Senaste kommentarerna i forumet

Å det tunga beror på att jag inte har fixat alkoholen som jag vill...på Corona...att vi närmar oss jul som brukar vara en tid som tynger lite grann...för det är så mycket förväntningar... och att vår dotter är så ensam och så beroende av min man och mig... men ändå vid gott mod..känner mig ensam...men nu har tårarna runnit?

Imorgon är en ledig dag och jag ska göra vad jag kan för att hämta kraft??

För ditt svar ❤ Nä, visst är skam helt onödigt. Men tyvärr är känslan där ändå. Tror nog att skamen blir bättre, om jag är nykter ett tag.
Nu är det stopp! Den här helgens bravader, skakade om mig ordentligt. Ska på ett aa-möte imorgon. Känns skönt.

Förstår vad du menar med den sköna känslan av den första ölen, allt känns öppet och möjligt, inget tynger en. Men när jag benar lite mer i den där känslan så fanns det en sak till där, det starka drivet efter att dricka mer. Det var ju aldrig som att man kunde vila i den känslan, inte för mig i alla fall. Och så fick man kämpa hårt för att ligga på rätt nivå resten av kvällen, inte för mycket, aldrig tillräckligt.. Så visst, en sorg är det, men en ännu större lättnad..

Ja, just det där med att vilja bli lullig (läs, aspackad) för sig själv, är någonting jag också undrar över? Precis som du bor jag ensam, och kan hitta på vad som helst.
Förstår inte vad det är jag vill åt, bara? Får absolut ingenting gjort. Enda jag gör att grisa ner hemmet som tusan. Så blir ju alltid storstäd, i fylleångesten. Extremt trött på att vara livrädd, så fort någon kommer. Får för mig att det stinker alkohol.
Efter den här helgen, orkar jag inte mer. Varit in full på systemet och lokala ica. Kommer inte ens ihåg, att jag varit där. Såg bara att vinflaskorna ökade, och hittade kvitton ?
Vet att när ångesten släpper, då börjar jag övertala mig själv, att jag visst kan dricka? Men ska köra 3 månader nykter nu. Får väl bli på vita knogar. Det här funkar inte längre.
Varför jag valt 3 månader, är för att jag inte kan tänka, aldrig mer.

Hej och välkommen! Jag drack också 6-10 öl nästan varje dag de sista åren. Till slut fick jag nog och beslöt mig för att sluta med drickandet. Att försöka dricka måttfullt hade jag försökt till förbannelse innan och konstaterat
att det funkade inte. Nä, jag hade fått nog av alkohol, en gång för alla. I början trodde jag som du att det skulle
kännas tråkigt att inte dricka öl för att liva upp tillvaron. Men det visade sig vara helt fel, totalt fel. Numera
är allt lika roligt utan alkohol, saknar inte ölen ett enda dugg. Men det tar sin tid att öva upp sig och vänja
sig vid det. För min del släppte det sista "skavet" ungefär vid 6 månader nykterhet. Det var inte det att jag saknade berusningen och kände sug efter alkohol då. Det försvann efter ca 2 till 3 månader, utan jag var helt
enkelt ovan. Ta gräsklippning tex, jag drack alltid öl under gräsklippningen förr, så när det var dags att klippa
gräset första gången (nykter 4,5 mån då) så var det något som inte stämde, men kom fort på: Ah, just det ölen,
men jag dricker ju inte mera.? Och se, det var ju riktigt kul att klippa gräset utan öl!

Ett hett tips, oroa dig aldrig för hur det ser ut i framtiden, det händer så mycket med en
under resans gång. Och för min del var allt enbart positivt.

/Torn

Vad fint att du söker stöd i att förändra dina alkoholvanor!

Vårt internetbaserade program är just nu stängt för anmälningar då vi håller på med en uppdatering av sidan och till viss del programmet. Vi kommer inom kort (ja lite svävande förlåt för det) göra det möjligt att anmäla sig för att testa vårt nya program.

