Senaste kommentarerna i forumet

härlig "latochlyxig" weekend, det är du värd !!

tack Vana för gratulationen. En dag i taget, såklart är det så. Ändå så skrämmande med det tex du vittnat om. Efter 12 års nykterhet.
Nu stundar en liten weekendtripp för mig och mannen. Till Luleå bär det av för att se föreställningen "Ljust och fräscht" i kväll. Hotell och middag med goda vänner väntar också, och jag är tacksam över att det inte är vinet redan till lunch som lockar vid sådana här tillfällen, som tidigare.
Önskar er en fin helg!

....som går över av kreativitet och motion.
TACK!!!! för de orden
Precis vad jag behöver just nu.
1000 meter i bassängen ger mej styrkan åter o jag känner mej vital.
En ohämmad vild fotosession i naturen ger mej glädjen o fyller min själ!!!!
DÄR ska jag fokusera när problem börjar ältas i huvet på mej.

till din graviditet Victoria.
Det är skönt med självklar nykterhet.
Jag känner min nykterhet så,just självklar.
Men inte vara på min vakt alltid.
kanske veta att jag inte ska "tappa bort mej",
Ha det som en instinkt.
Veta mina egna fallgropar.
Jag har fallgropar jag ännu inte kommit fram till,
o hoppas jag ska klara dem när de kommer.
Sedan lärde Adde mej en sak.
Ta en dag i taget.
Det kanske är det som gäller
Vad som än händer,ta det beslutet varje morgon:Idag.
Jag föll ju.
Efter 12 års nykterhet.
O det tog 4 år innan jag kom tillbaka på min egen väg igen.

Kram kram kram kram till dig! Vissa dagar bara är så här. Glöm inte att det kommer andra dagar även om det inte känns så när man har en dålig. Hoppas du kom ut och fick frisk luft. Var rädd om dig! Det mesta löser sig. Oftast när man minst anar det. /A

Jo...
Jag mår skit...
Jag skrev för ett tag sen om mina misslyckade internetdejter, och det verkar som om även den lovande senaste mannen var för bra för att vara sann... Han åkte hem från Mexico i måndags, och han har varit tyst, inte hört av sig, inte ett pip...
Det kan finnas massor av helt naturliga orsaker, jet lag, förseningar, jobb etc.. Men naturligtvis så tänker jag nattsvarta tankar... Helt övertygad om att hans reslusta har väckts igen, och att det sista han vill ha en relation som håller honom hemma i Sverige... Eller att han passade på att träffas rätt mycket innan resan, för att sen låta det rinna ut i sanden...
Det där med relationer är nog inte för mig!!! Vi har nog en dysfunktionell familj, varken min bror eller jag lyckas att skapa varaktiga och sunda relationer, nåt måste vara lite skevt eller fel.. Jag borde inse det och ge upp, och försöka göra det bästa av situationen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
En man som byggt om på jobbet för nåt år sen, tittade förbi på en kaffe idag, och jag och de andra fick var sin kram av denne fantastiske och lyckligt gifte man, och jag höll på att börja storlipa... Tårarna rinner stilla nu... Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte må så här heller...

Slet på jobbet idag, för att få ur mig lite frustration, men det fick motsatt effekt, chefen skickade hem mig, för att de andra inte skulle stå utan jobb i eftermiddag.... Panik! Vill inte hem, var min första tanke! Vill inte! Fördrev tiden med att köpa nya jeans och ett par skor, och jag avskyr att handla kläder, och dessutom en present till tvååringen i min närhet som fyller år i morgon... Väl hemma satte jag igång me att rensa balkongen, nåt jag skjutit på rätt länge... Men nu då? Vad ska jag göra?

Jag inser mycket väl att det inte är HONOM jag sörjer, jag känner honom inte... Sörjer jag det som inte blev? Är jag ledsen över att inte duga? Att inte vara bra och fin nog? Eller är det ångest över att ha satsat emotionellt på någon som visat sig vara falsk, eller åtminstone inte lika seriös...

