det var något på tok, vare sig det var med dom själva eller med kompisar. Vi (maken oftast så klart) var ständig chaufför. De två stora klarade sig genom tonårstiden med bravur även om de inte var guds bästa barn. Men sen kom den lille och var helt oregerlig.. och där kvittade det vad vi gjorde. Har letat många kvällar och nätter, ringt och sms:at, försökt få hem honom med kanske 30 ungar från 13-20. ´Gissa om jag var poppis, not!, umgicks med kompisar som inte hade föräldrar som kunde eller ville bry sig så man var ensam om att försöka avstyra slagsmål, stora fyllefester osv osv.. Han mådde ju inte bra psykiskt och tonårsproblemen blev därefter. Idag förstår jag fullkomligt den maktlöshet man har som förälder. När man ber sjukvård, soc och polis om hjälp och man ingen får. Hur alla pratar om en som dålig förälder som inte klarar av sina barn.

Så barn är ju olika men det viktigaste är säkert att våga vara sig själv,visa och våga stå för sina värderingar men ändå inte så sträng att de inte vågar komma med problem. Finnas till. Skjutsa och hämta. Ha kontakt med andra föräldrar. Och komma ihåg att man inte är så hemsk och dålig som den lille söte helt plötsligt tycker att man är.. :) Helt plösligt har de blivit unga vuxna som ler mot en igen!

/ Pia

Hepp...

Under sommaren har tonåren slagit till med full kraft här hos oss.... Stora sonen är 13 & börjar i högstadiet på tis...
I hans vokabulär finna en väldig massa nej & konstiga läten.
Jag är "keff" som tycker att 22.oo är en bra tid att komma hem.
När vi har middag för familjen (mormor m man & gammelmormor) sitter han hela tiden & frågar om han får gå ut.
Kan inte fort nog dra hemifrån.
Svårt att vara i mittimellanålder... inte längre direkt barn men fortf långt ifrån vuxen.
Helt naturligt att frigöra sig från oss vuxna. Bli en egen individ.
Såååå läskigt för mej som mamma... när jag är livrädd för alkoholen & drogernas dragningskraft.
Måste släppa taget, min uppgift är att vara vägvisare.
Prata om riskerna som finns utan att förbjuda... vi vet ju alla vad spännande det är med förbjudna saker...
Prata prata prata...
Samtidigt som jag vill att han ska våga komma till mej om det blir tok ngn gång.
Vilken balansgång, jag går på lina mellan 2 höghus utan säkerhetslina....

.... / Mie.