Senaste kommentarerna i forumet

Undrar vad det egentligen är för tok jag håller på med nu? Vad är det jag befinner mig i/alternativt finner mig i? Åkte hem till en väninna ikväll, tidigare tillika vinkompis. Tänkte dricka en kopp kaffe och prata igen lite tid som gått sen vi sist sågs. Märkte ganska omgående att hon druckit då jag kom. Kaffe kokades till mig medan hon sådär "halvfylldepå" duralexglaset med rödvin då och då. Samtalet blev ensidigt, ofokuserat och i vanlig ordning då någon dricker självupptaget och nyanserna i det som sägs (det som jag säger villsäga) missas. Poängerna också. Blev otrevligt och "jag, jag, jag" dominerat. Surade ihop efter någon timme och talade om att hon inte längre uppfattade meningen i det jag sa, och tackade för kaffet och gick.
Är det faktiskt mig det är lite fel på? Så många i min omgivning talar om för mig att jag överreagerar och är känslig att jag faktiskt börjar tvivla på mina egna reaktioner. Varför känns det som om jag, som valt bort det som gjorde mig sjuk och svag och destruktiv, nu måste kämpa för att jag är annorlunda. Det känns som om det är jag som ska tåla omgivningen, fast det är dom som stör trivseln med fylla, klumpigheter och taktlöshet. Det är svårt när alkohol är norm, dom är så många fler än...ja, fler än mig blir det väll då. Jag är den enda helnykterist jag känner, haha. Så det är JAG som ska visa hänsyn till dem - vara tåligare allteftersom de blir klumpigare, visa hänsyn som ibland inbegriper tålamod med rena övertramp och tykenheter - för så blir man oftast av alkohol. Lättretlig, benägen att missförstå eftersom man sällan lyssnar, egoistist och självfokuserad. Vem visar mig hänsyn då undrar jag? Visst, jag får välja bort. Jag har skrivit om sådana val flertalet gånger här. Men det är svårt att parera, jag försöker undvika att dyka upp då jag tror det finns möjlighet att någon är berusad - som fredag- lördagkväll. Hela min tillvaro blir så fylld av parerande att nästan inget känns avslappnat och okomplicerat längre. Jag måste anpassa så mycket av min tillvaro för att undvika alkohol/människor som dricker alkohol/situationer som uppstår pga alkohol att jag funderar på om jag ska måsta isolera mig helt för att jag inte vill, INTE VILL, ha alkoholens negativa inverkan i mitt liv. JAG valde bort alkoholen, jag kämpade och våndades och verkligen slet för att bli frisk! Jag har gjort ett sjuhelvetes jobb med mig själv samtidigt som mitt liv faktiskt inte varit helt smärtfritt på andra plan heller denna tid. Jag har varit så stark och duktig om jag får säga det själv, ta mig tusan! MEN hur mycket jag än fajtas för att bli av med alkoholskiten så hjälper det ju inte när andra våldar in den i min sfär ändå. I mitt synfällt, i mitt livsområde, i min tillvaro. Vad ska jag göra åt mina känslor kring detta? Det känns faktiskt jättesvårt! Det är inte en möjlighet att stänga det helt ute, jag trodde det, men allt är ju inte möjligt att förutse. Det är också jobbigt som sagt att hela tiden försöka förutse vilka platser och människor som kommer att inbegripa obehagliga upplevelser. Den mentala tröttheten efter min påfrestande påskhelg består alltså. *Här raderar jag en hel harang då jag kom på att det kanske är kriminellt att uppvigla till narkotikainköp (lång historia) hahaha*
Läggdags - väck mig om 4 dygn tack, sov gott alla fina nyktra kloka människor på forumet, tur att jag har er♥

Go go go!!

Känns riktigt skönt idag faktiskt. Ska på en jobbintervju idag och då vill man ju helst vara på topp. Ska försöka hålla i den positiva känslan.