Jag vet inte.
Är det ett medberoendebeteende jag uppvisar?
Eller är det nåt som även friska själar kan känna, gå igenom eller fundera över?
Min allra största rädsla är nog att bli nattsvart deprimerad igen...
Men jag vill inte vara ensam!!!
Skulle nog behöva ett par kramar nu...
Fast jag går ut och går istället...
/k

och glad i hjärtat blir jag ♥ / mt

Viktoria !!

Ja, att förändring kan göra ont det upplevde jag när jag gick ut i nykterheten. Skillnaden då mot nu är att då såg jag ett nytt spännande liv hägra framför mig om jag gjorde det jag skulle. Jag hade allt att vinna på att sluta dricka och se framåt.

Denna gången blev allt precis tvärtom, framtiden sparkades undan helt för mig och jag såg bara mörker. Jag kunde inte orientera mig i detta mörker så därför blev jag sittandes i en svart bubbla oförmögen att bryta mina mörka tankar. Min lilla psykologtjej gjorde ett fantastiskt jobb med mig och utan henne hade nog detta tagit en ända med förskräckelse. Men hon mäktade inte riktigt med att lyfta mig helt från det svarta trots ihärdiga försök.

Precis som med alkoholen behövde jag slå i min personliga botten innan jag fattade vad jag höll på med.

För två veckor sedan skrev jag avskedsbrev till mina barn och hustru och planerade precis hur jag skulle göra de följande dagarna. På fredagen för 2 veckor sedan träffade jag en läkare som hotade med LPT om jag själv inte insåg vad jag gjorde. Och då händer nåt i skallen : Mitt gamla alkholistbeteende kom fram med dunder och brak och jag förhandlade fram en överenskommelse om att få helgen på mig innan jag skulle in på avdelningen.Precis så som när jag skulle in på behandling och som så många alkisar känner igen. Han var misstänksam men som en mästare i manipulation så övertygade jag honom att det skulle gå bra. Han gick med på mitt förslag.

Med den "segern" i bagaget kändes det som jag helt plötsligt hade situationen under kontroll igen och att jag på något sätt hade en färdplan igen. En ljus sådan.

Hustrun är fortfarande ovetande om detta skede vilket gjorde att vi var på en mycket bra tillställning på lördagskvällen och jag fick bekräftat på söndagen att vårt kära vårmöte ska äga rum i början av maj. Se där ! 2 positiva saker i följd ! På rent djävelskap mot den där mörke fan som höll på att få omkull mig så bokade jag rum till Gullbranna i höst :-))

Helt plötsligt känner jag att allt jag lärt mig inom AA och andra forum om att hantera mitt liv på ett för mig bra sätt återigen börjar göra sig påmint och jag kan använda det i "alla mina angelägenheter". Jag har ju fått redskap och verktyg att använda i mitt liv men när det var som mörkast så klarade jag inte att se det, det krävdes att jag gick tillbaka till mitt gamla jag ett tag för att inse det.

Nu måste jag börja bygga upp min självkänsla igen och det tar sin lilla tid, jag vet, jag har ju gjort det en gång tidigare. Jag gör det enkelt och gör på samma sätt som förra gången och använder gemenskapens trygga värld för det. Jag försöker nu göra en liten budget så jag ser att jag utan problem kan åka till Visby-konventet i maj, de gånger vi varit där har lyft oss/mig så oerhört mycket.Vårt relationsproblem har fått en liten, liten öppning och jag börjar hysa en förhoppning att det ska lösa sig utan att jag tar ut något i förskott. Jag måste också säga att jag fått fantastiskt fin hjälp av min kontaktkvinna på försäkringskassan. Hon har på sitt sätt fått mig att se att det finns hjälp att få om jag bara ber om det.

Jag är oändligt glad över att jag inte en enda gång tänkt på att fly med hjälp av alkohol under den här processen. Jag vet inte varför men jag kan se att alla de vänner som jag haft som har valt den andra vägen ut så har ingen av dem använt alkohol för att dö.De har oftast tagit återfall innan som sänkt dem i mörker men ingen har valt att använda alkohol som sista utväg, inte ens som bedövning.

