Senaste kommentarerna i forumet

både mor- och farföräldrar så du behöver inte på minsta vis oroa dig för att bli feltolkad:) Kram och ha det bra / mt

Tack mt! MMed risk för att bli feltolkad vill jag säga att du och din man känns lite som forumets föräldrar. Ni är erfarna, inger trygghet och stabilitet, det känns som att man kan lita på er och ni ger så kloka kommentarer och råd! Tack för det, det känns bra att få prata med er! Du har flera gånger tipsat mig om anhörig och medberoende delen här på forumet. Jag läser mycket där och känner verkligen igen mig men jag känner att denna del av forumet ger mig mer styrka både som missbrukare och medberoende. Här gör jag min egen process samtidigt som jag får hjälp att sortera livet som nykter tillsammans med en aktiv alkoholist. Jag är otroligt hjälpt av alla inlägg utifrån hur en alkis hjärna fungerar eller snarare kanske inte fungerar.
Jag brukar vara ganska tuff mot min omgivning efter att dom gnällt och klagat ett tag att nu är det dags att göra något åt problemet. Gör något åt problemet eller sluta gnäll! I min egen situation inser jag att det inte alltid är så enkelt även om tanken att inte stanna eller fastna i negativa tankar och situationer är god.
Idag är maken på strålande humör och pratar på som om ingenting har hänt! Han har under natten förflyttat sig från den ena soffan till den andra och hämtat en stor flaska cola som stod bredvid honom när vi kom ner på morgonen. Frukosten bestod efter ett långt toabesök (risig i magen) av gårdagens matrester. Han är iallafall glad och har väl förmodligen supit färdigt för den här helgen, han är med andra ord nöjd och har uppfyllt behovet. Nu är det familjens tur och med en så skön känsla i kroppen är det förmodligen dags för lite sex också... Att helgen bestått av dåligt humör, onykterhet, skilsmässo papper och beslagtagande av vardagsrummet med högljudda snarkningar finns liksom inte idag! Idag är allt så bra så bra, för att inte säga normalt!
Nu är det iallafall söndag och knuten i magen lättar, imorgon får jag gå till jobbet och även denna helg är bakom oss. Sen återstår att se hur veckan blir men det börjar inte förrän imorgon! Idag ska jag gå på stan och köpa vårjackor med barnen samt lite födelsedags presenter till min blivande tonåring! Jag är obeskrivligt tacksam för detta forum och för alla er som finns här inne! Tacksam för att ni lyssnar och att jag får gnälla utan att ni dömer! Det är värdefullt att ni ger och delar med er både i min tråd och era egna, jag lär mig väldigt mycket om missbrukets alla ansikten men också om livet i stort! Tack ovh många kramar till er!

Dum spiro spero, så länge jag andas hoppas jag! Ska lägga det på minnet, det finns styrka i det. Blev samtidigt lite full i skratt med tanke på mig själv, "dum" på latin finns i samma mening som hoppas på svenska... Kanske finns det och måste finnas en smula dumhet tillsammans med hoppet, annars skulle man nog inte orka...

att du skriver öppet och att din man läser! Det var ett val jag gjorde från början, att inte skriva bakom ryggen på Mg. Egentligen var min förhoppning att han skulle börja skriva och jag kunde i det läget ha lovat att inte läsa. Skrivandet här har aldrig blivit riktigt hans grej (eller hur Mg) däremot AA - men dit var vägen lång. Från det datum som var min vändpunkt (och hans första, 6.12.2010) till den avgörande (som jag ser det) händelsen, återfallet 30.4.2012. Under ca fem år före jag gick (dec 2010) med avsikt att flytta ägnade jag stor del av min tid och energi åt att fundera hur jag skulle fixa att flytta. Jag såg många hinder för att lämna OCH många argument för att stanna kvar. Mg har aldrig varit fysiskt våldsam eller hotfull, varit asfull mindre än 5 ggr på fester (och de gångerna på fester där det varit allmänt mycket alkohol), har skött sitt jobb, skött sina åtaganden i hemmet... Det var jag som såg resan utför, hans förändrade tankesätt, hur berusningen steg obegripligt - eller snarare hur han förändrades i sinnelaget kvällar och helger, hörde hans självdestruktiva tankar, hot om att ta sitt liv, vid ett par tillfällen desperat våld mot saker i hemmet. Jag hittade hans gömmor och började snoka, kontrollera... argumentera, tjata, böna, be, sätta regler, gränser, söka överenskommelser...

