Senaste kommentarerna i forumet

Berra är en riktigt klok människa, som har förmågan att dela med sig av sina insikter. Och stannar kvar här och gör det efter två år, det är respekt!
Till antbus: Visst, du kan alltid avbryta medecineringen, men det tar minst en vecka, helst 10 dagar innan du kan dricka igen utan att få mycket negativa följder rent fysiskt. Därför ger dig antabusen du börjat med en respit just nu, du kan prova på hur det är att vara nykter, för om du bryter tar det långa tid innan du kan dricka igen och då hinner man tänka väldigt mkt av de bra tankar du redan här delger.
/fenix

Det finns ett mycket bra liv efter alkoholen om jag gör det valet !

Faan Adde, jag vet att det är just det det handlar om, jag vet efter en lång tid här också att det är sant om man gör det valet.
Behöver se det i svart på vitt, ska skriva ut och lägga i plånboken. Ihopkokat till dess essens, så är det så. Tänker ungefär tusen gånger om dagen på det, tack för att jag såg det just nu, behövde det.
/fenix

Känner igen mig i ditt: "Nu har jag ju bestämt mig, så då är det ju det som gäller". Ganska skönt att ha det så, då behöver man inte fundera över saken. Har inte druckit på drygt en vecka nu, och är inte så sugen heller. Nu har jag i och för sig inte utsatts för så många frestelser. Det blir en annan sak när det blir middagsbjudningar, jobbfester etc. Då blir prövningen en annan.

Tänker försöka hålla upp helt en månad, sedan får jag se om jag ska fortsätta hålla upp helt eller försöka hitta ett normalare förhållande till alkohol. Ett där man kan ta ETT glas vin till maten, eller dricka "lagom" på en fest. Vet inte om jag grejar det, så det kanske är bättre att hålla en tuff linje. Fast först och främst gäller det ju att klara den här månaden jag siktar på...

Kaffe och lite solsken genom en smutsig ruta duger gott!

Hur går det för dig med allt lillablå?

Kram!

Jadu, det var ett mycket vettigt inlägg du kom med, och det tackar jag för!

Det som känns absolut svårast är att faktiskt ta steget fullt ut och fortsätta våga avstå alkoholen, att inte skylla på andra "men den sa ju si och den andra sa så, därför kan jag göra så här..." och hela tiden ta ansvaret till sig själv och inse att det faktiskt är ett problem. Ett problem för mig, även om andra (som själv varit i riktigt tungt alkohol/drogmissbruk) tycker att mitt liv är en bagatell i jämförelse (jämförelse - är det rätt att jämföra?) inte tycker det.
Det där att våga ta ansvaret själv, att det är mitt beslut och ingen annans.

Jag har ju insett nu att jag helt enkelt måste välja - livet eller alkoholen. Ett bra liv eller att förstöra allt. Viljan att ändra beteende finns där, ungefär några minuter i taget, sedan är det bara en djävulusisk kamp. Alkoholen finns här, men jag kan inte ta den nu på grund av antabusen - eller kan jag ?
Står och väger för - och nackdelar med att dricka och inte dricka hela tiden. Jag kan ju avbryta medicineringen med antabus men då faller resten som ett korthus. Men det känns så lätt att bara låta det göra det eftersom det helt enkelt är att ta den enkla vägen.

Ja inte har jag några så där jättebra tips på hur man kringår själva avgiftningen...
Du kan ju läsa lite i början på min tråd, sådär 53 sidor tillbaka...

I själva hjärtat så tror jag på att det måste finnas en motivation, ingen kan tvinga någon annan att sluta dricka eller bara sluta röka t.ex.
Man måste i sitt innersta verkligen vara övertygad om det beslutet jag har tagit här och nu ska lösa mina problem på sikt...

Resultatet kommer inte pangboom, först ska den senaste ångesten få glida ur kroppen, från det senaste dryckestillfället...
Sedan kommer de långsiktiga ångesten, den som har långsamt fått fylla upp sig till bristningsgränsen...
Oftast tror jag just att den långsamma ångesten är den som har ökat på motivationen till att orka/våga sluta dricka...
Andra aspekter är ju den fysiska hälsan, relationsproblem med sin familj, barn, släkt och vänner...

