Senaste kommentarerna i forumet

Inte godisreklam, utan två sköna forum vänner! Även om ni ifrågasätter er självkänsla (kanske bara är lite sunt?) så är ni ju ändå förebilder.
Vad andra tycker är inte det viktigaste, men det är ju inte alltid helt oviktigt :-)

Stärkande inlägg från er och Askan. Skön godnattläsning.

//PP

Svajar det? frågade en underbar person som det finns så många av här på forumet, i min tråd för länge sedan. Det var när punkt 4 dök upp i listningen som Morla gjorde häromsistens. Ni vet: Lalala har jag problem? kanske jag kan dricka lite alkohol någon gång....Sedan tog det bara ett kort tag, så var det adjöss med mina inloggningar på ett bra tag. (hoppas för övrigt att du har det fint Morla!) Den här gången kan jag inte riktigt känna att jag delar listan med er andra. Inte på samma sätt som då i alla fall. Enbart på grund av det, vill jag i all välmening höja ett varningens finger till den som kommit till 4 ett par gånger.

Den här gången har jag nog mest känt att det bara tog stopp. Jag är nog fortfarande kvar på punkt 1?! Javisst, en del tycka synd om stackars mej och sån´t har ju funnits, men dom andra punkterna har inte riktigt kommit den här gången. Kanske har jag nu lagt mig ner på rygg och fattat att det är kört? Det kommer inte att gå med något återtåg till normaldrickandet, och vill jag ens det? Det börjar kännas lite som om det är annorlunda... Kanske var det mitt besök hos AA :-) Kanske gjorde det susen att för alla berätta att Pellepennan är alkis? nja vem vet, tanken är ju svindlande. I synnerhet för mig som är född skeptiker!

Men annars svajar det rejält, och det är inte med drickat det svajar. Känns helt ok med den biten. Men jag håller också garden uppe, och är på helspänn. Dyker tanken/han/eller hon upp, nitar jag direkt!(jag har svårt för Hen btw.)Samtidigt försöker jag navigera, tänka rätt, visa mitt förnuft, inte tänka egoistiskt. Allt det som kan var så svårt när vuxna tänker, vill och fungerar olika - och man ibland har en känsla av att bli uppbjuden till en "dans" där människans fina sidor, inte alltid kommer till sin rätt. Icke sa Nicke, jag ska försöka hantera allt så att jag kan stå för det jag gör idag och om 20 år.

I sakfrågor och värderingar upplever jag inte att jag tänker våldsamt annorlunda nu än när jag drack. Jag tänker bara bättre och snabbare. Jag har oroat mig (eller kanske hoppats) att det skulle dyka upp någon som var annorlunda i nykterheten. Men det har det faktiskt inte gjort. Det var därför jag hade tänkt vänta med alla stora saker som inte har med nykterheten att göra. För att vara helt säker på att det inte var så att jag blivit konstig av drickat ;-) Men nu kunde jag inte få respit som begärt, utan var tvungen att ställa upp och ta i "surdegarna" ungefär nu. När jag nu i dryga 2,5 månader skalat av ett halvruttet lager i taget på "löken" Pellepennan, börjar jag nu se skymten av en intakt kärna. Och det är faktisk fortfarande bara en lök...
Om än något mindre och lite "tilltuffsad". (Hoppas för övrigt att jag inte missat något därunder, så att det i sluttampen visar sig att jag var ruttnare än jag trodde trots allt.)

Det är nästan en liten tragikomisk situation mitt i alltihop. När jag läser på medberoende- sidorna skulle säkert dom flesta vara lyckliga om alkisen valde bort drickat och fokuserade på just det ett bra tag. Jag jobbar på det, men kan ändå inte känna mig trygg i att berätta om problemet. Att jag behövt respit för den skull. Av rädsla för att det eventuellt skulle kunna användas emot mig, i en för mig ofrivilligt slam slakt.

Får helt enkelt jobba på mot bästa möjliga konstruktiva lösning. När krutröken sedan lagd sig, får jag kanske ta det då.

