Senaste kommentarerna i forumet

Jag undrar om alla känner så? Om alla känner sig lite annorlunda och utanför? Jag tror du har rätt, det handlar säkert om självkänsla.

Har inte kommit så långt att jag kan säga att jag helt och fullt tycker om mig själv. Är fortfarande ganska dömande, speciellt om jag är "fel" dvs sur eller grinig. Får alltid dåligt samvete och ska reparera, gärna med saker. Antar att det är något jag lärt mig som liten. Men jag börjar så smått acceptera mig. Igår kollade vi på gamla foton och började prata om min frisyr. Då vaknar utseendefixeringen till liv och jag ställer tusen frågor, var jag snyggare då, ska jag klippa mig iallafall? Får tvinga mig att fokusera, det är inte hela världen. Fokuserar inåt. Insidan först.

Jag tycker inte att det är fel att bry sig om hur man ser ut, det gör nog alla mer eller mindre. Det är ju roligt med kläder och smink. Men i mitt liv har det tagit för stor plats, det har liksom varit min största källa till bekräftelse. Och det blir så platt på nåt sätt. Ytligt. Och jag faller så lätt tillbaka till det där perfekta, perfekta kläder och hår, perfekt inredning, allt så perfekt och rätt och så tomt. Det har liksom inget värde i slutändan. Jag tittar på Facebook på bilder på en vän jag tappat kontakten med, och jag vet att jag också suttit där. På "rätt" uteservering med "rätt" outfit, "rätt" frisyr och smilat upp mig mot kameran, håller upp tallriken med hummern, noga med att den inte skymmer det lilla Gucci-skärpet. "Kolla mitt perfekta liv!" Inget ont mot henne nu, men när jag tänker på mej själv...man känner sig rätt en liten stund, men det hela visar ju snarare att man känner sig fel. Så fel att man är så satans noga att putsa extra mycket på fasaden. Jag vill inte behöva köpa mig nån slags falsk trygghet, jag vill känna den innifrån. Och sen, då kanske jag kan köpa den där apdyraklockan bara för att jag förälskat mig i den. Men nu måste jag bara få vara, till och med få vara ful.

Nu till något annat, jag skulle behöva råd från någon med erfarenhet. Inga stora förändringar första året säger man, men jag funderar på min rökning. Är så trött på det, mår inte bra av det och skulle vilja slippa. Är det vanskligt att prova? Har själv gett rådet till andra här inne att vänta, inte ta allt på en gång...så jag borde väl bara låta det vara. Men jag är som sagt trött på det. Vad tror ni? Tacksam får åsikter i frågan.

Imorgon firar jag tre månader, det är inte klokt vad fort tiden går.

Nu kör vi igen, vi faller och vacklar men framåt går det//Kramar Kalla

Jag har inte ångest idag, jag är bara ledsen. Ledsen och tom på känslor. Nu måste jag börja kämpa på igen.

Kramar till er alla!

Givetvis är det som vanligt stress, trötthet osv, men också när jag äter mycket onyttigt och inte tränar så mycket som jag går i gång.

Skall starta Augusti med att försöka äta nyttigare och träna mer regelbundet om det går för jobbet, för att se om det blir bättre. Kan inte fatta att det skall vara så jäkla svårt, det är ju 7 månader sen jag slutade om man bortser för ett glas vin. Det glaset gjorde att spöket fick vingar, men jag skall klippa av dom igen.

Hoppas att ni alla har det bra där ute//Kram Kalla

Nu har du givit mig två löften. Din "skuld" växer ;-). Reimersholme var ett bra val. Vill inte tänka på vad som hänt OM du hade hittat stranden. Simmat? Italienska turister ska du inte ge dig i slang med (men vad fan var det där för uttryck? Södermalm?), männen har bara en tanke i huvudet och den är inte god. Dessutom var det väl de som bjöd på cigg?

