Senaste kommentarerna i forumet

Vilken resa du påbörjat Tekla. All styrka till dig.Kram

Det går inget vidare detta. Håller på med något slags avsked till alla slattar i barskåpet, slattar som jag själv skapat genom att dricka upp det mesta i flaskorna och sedan stoppa. Var nog många och starka slattar för idag mår jag verkligen pyton. Fredagsmyset med barnen förstördes för mig.

I kväll skulle jag på fest men har mått illa och varit allmänt sjuk (bakfull) hela dagen och orkar bara inte. Blev väl för mycket i går eftersom jag hade bestämt mig för att inte dricka alls på festen och väl skulle "passa på". Jag känner inte många av gästerna och inser att jag i mitt nuvarande tillstånd helt enkelt inte orkar klä upp mig och vara trevlig. Det får bli lördagsmys med barnen istället, vilket ju i och för sig inte fy skam men vi måste tydligen se Harry Potter... hade faktiskt hellre gått på fest (och hur ofta blir man bjuden på fest) Har tvingat mig själv att städa hela dagen även om jag inte kom upp så tidigt som jag tänkt.

Känner mig så otroligt misslyckad och uppgiven, allt jag lärt mig och alla verktyg jag fått är totalt bortkastat inför ett "ska bara..." vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv, känner mig ledsen och sur, snart kommer jag nog bli ännu ledsnare då jag har delegerat salladslagandet till barnen - lilltjejen har antagligen skurit jättebitar och stortjejen som ansvarar för dressingen häller ned favoritkryddan kanel i den (ihop med hallonbalsamicon blir det kanske en höjdare. Not) Men detta har jag förtjänat...

Kram från en stukad S, ser fram emot att få gå lägga mig framför teven sen, önskar bara lite att jag hade varit på skojig fest med trevliga människor istället.

Ja, precis.

Vi medberoende är ju experter på att bli just möjliggörare... vi tror att vi gör rätt när vi styrker medhårs och slätar över, men i själva verket upprätthåller vi bara möjligheten för den beroende att fortsätta sitt drickande.

Så, det jag menade var om du kan använda dina egna erfarenheter för att se hur du i det här läget kan förhindra att du blir en möjliggörare... För nu är du ju faktiskt på "vår" sida av det hela - de som står runt en missbrukare och inte vet hur vi skall agera.

Jaja, hur som haver. Ha en fortsatt fin helg, Pia! :-)
/H.

Fick läsa några ggr... du menar möjliggjorde att jag kunde dricka? Hm. Jo jag förstår. Fått svar från syrran nu o hon skriver att jag inte ska lyssna på några rykten utan ringa henne direkt, hon lever men fattar inte vad det är som händer runt henne nu. Alltså förnekar hon å det grövsta eller så är det något stort missförstånd. Svårt att agera när jag inte vet. Så jag håller mig nog lugn o pratar som vanligt på facebook och ser vad som händer. Tar hon själv upp det så finns jag men kommer att vara fullständigt ärlig över vad jag sett.

Oj...

Kan det fungera att använda dina egna erfarenheter som utgångspunkt? Vad hade du, så här med facit i hand, velat att din omgivning hade gjort om det var du? Vad var det som var möjliggörande respektive förhindrande för dig? Och hur undviker du att vara en möjliggörare nu?

/H.