När det blåser bistert - ingen alkohol! Det får bli tanken innan jag släcker i kväll.

//PP

Så fint beskrivet, jag kunde så bra ha totalt ihop nåt liknande själv, som hade stämt så väl överens med dig. Jag har betecknat mig själv som "myten om mig själv". En myt kan ju visa sig sjunka ihop vilken dag som helst, när Otillräckligheten eller glansbilden falnar. Eller om någon kommer innanför och det kommer till kritan som det heter.
Men nu fick jag för ett tag sen beteckningen "legend" av MB och det gillade jag!
Lite positivt då. Nu som nykter så har min syn på mig själv, i min relation och i mitt yttre liv med jobbet så har en tydlig förändring skett. Jag har börjat tycka mer och mer om mig själv och de beslut jag fattat för egen del att leva nykter. Där jag för min del funnit så mycket stöd i AA-gemenskapen. Riktiga vänner som jag inte behöver prestera någonting tillsammans med för att få vara med och räcka till. Mycket skönt att fylla på grytan med det. Men alla måste hitta sin väg, det viktigaste är att börja söka och hittar man något att hålla sig till så är det så gott.
Jaja, man kan fundera mycket men livet finns för att levas och det tänker jag göra och det önskar jag att även du och alla andra också får kraft att göra. Kram (älskar att kramas gott) Mm.

Du skriver nästan identiskt med hur jag själv levt med känslor liknande dina under större delen av mitt liv. Många dog tidigt i mitt liv, det jag tyckt så många gånger är att det värsta alltid kan hända, precis när som helst. Jag vet det ju, har sett det hända med egna ögon, ett antal gånger. Jag vet ju att för att förhandla om berättigande till liv så måste jag, som du skriver, vara duktig. Alltid vara beredd på förlust av någon viktig person. Tänker ofta på att min mamma aldrig får veta hur det gick för mig. Men samtidigt är jag säker på att hon många gånger varit med mig när jag som mest behövt det. Ensamheten min ständige följeslagare och alltid veta att för att bli älskad måste jag alltid förtjäna kärlek, inte få kärlek bara för den jag är. Det paradoxala är att jag fullständigt ändå på egen hand har "slarvat bort" ett antal människor. Nästan bilden av det lilla barnet som tappat godiset i sanden. Precis som en oförmögenhet att hålla fast, tro på att jag inte ensam är ansvarig. Ja jisses hur man är egentligen.
Det gör min lycka över mitt numera nyktra liv och den otroliga trofastheten hon min livsmedlevare Mt än mera viktigt. Hon är kvar.
Nu blev det här lite väl personligt kanske, men jag träffades direkt av det du skrev. Berörde och då ville jag låta mig beröras och tala om det helt enkelt. Tillsammans är ett sätt att finnas till.
Kanske jag i alla fall nått tonåren nu i ett viktigt avseende, mitt liv som nykter.
Lev väl och under askan bor ofta fortfarande ett pulserande glödhjärta. Kramar /Mm.

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Tyvärr. Har också tänkt mycket på det här med att man är det man gör, men jag tror att man måste skilja på det man presterar och det man gör som inte alls har med prestationer att göra. Typ, prestationen i sig kan ju göras på olika sätt, och däri ligger väl personen och det man kan känna för sig själv. Jag tänker också på det du skriver om att vara olika personer utåt och inåt. Jag uppfattas också som kompetent, lugn, säker osv., trots att jag inuti känner mig som en bluff, som en ballong som någon ska peta hål på och det ska poffa till lite. Kanske inte ens med en riktig smäll utan mer ett pys... Det jag tror är viktigt, för att få ihop detta, är att på något plan lära sig att acceptera att båda de här personerna faktiskt är jag. De är ju faktiskt verkliga båda två.