När jag hittade forum var Adde och Berra mina ljuspunkter, de representerade ett hopp om förändring. Även ett par till stod för samma hopp.

Det första halvåret av nykterhet var ofta en kamp - för oss båda skulle jag säga. Den långa återhämtningen sommaren 2011 med några korta återfall där han knappt blev påverkad. Då skrev han en del här. Men den avgörande förändringen var återfallet på Valborg för två år sen - det som för mig kändes som den totala katastrofen blev den verkliga vändningen. Obs att han har andra vändpunkter som är avgörande för honom.

För mig gav insikten hur missbruk rent fysiologiskt påverkar hjärnan både hopp och insikt med viss vanmakt när jag insåg kraften i det fysiska begäret efter drogen. Klistrar in en artikel http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna Mg är en både begåvad och beläst person med mycket kunskap men så länge han drack var intresset att läsa information jag hittat och ville dela obefintligt för att inte säga negativt. I början av 2006 bad jag honom gå till beroendekliniken eller AA och sade att jag själv tänkte söka hjälp för min del om det inte blev annorlunda - i det läget var allt sådant otänkbart för honom och förenat med skam av djupt mått.

Ditt nödrop på slutet har varit mitt. Oändligt många gånger har jag sagt att jag vill leva med "den sanna" människan - sorgen över den förvandling jag upplevde OCH samtidigt osäkerheten om det var jag som var helt fel, oresonlig, ställde orimliga krav... han försäkrade ju hela tiden sin goda vilja att vara bra... och var det ofta. Ja, en fruktansvärd tung och förvirrande del av livet var det.

Jag såg efter ca ½ år (sommaren 2011) hur mannen min förändrades tillbaka till den jag kände igen i grunden - i det läget blev det ett stort men skört lugn i mig. Då gjorde jag också valet att inte lämna i händelse av enstaka återfall OM viljan att välja nykterhet fanns. Under tre år har forumet varit en livlina för mig och här har jag bearbetat fram och tillbaka. Många gånger har vissa datum eller helger väckt minnen av hur det var - och då har jag skrivit. Som nu. Det behovet har jag inte känt på länge. Min räkneramsa som var en trygghet, en "bild" av hans vilja och nykterhet är obehövd och glömd utom när jag påminns om den, som nu.

Nu ska jag dricka morgonkaffe med mannen och fråga om han vill läsa... om han hinner, ger sig tid, för snart ska han fiska med barnbarnen. Vårt liv är så fint idag. Äkta. På det sättet kan också jag säga att den svåra resan har varit värd sitt pris - idag har vi en närhet av annat slag än när vi var lyckliga före alkoholen tog överhanden. Och jag är tacksam över att jag hade kraft att vara tydlig och han hade kraft att vända väg innan fallet blev stort.

Söndagskramar och Styrkekramar till er båda / mt

Allt gott, full fart framåt.
sommar med barnens sommarlov snart.
Vi hörs senare. ......