Jag har en styrka på jobbet... jag får patienterna att känna sig trygga, jag vågar vara där, prata om allt och har en förmåga att se och höra bilden av hela människan. Jag har oxå en svaghet, (förmodligen är det samma egenskap hos mig) det är att missbrukare och galenpannor dras till mig, och det är för det mesta inget problem men ibland suger det energi. Inte så sällan, när det gäller män, så misstolkar de sina känslor och tror de är kära eller nåt,... Men det jobbigaste är när det är medarbetare som tyr sig till mig... och just nu känns det inte helt ok. Vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Började en ny syrra på jobbet, var lite off från sjukhusvärlden, blev lite schismer mellan undersköterskor och henne, de tyckte hon var typ lat.. Vi pratade mkt, syrran och jag, det blir ju så och hon är en människa jag spontant tyckte om. Men, men lite kontigheter fanns det, mer och mer små pusselbitar och tankarna växte sig allt starkare om att något var HELT FEL, fast ändå så otroligt att man inte ville tro det. Hon sa mkt till mig, t.ex : Vad gör man nu när man varken kan ta morfin eller rödvin?? (Jag har berättat att jag drack för mycket och slutade för 3-4 år sen.. ) Ventilerade detta med andra kolleger, som tyckte som jag. Det försvann ampuller, alltså knark, som man injicerar. Och sen hände det, tagen på bar gärning med att ha råkat ta hem två stycken, fått ordinerat till en patient som förnekar allt om smärta eller att ha fått sprutor, det är så fel det kan bli..... Och är ej fast anställd, så någon hjälp från arbetsgivarens sida kanske inte är att tänka på? Och nu är hon struken från sina jobb-turer i en vecka och sen vet vi inte mer. Jag vill hjälpa men kan jag det? Ska jag släppa taget och lita på att livet går vidare för alla.. Vi har aldrig träffats privat men pratat om att hon och hennes dotter skulle komma ut och rida på mina hästar... Puh.. Hon är gift och har tre ganska små barn. Verkar ha många vänner. En mamma som är alkis. Ja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Har skrivit ett meddelande på face-book och frågat hur läget är.. får väl se om hon svarar och vad. Ska försöka släppa detta för ett tag i alla fall, ledig lördag med städning, staket-lagning och ridning på schemat. Kram till er alla där ute mitt i livet. :)

Ingen tror att du kommer supa skallen av dej!! Däremot förstår jag ditt dilemma ... tänk vad man ska behöva gå igenom i livet. Men visst är det väl så att man är STARKARE Tillsammans med andra. Det är i ensamheten som begäret lurar och växer i mörkret!! Det gäller och vara på sin vakt; slå ner "honom" direkt! HÅRT och FORT; innan han öppnar sin lena trut! Jag tror på dej! Och du, jag började faktiskt gråta, när jag läste allt fint DU sa om MEJ! Tack, det gjorde mej så ödmjukt glad.. Kram och STYRKA till DEJ och alla ni andra fina, från Skatan

Jag känner så väl igen mig i det du skriver!
Att få vara den lilla ett tag.
Att kunna släppa taget, känna sig trygg.

Jag har aldrig fått vara liten.
Mina barn ska få vara barn så länge dom vill. Dom ska aldrig någonsin behöva ta ansvar för sånt som dom egentligen är alldeles för små för.

Ibland blir jag bitter för att mamma gjorde de val hon gjorde när vi var små fast sekunden efter kan jag tänka att hon gjorde det bästa hon kunde. För att hon inte var förmögen att göra annat.
Jag vet att jag tänker göra annorlunda!

Har tänkt så mycket ppå dig Santorino och hur det gick för dig. Gott att se att du tar tag i det igen och fortsätter på våran lilla stig. Många kramar och styrka till dig!

Oj så mycket respons jag fått under dagen! Tack!

Visst är det skönt att rensa i röran - jag har svårt att kasta så jag blir lätt omgiven av pappershögar och saker-och-ting av olika slag. Det är viktigt för mig hur jag sitter i rummet och att jag har saker "rätt väg", att jag känner harmoni och att det "stämmer". Men rörigt kan det bli... och blir:)) Jag städade en kökslåda för ett tag sen och blir glad varje gång jag öppnar den. Det yttre har betydelse - även om jag bryr mig mest om insidan:))

Berra - jag kan också känna ansvaret, att inte svika. Att människor som söker sig hit får svar... vi vet ju hur mycket det betyder. Samtidigt tänker jag att jag är en av många och att jag ska känna tillit till forumet som helhet. Jag ser de som tonar ut, de som ofta nämndes då jag började skriva, Märta, Mie och Pia är de jag först tänker på. Det är roligt när de tittar in nu och då, som gamla vänner. Jag har aldrig störts av att du Berra skulle upprepa dig och inte nån annan heller. För min del har du plats här med alla dina för- OCH nackdelar - jag lever gott med det:) Våra avigsidor gör oss mänskliga och här delar vi kampen mot det svåra. Och fördelarna... tjaa:) - Jag tror att forumet behöver oss också när livet är stabilt - så har jag känt från början. Ni som kommit ut på andra sidan representerade HOPP!