Hoppas att forumet kan vara ett stöd och kraft för din motivation

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej
Jag håller verkligen med om att här får man gnälla, sörja, yla, tråkas ihjäl av det nyktra livet så som det kan kännas i början.
Men ett par tips;
Hjärnan är plastisk, den är förunderlig på så vis att nya tankar leder nya banor. På riktigt.
Därför behöver hjärnan matas med de här nya tankarna för att få hjälp på traven, att lyckas med projektet att styra om.
Var bjussig mot dig själv. Även om det är trist, så jobba hårt med att hitta tre grejer som är bra, varje dag. Tacka dig själv för det enorma jobb du gör- för att du ska må bättre, hålla dig frisk.
2. Lita på oss som säger att det blir bättre. Öva på det. ”Okej jag håller inte med för det känns bara trist men jag lyssnar på vad ni säger.”
Jag har också sörjt och det händer nog att jag fortfarande gör det. Men jag sörjer inte att jag inte dricker. Jag kan ibland önska att jag vore en mys-drickare som aldrig ville ha mer än två glas.
Ibland tänker jag på hur det vore att vakna upp och vara Julia Roberts.
Det är helt okej. Men acceptansen för att jag varken är en sån som dricker- eller Julia Roberts, den har landat i mig, och är inte tung att bära längre!
Håll i. Kram.

Tackar för alla kommentarer, fungerar bra hittills

Om du är inloggad så längst upp ser du olika kategorier och där finns bl a "Program". Nu uppdaterar de dock sidan så kanske inte fungerar som normalt men lär fungera snart igen i sådana fall!

Av Annie Grace. Heter ”This Naked Mind” på engelska, och då finns den på Storytel som ljudbok. På svenska får man köpa den som bok. En ögonöppnare. Ett citat har verkligen följt med mig: ”Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i det vardagliga”. Och så rätt det är!

Några veckor direkt efter alkoholstoppet mår man pyton pga att hjärnans kemi måste stabilisera sig på en normal nivå. Alkoholen höjer nivåerna av må-bra-hormon skyhögt, och sen störtdyker de efteråt. För att vi ska dricka mer förstås. Beroendet har smarta mekanismer.

Som nykter är jag mycket lugnare, inte lika rastlös. Jag är mer chill inför det mesta, inget springer ifrån mig. Jag upplever njutning och mer närvaro i möten med andra, i mat, hobbies, naturen - allt. Innan var livet en enda lång transportsträcka till nästa fylla.

Kram ?

Jag kände en väldigt stor sorg över att inte kunna dricka mer. Inte själv och inte i sällskap.

Har nu varit nykter i tre månader och det är en sådan befrielse att inte ha ångest eller vara bakfull. Vem blir glad av det?

Här är du bland vänner ? Vi har alla varit där du är nu. Jag upplevde också en enorm sorg när jag slutade dricka. Jag såg alla fina minnen passera revy, ”aldrig mer”. Men sen listade jag en massa mindre fina minnen, som jag absolut inte vill uppleva igen, och då kändes beslutet lättare. Gör en topp 5-lista över fyllesynder så kommer de fina minnena lite i skymundan.

Ja, jag sörjde alkoholen. Det var orättvist att jag inte kunde dricka ”som alla andra”. Men jag bestämde mig ändå för att ta en dag i taget nykter. På sikt lägger sig sorgen. Efter 3-4 månader hade jag accepterat att jag tål inte alkohol och kan därför inte dricka, lika lite som en jordnötsallergiker kan äta jordnötter. Det är ingen mänsklig rättighet att varken dricka alkohol eller äta jordnötter.

Efter de första svåra månaderna så har jag också insett att mitt liv som nykter är hundra gånger bättre än mitt liv som onykter. Det finns bara en enda sak jag ångrar och det är att jag inte tog tag i det här tidigare.

Kram ? (10 mån nykter den 9/12)

Ja, jag får försöka inse att det är som det är. Att jag var lite krasslig och var tvungen att isolera mig i helgen påverkar såklart också och jag har kommit ur den träningsmani jag hade veckorna innan. Kommer ta upp träningen igen och nu finns det inte längre några planer på att prata/skriva med exet framöver, vilket gör att vi båda kan börja gå vidare. Det känns på något sätt definitivt och jag är glad över att hon tror på mig och att jag kommer lösa detta.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Tack Smygdrickarn, det betyder mycket för mig att få denna feedback av dig. Jag läste det du skrivit i andra trådar och känner igen mig i så mycket du skriver. Jag är också en person som ingen skulle tro har ett alkoholproblem. Snarare tvärtom så anser de flesta nog att jag är väldigt restriktiv med alkohol. Det är där hemma jag dricker. Mycket och dagligen. Tack!

Jag lärde mig tidigare att alkoholen har den effekten på hjärnan att den trycker ner hjärnan till en lägre "glädjenivå" när hjärnan inte matas med alkohol. Dvs en helt frisk, nykter person kan städa eller vad som och tycka att det är ok, medan en person som har utvecklat en sämre relation till alkohol, upplever städningen som tråkigare om man inte får just alkoholen som belöning ihop med den.