Hur många har man försökte ljuga sig undan ifrån, hur många falska lögner har man försökt pränta in i sina arbetskompisar,
som man egentligen vet ju att de vet sanningen, men de har beslutat sig för att inte röra upp slammet i botten...
Det som får sedimentera försvinner i glömskan, eller?

Beslutet om att JAG ska sluta dricka måste komma inneifrån en själv, ingen annan beslutar det åt mig...
Så kan jag inte heller beskylla ifrån mig att det var någon annans fel att jag började dricka igen...

Så beslutet är mitt eget, ingen annans, det är viktigt att komma ihåg!
Orsakerna kan vara precis vad som helst, det MÅSTE INTE finnas en orsak till precis allt, kom ihåg det..!

Svaret kan vara så enkelt att jag helt enkelt INTE VILL dricka mer, så ..thats it!, OK?
Ingen orsak alltså, inget försvar, det handlar om VILJAN..!

Skulle nu orsaken förändras, t.ex du lovade frugan/jobbet att sluta, och du skiljer dig/byter jobb, så har grunden förändrats, eller hur?
Men VILJAN finns kvar, för den är ställd mot dig själv, oavsett hur saker och ting förändras...
Så byt orsak mot vilja, det är mitt råd!

Sluta tänk på hur du ska försvara din nya nykterhet mot andra frågande människor!!!
Ändra frågan istället till varför de fortsätter att välja att dricka alkohol, när de vet hur farligt och vanebildande det är..
Det är DU som går ett vinnande val ur det här.., tänk på det!

Avslöja alkoholens lömska sidor...
Skriv ner på en lapp olika negativa sidor som DU har upptäckt med just alkoholen, det är inte oviktigt..
Ta fram lappen när du känner att du tappar motivationen, skriv gärna ner känslorna kopplade till dem...

Känslorna är en starkare upplevelse än bara tomma ord...
"Man ska inte dricka alkohol för att det är dumt", är en dålig motivation...

"Jag ska inte fortsätta dricka alkohol, därför att...."

-jag blir grälsjuk...
-säger saker som jag ångrar dagen efter...
-blir elak...
-snackar en massa konstigt bludder, som inte skapar sans dagen efter
-jag kräktes ner grannens soffa senast....
-körde bil på fyllan...
-etc
-etc

..det handlar att koppla situationer till sina dåliga erfarenheter av just alkoholen, och MINNAS dem...

Trots allt så handlar det ju om sans och reson, gör jag vettiga saker på fyllan överhuvudtaget??
Den som kan svara ja på den frågan, behöver nog inte tänka på att sluta dricka alls, den verkar inte ha ett problem, eller?

Erkänna sig slagen av alkoholen, jag kan inte hantera den...(jag har ett problem!)
Men att ha ett problem behöver heller inte betyda att jag inte kan besegra den...

Här skapas lite jävlaranamma, jag SKA klara av det, karaktär..

Sätt framtida mål...som om jag klarar av det här så ska jag...(..åka på utlandsemester osv..)

Sätt delmål, som ...en dag i taget..

Man klarar aldrig för stora mål på en gång, så sätt dem lågt...(man kan dricka 1 liter vatten, men inte i EN klunk..)

Om man trillar dit en dag, är precis allt förlorat då?
Nej knappast, räkna antalet nyktra dagar fram till senaste bakslaget, det gick ju så långt, eller hur?

Klarar man sex dagar av veckans sju, så är det fortfarande 6/7 delar (85 %) så bra som att vara 7 av 7..
En gång i månaden, ja då sniffar man på 96%..

Det betyder inte heller att det är OK att fyllna till då, men det är ingen ursäkt för att lägga ner hela arbetet..

Vi är "bara" människor, och vi är alla olika, och våra sätt att ta oss över hinder sker på olika sätt...

Men jag har personligen satt alkoholen som att inte längre vara en "belöning" för mig, utan som en "bestraffning"...
Och vill jag frivilligt ha en "bestraffning"?, nej knappast..