Tack för att ni stöttar och delar med er av era insikter och kloka ord! Samtidigt som det känns så klockrent det ni skriver och jag håller med i allt så kommer jag på mig själv att tycka synd om honom och också att vilja gå i visst försvar... SåsomBerra ex skriskriver om att han lämnar över allt ansvar på mig så tänker jag att "jamen han gör ju ändå en hel del hemma och det är absolut inte jag som gör allt". Poängen förstår jag är ju inte heller just den detaljen utan poängen är att det är konsekvensen när han dricker, och ja då tar han för givet att det är ok att dricka så mycket som han känner för eller dra hemifrån och lämna mig med ansvaret... Jag har bestämt mig för att förändra och förbättra mitt och barnens liv och jag vet att jag inte har makt över hans val men det är otroligt svårt att leva med. Jag är fortsatt nykter och tänker så förbli! Häromdagen sa en av mina tonåringar att han var stolt över mig! Fatta hur det kändes i hjärtat!? Aldrig att jag tänker riskerar att han ska känna annorlunda än det igen! Jag vet inte vad jag ska tycka om att han läser det jag skriver, känner mig inte helt bekväm med det. Det här är ju lite av min dagbok där jag kunnat skriva ned mina innersta tankar, nu känns det som att jag måste tänka mig för vad jag skriver. Jag håller med om att det handlar om spriten eller livet, i alla bemärkelser! Leva eller dö, förlora sin familj eller ha den kvar. Hur mycket är fyllan värd egentligen? Största problemet är ju egentligen inte att han dricker, största problemet är att han inte kan låta bli! Förnekelsen är mycket mycket stark och skulden till allt ont fortsätter att falla på mig, , attjag mår dåligt av hans beteende är mitt problem likaså det faktum att han väljer att dricka. Det är liksom ingen idé att ens försöka diskutera med en person som är i det perspektivet. Man blir bara frustrerad och till slut förbannad över orättvisan och kränkningarna!
Berra jag önskar att maken skulle läsa din tråd, jag hör att du känner igen och fattar resonemanget han för, likaså din tråd mullemannen. Diskussionerna här hemma hamnar ofta på detalj nivå, såsom hur många öl, mängd sprit osv. Jag har insett att det egentligen är oväsentligt. Vi mår dåligt av att han dricker så sluta med det, punkt! Att han läser säger han, vad han läser vet jag inte men jag vet att det är selektivt. Han plockar ut det som han kan använda för att försvara sitt drickande och det han kan använda mot mig för att försvara sitt drickande... Ursäkter och förlåt existerar inte längre, inte heller att ta ansvar för sitt beteende. Han säger att allt dåligt som kommer från honom beror på mig och mitt beteende. Imorse skrev han ut skilsmässo papper för nu jävlar fick det vara nog med mitt ovänliga sätt. Jag var då irriterad över att han satt och sov i soffan när jag kom ner med lillan efter att han dragit i sig ett gäng öl efter att jag gick och lade mig kl 23... Idag har han druckit två öl som var kvar men ändå stinker han sprit och ligger storsnarkandes avsmullen i soffan så det inte går att sitta där och se tv... Trevlig helg eller vad?! En av sönerna berättade att han inte vågar ta hem kompisar pga risken att det ska bli pinsamt om maken är full... känns förjävligt på ren svenska! Ingen av oss känner oss trygg i nuvarande situation, ingen av oss kan lita på honom och vi vet att han upprepat missbrukar både vårt förtroende och alkohol! Så varför gör jag då ingenting åt det, varför lämnar jag inte kan man nog undra!? Jo det är pga att jag fortfarande har hopp, jag svävar i och för sig mellan hopp och förtvivlan, men jag känner både hopp och hopplöshet och än så länge så har inte hopplösheten ätit upp hoppet. Som medberoende städar man ofta efter alkoholisten men jag undviker det. Jag har varken lust eller ork att gömma hans missbruk, det gör han så bra själv. Om jag blir arg över att han dricker så skiter jag numer i vem som hör oavsett om vi står på gården eller är inne. Kan man höja rösten när man är arg över andra saker så kan man göra det över missbruk också! Jag tror att jag är ganska obekväm som nykter och medberoende, jag är inte längre den han kan ursäkta sig med eller gömma sig bakom, jag konfronterar lögner och jag är svår att lura, och jag städar inte upp hans skit! För barnen är det dock en osäkerhet när jag åker bort eftersom han då "passar på" och de känner inte längre att de kan lita på honom! Det är långt ifrån roligt att inse hur barnen har haft det och att jag bidragit till det förut. Jag förstår verkligen känslan av ont i magen och gruvsamhet när det blir helg samt lättnaden när det är måndag och man får gå till jobbet igen...Berra du skrev det så tydligt med behovet av att få slappna av på helgen efter en arbetssam vecka, helt klart har vi alla det behovet men barnen och jag får inte slappna av, för oss ökar stressen och energin dräneras av en alkoholist i vårt hem! Alkoholisten är den enda som får sitt behov tillfredsställt! Likaså att bjuda hem vänner. Om jag skulle göra det eller om vi skulle ha en middags bjudning så skulle han direkt utnyttja det för att få dricka och därför bjuder jag inte hem någon. Detta innebär att mina helger numera är tråkiga och asociala samt trötta... Så det enda som krävs och återstår är att alkoholisten väljer att avstå alkoholen, väljer att bli nykter, först då får hela familjen förutsättningarna att börja läka och så småningom må bra! Så älskling när du läser detta, snälla offra inte familjen för alkoholen, offra alkoholen för familjen istället! Dit du är på väg nu leder bara till en massa elände för oss alla och vi vill inte göra den resan, vi vill ha dig kvar, frisk och levande! Kram

Vi blir fler utan vetskap om varandra. Nu är det en mamma, nära släkting och syster. Hon var på sitt första AA möte och tyckte om det. Så oväntat. Syster. Hon har väl inga problem? Jag ser bra, men hur kunde jag missa detta? Ingenting som kunde gett en ledtråd. Nu kanske jag bör stiga fram ur garderoben inför henne. Kanske kan vi stötta varandra? Vet inte om jag vågar. Hon tog det rätt hårt när det nyligen framkom att Ma har problem. Jag, stabil utåt. Fötterna på jorden. Dilemma.

