Senaste kommentarerna i forumet

blir så glad och varm av att läsa ditt inlägg...
drack morgonkaffe i min finmugg, med grapfrukten på mitt finfat...
och hittade igen en kastanj i min ficka...
du och din fina fru har varit med mig idag! =)

och skickar också kramar, till er båda och julhälsning till katten S! / mt

i mängd !!

Dessutom är det idag ett år sedan jag kom hem från hemmet och skulle göra ett försök att leva nykter på egen hand. Mycket märklig känsla att komma hem till ett julpyntat hus som jag inte varit med och ordnat med. Hela julhelgen är som i en dimma. Jag minns inte vad jag gjorde eller vad som hände. Men det spelar ingen roll.

I år är jag med och fixar, och jag njuter av både det ena och det andra. Småsaker, men ack så viktiga för mig. Att veta att jag får vara hemma med min fru och min katt är härligt! Sinnesro på hög nivå.
Vi har själva valt att vara bara vi under juldagarna. Förra julen var som sagt väldigt märklig. I år ska vi bara rå om varandra.

Jag gick förbi bolaget i vår lilla stad igår. Folk strömmade ut bärandes på tunga kassar och lådor. Två saker slog mig:
1: Vad skönt att slippa tänka på det där, och trängas bland alla andra som ska ha rusdrycker.
2: Om jag hade handlat två dagar innan jul hade det ändå varit slut innan jul.

Vad skönt det är att slippa slava under droger!

från Aleforsstiftelsens nyhetsbrev :

Julefrid eller förtvivlan

Julen är en högtid som kan se väldigt olika ut i olika i familjer. Omkring vart fjärde barn har upplevt obehag under julen av att de vuxna druckit alkohol och vart tionde barn känner obehag av samma anledning varje jul enligt SVT:s Lilla Aktuellt (källa: Systembolaget ). Arbetsgivare har därför all anledning att ge akt på sin personal så att inte julens alkoholkonsumtion påverkar arbetet och arbetsmiljön samt att medarbetare som har alkoholproblem erbjuds adekvat behandling. Även fackliga skyddsombud bör uppmärksamma den psykosociala arbetsmiljön lite extra. Ett gott stöd har man i en väl formulerad alkohol- och drogpolicy med tillhörande handlingsplan. Tag gärna kontakt med oss om ni önskar hjälp med att se över denna. Tips på vad policyn bör innehålla och andra förebyggande insatser finner ni på vår hemsida. Policy och rehabiliteringsrutiner kommer också att behandlas vid vårens kostnadsfria konferenser på temat ”Från frånvaro till tillfrisknande”. Den som vill försäkra sig om en plats kan anmäla sig redan nu! Till anmälan...

en djävla högtid.

En helg där överpresterande kvinnor ska uppfylla "allas" önskningar, fixa alla gamla mossiga traditioner, och trycka på folk en må-bra-känsla som inte finns i denna hysteri."Tindra med ögonen ungdjävel!!" Ju äldre jag blir desto mer mår jag illa över frosseriet och köpvansinnet, att för dyra pengar frossa i julmat så man mår illa när en stor del av jordens befolkning inte har maten för dagen är inte friskt.

Den är också de ensammas helg. Alla de som inte har familj, eller är utstängda från den, eller inte har ett hem att vara i eller självvalt för att den innebär så mycket ångest från tidigare liv.Jag har sedan jag blev nykter försökt vara med på så många AA-möten jag kan under helgerna, dels för min egen skull och dels för den underbara stillhet och sinnesro som finns i lokalen under dessa dagar. En oas av stillhet, närhet och kärlek som är tillgänglig för alla utan att man behöver betala dyra pengar för den. Under dessa stressade dagar är i regel lokalen välfylld av folk som bara vill vara och umgås på ett avkopplande sätt utan annat krav än att ha en önskan om nykterhet. Var försiktig med att slänga omkring uttrycket "God Jul" till alla ni möter, det kan uppfattas som att ni vrider omkring kniven i såret.

Och det som är mest vanligt : Barn som tvingas vara i en familj som super bort allt. Det finns inget så ensamt som ett barn i en aktiv alkisfamilj. Ett helt skollov borta från det andningshål som skolan utgör skapar ett utanförskap och en ensamhet som är förödande. Att vara närvarande utan större åthävor eller stora ord för ett barn betyder så mycket, jag behöver inte bevisa något eller göra något, det räcker med att bara finnas till hands.

Tipsa gärna om : http://www.drugsmart.com/blog/drugsmart/artikel/ensamt-under-julen--har…

Och snälla ni : Ta inte första glaset ! Låt julen bli en Vit Jul !!