Varje dag för mig är ett framåtskridande, oavsett hur dåligt eller bra det går..
Och jag behöver ingen "hjälp" eller bestraffning av alkoholen, jag måste klara mig själv, så är det..!

/Berra

Missbruket upphäver inte det rätta bruket.

Aliis si licet, tibi non licet.
Även om det är tillåtet för andra är det inte tillåtet för dig.

Tom de gamla romarna hade en åsikt !!

Jag är av den bestämda uppfattningen att jag trivs och mår bra i min nykterhet på grund av att jag är vän med alkoholen, den som har varit och fortfarande är en stor del av mitt liv. Vi har haft mycket kul genom åren och jag kan forfarande skratta åt en del stolligheter jag gjort under påverkan av sprit.

Däremot var det inte så dj-la skoj de sista 10-15 åren. Då var det alkoholen som styrde mitt liv och jag hade inga som helst valmöjligheter även om jag ibland inbillade mig det. "Jag kan sluta när jag vill, kolla bara, en vit vecka, inga problem". Min hustru dricker sitt vin och ibland en liten starköl, det är ok för hon är inte alkis. Jag är en alkoholist så för mig innebär alkohol en snabb resa till döden om jag skulle börja dricka igen. Därför tar jag ett beslut varje morgon om att inte dricka just idag. För att jag ska uppnå en bra , stabil, nykterhet så har jag varit tvungen att göra mig av med den tunga ryggsäck med ångest jag släpat på i så många år. Och det är fortfarande viktigt att jag släpper ut alla dåliga energier som ibland byggs upp i min hjärna. Jag får inte låta något bygga bo därinne så att jag kan ledas tillbaka till mitt gamla liv. AA's 12 stegsprogram är en bra start i det nya livet, det finns andra men just inom AA finns det folk som jag kan lita på och som vet hur jag fungerar. Det underlättar.

När vi träffas, vi som varit med ett tag, är det inte ovanligt att vi skrattar och skämtar om det alkoholen har gjort oss till och hur satans konstiga lögner och hittepå- saker vi gjort. Snacka om kreativa människor när det gäller att gömma ett kvarter !!

Det finns ett mycket bra liv efter alkoholen om jag gör det valet !

Hej!

Jag är inne på min andra dag som nykter, efter månader av nästan konstant drickande. Ångesten kommer som ett brev på posten när inte alkoholen längre finns tillgänglig. Jag fattar inte hur jag ska palla ens veckan ut. Nu har jag i och för sig inte mycket till val när jag från och med igår tar antabus, men har ju sett att det finns vägar att kringgå antabusens verkan på alkoholen.
Är det någon som har tips, råd, idéer för hur man lyckas hålla sig nykter? Hur man vågar? Hittar viljan/motivationen till förändring för att stanna där? När allt bara går emot..

Mvh

hur gick ditt möte lilla du?
hoppas det gav dig styrka att gå vidare,
berätta!

Victoria vännen min
ge o ta
är vad vi finns här för
o du ger jättemycket genom att bara vara dig själv
och det är så skönt att vara sig själv efter en tids nykterhet
man läker inombords
varma kramar Måne

lycka vet jag inte
men jag kände stor upprymdhet
jag gick igång
kanske har det med nåt slags uppvaknande att göra
jag tog tag i saker
var trött på att döva
vänligen denial

..och såg en sak som jag direkt inte kunde hålla med om...

Man blir nästan aldrig direkt lycklig när man slutar dricka alkohol, det finns ingen euforisk lycka som kommer som en kick...
Mera en avsaknad av all annan olycka, dvs baksmällan, ångesten, huvudvärken, illamåendet, allmänna familjensituationen...
OM man har upplevt den i en högre utsträckning, ja då känner man en tacksamhet över att inte längre få känna den hemska känslan...
Men någon kick blir det aldrig, man bara återgår till "normalstadiet"...