Undrar varifrån detta kommer att saker måste vara på ett visst sätt? Social kompetens får mig nästan att gråta ibland. Så länge man inte menar illa och ger andra det utrymme och den frihet de behöver, så förstår jag inte riktigt varför allt måste bedömas och utmätas, vem som har rätt till vad. Vem som har snyggaste bilen, är vältalig, är alltid glad och trevlig. Detta bedömande går ner i åldrarna och du är det du har eller ser ut att ha. Nu hamnar jag på ett sidospår, men jag funderar så mycket kring varför mänskligheten är så rädd, inklusive jag. Varför är vi så otillåtande inom vissa aspekter? Är det hierarkin? Är det inte dags att gå vidare? Många har säkert gjort det, men på allvar, så att vi kommer framåt på riktigt utan att förstöra både barn och planet. Nu flummar jag runt och orkar inte riktigt dubbelkolla så att skriften blir helt begriplig, men jag har raderat flitigt i texten och än obegripligare kanske den blir. Tack för e-adressen :) Ska kolla upp. (Suck, man ser inte det man har)

*en härligt sommarfräsch familj* låter lite ironiskt samtidigt en längtan att få ha en 'fräsch' familj.
har du inte redan det?

Det finns en email adress i Flickr.com/profil - högra sidan.

Tack själv Minz!

Men... Jag är lättstött i vissa fall. I andra står jag som en fura. Lämnade dottern på kalas hos en härligt sommarfräsch familj. Det fanns kaffe till de som ville stanna. Till dottern sa hon att kom och kolla på lekstugan. Din mamma kommer och hämtar dig sen. Förmodligen var det inte menat som jag tolkade, att övriga var välkomna... Litet ledsen blev jag dock. Men, men, jag lär mig väl en dag spelet till fullo. En annan än jag hade sagt att jag stannar ett litet tag för dottern bad mig. Sen vill jag förstås inte anpassa mig fullt ut. Jag är som sagt litet på tvären. Här på forumet känner jag mig ibland fel (nu undrar ni vad tusan jag baserar det på - min självkänsla), men det är ju mig det hänger på. Hur jag tar saker och vilken tolkning jag gör. Nu ska jag sluta tycka synd om mig själv och gå ut i det fina vädret! Tack Wolf för dina kommentarer. Du anar inte hur mycket de betyder!!!

...."Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter."...
Gärna det.
/wolf

Ibland kan jag uppleva att världen fullkomligt sliter sönder mig i stycken, och jag tillåter det eftersom jag stundom blir hudlös. Tycker det känns så bra att du skrev det Minz. När jag är ofokuserad, känner mig sårbar, för andras ord, när de säger, att jag är motsträvig i mitt tänkande är det helt hållet mitt sätt att bemöta det. Låt mig vara motsträvig då. Låt dig vara speciell utan att få dålig eftersmak på tungan.

En tillvaro ensam i skogen kommer bara att tillfredsställa dig en kort tid. Naturen kommer att bli som balsam för kropp och själ men sen efter några år vill du ut i samhället igen. Tala, diskutera, skratta, gråta, bli sunt arg. Det blir ofrånkomligt till slut.
Ett scenario - på kvällarna när du sitter framför brasan och läser böcker - så är det mänsklig närvaro fast genom ord som någon annan har skrivit i en bok.

När jag levde i Malmö/-95 13:e våningen fick jag en upplevelse av att känna mig som en liten prick. Mitt medvetande var i molnen, på månen, i kalla rymden, och samtidigt så jag en liten själ bland 6,6 miljoner människor som på en karta i Google Map, samtidigt som jorden snurrande framåt. Det tänker jag på ibland när ensamheten blir för svår. Då mina tankar, funderingar, omvandlas till grubbel, återkallar jag 'färden' och landar i mig själv igen.