Annelie - det är säkert ingen fara. Men det bästa är ju i alla fall att få det testat. För då vet man sen, att allt är helt OK.

och en besvikelse som gjorde mig ledsen. Talade om det omedelbart och i morse före jobbet. Hur som helst, när jag kom hem från jobbet ville mannen direkt att vi skulle prata om hur det blev. Det kändes bra att vi båda ville det och vi delade varandras intentioner (mest hans), behov och önskningar (mest mina den här gången) och hur det blev. Ett missförstånd som kanske har sin grund i bristande förståelse (insikt?) för behov och betydelser. Det här var en liten sak, en vardagsförtretlighet, men det känns viktigt att fånga in även småsaker... kanske också för att det är så skönt att klara ut och sätta punkt.

Varit på kursdagar med jobbet igen, faktiskt en av de bästa kurser jag gått. / mt

är fin :-))

På många konvent gör man "countdown" dvs man frågar på avslutningsmötet hur många år folket i salongen har när det gäller oavbruten nykterhet. Man börjar på exvis 40 år och går neråt och för varje år reser sig en skara som har just det årtalet. Det sitter då ett antal pers och räknar dem som ställt sig upp och när man är nere på noll så har man fått en slutsumma på hur många nyktra år, sammanlagt, det finns i lokalen :-)))

En hissnande summa som bara har till uppgift att visa att det fungerar :-)) Bla Gotlandskonventet gör så och de kraftigaste applåderna får 24 timmars gänget !!! En dag i taget gäller ju så i princip är det ju den som gick upp tidigast i morse som varit nykter längst :-)

Spar din medalj och ge den vidare till någon ny som är i din sits nu så ger du dubbelt stöd, du har ju värmt upp den tills den personen kommer.

Vilken bra avdelning med lunchmöte, ibland är det synd att man bor på en liten ort.

Kan kanske vara bra att känna till också? Jag menar om du har problem med alkohol finns det ju faktiskt en viss risk att han också löper risk för ökad känslighet vad gäller alkohol. Då kanske det kan vara vettigt för honom att akta sig lite - om han känner till den risken vill säga! Svårt, jag fattar!

Idag har jag fått medalj förresten :-) Den där lunchgruppen har tydligen tradition att dela ut medaljer för olika nyktra tidsperioder och eftersom de nu frågade om där var någon som varit nykter i 24 timmar och jag har varit just det så fick jag mig en liten silverpeng :-) Ha, ha "alla sätt är bra utom de dåliga" som morfar brukade säga, om det ska till att samla medaljer för att man ska klara av att hålla sig från drickat så får det väl vara så då!

Annelie, om du inte vill säga det till honom så kan du ställa det på ett ställe som du inte kommer åt som ett förråd som är låst eller i en stor låda med lås. Lås och släng bort nyckeln, sen kan du säga att du tappat bort nyckel :-)
Men igentligen är det ju lättare att säga som det är, för även om vi är mammor så är vi människor också. Jag tänker så här om jag kan erkänna mina problem, så kanske jag öppnat en dörr för dom att komma och be om hjälp om dom hamnar fel.

Äldsta grabben har tillfälligtvis flyttat hem igen och tog hela barskåpet med sig som står i hans garderob. I maj ska han åka iväg på ett halvårs utlandstjänstgöring. Vad sjutton ska jag göra, jag kan bara inte säga till honom att du får faktiskt härbärgera dina flaskor någon annanstans för din morsa är alkis och klarar inte av frestelsen. Så lågt klarar jag fortfarande inte av att sjunka i hans ögon.

åt era kommentarer om fan. Jag ska banne mig också slänga fanskapet över bord :-D

Bra att du går till AA till slut hittar du din styrka, men hjälp dig själv genom att ta bort alkoholen från hemmet. Jag skulle aldrig klara av att ha något hemma just nu och vill inte plåga mig själv så heller. Verkar ju som att vaxa benen långsamt, ingen hitt det heller :D Kramar Kalla

Tack snälla Stigsdotter för din kommentar om att jag behöver min styrka till ev sjukdom, den gick rakt in. Otroligt hur bara en kommentar fick mig att tappa lusten till att döva oron med alkohol, ni är fantastiska!

hemasch, bra jobbat! Skönt att höra att du kan se det positiva i tillvaron.