Glad att du är tillbaka på banan igen girlfriend. Och letar du efter mig så ska det vara i trappan på Timmermansgatan, där har jag och Sis behållt farsans gamla kvart. Den lägenhet där han ensam söp ihjäl sig i...nu blev det sorgligt igen. Stackars pappa. Stackars din pappa...som inte fick uppleva sin Stigsdotter på riktigt. Han hade älskat det...tänkte på honom imorse (din far) när jag fick se min egen flicka...vad mkt han gick miste om. Hur har du det? Är semestern helt över nu? Har du tänkt ngt mer på mitt tjat om din egna lillsemester?

Kram och så på dig!

ja märkligt
där alkoholen går in
försvinner vettet ut
fullt kapabel till vad som helst
läskigt att man flyttar fram gränsen hela tiden
har ju blivit aspackad sååå många ggr
men i hemmets vrå
glömt alltför många ggr hur jag kom i säng
men att komma på tanken att supa i bilen
o sen köra
en riktig skräckkväll
bra att läggfa till konsekvenslistan

ingen dålig konsekvens
o det behövs
för det är nästan så
att när det känns som bäst
kan jag börja ana onda tankar
o mina konsekvense hjälper mycket

har ju dessutom vart otrogen för ett par år sen
minns inget där heller
är ute med jobbet
dricker way too much
kommer ifrån mina arbkamrater
vaknar upp i en främmande säng
denna ångest förnimmar jag än starkt idag
men nej,jag fortsatte ändå dricka
men nu är jag ju kriminell också
man ska ända ner på djupa botten
förödmjuka sig totalt
verkar det som
men jag släpper skuld o skam
o är öppen
det enda som hjälper
att vara ärlig
främst mot mig sjäv

Adde
häftigt,vi kanske satt brevid varann på nåt möte
alla i samma båt
mycket kärlek o gemenskap
en häftig erfarenhet
o jag hoppas att det blir många konvent framöver
har du varit på många?

jag älskar små värdefulla citat o dikter

"Hemligheten om hälsa
för både sinnet och kroppen,
är inte att sörja för det som hänt,
oroa sig för framtiden
eller attförvänta sig problem,
men att leva i nuet,
vis och ärlig.

Carpe diem
kramis Måne

tack för era svar kompisar

jadu stigsdotter
där alkoholen går in
går vettet ut
så sant
o i mitt fall är det så här det varit senaste åren
förut kunde jag liksom stanna innan alla minnesluckor
drack naturligtvis alltid för mycket
men med viss måtta
men inte
druckit mig totalt väck
alltför länge
hemma
men då har ju sängen vart nära
men nu
när man flyttar sina gränser
farlugt
kapabel till vad som helst
jag har ju inga minnen av hela denna skräckkväll
läskigt att hjärnan kan vara bortkopplad
men kroppen ändå agerar
försöker köra bil
jag kan bara berätta om kvällen
genom att anta hur det gick till

men ,åh ja,konsekvenserna,är det bästa att plocka fram
och det gör jag
när det är jobbigt
för det är det ibland
sjuka sidan av en börjar dividera med den friska
men jag börjar kunna hantera det
steg för steg
o varje gång är en vinst
som jag lägger till pluskontot

Härligt Adde,,konventet var en helg som jag med kärlek minns
o tänkeråtervända till.

Har dessutom tagit tjänstledigt från jobbet o ska plugga lite,behöver en
break,,göra något annat,ska läsa medicin,psykologi,bla.
Ser på framtiden med positiv blick
men är ödmjuk
inför just denna dag
nykter och lugn
carpe diem
Måne

tagit tag i ditt liv Dompa!
Lev väl min tidiga-morgon-vän! / mt

Igår ramlade vi handlöst ner i en grop igen - ganska exakt två veckor sen sist. Djupa tjälskott från den akoholistiska vinterepoken. Men vi tog oss upp tillsammans ganska snabbt och på ett bra sätt där vi bokstavligen tog varandras händer för att vi båda behövde hjälp. Ledord (för mitt minne) är (stress)spel (R) och ros+luktärt. På djupare-, eller metanivå: positiv förväntan som blir ett störande krav -> besvikelse och förargelse. Jag ser att de gropar vi passerar och tar oss upp ur för oss framåt - vi reder ut saker på relationens "rotnivå". Ja, det finns att reda ut också efter ett långt och mestadels gott liv.