Och ja, Viktoria, jag kan känna skillnaden nu ! En lång historia fick du som svar på din vänliga tanke :-) Jag är väldigt tacksam för att du tänker ibland på mig ♥ När jag såg de första nyheterna idag om princess-födelsen så funderade jag över hur långt du har kvar till din lilla kunglighets ankomst ?

Även här är soligt och en viss vårlukt finns i luften, den lukten som förebådar nåt nytt och vackert som är på väg. Ta hand om dig vännen...........KRAM ♥

Bara så du vet att jag tänker på dig skriver jag en rad. Om dagarna är svåra ibland så minns att all förändring av vikt är smärtsam. Det är nog ordnat så ser du, så att vi ska känna skillnaden sen, då det vänder. För vänder gör det nästan alltid om man bara får ha livet i behåll. Inom taoismen och den kinesiska filosofin beskriver man att varje människa är given fem tursamma och fem otursamma perioder i sitt liv, fördelaktiga/ofördelaktiga om man hellre vill så. Därav inte sagt att de av nöden måste vara jämnt fördelade. Oftast inte är min tro. Dock ger det mig tröst ibland.
Kram från ett soligt Norr♥

När den ena parten förändrar eller försöker förändra livsföring, så reagerar den andra. Även om den första försöker att göra det bättre. Men jag tror att mycket kommer upp till ytan när vardagen inte längre är "normal". Men i så fall får det väl bli så? Våra första prion bör vara barnen, och med den första prion går den andra hand i hand; Nykterheten. Resten kan man alltid försöka fixa efteråt. Visst tror jag mycket sådana känslor har bedövats förut med alkohol. Vi fyllon har inte sett vad som pågått. /R

Saknar dig på forumet!! Du behövs här. Styrkekram!

Nykterheten har gett livet en ny riktning. Upptäcker mer och mer att i fullt dagsljus så har frun och jag glidit längre ifrån varandra än jag tidigare insett. Vi har fram till idag kompromissat oss fram till en lösning där båda varit ganska nöjda med hur och var vi bor, hur vårt liv ser ut. Nu verkar hon vilja dra tillbaka, längre ifrån det som är vår kompromiss, medan jag egentligen bara kan tänka mig att gå i den andra riktningen om något ska ändras på. Vi bor idag i ett ganska enkelt hus i utkanten av en mindre tätort. Jag vill egentligen bo riktigt på landet, på en mindre gård i skogen. Frun vill nog egentligen bo i lägenhet eller ny villa i staden. För mig är det never, ever. Tidigare har båda varit nöjda med kompromissen. Men då hon är missnöjd så blir jag också missnöjd, fast av andra skäl. En kompromiss funkar ju bara så länge båda tycker att den medför någon fördel för sin del.

Bedövade man sådana här saker med alkohol förut, så att de aldrig nådde ytan? Jag upplever det inte som en stor kris idag. Det är inget vi bråkar om. Men vi har båda börjat positionera oss på varsin kant märker jag. Drömmer om väldigt olika saker. Suck.

Hej vänner!

Jag har varit dålig på att skriva här i min tråd det senaste... Det känns lite som att jag har sagt det jag vill säga här, för precis som många andra så bara jag upprepar hela tiden att jag mår bra och att livet är fint. Det är ju i och för sig värt att upprepas (verkligen!) - men det blir liksom lite tjatigt att skriva nya inlägg om det...

Men jag läser allt som skrivs i forumets delar "Hjälpa någon som står nära" och "Det vidare livet". Och stickprovsartat i de andra delarna. Det ger mig mycket att läsa era berättelser, de är ett sätt för mig att inte glömma vad vi har gått igenom, maken och jag. Inte för att jag ältar, för det gör jag verkligen inte, utan för att kunna se hur värdefullt vårt liv tillsammans är just nu.

Tänk... vi gjorde det! Vi tog oss upp och igenom eländet, tillsammans. Det har sannerligen inte varit enkelt, men vi klarade det!

Hur som helst - jag tänker mycket på er som kämpar. Kram, alla!
/H.

Enbart lite fragmentala synpunkter från min sida; att man måste nå någon slags botten innan man kan ta tag i problemet är en av dom sämsta klyschor som existerar enligt min syn på saken. Naturligtvis blir det enklare att bryta ett destruktivt mönster om man får ultimatumet ställt, antingen väljer du mig eller alkoholen, eller andra krav i någon form.