Det vi har med oss från barndomen är ju viktigt och påverkar oss oerhört mycket. Jag har min historia som jag har klart för mig påverkar min självbild, men jag vet inte om det hjälper mig så mycket. Försöker att mata mig med artiklar och ljudböcker om hur självkänslan kan stärkas, tänker att om jag hör synpunkterna och tankarna flera ggr så kanske jag kan ta in dem och göra dem till mina. Men ibland (för ofta) går det trögt.
Har du funderat på att kontakta någon psykolog? Jobbigt, men man får hjälp att bena upp tankarna.
/m

hoppas du får en hel del hjälp bara genom att läsa omkring här. Blir såg glad att Stigsdotter hör av sig och kan berätta att hon snart har ett år utan alkohol, magnifikt! I morgon stegar jag iväg till vårdcentralen och tar min lilla sup igen och då kan jag räkna ihop två veckor nykter, man måste ju alltid börja någonstans:-) Mår ju så himla bra för det mesta när jag är nykter, hur svårt ska det vara att fatta.
Fenix

Ja gud, den sammanlagda skammen och skulden här måste vara fullkomligt enorm och överväldigande. Man blir nedstämd om man tänker på det för mycket. All denna goda vilja och alla dessa goda föresatser. Och alla dessa misslyckanden och kringelikrokiga vägar till ett annat liv.

Min man är ombord, men eftersom han tror att jag överdriver mitt problem så frågade han mig bara om jag verkligen var säker vilket jag ju sa att jag var "- Inga problem här!".

I dag så tänker jag mycket (igen) på det här med att leva med en icke-existerande känsla av egenvärde. Jag tycker att det är jobbigt att visa mig liten till och med här, där jag är anonym men nu är det väl dags att vara ärlig. I den andra verkligheten, den där ute, där anses jag vara en självsäker person som står trygg i både åsikter och uttryck och val i livet. Men i den här verkligheten, den ärligare mer verkliga, den inuti, där.. Där är jag ett rö för vinden. Och så fruktansvärt in i helvete ensam. Att alltid visa sig stark och kompetent gör ju också att man isolerar sig. Att man aldrig släpper in någon, inte ens de man älskar. Fast man låtsas att man gör det, man beter sig som att man gör det. Man berättar vissa utvalda saker som låter personliga och intima men som inte har den tyngden för en själv egentligen. Jag kan inte förstå att någon skulle tycka om mig för den jag är. Jag förstår inte ens det uttrycket. Det är ju det man gör som definierar en. Eller? Problemet med det (det finns fler men de kan jag inte se i dag) är att om jag bara jobbar hårt med att bete mig och göra som man ska, och gnor och gnor och sliter och släpar så kanske jag kan behålla de mina. Men (och nu kommer problemet) om jag gör fel, om jag gör något fult och dumt, ja då har jag ju automatiskt sett till att jag inte blir älskad mer. I min lilla värld här inne så tror jag att det är så. Att om jag gör ett enda misstag så blir jag ensam och oälskad. Och jag är så RÄDD för det. Så fruktansvärt, fruktansvärt rädd för det. Jag tror det är där min ångest har placerat sig. Att jag aldrig får göra fel därför att då har jag förtjänat (inte kärlek som jag kan inbilla mig att jag förtjänar om jag gör allt rätt) hat, och förakt och ensamheten.
Det går inte riktigt ihop det här ser jag. Min nuvarande känsla av att vara alldeles ensam här på denna jord samtidigt som min största skräck är att bli lämnad ensam. Men så är det.
Jag förstår någonstans att detta har att göra med ett antal dödsfall som skedde när jag var liten och som gjorde att jag för att få till någon typ av känsla av kontroll och därmed en illusion om att kunna förhindra att det skedde igen tog på mig skulden för att min pappa dog. Men fast jag kan se det, att det självklart inte hade det minsta att göra med mitt fyraåriga jag så KAN jag inte frigöra mig från det här tänkandet. Att jag kan ta kontroll över livet. Och om jag tar kontroll så kommer inget mera hemskt hända men om jag förlorar kontrollen så faller allt.