Jag har så starka minnen, situationsminnen av samtalen på forumet, förknippat med Lisa Ekdahl och Barbro Hörberg... jag tror det var Vana som cyklade till Vita bergen och lyssnade på musik av Barbro H i somras. Jag minns vaknätter när jag läst och skrivit, meningar som betytt så mycket. Tidvis har "ni" varit mina närmaste vänner, min forumfamilj - hur konstigt det än kan låta...

Idag är det sol, vår i luften och en och annan fjäril fladdrar förbi... Livet är gott!

Jag önskar er alla som läser en härlig helg! / mt

Visst känns det taskigt när något som har betytt så mycket som forumet och man inte längre lägger ner så mycket energi på det.
Man rymmer ifrån det på något sätt, ställer inte upp och ger tillbaka lika mycket som det gav...

Jag känner mig som en "svikare", men har också insett att jag inte längre kan tillföra så mycket nytt.
Det bli mest en massa upprepningar klädda i nya ord...

Men å andra sidan. det kanske har/är en helt naturlig del av ens egna utveckling.

Jag har förstått att jag fortfarande har en berondekaraktär, och måste hela tiden vara på min vakt att den inte får sitt fäste i en ny sorts drog.

Jag är en känslomänniska och behöver dämpa den på något sätt vad det nu än blir med för något.

Så länge jag är medveten om min "sjukdomstillstånd" så behöver jag bara hålla vakt på min självmedicinering...

Att vara kvar i verkligheten och bekämpa mina känsloutfall på plats, har blivit mitt mitt stora livsmål.

Att våga vara mig själv med alla mina dåliga sidor är ett livslångt beslut,
Här är jag med alla mina för OCH nackdelar, kan NI leva med det?
Det är frågan mina vänner måste ställa sig inför.

Berra

Jag hade också städ- och rensningslust i slutet av januari då jag trodde att han skulle hålla sitt löfte att göra något åt sitt drickande. Kändes så skönt att rensa bort gammalt skräp och få ordning i skåpen. Men i början av februari sparkar han undan benen på mig igen och min städlust försvann.....
Det var skönt så länge det varade för med ordning och reda i skåpen/garderoberna känns det som att man har renat sig själv också, konstigt att saker kan ge en den känslan.

vill man inte möta i skogen. 12 stycken på rad.

:)

VD

Detta forum har blivit min dagbok. Hoppas ni orkar lyssna på lilla mig..
Sitter och lyssnar på musik på YouTube. Hittade klipp som rör Erik Saade och Molly Sandén och deras uppbrott. Det fanns bilder på dem där de kysstes, skrattade, minglade och var glada och höll om varandra med värme. Tårar rinner ner från mina kinder, inte för att allt handlar om just de två, utan för att det finns en sådan värme och ömhet i det de utstrålar på bilderna. Jag har saknat en varm och trygg famn genom hela mitt vuxna liv, som funnits där för mig och låtit mig vara liten och vara nummer ett och bli behandlad som en "docka av glas" (förstå mig rätt). I min sambos och mitt fotoalbum finns en del bilder med glädje och lycka men många av bilderna har för mig en annan bakgrund. Jag minns så väl hur sinnesstämningen och efterspelet vid dessa bilder var/blev. Jag vill bara bli älskad för den jag är och slippa kämpa, jag orkar inte mera. Han kan ju inte heller vilja leva i detta, just nu, kärlekslösa förhållande. Men ingen säger någon, det bara rullar på....

Hade velat vara där i skogen, och fotat er i smyg, era förvånade ögon och leenden när ni upptäcker nåt på nytt, precis som barn på skolutflykt...
Tänkte skriva att jag saknar dig, sen tänkte jag: men det kan jag väl inte skriva, jag känner ju inte dig, får jag ens skriva så... Men sen skrev jag ju det ändå... För så är det tydligen, jag saknar dig!
Kram!
/k

Tack!!!
Våren är på väg, och solen värmer!!!

Hej Dompa!
Jag vill bara skicka en liten hälsning och säga att jag läser allt du skriver här, även om jag inte svarar så ofta.

Ja, jag kan riktigt se er där i skogen.... :-)

/H.