Så avstår du från alkohol en längre period så kommer det först i början vara "tråkigt", men successivt så återställer hjärnan serotoninnivåer osv och man börjar uppleva vardagssaker som roligare och framförallt så får man en ny belöning då man känner att man kan göra allt det där och just UTAN alkoholen.

Så avstår du från alkoholen några veckor så kommer det du beskriver som sorg att ersättas av en ny världsbild. Lycka till!

Musik har betytt jättemycket för mig också i nykterhetsarbetet. Är jag ledsen så sätter jag på ledsam musik och gråter så det skvalar, behöver jag pigga upp mig blir det happyhappy musik som jag vill dansa till. Jag har en speciell låtlista med olika låttips jag fått av vänner här och hittat själv. Låtar som påminner mig om den här tiden, alltid.

Keep up the good work!

Kram ?

Det ska bli spännande att följa dig. Jag känner igen det där med att verkligen vilja sluta, men sen kör autopiloten till bolaget ändå. För mig var det inte varje dag, men ofta nog.

Jag har funderat mycket på varför det inte blev så här den här gången. Jag tror att jag verkligen hade bestämt mig. Nackdelarna med drickandet var så stora i form av kontrollförlust, på sociala medier och sms tex, att jag fick nog. Plus att jag märkte att min tolerans hade ökat enormt mycket, den hade levlat upp ett rejält snäpp. Och det vet jag är början till slutet. På slutet kaskadkräktes jag dessutom ofta, precis som om min kropp ville säga till mig ”sluta förgifta mig”. Då blev jag lite rädd. Kräktes gjorde jag i tonåren när jag drack typ, men inte speciellt ofta i vuxen ålder.

Rätt snabbt märkte jag fördelar med nykterheten, och den aha-upplevelsen var urhäftig. Och fördelarna fortsatte ramla in månad för månad. Sen läste jag på jättemycket om vilket gift alkohol faktiskt är. Och rätt snabbt kom jag till det stadiet att jag inte ville dricka mer alkohol, lika lite som jag vill dricka bensin. Och där är jag kvar idag, snart tio månader senare. Jag tänker förbli nykter inom överskådlig framtid.

Kram ?

Wow Ture, Jag är ny här och vill bara säga att jag är imponerad över dina sju månader och att du är en inspiration för mig. Själv på dag 3, men det betyder mycket för mig att följa er som är så starka. Får då en känsla av att jag kanske kan klara det jag också.

Är det bara jag, eller känner ni andra lite sorg i att bli tvungen att avstå alkohol? Jag har alltid varit glad och tyckt att det är mysigt och skönt att bli berusad. Jag tror aldrig jag varit arg när jag är påverkad. Jag har bara mått så mycket bättre än när jag inte dricker. Att nu inte kunna dricka känns sorgligt på något sätt. Jag ser framför mig att allt blir så jäkla tråkigt. Att renovera en möbel, eller snickra lite, eller vad som helst har alltid gjort sig så mycket bättre med en l i handen. Städning som är så urbota tråkigt har blivit roligare när man är lite "lullig". Det känns som att nästan allt, roligt eller tråkigt, har varit så mycket roligare när man är berusad. Det känns lite sorgligt att behöva säga hejdå till detta. Känslan av en kall öl och när den första berusningen gör sig påmind. Känslan är för mig oslagbar och jag skulle nästan kunna avstå allt annat för den känslan. men nu tvingas jag att säga hejdå till den. Vad sjutton ska jag kunna ersätta den känslan med? Finns det ens något? Visst kan jag göra andra saker, men jag tror aldrig jag kommer att hitta något som är så skönt...

Tack Jullan65,

Precis den hjälp jag behöver. Att få lite stöd i det här. Klockan är tre på eftermiddagen och suget efter att komma hem, koppla av med några öl medan jag fixar lite på huset, har redan börjat infinna sig. Men jag ska inte. Inte idag iaf.

Och levern var ju inget kul besked. Det var inte ens den som de skulle kolla på när de gjorde ultraljud. Har haft mycket problem med gallsten den sista tiden och de gjorde ett ultraljud på gallblåsan och kunde då inte undvika att se att levern inte såg så bra ut och tittade därför vidare på den. Det blev lite av ett ögonöppnare att jag har problem. Eller, helt ärligt, så visste jag att jag hade problem innan. Det är inte normalt att behöva så mycket alkohol varje dag för att må bra. Men att jag redan började få fysiska men gjorde mig rädd.