/wolf

(Så länge jag andas, hoppas jag - Latin)

...."Varför ska vi dämpa oss hela tiden?"...
Det enkla svaret till det Minz, är just att undvika förmaningar, dömandet från själar som egentligen inget hellre vill än att våga leva med allt vad det innebär. Man dämpar sig för att följa en social kodex? Den har jag tappat men förstår idag däremot att - social kompetens - behöver inte betyda att klättra på karriärstegen utan att - se - människor bakom attityden. Social kompetens även att kunna förstå sitt eget sammanhang i en miljö eller situation och därefter handla enligt det. Jag lever hellre än sover.

Inte alltid jag har den kompetensen eftersom jag inte förstår mitt eget och var det kommer att föra mig. Bli ännu mer älskvärd mot T. Ännu mer varsam i odlingen.
/wolf

förbannat bra Berras inlägg. Grillglädje till er båda! / mt

är det idag. Var ute på balkongen och kollade in tempen, kan bli en varm dag.
Ännu en lördag morgon utan bakrus och det börjar kännas som vanligt. Vant mig med
andra ord. Har inhandlat en liten grillhink och den ska användas någon gång idag.
Köpte grekiska grillspett att grilla och när jag stod i affären kändes det som jag
glömt något. Det var vinet, blev stående en stund och vände och vred på lite varor och
tänkte, varför såna tankar nu. Därför det har alltid hört till, men nu får det inte följa
med mig hem. Vemod, ja. Vemod en kort stund att jag tillhör den skaran som inte kan ta ett
eller två glas. Samlade ihop mig och gick till utgången, vad kände jag, jo att jag kommer
från en annan planet. Utanförskap när folk svischade förbi med sina gröna plastpåsar.
Varför måste påsarna se så tråkiga ut, kanske en dödskallemärke på dom istället.
Nej nu får jag lugna ner mig. Idag lugn och bekväm med tillvaron. Ska åka till LIDL idag
och inventera lite alkofritt. Mannen är på rätt sida just nu. Han har faktiskt varit inne
på forumet och läst Berra sista inlägg. Förbannat bra var hans kommentar, en liten glimma
hopp tändes hos mig.
Ha en skön lördag alla
Konstnäre

Är jag egentligen eller är jag bara en illusion av det jag vill vara? Så mycket vet jag, jag tänker för mycket. Min käre man tycker om mig när jag är helt vanlig. Helst en supermama, inbillar jag mig iallafall. Jag kan ha helt fel. Vad vet jag om hans inre, lika lite som han vet om mitt. Mina barn vet ännu mindre, men min uppgift är att försöka få dem att känna sig älskade oavsett vad och inse att kärleken är ovillkorslös. Oavsett om jag är hel eller inte så ska vi kunna diskutera känslor, kanske inte just mina just nu, men alla känslor är tillåtna. Även om vi med försöker dämpa värsta raseriutbrott och skrik av sorg. Jag vet egentligen inte om det är rätt, för vi har rätt till våra känslor även de som inte faller inom ramen. Varför ska vi dämpa oss hela tiden? Ja, jag håller med, det är jobbigt att lyssna till intensiva negativa känslor. Det skulle inte behöva vara så. Jag tror inte att vi har fått ett helt känsloregistrer bara för att uttrycka glädje och i vissa enstaka fall sorg. Vad vet jag? Inget. Tänker desto mer.

Jag själv har varit en "partypingla". Beroende av den uppmärksamhet jag fick ute. Däremot har jag mestadels varit blyg annars. Min första sambo var jag otrogen mot ett par ggr när jag väl var full. Han o sin sida var inte helt trevlig själv, men det är en helt annan historia. Jag har varit med om saker som jag aldrig hade sett utan alkohol och jag kan instämma i att jag är"glad" att jag är i liv. Tyvärr har jag inget svar till dig, men läs min tråd och begrunda. Vill du hamna här? Vart vill du egentligen utan festandet? Jag hade aldrig i livet gett upp de sköna festerna (de som slutade bra) med morgondopp i havet efter en härlig kväll ute med massa människor, dans och uppmärksamhet. Kanske kan du vända det än, efter att ha tänkt igenom saker. Jag kunde det inte. Det blev värre. Kanske sitter du där sen som medelålders tvåbarnsmorsa med ångest över allt du kunde gjort istället. Skönheten är dessutom flyktig, ungdomen likaså. En kort del av livet. Resten har du framför dig. Nu var jag hård, men jag ville få dig att tänka efter. Så klart att du fixar detta! Det har så många gjort före dig!