I övrigt tycker jag det finns mängder av mer eller mindre allmänt vedertagna "sanningar" kring fenomenet missbruk, den ena dummare än den andra; "det är alltid missbrukaren själv som är den siste att uppfatta att han har problem" eller ännu sämre, "en missbrukare KAN aldrig själv inse att han har problem", kort sagt generaliseringar där man slår samman missbrukare till en genuin grå massa, stöpta i samma form och där inga eller enbart smärre avvikelser förekommer. Idioti på hög nivå enligt min uppfattning. Vad som formar en människa är i mina ögon resultatet av dess genetiska förutsättningar i kombination med övriga uppväxtvillkor, detta oavsett om man är alkoholist eller inte. Varje individ är unik.

Sen är jag lite ifrågasättande till Pianomannens och Addes resonemang att man inte kan klara av att bryta ett missbruk på egen hand, här måste det väl handla om hur långt gången man är i sitt missbruk resonerar jag? Gradskillnad i helvetet så att säga.

Jag håller med dig till 100% i det du ifrågasätter i övrigt TS, du är på rätt väg.

Tack, ja vi får hoppas bå snar bättring. Men det är som dom säger, ingenting blir bättre av att man häller sprit på

om hur barn fungerar i en dysfunktionell familj, min dotter var en Tapetblomma och grabben närmast en Clown.

http://www.accentmagasin.se/2010/12/gomda-bakom-rollerna/

Min dotter har gjort en Ungdomsvecka medan grabben tvärvägrar all hjälp och han har fortsatt in i vuxenvärlden som ett Vuxet Barn med alla de problem det medför.

Visst är det konstigt, att supa bort det finaste man har. Jag känner i mitt fall, att jag led av hybris. Hur fan kunde jag inbilla mig att jag vara kapabel till att skaffa barn. Så många ungar som föds in i misär. Nu säger jag inte att dina eller mina lever i misär. Men det är ju bara en gradskala, som du skrev. Vi super bort dem i olika utsträckning. Vi skapar nya trasiga människor, som i sin tur kan skada ännu en generation. Men nu räcker det, tror jag. För ska sanningen fram börjar lockropen från alkoholdjävulen bli väldigt högljudda här. Men inte idag. /R

Jag tror mig tala för många, när jag skriver att vi saknar din röst här på forumet. Ditt förstånd. Var inte för hård mot dig själv, du har en sjukdom. Du är INTE en misslyckad skit. Skickar dig flera nya mentala styrekramar. /R

att du känt dig hängig. Detta svek av kroppen samtidigt som du ska leva i din relativt nya nykterhet. Mycket för både psyke och fysik. Hoppas verkligen kuren "tar" denna gång. Jag tycker att både du och Pianomam är fantastiska. Detta att ni orkar stötta var-och varannan trasig själ här på forumet. Nu ska ni tand hand om dig. /R

Jag blir väldigt berörd av din berättelse. Längtar plötsligt enormt efter mina egna telningar där hemma. Vilken gåva vi fått i våra barn alltså, och så super man bort det i olika utsträckning. Galet!