Normalstadiet, som det en gång var, när man INTE vaknade upp i en svettig söndagssäng...
Då genast tankarna börjar mala om..vad var det som hände?
Var är mina kläder, hur ser de ut, har jag plånboken med mig hem, varför har jag en blodig skorpa fastkletad i håret till kudden????

Dessa frågor direkt på morgonen!, ja de är skönt att få slippa dem...

Normalstadiet är att få vakna upp efter en god natts sömn, utvilad och mellan torra lakan...
Man vet att man kom i säng i hyfsad tid, man vet i vilket stadie man kom ner i sängen, jag har inte fler ovänner idag än vad jag hade igår...
Man kan upptäcka solens strålar in genom fönstret, det kalla golvet och morgonrocken som doftar gott av tvättmaskinens sköljmedel...
Man kan uppskatta doften från kaffebryggaren och dricka den för sin smak, och inte bara sin nytta...

Att våga leva i nuet, uppskatta livet som sker i just detta nu, inte rannsaka minnet vad som hände igår...

I alkoholismens spår så lever man i tre stadier...
Längtan.... till nästa alkoholkonsumtíon...
Upplevelsen...när man fyllnar till och blir besviken på upplevelsen, frustrationen tar sig nya vägar varje gång..
Rannsakan...vad i he..te gjorde jag eller sade jag så för...

Om livets ekorrhjul innehåller snart enbart dessa tre stadier, ja då har man en verklig obalans i livet...
Alkoholen har tagit sig en allt för stor plats, och har nu börjat styra ens liv...

Vart ligger arbete och familjeliv på denna prioriterings-stege???
Jag kan tänka mig att i våra huvuden planerar vi aldrig så...att t.ex
barnens läxläsning har en lika viktig priortitet som att hinna med och handla på systemet på vägen hem från jobbet, men den borde ha det...
Fyllan pissar du ut, ungarnas lärdom borde ju sitta i för livet...

Finns det något annat sätt att belöna din arbetsvecka än med just alkoholen???
Fundera på den, låt hjärnan bryta nya tankebanor i ditt huvud, det är nyttigt...

Det finns ingen halleluja-upplevelse med att bli nykter, men en nyupptäckt känsla av ...
Vad i helsefyr höll jag på med!
Tllät jag hela mitt liv styras av en enda substans...alkoholen...

Livet är allt för komplext för att göra det enkelspårigt...
Det finns andra saker i livet som förtrycktes av alkoholen, men som nu i mitt fall börjar åter blomma upp igen...
Glädje och sorg som kommer på ett naturligt och äkta sätt, känns mera verkligt...

Jag vill absolut inte förbjuda den, alkoholen, den skapar nog glädje för de som kan hantera den...
Men för oss andra, så önskar jag att det fanns lätttillgängliga verktyg att göra sig av med den...
Det lönar sig, men det kommer ingen storvinst på lotto för det...

Livet bli bara så mycket enklare, så som det skulle vara, OM man nu står ut med det..

/Berra

Helgen har passerat utan några problem alls! 1 vecka och 4 dagars nykterhet!
Har fortfarande inget sug efter alkohol... Känns på nåt vis som att "Nu har jag
ju bestämt mig, så då är det ju det som gäller" Ja, jag hoppas att det håller i sig
med den här känslan... Men är fortfarande skrämd och ödmjuk inför
styrkan som alkoholen för med sig!

Törs inte hoppas för mycket, men ska försöka hålla fast vid känslan som jag
har nu. På torsdag ska jag på AA-möte nummer 2, och det ska bli kul att träffa
alla där igen! Man känner liksom en skyldighet gentemot de andra medlemmarna
att sköta sig...

Var inne här på forumet i helgen, men det hade inte hänt så mycket på någon av trådarna.
Tänkte tanken att jag hoppas att ingen av er hade fastnat i fällan på fredag eller lördag
kväll... Hoppas att ni hade en skön och lugn helg allihop!