Jag minns att förra sommaren var jag hänförd (ja) över att sånt som tidigare kunde bli/ofta blev katastrofalt liksom upplöstes i och med att vi båda var nyktra och "vid våra sinnens fulla bruk". Det är självklart idag. Nu finns dessutom viljan+modet att möta - utmana - de områden i vårt liv som varit svårast. Vi talade om ord och meningar som är besudlade av lögner och upplevt svek. Smärtsamt (hur många gånger har jag inte använt det ordet) men gott att lyfta fram i ljuset och tvätta bort sorgkanterna.

Imorgon börjar jag jobba, vi talade om risken när jag blir överhopad, mitt vidsträckta ansvar och hans känsla att bli åsidosatt. (Just nu i detta ögonblick ser jag parallellen till att överge.) Jag berättade att jag funderar mycket på hur jag ska klara av att förverkliga min avsikt att avgränsa mig och dra ner. Förvarningarna droppar in redan i form av mail och meddelanden på fb. Den här processen måste jag be om hjälp med jag vet bara inte riktigt var/av vem. Det är väl bara en gång i livet man närmar sig pensionen och ska avsluta på ett bra sätt:)

Idag blir det trädgård och trevligt besök. Det är mycket samvaro av olika slag nu när "alla" är lediga - trevligt men svårt att få ihop allt. Också därför vill jag ha mer eget-livs-utrymme fastän jobbet drar igång. / mt

Det är det viktigaste. Förstår att du kan uppleva det som ett hån...men så menar jag inte. Utan för oss andra; TP finns här med sin humor och sin kloka hjärna. Vi behöver ju inte din kropp...

Däremot greppar jag ju mycket väl hur viktig den är för dig. Tänker mig lite att det är som för vissa att bli gammal. Hjärnan är hundra men kroppen duger inget till. Jag brukar önska att mitt huvud går först. Nu är det ju mer din ork som spökar så det är ju inte slutet för din kropp eller dina dagar som kraftkarl. Se bara till att du får den hjälp du behöver. Även om du bara orkar med ett ynka samtal om dagen så se till att det är "rätt" samtal. Rätt instans. Något måste man väl kunna göra? Rätta mediciner, rätt kost.

Bra att du ligger i hängmattan. Den är bättre än sängen. I hängmattan kan du tanka sol...en vitamin i sig. Simma är ju toppen. Anar dessutom att vattentemperaturen börjar bli uthärdlig nu vid din insjö. Sponken då? Ja, den nämner du inte så jag anar att det går bra.

Kom ihåg; En bra sak för TP varje dag. Den kan vara skitliten men det ska vara ngt varje dag. Gör det för min skull, för din skull, för grabbarnas skull. Det är brorsans -inte den skarpaste knivens - råd! Kram gubben! /R

Sitter här i vid ån invirad i en filt med morgonkaffet. Filten skyddar lite mot myggen. Lite. Men det är vackert här...så ljust sedan en dryg timme. Ån gör vad åar gör...rinner på. Snart bor vi vid Arno, då kan jag sitta på balkongen och se den flyta förbi. Det slår mig att det är mitt öde...att aldrig få bo vid havet. Alltid det näst bästa; Å, flod, insjö. Mitt nya livsmål ska bli pension vid havet. Kanske inte helt omöjligt, farmor bor ju där. Så just nu får det lilla räcka.

När det gäller Strawberrys ensamtid Stigsdotter så föredrog hon att ta den med hästen. Hon har övernattat i spiltan. Inget jag gillar men man kan inte hindra allt. Fast tanken på min dotter under hästen får mig att rysa.