...jag vill ju egentligen ha en flaska vin eller två, att stå och klunka Caipirina ger mig ju faktiskt ingen glädje alls - jag bara inbillar mig att det ska det. Det är vinet som är min svaghet och det har vi inte hemma. Då blir det starksprit istället, som ju är värre, men inte ger mig den effekt jag vill ha. Så varför gör jag det? Jag håller på att tömma ut slattarna och snart är det bara makens finwhisky kvar samt oöppnade flaskor. Det är nog så det måste vara - att inte ha något hemma.

Jag ska ta mig iväg på ett AA-möte nu under lunchen. Här där jag finns kan man gå på ett möte på lunchen och sedan ett efter jobbet om man vill. Jag hoppas att detta skall ge mig styrka att sluta dricka. Fast det känns knasigt att det skall gå åt så mycket tid till möten när jag knappt hinner iväg att träna... ja ja, har man tagit fan i båten...

Ha en bra dag allihopa!!

Igår fick jag en flashback från mitt tidigare och inte så upplyftande liv. Jag skulle spela på morgonmässan och in stegade min förra chef. Har inte träffat honom sen jag blev nykter. Han slutade precis innan jag kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist.
Nåväl, jag spelade. Om möjligt ännu bättre än jag brukar. Jag har en förmåga att koppla bort stressmoment när jag väl sitter på pallen.

Hur som helst så tog han i hand och hälsade efteråt. Mycket varmt möte från hans sida och han tackade för spelet och sa att han gladdes så över att se mig igång igen. Antar att jag ser betydligt friskare ut än för 1.5 år sen. Det gjorde han också. Han har varit pensionär sen dess och såg minst tio år yngre ut. Det kändes bra att möta honom. Kanske var det också en form av avslut för mig. Att säga adjö till den personligheten som han minns att jag var.

Men det var en märklig känsla att kastas tillbaka sådär utan förvarning.

Har alltid somnat onykter i minst 15år men har fått hjälp av Alna.
Genomled mitt första dygn nykter med hjälp av Campral m.m
Vaknade nu på morgonen utsövd, ej bakis, viket kändes konstigt men bra.
Nu skall jag göra allt för att klara nästa dygn...
Resan har startat, jag skall börja LEVA igen.

(Har klarat av att sluta röka för 4år sedan efter 35år (inga återfall) så detta skall nog gå).

Att öppna upp och ta emot det stöd som finns från andra människor tror jag verkligen är A och O. På alla de AA möten jag har varit, är det aldrig någon som inte har välkomnat, kramat om, stöttat och sagt RING! "Pick up the phone instead of a drink", vad det någon som sa häromdagen. Klokt!

TACK! SÅ ska jag tänka i fortsättningen!
Kramar till Dig!

Lilja

Vi har en sån lirare här i stan också. Som gör sina besök hos oss på jobbet. Inte alltid så att det passar sig att han kommer. Han dök upp under en mässa i höstas. Klampade in som om det var den mest naturliga sak i världen. Han letade helt klart efter någon av oss. (såklart är han välkommen till mässan, men det är inte det han söker)
Det som gjorde ont i mig var att ingen av de präster som var där bemödade sig att se honom och prata med honom. (det var tre-fyra stycken där utöver den som förrättade mässan) Det var vaktmästaren som gick fram till honom och pratade med honom och gick med honom ut.

Änglar kan finnas där man minst anar det. Själv spelade jag, men det hade suttit rätt fint att sluta för att gå fram och prata med honom. Hur var det nu med dessa mina minsta....?

en sväng in på vårdcentralen för en "normal" liten åkomma häromdagen och när jag kliver in innanför dörren står där en liten lagom påstruken herre med en lila påse i handen.Han tillhörde avgjort den typ av alkis som har utsett parbänken som sitt hem. Han hejade glatt på mig och jag hejade lika glatt tillbaka och vi tog varandra i handen och hälsade rejält !

Som vid många möten med människor man hälsar på så gick hjärnan på högvarv : "Vem är detta ?? Borde jag känna igen honom ?? Och vad i jösse namn heter han ??

Nu var ju inte det så viktigt för honom att jag inte verkade vara med i matchen för han pratade glatt på. Och han hade en viktig sak att berätta för mig, en sak som var så stor för honom att han kände att han var tvungen att delge mig den goda nyheten.

Hans son skulle ta kockexamen i en annan stad och han var så stolt över honom.