Känner igen mig till viss del. Har ibland tänkt att en ensamtillvaro ute i skogen vore det bästa för mig, men samtidigt längtar jag efter mänsklig närvaro. Någon att dela mina innersta tankar med utan att bli dömd. Jag kanske knackar på din dörr en dag, inte för att jag vet vart du bor, men nog verkar det vara i krokarna av mina trakter. Själv blev jag så ledsen idag när vi hade en diskussion, i glad håg, på jobbet och slutkommentaren blev från den nye, att jag har nu lärt mig att du är litet speciell. Hon menade inget illa. Men det var som en bekräftelse på mitt annorlundaskap. (Jag ser tyvärr ut som om jag inte var det...) Det är väl för att jag är timid, men ändå ska hela tiden vara litet på tvären. Svårt att helt ge upp och foga mig till massan. Wolf, det kommer att gå bra! Jag hade tänkt skriva i min lilla tråd idag och be om ursäkt för att jag inte orkar svara, men prio blir här. Nu är jag helt "opassande", men jag vet att du förstår. Kram på dig! !!

Jo, den notan kan bli väldigt dyr.
/wolf

Hej Konstnären!
Utlandsresa var inget bra beslut. Det blev mycket vin varje kväll och litet där emellan. Men det var skönt med sol och värme efter den långa vintern. Jag trodde att det skulle gå enkelt att låta bli vinet när jag kom hem, eftersom jag varit utan alkohol ett bra tag. Det var ju bara dumt. Nu är jag tillbaka med att dricka vin varje kväll. Jag vet ju att det blir så. Men jag måste sluta med det här. Jag märker att jag blir glömsk och slö nästa dag. Huvudet hänger inte med och jag drar mig undan från folk. Nej, nu får det vara slut på detta!

Det svåraste är att få min gubbe att förstå att han inte får fresta mig och att jag mår dåligt av att dricka varje dag. Nu ska jag ta en dag i taget och inte avge några andra löften än att jag ska klara av den här dagen utan alkohol. Jag måste hitta min inre styrka. Det har jag gjort så många gånger förr. Varför är det så mycket svårare med alkoholen? Sedan ska jag passa mig för att hamna i situationer där man förväntas att dricka.

Tack för att du tror att jag klarar av det här!

Lilla Anna

Absolut förbättrad, jag har blivit en lugnare och mindre snarstucken person har mer tålamod och förståelse.

Hon dricker mindre också vilket gör att det aldrig blir några fylldispyter alls längre.

Det har blivit en lugnare familjeliv på naturligtvis ont och gott men när man får välja. Absolut det lugnare livet.

Har sagt det många gånger förut men utan min nykterhet hade det knappast funnits något familjeliv eller ens ett liv att tala om, det var nog min sista chans och jag tog den lyckligtvis.

Jag visst känna ett sug efter rus och lycka, men vad är det när lyckan är konstlad och notan så otroligt mycket större än värdet på det som kändes bra.

När ingenting händer emot när allt händer är så mycket mer värt, speciellt när det som händer oftast blir en olycka i sig.

Berra

...tills igårkväll, då morskheten rann ut genom tårna. Jo, jag svepte vin som om det vore vatten.
Hur mår du då wolf?

Inte så bra, seg, trött och framförallt besviken på mitt positiva pladdrande om att vara nykter.
Ja vet int, men tror det beror på föreställningen om min ensamhet. Ärligt, så klarar jag inte av
att vara ensam längre. Att vänta. Kanske det vore lättare att bo ensam, för då väntar man inte alls,
eftersom ingen kommer att knacka på dörren. Eftersom det inte finns någon därute som jag känner.

En sida av mig vill så gärna umgås med andra, vara glad, tillgänglig, ta fram min humor, kunna lita på människor.
Den andre sidan skyggar för folk, för deras blickar, gester och kallprat.

Spiken i min kista blev när Latin kursen i Lund slutade pga för få deltagare. Det ångade ur mina öron av ansträngning,
det var jättesvårt, men roligt. Jag tog mig till kursen i ishalka, trots att min balans var usel.
Varför kan du inte gå någon annan språkkurs? Portugisiska, isåfall. Varför kan du inte börja träna på gym? etc.etc.
...det blir många varför hela tiden. Men inget händer av värde. Just nu, är odlingen prior nr.1 och det kanske kan
bringa mig ordning. Ta sats, med fingrarna o jorden, se fröna växa, plantera ut sticklingar..