//lilla jag

hade jag inte haft er
hade det aldrig så bra
man blir indoktorerad när de flesta
romantiserar och pratar så varmt om alkohol
det spelar ingen roll hur långt det går
portvinsnäsor röda i hela ansiktet
halsbränna kväljningar och skiter ner sig
ändå säger han det blir värre när jag är nykter, förnekelsen är total
reflektioner från en pizzeria på söndagen
nån kanske tänker så farligt är det inte med mig
men man går ner sig snabbare än man tror
livet är inte så långt
det går ju fort
vänligen denial

Jag menar, jag vet att jag har problem med alkohol, och därför väljer bort alkoholen. För mig är alkoholen farlig.

Frågan är sen om det är grund nog för att anse att alkoholen är farlig för andra människor? Jag känner ett hat mot drogen, och vill ju ibland berätta det för andra, för att få dom också att ogilla drogen.

När jag hör andra människor säga att dom minsann vill kunna "ha kul" lite då och då, eller att det är ju såååå gott med ölen till grillen. Så ser jag bara drogen göra sitt.

Som någon annan här sa, att även fast man älskar hummer eller coca-cola, så är det ingen som så manisk ser till att ha hummer eller coca-cola till varje gång dom grillar eller myser hemma.

Det är en klok och viktig fråga Fredde, om det är så att det är din projektion av dina problem som gör att du tar avstånd från alkohol. Jag vet inte, och än mindre vad gäller mig själv fast jag har mycket kunskap om fenomenet projektioner. Det är svårt att "se" sig själv....
Å andra sidan... jag har noterat att de kvinnor jag känner som blivit slagna och utnyttjade undviker att blotta sig om de jobbar "i branchen" - för då riskerar de att bli misstänkta för att "tala i egen sak". Det är som om man tappar sin professionella trovärdighet om man bär en egen inre erfarenhet. I en slags pskoanalytisk anda...
Jag tror att det är bra att kunna vrida och vända på den här problematiken. Jag har själv gått "varvet runt" vad gäller alkohol. 1) Starkt avståndstagande pga av erfarenheter i barndomen 2) ett glas sherry på söndagkväll 3) vin till söndagsmiddagen (+ sherryn) 4) vin lördag-söndag, till middagen 5) ... och vin på onsdagen 6) vin lite när som helst... på sommaren och loven de flesta dagar... 7) vin en självklarhet på kulturella evenemang. DÄR insåg jag en gång att jag druckit mer än jag ville "visa upp mig" och därefter började jag begränsa mig. Men fortfarande drack vi självklart vin tll maten och med gäster. Länge trivdes jag med att vinet till helgmiddagen, att ha glaset intill medan jag lagade mat. Med tiden noterade jag att maken fick svårt att sluta på festeroch blev berusad vilket jag aldrig tålt. Han förändrades också på ett nästan omärkligt sätt till sitt sinnelag. Aldrig fysisk misshandel men psykisk press. De senaste åren har varit en kamp och ett accelererat smygdrickande från hans sida.
Nu dricker vi ingenting hemma, jag saknade vinet till maten en månad men nu inte ens det. Saknar däremot nåt gott till kött.
Att läsa här på forumet har givit mig enormt stöd!
Förunderligt hur vi hittat tillbaka till ett nära och gott förhållande.
Detta blev långt. Men det är bra att skriva för min egen skull och ha någonstans att rikta mig. Tack till er alla som delar / mt

Jag ser med ve och fasa vad alkohol kör med människor, jag hatar drogen mer och mer.

Men samtidigt är jag rädd för att det är mitt eget problem med brukandet som talar, projicerar jag mina egna problem på alla andra, på drogen som sådan?

Alkohol är skit.

för den inledningen på dagen ! Jag bär med mig din text idag Mulletant !