Av döma av titeln på din tråd anar jag att du läst boken med den titeln? Har för mig det är Moa Herngren som skrivit den. Ögonöppnare för mamman som tror hon är så himla effektiv och duktig när hon styrkt sig med ett glas vin...

Din berättelse är min berättelse - så där höll jag också på. Man tror att barnen inte märker men det är klart att de gör det! De känner ett obehag men vet inte varför!

Hoppas du hittar vänner här som kan stötta dig, ta en dag i taget. Du är värd att slippa vinet! Själv hängde jag här på forumet väldigt mycket för en tid sedan och fann mycket styrka och stöttning här. Om nio dagar har jag inte druckit en droppe alkohol på ett år. Och - det här trodde jag verkligen aldrig att jag skulle säga - jag saknar det inte!! Kram o lycka till.

Starkt av dig! Gjorde halvhjärtade försök i din ålder att avstå A, men det var tufft att avstå när de flesta andra festade o såg ut att ha så himla kul. Var ute klubbade nykter ett antal ggr och kunde ha roligt, men trodde in i det sista att jag skulle lära mig att hantera drickandet. Det gjorde jag sen också periodvis. Men i slutändan var det inte värt all ångest och alla "dumma" saker man sa/gjorde. Kämpa på, så bra gjort! (Det finns säkert de som lärt sig hantera A och enligt nya rön ska vissa kunna det med hjälp av någon metod, men jag kan inte :) )

Så skönt att få ta del av dina tankar och hur du tar dig vidare. Så starkt! Har själv tänkt på vad jag ska göra om det blir tal om AW eller annan tillställning med jobbet. Tror inte att jag skulle orka just nu. Kanske senare. Men som du skriver så kan man ju inte isolera sig helt heller. Det gäller ju att hitta ett fungerande liv, som man trivs med. Det ska jag ha i tankarna. Ha en härlig torsdag och hoppas du får en bra och trevlig AW imorgon!
Kram/Minz

Håller med dig m-m, måste fokusera på annat nu som gör livet litet roligare. Träning är bra. Jag tränade igår och kände en liten strimma av glädje inom mig. Min terapeut säger att livet behöver innehålla mer än alla vardagliga måsten. När man har familj och barn, så är det inte lätt alla gånger att få tid till det man vill göra. Barnens aktiviteter går ju före. Sen jobbar både jag och min man heltid, så det blir inte över så mycket av dagen, när barnen är hämtade, maten lagad osv. Är hemma idag och vabbar. Rätt skönt med en lugn dag. Vanligtvis blir det diskussioner om vems tur det är att stanna hemma, men vi är rätt bra på att dela lika när det gäller den biten i a f. När det gäller A och avhållsamhet, så är den stora biten avklarad. Jag behöver inte förklara för min omgivning, då de flesta tror att jag slutat dricka för snart 1 1/2 år sen. Vad tiden går fort. Veckorna flyger iväg. Hinner inte riktigt med.

Så sant vad det gäller mig. Jag hade oxså en illusion att jag en dag skulle kunna dricka s.k. normalt.
Men det vet jag nu att så funkar det inte för mig. Har ju oxså varit i botten och försökt och försökt,
och tänkt att den här gången kan jag bryta. Men det är bara att bedra sig själv till slut funkar det inte.
Vill inte heller kämpa med A-jävulen. Tog det mig 30 år att trilla ner i det där svartahålet, så får
det oxså ta tid att kravla sig upp. Jag har blivit en ny människa men jag får jobba på det hela tiden.
Får mer och mer sällan besök av rösten som säger, nu klarar du att normaldricka. Ibland tackar jag någon
högre makt att jag hamnade totalt i botten. Det fick mig att inse, och då ville jag verkligen leva.
Är väldigt tacksam att jag inte dricker idag. Kropp och själ är oftast i harmoni. Nej det livet ska
inte kommma till mig mer. Nu väljer jag själv vilka middagar jag kan tänka mig att gå på. Där
det dricks normalt har jag inga problem nu. Men sedan har vi en liten krets där temat är vem blir fullast
i kväll. Inser nu att jag brutit med dom och det gör ont ibland, men vägs upp av den väg jag valt.
Tänk att slippa ångest.
Slippa oro stress.
Slippa lägga pengar på A.
Planera, planera
Kolla så att det inte är samma kassörska som i går.
Slippa lägga in en vinbox i frysen för att den ska kallna snabbt.
Slippa fyllesömnen på dagen och när man vaknade knappt veta var man är.
Slippa ångesten på natten då jag snubblade upp och hällde i mig ett glas vin för att döva.
Slippa ha ett ansikte som ser ut som en silikonpumpa.
Slippa kräknigar på natten som jag höll på med sista tiden.
Slippa se min kära hunds anklagande blickar på mig.
Det finns hundratals saker att räkna upp. Nu har jag ett bra liv men är på min vakt.
Ha det fint
Konstnären