Jag märker att alkoholen gör sig mer påmind här. Inte så att jag vill dricka men jag "känner" den i luften. Den är så självklar här...som ett med naturen. Svensk sommar = alkohol. Eller kanske gäller det bara mig. Eller inte...igår kväll satt granngubben som vanligt med sin ölburk nere vid ån. Inte ens en flaska. Visst kan det vara livet om man kan hantera det. Jag fixar det ju inte och alltså neggar jag.

Var på middag hos svågern igår kväll. J var med...nykter. Jag kunde se hur mycket det kostade på henne att vara nykter för Strawberrys skull och den yngre Dompas hjärta - han som älskade henne till vanvett - grät. Vi andra hade det bra...men jag tror inte hon trivdes. Känner henne så pass bra att jag kunde se lättnaden i hennes ögon när det var dags att gå. Antagligen hade byfyllot en återställare åt henne redan i bilen. Jag är faktiskt glad över att hon har honom. Visst de kommer kanske att supa ihjäl sig, men hon är inte ensam längre. Vilket hon var de sista åren med mig. Ensam i köket med sin Bib. Jag såg henne inte.

Sorgsna tankar så här på morgonkvisten, men det får jag unna mig. För snart är det full fart. Veterinärbesök med hunden och sedan rensa, sortera, packa, packa, tänka, fixa en miljon papper, ställa av el, tv, etc. Ingenting får glömmas. Stress? Absolut! Men positiv stress, nu stressar jag för ngt jag brinner för. Och jag kan alltid sätta mig nere vid ån och se den strila förbi.
/R

Nej, du är inget slemäckel och som fru lessen skriver; Inget självhat för det är inte en känsla som bygger upp. Så djävla hemsk är du inte. Visst du trillar, snubblar och super till. Men att det skulle betyda att du inte kan få ett nyktert liv är bulls... Eller få var väl fel uttryck. Tyvärr FÅR vi ingenting. Vi får slåss för det vi vill ha. Så gör det...slåss! Straffa inte dig själv nu utan kämpa. När det gäller dina tankar i filosofiska rummet så kan jag bara säga att du har fel; Du har massor med vänner. Vet inte hur det är IRL, men här har du oss. Vi gillar dig och vill dig väl. Utnyttja det! Skriv här och låt oss hjälpa till...även om det bara blir råd och stöttning. Den tunga biten måste du dessvärre dra själv. Kram/R

Hallå broder.
Ska ge mig på att börja simma som träning. Felet med mig
är inte viljan...vill alldeles för mycket vad det än gäller...utan
denna förbannade sjukdom ger en initivlöshet som heter duga.
Svårt att beskriva men....tänk dig att du har tusen tankar och ideèr som du vill göra...huvudet säger JAAAA kör på
tusan....kroppen säger inte ett skit...(det brukar ju iofs inte kroppar göra) Åh min kropp vill knappt gå ur sängen
även all denna vilja finns. Är som att vara fast med huvudet i en
hängmatte-slöfocks ;-).

Hur går det för er alla mina vänner?
Ni finns i mina tankar trots att jag nu lagt fokus ett tag på att reda ut min sjukdom. Vill börja leva igen och komma på
Fötter mentalt,fysiskt och ekonomiskt.

Kram er TP

Varningen är inget att bry sej om.

Du är inte patetisk, inget slemäckel, men troligtvis ångerfull när du läser/ loggar in igen.

Så då samlar du ihop dej, försöker igen.
Ok, inget självhat. Bara tänka om.

Du fixar det.
Kram

kanske kan jag återuppstå som den person jag önskade att jag var. En persom med självförtoende, med många vänner, som trivs med livet. Annars vill jag bara ligga här och dö i fred.

x

Nu är det lugnt igen, konstigt att spöket kan klockan men spöken kanske måste gå och lägga sig kl 1800 :-)
Men nästa gång skall jag skriva ner det här, så kanske det försvinner för gott. Nu måste jag hitta ett sätt att hantera stress och trötthet. Har så länge flytt in i dimman för att ta en timeout, att jag måste lära om och hitta nya sätt vilket inte är så lätt.