Det är intressant och sorgligt att "Vart femte barn" syntes så litet... Samhället är fullt av barn och människor som befinner sig illa pga alkohol och droger. Kanske det är för att de allra, allra flesta själva är användare som det blir så svårt att lyfta fram problematiken. I mitt arbete möter jag ständigt vanliga ungdomar som själva dricker för mycket (vilket de betraktar som helt normalt och självklart) och de som lever med missbrukande föräldrar. Det senare kommer fram (när det av någon anledning blir nödvändigt) som skam och under stor vånda. Jag lyssnar och stöder dem att söka hjälp men de allra flesta vill skydda sin familj.
Alkoholbruk är så glorifierat och normaliserat i vårt samhälle och bilden byggs på hela tiden. Det dricks vin i allt fler TV-program och det är länge sen man "kunde" bjuda på middag utan ett passande vin. I kulturella och sportsammanhang är vinet / ölen ett givet inslag.
Jag vet också från "insidan" att det inte är ovanligt att människor som i sina yrken arbetar proffessionellt med att stöda och hjälpa själva kan leva i missbruk och våldsamhet. Vara utsatta eller missbruka själva. Det blir en sorts dubbel skam. Samma gäller att ha varit sexuellt utnyttjad som barn eller ung.
En sorts lättnad att skriva detta. Att vara på en anonym plats där det inte finns (åtminstone medvetna) skäl att dölja sanningen.
Inte många min omgivning skulle föreställa sig att jag lever i vånda över alkoholmissbruk i min närhet. Och inte berättar jag heller annat än ett mycket litet antal utvalda. Däremot har jag själv aldrig låtsats annat än att jag är restriktiv med alkohol och många vet att min far var alkoholist.
Att läsa här på forumet ger en annan insikt än den jag känner från det "vanliga livet". Tyvärr också hur lätt det är att falla - låta sig falla - tillbaka.
Jag får mycket inspiration och kraft att våga bli mer synlig. De behövs sådana människor som öppet visar att man gjort ett val.
Det var morgonens betraktelse, har en extra ledig dag och tid att skriva mina tankar. Kram alla / mt

men inga svar.

Vecka 7 kampanjades för "Var Femte Barn" alltså barn som lever i risk- eller missbruksfamiljer, den var hyfsat stor på Facebook men var f-n var den kampanjen i massmedia ??

Varför törs inga av de stora tidningarna eller tv programmen ta upp en debatt eller infokampanj ?? Kommer den stundtals obehagliga informationen för nära, kryper den innanför skinnet ? Bra, det ska den göra. En del av berättelserna från ungdomar på kampanjens hemsida är ju rent förfärliga, jag som trots allt har lite insyn blir tårögd av en del inlägg. Och så djävla förbannad att vårt samhälle, alltså vi tillsammans, kan blunda för det som sker.

Tänk om alla vi kunde lära oss att ställa frågan till barn och anhöriga/medberoende : Hur mår du ? Kan jag hjäpa dig ?

Är jag rädd för svaret ? Och vad ska jag göra om svaret blir "fel"?

Det är så enkelt : Lyssna och finns till. Det är inte svårare än så.

Jag har ansvaret att finnas till hands och den "drabbade" har ansvaret att prata om det som tynger. Vad jag menar med det är att, har jag erbjudit hjälp så kan jag inte göra mer förrän jag får en mot/med-reaktion. Har jag INTE ställt frågan så ska jag allvarligt fundera över min inställning till mina medmänniskor.

Vi som läser och skriver i det här forumet har en insyn som är guld värd. MEN bara om vi använder den efter bästa förmåga.

Må gott och ställ en fråga !!

..ja inte är det någon härlig känsla att allt det där fina är snart förbrukat, min helg!
Försöker göra ett avslut med någon form av sammanställning...

Läser in mitt förra inlägg, försöker uppleva den igen, men se ...nej, det går inte att ta in den känslan igen...
Det är lite som Julaftonskvällen när man var liten, alla klapparna är öppnade och "provlekta" med...
Euforin är nedlagd och verkligheten kommer krypande, is this it!, var det allt, tutto?
365 dagar att längta ihjäl sig till, nu då "bara" 5, men julafton kommer lite oftare så..

Ja hur blev den då, mycket bra tack...
2 saker, bara två sketna måsten, som var planerade i hela helgen, inte ett dugg mera..
Och det var ingalunda några jobbiga måsten, morsans kalas, tjocka-släkten-träff, varmt trångt och högljutt...