På min fråga om han skulle åka dit och vara med på examensfesten fick jag bara ett svävande svar.

Hans kompis kom nu ut från toaletten och hade bråttom ut därifrån förmodligen för att personalen nog har för vana att ringa vakten när de gör sina besök. Min "kompis" vinkade adjö med ett leende, för några timmar var han lycklig för att hans grabb skulle ta kockexamen. Sen ska verkligheten komma ifatt igen och ångesten för att han inte är med sin son på hans stora dag kommer att ge mångårig effekt.

Den ångesten är inte lätt att bli vän med. Jag vet hur det är.

Inne i varje alkis, bakom dimman, finns en människa. Jag måste ständigt påminna mig det så jag inte dömer folk bara på utseendet eller spritlukten, det kunde mycket väl ha varit jag som stod där.

Det märkliga var att detta hände samma dag som jag var på ett föredrag av Annika Östberg. Också en människa som var djupt ner i helvetet och som nu tagit sig ur det och lever ett så normalt liv det bara går. Min små bekymmer bleknar i jämförelse och jag blir så imponerad över hennes livsresa och jag är enormt lycklig och tacksam över att jag fick ge henne en kram :-) Gå och lyssna på henne om ni får tillfälle.

Jag är nykter idag, och jag är stolt över det, och detta för att jag inte tagit det första glaset.

Hoppas du haft en underbar dag//Kalla

att läsa om dina positiva tankar, Annelie, och det lilla stråket av - lycka! Det är du så väl värd.
Kram från Nynykter

Woohoo :-) En dag i taget, var det va? :-)

Igår var det lite småjobbigt. Kände mig allmänt orolig och nedstämd. Den där "dagen 1" är alltid värst. Jag önskar att jag inte behöver uppleva den igen. Det vore underbart!

Pallrade mig iväg till ett AA möte igår. Det var en ny grupp som jag inte hade träffat förut. Vi var bara 5 stycken, så det var lättare att våga dela med sig. Jag är inte den som i vanliga fall gillar att prata inför stora grupper.

Det regnade inatt, här där jag bor. Imorse vaknade jag till frisk och härlig luft och en strålande sol. Det ska jag fokusera på och njuta av idag!

Kram

Håller med PersonligaPersson där. Häll ut skiten!

Jag har än så länge inte varit nära ett återfall och det tror jag beror på att jag inte har en droppe alkohol hemma. Jag brukade dricka omåttligt hemma när jag var ensam eller trodde att barnen inte märkte, men i sociala sammanhang och hemma hos andra drack jag alltid lite lagom. (Snacka om hyckleri!) Så att tömma hemmet på alkohol var en förutsättning för att lyckas. Hemma hos särbon finns det alkohol, men där är jag sällan ensam så frestelsen finns inte där på samma sätt. Dessutom har jag berättat för honom om mitt beslut och det är en spärr. Jag kan alltid prestera stordåd när jag har publik (suck!)

Din familj verkar ju stötta dig genom att inte dricka alkohol till maten, så nog skulle de ställa upp på att tömma barskåpet eller låsa in spriten på något ställe som du inte kommer åt? Jag har fått intrycket att konsumtionen för din del ibland stannar vid små klunkar, men jag tror det ligger enorma psykologiska vinster i att istället avstå helt eftersom man då kan känna sig så väldigt nöjd med sig själv.

Ta all hjälp du kan få, Stigsdotter! Du är värd att få må bra och vara nykter.

i samma sits Lilja-12 ! Känn dig absolut inte obekväm att messa " nån nästan obekant " jag tycker absolut det är ett frikshetstecken att du gör det. Vi är inte obekanta med varandra och vår sjukdom, vi är alla så lika och vi som lämnar ut våra tekefonnummer till " nån nästan obekant " är bara glada om vi kan få ge tillbaka lite av det vi fått. På det sättet växer både du och jag i vår nykterhet.

Tjata du på "di gamle" som finns i din närhet :-))

är bättre än inga steg alls, jag tycker du är duktig och stark som skriver här, och du vill ju ha en förändring. Utifrån vad var och en har med oss i vår ryggsäck så är den nog lika tung för oss alla, det ser bara lite olika ut. Styrkekram till dig.