Starkt med 7 månader! Bra med löpningen också, det ger ett stort belöningspåslag i hjärnan.

Jag har två områden som jag måste bena ut för att komma vidare i processen till en nykterhet. Det ena är att jag har nog tagit beslutet att sluta dricka säkert 30 gånger i år. Ofta mitt på dagen, lunchtid sådär. Sedan likförbannat så kör jag över mig själv i slutet av dagen. Jag har till och med stått och sagt till mig själv "nej, du åker inte och handlar idag, ge fan i det här nu" - samtidigt som jag tar på mig ytterkläderna och gör mig redo att åka till bolaget.

Jag har till och med vänt bilen på vägen och börjat köra hemåt, men innan jag kommit speciellt långt, så har jag vänt bilen igen och ändå kört till bolaget. Drivkraften att nå det berusade tillståndet är så galet kraftig när man är inne i beroendet som jag är nu.

Sedan har jag en mental del och det är att jag flera gånger har tänkt tanken "ok, jag ska sluta, men det får bli en sista bläcka ikväll". En slags "sista Jesusmiddag", fast utan vänner och med bara nattvardsvinet heh. För all del om det nu vore så att det verkligen var sista gången jag drack, men det jag gör är att jag legitimerar mig själv att dricka vidare. Det blir liksom "ok" om jag säger att det är sista gången. Då kan jag fortsätta "dricka för sista gången" varje kväll resten av året. Bara skjuta nykterheten på framtiden.

Jag behöver också gå till botten med den enda positiva effekten av alkohol och hur jag ska hantera den. Jag dricker inte droppe i offentliga sammanhang. Aldrig på fest, aldrig på middag, jag presenterar mig till folk som att jag är nykterist (inte nykter alkoholist eller som nu, alkoholist igen). Drickandet är 100% kopplat till min hemmamiljö. Det är i hemmet och i ensamheten som alkoholen tillför något positivt. Det är ingen idé att ljuga om att alkoholen skapar något positivt som gör att jag väljer just alkoholen.

Som exempel; skulle jag åka iväg på en 4-veckors kurs imorgon, så skulle jag inte ha ett dugg problem med att inte dricka! Jag skulle vara helnykter i 4-veckor, helt problemfritt. Inte ens ha någon abstinens. Nu är det ju covid19-tider, men jag brukar annars åka på träningsläger i södra Europa och är helnykter hela tiden. Men väl hemma, där har jag min akilleshäl och den ska jag gräva i lite mentalt. Jag vill verkligen gå till botten med exakt vad som gör att jag ser så positivt på att bli lullig i min ensamhet hemma.

Kan jag göra något annat istället, hitta något annat som ger en starkare effekt mentalt osv, så är saken biff och jag kan se fram emot en långvarig nykterhet. Det är dock ett starkt band mellan alkoholen och tillståndet jag når ensam hemma. Det var det bandet som gjorde att jag trots ett lyckat 12-stegsprogram, ändå föll tillbaka. Navelsträngen var inte helt klippt tydligen.

Jag har ju hängt och skrivit/läst här innan, men det känns ändå som att jag vill "börja om" så att säga. Jag är tillbaka i klorna på alkoholen och då får man nog se det som att jag spelar monopol och har råkat dra kortet "gå tillbaka till start".

Tack! Ja, jag har rätt god koll på läget överlag och när jag gick 12-stegsprogrammet så var jag nästan även där "mönsterelev" som såg ut att ha en perfekt framtid som nykter. Jag låste dock inte upp alla nycklar som behövdes, så det måste jag göra denna gång om jag ska lyckas. Angående att gå ut med att jag har alkoholproblem, skulle förstöra en hel del av den image jag har utåt dock. Jag har dock en plan om att en gång i framtiden skriva en bok eller så och gå ut med det, men då vill jag verkligen ha lämnat alkoholdelen bakom mig.

Samma sak gäller faktiskt min arbetsgivare. Jag fick stöttning därifrån första gången, men det var samtidigt sjukt jobbigt med all uppföljning som pågick under flera år. Den delen vill jag helst - om det går - slippa denna gång. Jag har det dock i mitt huvud som en plan B

Idag 7 månader sedan jag promenerade till akuten.
November är ganska svår. Vanan var att gräva ner sig
i skyttegraven med ett fartyg alkohol, för att klara av skitväder
och mörker. Nåväl! Lyssnar på musik på mycket hög volym,
det ger något liknande kick. Tur att tonåringen (på ett sätt) lever
kvar i medelåldersfläsket.
Skål i te.