Minns känslan av hur jag gjorde mig lite extra fin, med hyvelrakning, ansade skägg och klippte bort lite hår över öronen.
Lite finare kläder och gjorde mig fin, så där lite extra, så att man mår bra på insidan av kroppen också...
Funkar skitbra emellanåt, men sedan bara att få komma hem och byta blixtsnabbt till myskläderna...
Sladdrigt mjukt och värmande, så att man blir så där lugn i kroppen, okey inget sexobjekt, men en myspappa i hög grad..

Vi har bara i stort sett umgåtts i familjen, ja svärsonen inräknad (han tillhör ju klanen numera..).
Vi har latat oss, å slappat, lagad god och lyxig 3 rätters middagar dagarna två...
Vi har burrat ner oss med kuddar och filtar i soffan, kollat TV och filmer om vartannat..
När det blivit trist har vi busat och allmänt apat oss inför varandra för att visa hur j@vla galna vi KAN vara...
Vi har varit ute så lite det bara går, det är ju pisskallt därute, men visst är det vackert, genom fönstret!!!

De ringde och tjatade om att jag "måste" åka till jobbet, mycket olägligt och jag kände bara en sak....
Jag "måste" ingenting, är det något jag måste, så är det att fortsätta tänka på mitt välmående, och det gör jag inte på jobbet..
Jo jag tänker på det på jobbet, men jag upplever det hemma,...på helgerna!
Så att våga tacka nej är ett sätt att våga stå upp för mig själv, erkänna min självkänsla, och den är större än den dumambitiöse Berra'n...
Ska jag verkligen sabba MIN HELG, nä så in i h...te heller...
Jag har helger som är fullsketna med saker som går i ett, detta är och var inte en sådan helg, detta var en vilohelg, och den dyrkar jag...
Det är viktigt att lägga upp små pauser här i livet, och framförallt planera i dem, så att de blir viktiga också...
Med pauser så klarar man av de lite hårdare delarna av livet också..

Så om du med detta menar att det finns kärlek i min familj lillablå, så håller jag med dig...
Relationsvård skulle jag vilja kalla det för, ge varandra den uppmärksamhet de behöver, uppskatta deras närvaro, ge deras liv all cred som går...

Motsatsen till detta skulle jag vilja kalla alkoholkonsumtionen för, då kryper man in i sin egna lilla värld, och till det yttre blir man alltmer egoistisk.
Jag vill fortsätta att vara i det här tillståndet, och låt inga andra komma in i mitt liv, man sluter sig i sin lilla bubbla...
Alla som hotar mig att ta mig ifrån mitt tillstånd är mina fiender, och jag bli alltmer anti mot det mesta...

Därför tror jag nykterheten ställer krav på livet, den kräver verkligheten...och den är inte alltid så lätt att hantera...
Verklighetsflykten har blivit främmande för mig numera...
Därför har jag valt att kunna styra den mycket ...mycket mera...

..men en sak har jag inte kunna påverka så mycket...

Min känsla för Måndagar...hua!

/Berra

..jag älskar katter...

..men måste nog byta ut min fru först, hon vet nog vad som vankas henne...
en andreplats...

Ingen kliver frivilligt ner ifrån tronen utan ett slagsmål...

Jag är uppvuxen med en stor svart hankatt, när jag var 15 år så tvingades jag att avliva den, den var 17 år då..
Aldrig har jag mått så dåligt som då, jag tog livet av den som lyssnade allra mest på en tonårings problem,
jag tog livet av den som älskade mig helt kravlöst, utan att vi talade samma språk...

Det var nog en av mitt livs största och svåraste val..

Aldrig mer vill jag binda sådana band till en annan levande varelse igen...