Kramar till er alla !

också på anhörigsidan. Jag har också funderat över vad det är som händer. På den här "beroende"sidan tror jag att ditt antagande är rätt, man tar ett återfall och skäms. Men det finns de som kommer tillbaka - på båda sidor. Jag har också lärt mig här... eller håller på att lära mig att den enda man kan ta ansvar för är sig själv. Men det är mycket nog! Det verkar också vara så att många "bara" läser. Hoppas du stannar och fortsätter skriva! God Jul! / mt

Jag har ofta under dessa åren läst dina inlägg och tyckt att det fattas något lite extra i dina rader,
En självanalytisk del och en "åtgärdsplan" i många av dina tagna återfall...

Men det här var tamesjutton det bästa inlägget jag har läst från dig, det visar på stora framsteg...

Hoppas verkligen att du får bra hjälp och en lyckospark där bak från mig...

Lycka till!

/Berra

dricker inte min man heller och det känns rätt skönt. Han missbrukar inte, dricker aldrig mycket, men ofta. Vi är båda piggare. MEN... igår och idag har jag varit väldigt sugen på att köpa en flaska vin, känna drycken rinna ner i halsen på mig, värma magen och få kroppen att slappna av. Efter många dagar av avhållsamhet är man ju frisk och som alla andra eller hur?! Måste komma ihåg hur det är sen nästa dag: sovit dåligt, röd i ögonen, lätt huvudvärk, trööött, eventuellt en förfärlig andedräkt! Märker att nykterheten gör mig mer sugen att vårda mig själv och se bra ut. Funderat på varför det är så himla otroligt pinsamt med människor som jag, som är hur duktiga som helst till vardags men så gör vi bort oss genom att dricka för mycket, stjäla en minispritflaska som jag gjorde på en julfest sist, börja svamla och få glansig blick. Så pinsam tycker jag aldrig att riktiga A-lagare är! Men skillnaden är väl att de gör inte anspråk på något, ljuger följaktligen inte om sitt missbruk. Många trådar avstannar här, är det för att man får ett återfall och så skäms man för det?

1 jag dricker inte för att det är gott utan dricker för berusningen.
2 jag får nästan alltid minnesluckor.
3 jag mår alltid dåligt dagen efter.
4 jag sover dåligt.
5 jag vaknar ofta med ångest och hjärtklappning.
6 jag dricker mer och mer.
7 jag dricker allt oftare även på vardagarna.
8 jag står i förrådet och dricker direkt ur spritflaskorna.
9 jag fyller på i flaskorna för att det inte ska synas.
10 jag gör saker som jag inte bör göra när jag har druckit.

Har ringt och bokat en tid hos öppenvården.

styrkekram till dig! / mt

söka hjälp via din vårdcentral? Det finns mycket hjälp man kan få via "samhället". Att prata med någon och lära sig verktyg som man kan ta till. Det är en lång process, det tar tid!

Se dig själv inte som svag utan det måste få ta tid. Under denna tid funderar du mycket, som sagt tidigare, försök hitta dina svaga stunder VAD var det som gjorde att jag tog första glaset nu? För att kunna stå emot måste man vara rustad när suget kommer, veta vad man skall göra istället.

Det finns mediciner som skall hjälpa till att ta bort suget, dessa hjälper på en del, inte alla. Vårdcentralerna brukar ha s.k. beroendesköterskor som man kan få tala med - det hjälper!

Jag hoppas du kilar runt mellan trådarna här och läser, det finns mycket klokskap att hämta här och det kan också var till hjälp.

Sköt om dig!

julfest på jobbet
öl å snaps tills jag e spyfärdig.
jag kan inte sluta dricka.
flera dagar har jag varit uppe i föörrådet å druckit snaps direkt u r flaskan.
varte e jag på väg.
jag e så svag.

Det är skönt att inte dricka! Fast, nej, riktigt fri känner jag mig nog inte - där är fortfarande alldeles för mycket tankar och tid som går åt till alkoholfunderingar.

Har bestämt att inte dricka alls i jul och skrev under här:

http://vitjul.se/

Barnen skall slippa min alkoholstinkande andedräkt i år. Man får ju ändå inte dricka så mycket som man vill så visst är det ingen idé att dricka alls på julen ihop med familjen? Självklart har det hänt att jag druckit så mycket jag vill på julafton men då jag hade visst sagt "konstiga saker" till svärmor och hur kul är det att höra efteråt? Vi som är som vi är klarar inte av det där med att snapsa till lunchen, glögga på eftermiddagen och sedan dricka lite vin mot kvällen. Allt eller inget! Ge hit hela flaskan till mig!