Kom hem efter jobbet igår och kände mig så himla irriterad på honom, han hade inte gjort något speciellt bara det att jag under hela dagen läst och funderat kring min situation. Detta gjorde att jag kände mig allmänt irriterad och förbannad. Är så trött på att jag ska se till att han gör något med sina barn. Har sagt många gånger att: "det är bara DU som bestämmer hur mycket tid du vill tillbringa med barnen och hur den tiden ska se ut". Jag förstår inte att man inte vill prioritera sin tid med barnen på bästa sätt. Det är nu han som ska följa vår dotter på nästa aktivitetshelg eftersom jag måste vara hemma och jobba och vara funktionär på en tävling. Detta har gjort att min dotter inte vill åka pga att hon inte får bo tillsammans med sina vänner eftersom de ska bo på ett annat ställe.... Jag tror inte att det handlar om det utan om att hon inte känner sig trygg i situationen med pappa eftersom han aldrig varit med henne på tävlingshelg. Det låter ju inte klokt...han har ALDRIG följt henne på tävling själv. Skandal!!! Det är väl inte så konstigt att hon sparkar bakut. "Hon kan väl stanna hemma då om det inte passar", är det enda min sambo säger. Tror även att han hellre stannat hemma då han inte känner sig bekväm i denna situation. Det är jag som lärt mina barn åka skridskor, skidor och varit den som alltid sett till att allt fungerat kring de med dagis, fritids, skola, barnvakter. Det är jag som följt de på aktiviteter, det är jag som ALLTID funnits där. Min sambo har jobbat, jobbat och jobbat. Flytt hemifrån en "elak kärring", har man väl fått hört många gånger. Jag vet att jag är bra och att jag inte är elak (kanske jag är det mot honom i ren desperation). Jag är i grund och botten en glad, söt och trevlig tjej som är väldigt utåtriktad och social. Men nu vet jag inte sist jag skrattade så att jag fick ont i magen- det är nog flera år sedan. Minns inte sist jag kände en stark längtan efter något.
Får dåligt samvete när jag ser på min nyktra sambo som kommer upp i sina kalsonger efter en natts sömn och är sådär morgon-trötts-fin. Den människa som jag blev kär i. Han åker till jobbet och jag till mitt jobb och jag bara tänker på hur jag ska göra för att jag ska mår bra!!!!
Är det någon där ute som har erfarenheter av hur barnen har mått vid separation? Hur har det blivit för dem om deras pappa dragits ännu djupare ner i sitt beroende? Hur mår barnen? Min dotter som är 12 vill inte prata om det och är väldigt social och är nog den av de som litegann flyr hemifrån. Min son har varit mera ensam med pappa och säkert sett mycket mera än jag hitills trott. När jag flyttade i mellandagarna så var det han som ville vara hos pappa för han "ska inte känna sig utanför och ensam" (min sons ord). Hur ska jag göra??

Kan lova att inte heller jag hade varit särskilt tuff om man gått runt med lunginflammation en längre tid! Rimligtvis borde detta göra avstamp även i det psykiska måendet? Oavsett vilket, hoppas medicinen biter och det omedelbart.

Ha det bäst.

Jag har ju varit hängig sista tiden. Egentligen hela hösten. Och i november tog jag mig i kragen och gick till doktorn som hittade bakterier i lungorna. Nog så. Klart att jag inte mådde bra då. Fick penicillin. Blev måttligt bättre. Sjukskriven halvtid. Gjorde massor av tester. Mer mediciner av olika slag.
Fortfarande bara hjälpligt bättre.
Idag fick jag veta att jag fortfarande, eller igen har bakterier i lungorna. Vilket innebär att jag i princip har haft lunginflammation sen i november. Förmodligen ännu längre.
Nu får jag mera penicillin och jag hoppas att jag ska känna mig bättre snart.
Det är en väldig påfrestning men jag klarar av att leva nykter vilket jag är väldigt glad och tacksam för. Och det är på något sätt ändå det viktigaste just nu.

Du förstår nog inte själv än vilka framsteg du gör vad gäller att ta avstånd från alkoholens värld. Du har ett tydligt mål, siktet inställt och ev. bakslag hör till. Dessutom vågar du ta hjälp. Tänk om min ex-make insett hälften av vad du gör. Han väljer att förneka. Du har mycket av resan kvar men jag känner att du definitivt är på rätt väg. Det gör mig glad mitt i min egen sorg över att jag inte kunde nå den jag älskade mest. Så starkt jobbat. Jag är klart imponerad av din inställning. En dag i taget och du kommer allt närmre ditt mål även om jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt också, inte minst med all insikt som kommer ikapp. I längden kommer nog detta att göra dig stark. Håll ut! /A

Både du och jag Stigsdotter. Och visst ska vi ge varandra utrymme till även de mindre smarta besluten. Tack Anonymt för att du tror på mig. Den enda insikt jag har fått är att; Barnen behöver åtminstone en nykter föräldrer. Hellst två. Men det är en kamp min fru måste påbörja själv. Sen lanske vi rent av kan hjälpas åt. /R