/wolf

Läste just nattens inlägg från Berra om hur snedvriden verklighetsuppfattningen blir hos den som dricker, och hur lång vägen är tillbaka. Mycket igenkänning och bra inlägg. På något sätt är erfarenheterna i inlägget något som både ingjuter hopp, samtidigt som det i min situation kan te sig lite hopplöst.

Hopp därför att jag så tydligt ser att allt egentligen är möjligt, och även hopp för jag känner igen mig mycket i hur jag sökt anledningar och problem hos andra för drickandet. Självmedicinering mot vad? Mot andra, eller mot mig själv? Ja med facit i hand "om ett par år" kommer säkert bilden att ha omvärderats ett antal gånger. Tycker mig redan idag se saker och ting med annorlunda ögon, men hur ska man veta att det redan är med de rätta ögonen? Förmodligen är det inte så utan resultatet av mina tankar är bara en "ögonblicksbild" som är resultatet av var jag befinner mig i processen mot ett nyktert liv. Det är kanske resultatet av vad jag hittills varit beredd att förändra? Hade jag haft kraften att göra ännu mer hade kanske ögonblicksbilden varit ännu friskare?

Oavsett om man gör mycket eller lite, sakta eller fort, så kanske det handlar om att försöka att helt enkelt gilla läget och försöka göra det bästa av situationen där jag befinner mig just nu? Har funderat mycket på det de gångna månaderna och helst kanske man skulle vilja frysa verkligheten runt omkring sig ett par år, så att man har tid att kurera sig själv i lugn och ro? Kanske skulle man då vara säker på att man inte fattat några knasiga beslut under resans gång? Har nog tagit upp den frågan tidigare. "När kan man börja ta rätt beslut"? Förmodligen är den omöjligt att svara på.

Så funkar nog inte processen. Den fortsätter oavsett om vi vill eller inte, och är helt klart inte färdig efter ett par månader. Känner själv att det enda jag kan göra är att fatta mina beslut på bästa möjliga vis, utefter mina givna förutsättningar - just här, just nu.

Säkert kan jag se fram mot en mer "frisktänkande" Pellepenna låt säga våren 2016 eller så, men han finns ju inte i så fall tillgänglig här och nu att rådfråga. Om det nu är så får jag helt enkelt nöja mig med att bolla med han som finns, och samtidigt lära mig av andras erfarenheter och jobba vidare på mig själv. Vad annat återstår? Att helt enkelt fokusera på det jag kan påverka och inte lägga energi på det som jag inte kan påverka. Försöka hitta ro med alla brister som förmodligen fortfarande finns. Är man enbent så får man väl lära sig att hoppa på det då...

För mig är det så mycket framåt som möjligt som gäller just nu. Bara genom att göra saker lite bättre mot mig själv och mina nära kan jag bygga ett bättre liv i framtiden. Spilld mjölk och smält smör ger just nu inte så mycket energi, och energi är just vad jag behöver.

//PP

Hur har din relation förändrats, efter dina år med blicken för djupt ned i alkoholen?
Är den bättre - sämre? Status quo? eller förnyad av - din förändring?
/wolf

Kul att se dig här igen och tack för dina värmande ord. Du verkar bestämd med att
du ska borsta av knäna. Jag tog felsteg många ggr. i början på mina s.k. försök.
Kul att du har hemligheten på nattduksbordet det är en fin bok som hjälper mig mycket.
Skulle nog inte våga mig på en utlandsresa ännu, kanske skulle det bli för frestande, vet
inte. Blir i varje fall ingen sommarstuga för mig i år, den är bara så förknippad med alkohol.
Fegt kanske, men tror det får vara så denna sommar.
Jag har haft tunga dagar om ofta har det varit när jag inte uppdaterat mig i boken hemligheten.
Så så blir det att ta fram den.
Vet knappt hur min resa gått till, snurrig har den varit, känslosam och ett jävla anamma.
Känner mig nästan för frisk, varför blir människan aldrig nöjd. Men för det mesta är jag fri, lycklig
över att slippa planera, gå till bolaget, usch nej får rysningar när jag tänker på det.
Du är stark du klarar det
Ha en fin dag
Konstnären