Det är också jobbigt att se till att man får i sig så mycket som man vill utan att någon märker. "titta där kommer tomten" och så huttar man ner lite extra i glaset - funkar ju inte hur många gånger som helst ;-)

Nej, bara det faktum att så mycket tankar och energi går åt skall för mig vara en varningssignal: jag ska inte dricka, så är det bara!

Hoppas ni alla får långa sköna helger där ni tar hand om er riktigt mycket. Ät honung (läste i någon annan tråd att det är nyttigt för oss) och en massa andra godsaker.

Jag lämnade min man i oktober och jag känner likadant som du. Vet att jag gör rätt, men ändå känns det som man har övergivit honom. Hans familj och de flesta av hans vänner vet om hans stora problem.
De gör så gott de kan men de börjar oxå att tröttna. Som tur är så var jag inte kvar så länge, eller hur man ska säga....splittrat...Jag är värd bättre och kan nog inte hjälpa honom om han själv inte vill.

Så ena dan känns som man är fri, sen kommer det dar som man vill gråta...sorg, svek och massor av lögner.
Känner som dej!!!!

Kram

Jag repar mig sakta även om jag inte direkt fått något konkret svar på vad som är fel i min kropp. Med mycket mediciner så funkar jag ändå hyffsat. Det bästa vore såklart om jag funkade även utan mediciner, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget.
Men

Jag är i ett läge nu då jag förstår mina vänner nyktra alkisar som startat om efter att ha blivit nyktra. Olika typer av förändringar.
Jag är i stort behov av att komma vidare. Byta jobb, byta miljö, komma nån vart. Inte bara gå här och harva. Jag är så less på alltihop.

Lelas, jag ser det framför mig. Just vad som skulle behövas mycket mer, omsorg om det man kan hjälpa till med och eget ansvar för det man måste ta hand om själv - utan fördömanden. Tänk att vi har det lugnt och bra inför jul både du och jag och vår kära gubbar:) Fast vi gått så olika väg. Väntar på din länk, kram! / mt

Vi har haft julkonsert med kören ikväll. Mycket folk, bra jobbat av körer och musiker, mycket insamlade pengar till välgörenhet... Kalasbra!

Medan vi repeterade kom det in en kompis till mig och maken i kyrkan och satte sig längst ner i en bänk. Jag såg redan när hon klev in genom dörren att hon inte gick rakt. Hon har varit mycket sjuk (neurologiskt) de senaste åren, och gick med rullator tills ganska nyligen. Så, det är egentligen inte så konstigt att hon inte kan gå så bra. Men... ja, ni fattar ju att jag såg att det där var något annat.

Jag gick ner i kyrkan och mötte henne, och satte mig bredvid henne i bänken. Det visade sig att hon blödde från ena ögonbrynet, så jag hämtade ett fuktat papper och torkade av henne. Hon mumlade en massa bortförklaringar till varför hon blödde, men ingen av dem hängde ihop.

Hon stannade och lyssnade på vår repetition en stund och sedan gick hon igen. Som ni förstår så blev det här lite av en upplevelse för mig. Av några olika anledningar...

Hon var berusad på ett sätt som man inte är om man bara har varit på krogen. Klockan var fem på eftermiddagen, och det var fullt av snöglopp i luften ute - så det var allt annat än en uteserveringseftermiddag. Och själva fyllan är annorlunda, eller hur? Om det nu är så att hon har missbruksproblem så skulle det förklara väldigt många saker... hon har betett sig knepigt i flera år. Lite märkligt egentligen, att jag inte har tänkt den tanken innan om henne... Hm.

Jag märkte på mig själv att jag reagerade med lugn. Det var inte obehagligt att hon kom in i kyrkan i det tillståndet, åtminstone inte för min del. Jag har inte svårt att förhålla mig till någon som missbrukar, och jag har inga som helst problem med att se att det finns en fin människa där inuti. Men, det rev inte heller upp några gamla jobbiga känslor i mig. Hade jag varit med om samma sak för ett år sedan, så hade jag antagligen mått rätt så dåligt av det. Men inte längre. :-)

Några andra i kören var däremot besvärade, trots att de bara såg henne på håll längst ner i kyrkan medan jag pratade med henne. Jag fick flera kommentarer efteråt i stil med "var hon inte nykter eller?" - och i ett ganska fördömande och avståndstagande tonfall. Så egentligen blir jag mer bekymrad över folks reaktioner än över hennes onykterhet.