Nu blir det soffan och godispåsen, funkar ju det med//Kalla

men faktum är att jag tog fel bro och yrslade omkring på Reimersholme. Det var därför jag inte förstod varför där var så många bostadshus och skorstenar, och dessutom inte hittade stranden (Långsholmsstranden ligger ju inte på Reimersholme....).

Skrattar förresten lite nu när jag tänker tillbaka, kanske letade jag efter dig för de enda jag pratade med (förutom en gammal skolkamrat som jag upptäckte att jag hade telefonnumret till i mobilen) var ett gäng italienska turister som jag hittade när de stod utanför sitt hotell och rökte.

Har alltid känt mig säker i Stockholm oavsett tid på dygnet eller eget tillstånd men jag inser ju att tiderna faktiskt har förändrats till det sämre, det är mer våld nu. Buskrunkaren kan jag skrämma iväg men det där ensamme psykfallet som inte fått den vård han behöver kan vara lite svårare...Nej, jag lovar, ska aldrig göra om det mer :-)

att en del av ditt "tjat" har fastnat. Ofta är det nog så att det som sägs måste "mogna fast" i det egna huvudet innan det kan accepteras. Gratulerar er båda till insikten att allt är kvar. För så är det ju faktiskt, det enda som tas bort är en massa elände - allt som var bra och som man saknar fanns ju inte på riktigt, det var bara en massa illusioner och hjärnspöken. Det enda man förlorar är alkoholen och den är faktsikt inget att ha. Allt annat och mycket till finns där för oss!

Kram syster!

Yrsla omkring på Långholmen och dessa mindreåriga fyllon och överåriga hashpuckon...men sen tänkte jag om. Dessa människor har inget intresse av att skada dig. Knivsöder då? Min andra reaktion...farligt, farligt...men det är ju bara råalkisar och nya bostadsrätter upblandat med lite fd kulturarbetare. Känns inte farligt. Sen tänkte jag om igen; Det finns tokar i all dessa till synes oskyldiga grupper. Många ensamma killar som förlorat både familj,.hem och alla spärrar. Vandra omkring på Långholmen i fyllan och villan själv är INTE bra! Där finns även buskrunkare, våldtäktsmän och en och annan ensam mördare...

Men ville inte nämna det. Du mådde ju uppenbart så dåligt redan, så varför spä på det? Men jag vill aldrig mer att du gör om det!!! Skönt att du fixade
det hem. Yep, det var väl det närmsta utskällning jag kommer. Aldrig mer Långholmen mitt i natten ensam!

Hoppas du är ok igen, flickan m... /R

Hade exakt samma behov. Ville känna lite lugn här på "hemmaplan", men jag tassar ut igen. Andra behöver det bättre. Vila dig ifred sessan...

ner i detalj vad spöket tjatar om här på forumet så försvinner det :-)) Liiiite synd att skrämma de små djuren med alkospöke :-)

har jag känt mig större delen av livet faktiskt. Även om jag haft vänner och familj runt omkring mig så har jag känt att de inte riktigt tycker om mig som den jag är (för vem fasen är jag?). jaghar alltid känt mig stå lite vid sidan av. Kanske att detta är en del i alkoholproblematiken, det handlar nog också mycket om självkänsla.

var där fredag till söndag. Absolut att vi måste ha sprungit på varandra !! Kul !! Jag åker ner till Gullbranna också, kanske vi ses där :-)) Välkommen tillbaka förresten :-)

Blir så jäkla trött på att slåss mot spöket och drakar, har inte hittat något bra sätt att hantera stress och trötthet ännu.

Idag har spöket varit som tjattrande papegoja, klart du skall ta dig ett glas och koppla av mal den på i huvudet. Jag svarar HALT men inte sjutton lyssnar den på mig utan mal på.

Skall dra på mig skorna och ta en långtur i skogen, för kl 1800 somnar skrället och jag får lite lugn och ro.

Lite gnäll men nykter är jag och det måste väl vända denna gången med, så nu går jag till skogen och skrämmer djuren//Kram Kalla