/Berra

Första natten i nya lägenheten.
Har sovit oroligt... drömt konstigt, och vaknat ett par gånger av att jag
kommit åt väggen med foten, jag har ju nya tapeter, och dem måste
jag ju vara rädd om!! =)

har precis ätit frukost, vid mitt bord i köket, brukar aldrig sitta ner där
själv annars, alltid i soffan med tv:n som sällskap, men idag med min
kaffekopp, boken och radion vid min sida. Lik förbannat blir jag rastlös
och lätt orolig, kan inte sitta där och bara vara och njuta, det går inte,
tankarna far iväg och jag funderar över vad jag borde göra sen, och
vad jag måste göra sen..till råga på allt drack jag hembryggt kaffe till
frukost för första gången sedan jag lämnade honom, bryggt i den fina
bryggare jag fått av honom, och naturligtvis smög han och hans barn
in i varenda tanketråd... hur mår de, hur har de det, äter han frukost
som vanligt även när barnen inte är hemma, kokar han fortfarande sina
ägg varje lördag- och söndagmorgon i precis 4 minuter och de där
löjligt viktiga sekunderna för att de ska bli precis så som han vill ha dem?

och stolen mittemot mig var tom, mycket tom, och vart jag än tittar ser
jag lådor som skriker: ta mig först, packa upp mig innan alla andra!! NU!

Läste lite i min bok från al-anon, en dag i taget... där finns så mycket
visheter och klokskaper, som faktiskt går att tillämpa i allt!
ska försöka med följande:
- en lugn stund vid frukostbordet med kaffe, macka och bok varje lördag
och söndag, till slut kanske det inte bara blir en vana, utan också en lugn
stund för bara mig själv som jag inte bara behöver, utan också längtar till?
- en kartong i taget. en om dagen. och det gör inget om jag sen måste flytta
tallrikarna i skåpen, eftersom de egentligen ska bo på en annan hylla, det
är lättare (och mindre stressande) att flytta om lite sen än att göra allt perfekt
från allra första början.
- tålamod, tålamod, tålamod... det kan inte bli klart och färdigt och perfekt
med en gång, jag måste inse det och acceptera det och ha tålamod med
både mig själv och kartonger och påsar och frånvaron av min säng och mina
nya garderober och byråar...
- bjuda hem mina vänner TROTS att det inte är klart, trots att jag har smuts
på golven eftersom jag har lämnat sopborsten i andra lägenheten tills den
är helt urstädad, och trots att jag kanske inte har nåt att bjuda på än kaffe och
lite solsken genom den extremt smutsiga rutan...

Fast egentligen mår jag nog skit.
Vill inte. Orkar inte. Känns helt oöverstigligt!
Men jag SKA ta en dag i taget, en låda i taget, en vän i taget, en sak i sänder!
Till slut kanske mitt inre jag hinner i kapp flyttlasset och hittar hit och hem också!
Kramar till er alla, och ja, ni är välkomna på en slät kopp när som helst!
<3
/k

Blir alltid lika glad och varm i hjärtetrakten när jag läser dina inlägg,
oavsett om de är dina egna eller riktade åt någon annan...
önskar att jag kunde få vara en katt och få bo hos er en vecka, bara
få gå omkring och stryka mig mot ett ben här och där, få lite mat när jag
är hungrig, sova, vila, gärna i en solig fläck i soffan, och få känna av
hur det är att bo i en familj där det största av allt är kärleken!
tack för att du fortsätter finnas till här för mig och andra! dina inlägg är
livsnödvändiga!
kram!
/k

... jag undrar var du finns och hur du har det? Du var aktiv när jag hittade forumet och på "din" tråd är det full aktivitet. Men var är du? undrar mt

Hej alla nya och gamla! Nu var det ett tag sen jag var inne. Först var min son sjuk i en vecka och sen har jag varit riktigt sjuk i en vecka. Vi åkte på influensan båda två. När man är sjuk är det lätt att låta bli att dricka, jag har varit hemma hela tiden, knappt varit ute på hela tiden. Förr i världen hade jag tänkt att en whisky är ju bra när man känner sig förkyld. Jag låter dom tankarna komma men sen inser jag hur befängt det är och sen är det inte mer med det. Nu är det sex veckor men jag tycker tiden går låååångsamt...

lilla jag, vad roligt att läsa om dig. kul med dina framsteg, stora som små.

Hoppas ni får en trevlig lördag alla, med era med och motgångar i livet. Nu tänker jag titta på schalgern med min son..

Kram!