Och... jag känner att jag har koll på det där med vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka. Jag känner inte att jag måste rycka ut och rädda henne, vilket jag antagligen hade känt för något år sedan. Jag kände inte heller att jag behövde skämmas å hennes vägnar där i kyrkan, eller ta ansvar för henne där och då. Naturligtvis hjälpte jag henne gärna med blodet på kinden, men det är en annan sak. Hennes handlingar är hennes eget ansvar, oavsett om hon är nykter eller onykter. Och jag känner sinnesro inför det. :-)

Dessutom fick händelsen mig inte för en sekund att fundera över makens nykterhet. Det var inte jobbigt att gå hem. Jag behövde inte tänka på vad jag skulle möta här hemma - för jag visste redan att jag skulle komma hem till en nykter man med nylagade tacos redo på köksbordet. Och så blev det.

Livet är fint! :-) Kram, alla!
/H.

PS. Mt - det kommer att bli ett par gästblogginlägg av mig på "medberoendeinfo", under namnet Lelas. Jag länkar här när det finns något att läsa... :-)

En 15%-ig riskökning - det är mycket det! Ännu en anledning att låta bli flaskan, tuttarna kanske inte blir vackrare med åren och barna men man vill ju inte ha c-djävulen i dem :-O

Håller med, visst är det märkligt att inte sådan information får lika stort genomslag!!

till dig också! / mt

Och varandra! / mt

sanslöst mörk och dyster söndagmorgon.............MEN.......

Jag är nykter och ångestfri ! Sådana här mornar är mina minnen väldigt nära och påtagliga. Förut kunde jag bara se en utväg ut från det mörka, och det var ju ändå mörkare, medan jag idag åtminstone klara att utföra lite grand av mina sysslor. Jag är definitivt ingen vän av vinter, med eller utan snö, jag gillar shorts, sol och värme samt träskor !!

Jag är också ett stort fan av Musikhjälpen i P3 och lever helt med dem i glasburen den vecka det pågår och blir tårögd av all hjälpsamhet och empati som finns i vårt land. Det är stort att få vara en liten del i det sammanhanget och få dela glädjen med alla som är engagerade. I mitt tidigare liv fanns inte det på kartan , jag hade fullt jobb med mitt eget trasiga liv.

Jag har nyss läst tidningen Accent där det finns ett reportage om en stor undersökning av kvinnors vindrickande där man helt klart kan se ett samband mella vindrickande och bröstcancer. Sambandet är solklart och oomtvistligt, helt säkerställt, och jag undrar varför inte en sådan rapport får samma genomslag som när man skriver att vin är bra för hjärtat ?!?! Vilken dessutom gärna feltolkas eftersom den mängd vin det pratas om i den undersökningen är så liten att den är löjlig. ( http://www.accentmagasin.se/2011/11/studie-aven-sma-mangder-alkohol-oka… )

Att varje morgon få vakna utan baksmälla och ångest över vad jag sagt och gjort dagen före är en gåva som jag är väldigt tacksam för. Tänk att kunna äta frukost utan att den åker hiss i halsen och att utan problem kunna böja mig framåt utan att huvudet exploderar. Att få uppleva detta är inte något som gör sig självt, jag måste göra mina val och jag måste jobba med mig själv för att hela tiden kunna utvecklas som människa. Och det absolut viktigaste av allt :

Jag får inte glömma var jag kommer ifrån !!

Den dag jag börjar tvivla på att jag är alkoholist så är återfallet en armlängd bort. Och jag vill inte tillbaka till det gamla därför ser jag till att ständigt påminna mig genom er hjälp och era erfarenheter.

Jag är evigt tacksam över att ni delar ert liv med mig, jag behöver er.

Tack.

Tack vänner!! :)

Det som var en nyhet för mig är hur självföraktet kan vara väl dolt eller otydligt, även för mig själv. Dolt bakom tusen olika argument om hur jag kan kämpa, är stark(!?), gör saker för barnen, osv osv.

Varför anser jag det vara så viktigt i livet att tillfredsställa andra? Och varför fortsätter den mekanismen även när andra inte är respektfulla tillbaks?

Drömmarna fortsätter... I natt var jag onykter på jobbet, stank whiskey. Smet ut bakvägen för att ingen skulle se mig och planerade vilken krog jag skulle gå till, samtidigt som jag funderar på vad jag skulle skriva här när jag berättar om min fylla. Skönt i sammanhanget var dock att jag vaknade med olustkänslor för alkohol, och den stora tacksamheten att det var en dröm!!