Godmorgon A, även här pågår rensning och städning och målning av lite lister odyl. Precis som du beskriver är det någon form av ritual/symbol, inte den vanliga tråk-städningen. Jag jobbar ju en del med Feng Shui och upplever ofta verkligen starkt vilka kopplingar vår hemmiljö har till vårt mående och hur vi är rustade för utmaningar även utanför hemmet. Har ganska nyligt gjort om det lilla kontoret på övervåningen i rätt färgställning och möblering. Är nu ett rum där alla som kommer in känner sig väl till mods, från att ha varit det hemskaste i hela huset, med riktigt ogynnsamma energier. Jag jobbade hellre i köket.
Önska er en fin helg, dig och Mullegubben. Hälsa honom från mig! Själv ska jag åka med väninna till annan stad på Lördag för att se en föreställning, äta gott och bo på hotell. Väninnan är inte så intresserad av alkohol så det blir lungt och skönt! Kramar V

Hon är ganska sparsmakad vad gäller att tala om sådana här saker. Men igår då vi satt och spelade sällskapsspel vid köksbordet sa hon:
"Det skulle kännas konstigt om du började dricka alkohol igen. Någonsin."
Och jag kan inte annat än hålla med. Hon drack ett glas rött. Det sista ur biben jag lämnade efter mig för 15 veckor sedan...

tiden går fort. Nu under våren blir det många födelsedagar i familjen, jag har några minnesmärken i samband med dem från fjolåret. Den här tiden minns jag som instabil - och så var det också när jag nu ser i backspegeln. Ända fram till efter midsommar. Perioden med mycket sovande på tjocka mattan:) Adde skrev i en tråd att det tog ett år att hitta hela sitt känsloregister - det kan stämma ganska bra även här - och att bli av med alla övertoner inte minst. Idag fattar jag inte hur jag orkade jobba i det oerhörda tempo som var förra vintern och våren - ganska precis från tiden för uppbrottet och under den mest sårbara och kritiska tiden i det nya alkoholfria livet.

Jag visste ju inte då hur det skulle bli, levde verkligen med stöd av en dag i taget och det viktigaste först, mm, mm... Även HALT var centralt och värdefullt.

Städandet och röjandet som pågår nu känns bra, som ännu ett betydelsefullt steg... det skapar utrymme för nya aktiviteter. Det har också en symbolisk betydelse. Önskar mig själv samma energi efter arbetsdagen men nu har jag varit ovanligt mycket soffpotatis ett par månader. Det gillar jag inte - får ta tag i det. Göra en plan:) Ska gå hem efter lunch idag och röja jag också. Har en stor mängd saker med affektionsvärde som igen ska gås igenom. Började i helgen men nu har det stått stilla.

Forumet har fått många timmar av min tid, värdefulla varenda en. Utan forumet skulle jag inte vara där jag är, det är min övertygelse och jag har fortfarande svårt att se något som skulle ha varit bättre för mig på den plats och i den situation jag är. Jag märker nu att mitt behov av forumet förändras, det går dagar när jag väljer annat i första hand. Det har väl med "mitt år" att göra. / mt

i sitt garage, hans revir där han också haft sina gömslen. Han har ungefär hur mycket energi som helst nu.

Kul att du är tillbaka, det är bara att ta nya tag, denna gång lyckas du, det är så skönt att vara nykter . Kram på dig!

Gott så Santorini! På´t igen, med uppdaterade kunskaper om dig själv♥

Tackar för den länken! Fastnade ett bra tag och hittade massor av läsvärda tips för sådana som oss:)
Konsten att säga nej, och hur man blir tydlig och bestämd var ju något vi dryftade i Liljas tråd tidigare idag. Fanns en del nyttigt ang det på den sidan.

Hej flickor! Roligt att se att ni hänger med. Jag hamnade tyvärr "i perioden" efter mitt återfall, att det går så himla lätt att ramla tillbaka i nåt man avskyr. Men nu har jag fått nog igen. Det konstiga är att trots att jag är så missnöjd och mår så dåligt av mitt beteende så dövar vinet det så länge det varar. Otroligt. Nån kick har det inte gett, endast en kortvarig flykt och lindring och sedan en ökande ångest och besvikelse. Jag vill inte ha det så. Försöker igen.