Den tydligaste känslan i drömmen var att nu när jag druckit lite grann kan jag gärna supa till ordentligt innan jag återigen tar tag i nykterheten. Fräscht.

God fjärde advent till er!!

Första timmen är slagen på Söndagen, och jag sitter här igen...

Mindre än halva helgen är kvar, och man börjar nästan få lite Måndagsfrossa...
Men det är morgondagen och inte nu'et, som jag lever i...

Brukar sätta mig och fundera vad som är viktigt för mig, och vad är viktigt då..?
Att få befinna mig i nu'et faktiskt, att få vara med just där jag är..
Och mitt sinne finns just där jag befinner mig nu, min hjärna är med min kropp som nu sitter på stolen vid datorn, och jag skriver just dessa rader...

Om jag skulle jämföra med hur mitt tidigare liv skulle ha sett ut...
Kanske jag satt just precis här då också, men helgfull som vanligt....
Efter att ha tankat i mig en halv rötjut'sdunk och fem sex burkar öl, slirig...

Min fru hade då säkert gått och lagt sig i vrede efter att ha varit sur på mig,
för att jag drack som vanligt för mycket och för snabbt....
Jag hade varit sur på henne för att hon var sur, och då hade jag säkert suttit och fortsatt trotsdruckigt mer här vid datorn, och tyckt att hon var en jävla surkärring...
Kanske lagt något bitter kommentar på hennes facebook-sida om att hon är en bitterf*tta,
och sedan tyckt synd om mig själv på min egna FB-sida, att man jämnt är hunsad osv..

Naturligtvis hade jag under tidiga morgontimmarna ångrat detta och kanske sparkat igång datorn igen runt femtiden på morgonen när sansen åter kommit mig tillbaka (med kraftiga svettningar), för att försöka radera alltihopa, och hoppas att ingen av hennes (eller mina) vänner lyckats sett det.
Ovetskapen om detta hade plågat mig under hela Söndagen, plus min vanliga fyllågren och i en stilla förundring om när jag och kärestan ska åter bli vänner igen...
Jag kommer kanske inte ihåg allt vad jag sade till frugan, kanske kommer de mig åter i små (eller kraftiga) minneflaschar med ännu mer ångest som följd...
Jag var då alltför stolt för att be om förlåtelse, och det hade givit henne en fortsatt överläge i vidare diskussioner, alltså höll jag käft, och fortsatte lida...

Som ni märker så fanns det ingen som helst utveckling i detta sätt att leva, det var en dödens återvändsgränd där jag stannat så många gånger..och inte kommit vidare...
Mitt val att bli en framtida nykterist ändrade på detta, och mitt liv gick vidare och utvecklades...

Här sitter jag idag, på samma stol, samma veckodag, samma tid, men nykter och medvetande,
och jag vantrivs inte, utan har närkontakt med mina verkliga känslor, och de känns bra..!
Kan idag inte förstå vad jag sysslade med just då, jag var fångad under ett tvångsmässigt drickande som bara ledde till en massa besvär och ihållande problem...

Har jag inga problem idag då?, jovisst, men inga självförvållade, och mycket mindre till antalet..
Idag har jag självdistans och kan se mig ur ett annat perspektiv, hur mår jag?
Känslosvallningarna förändrades när jag inte kunde skjuta på dem med berusningen,
idag måste jag ta hand om min känslor och inte förneka dem, en omställning i sig...

Hade jag tagit hand om dessa tidigare kanske jag inte hade behövt dricka all denna alkoholen,
därför tror jag att många alkisar precis som jag är känslomänniskor, och flyr bort från sina innersta känslor med alkoholen, flyr bort ifrån sig själva..
Istället för att kunna peka på dem och säga, just här gör det ont, varför inte ändra på dem vid sin källa, istället för att försöka släcka elden vid dess flammor, och inte vid brandhärden..?

Jag tittar mycket på mig själv, och försöker förflytta mitt välmående till det som är bättre,
ibland lyckas jag, ibland inte, men det viktigaste för mig har blivit att aldrig ge upp...
Ger jag upp det som känns bra, kan jag lika gärna fortsätta förnedra och smiska mig själv,
det bästa självdestruktiva medlet jag hittils har funnit heter alkoholen...

Jag kommer nog inte finna fler, eftersom jag ständigt söker efter det som gör mig att må bättre...
Det finns gropar i livets stig hela tiden, efter ett tag kommer man lära sig att inte trampa i dem.

Men...det viktigaste för mig har blivit....att aldrig ge upp!

/Berra