Ju längre tid jag är nykter, desto fler och fler grejer kommer man på.
T.ex. så kom jag på mig själv att fundera på om jag hade mobilen med mig när jag skulle skjutsa ungarna till tåget i morse.
Jag har alltid varit noga med att ha den med OM man skulle bli stoppad för en blåskontroll och ha alkohol i blodet, så att man kan ringa någon som tar hand om barn och bil liksom.

Jag har alltid varit noga med att beräkna intaget på kvällen för att inte riskera något så pinsamt som en rattfylledom orsakad av ångor från gårdagen liksom, men eftersom jag känner av i kroppen att jag drack kvällen innan oavsett om det är tre eller sju öl så har det där med mobilen hela tiden funnits med där som ett nödverktyg!

Givetvis behövde jag ingen mobil i morse då jag fortfarande inte har några planer på att dricka än.
Har ju tänkt att helgen 7-9/2 är det tillåtet att ta några bärs på fredagen och lördagen, men ju närmare jag kommer så börjar jag att fundera på om jag kanske inte ska hoppa över det ändå. Inte för att jag försöker att slå några rekord i nykterhet och jag vet att det är lätt för mig att börja om på ny kula efter helgen, men risken finns att man ändå börjar "unna sig" en eller två öl per kväll, eftersom jag har sån bra kontroll.

Rätt som det är så sitter man i soffan och räknar hur många öl man har fått i sig och hur lång tid det är kvar tills man ska gå upp och om alkoholen hinner gå ur tills dess. Dit vill jag inte komma, been there - done that.... så himla många gånger.

Tror att jag ska hoppa över den helgen faktiskt. Det är bara två dagar ju!

Det är 11 dagar sen jag drack senast nu. Jag märker de positiva "biverkningarna" av nykterhet nu. Midjemåttet minskar, ansiktet ser inte lika plufsigt ut längre, ögonen ser piggare ut, hjärnan är rappare. Plånboken är tjockare! :D
Sitter för övrigt uppe längre på kvällarna nu än när jag tillåter mig att dricka. Dels för att jag vill vara riktigt trött när jag går och lägger mig, annars blir det bara jobbigt och förknippat med en negativ känsla att gå och sova och det är inte bra, men även för att jag egentligen inte behöver speciellt mycket sömn, jag fungerar ändå. Visst - jag är trött när jag vaknar, men jag är fanimej nykter och då kan jag stå ut med lite trötthet!

Det var väl det jag behövde skriva just nu tror jag. Inser att min självsäkra stil i inläggen här ovan kan ses som en aning arrogant och stickande i ögonen på vissa, att jag nästan på ett skrytsamt sätt talar om att jag har bra koll på grejerna, men jag tror att det behövs fler berättelser än bara de som handlar om att jag ALDRIG mer kommer att kunna dricka, eller berättelser som talar om att den absoluta botten är nådd, för dit kommer jag aldrig att komma eftersom jag är ett kontrollfreak utan dess like. Alkoholens nedbrytande effekt är dock den samma, bara att det kommer att ta mig längre tid att skada mig själv, det inser jag. Därför är det viktigt för mig att ha denna koll. Att stoppa i tid och vara snäll mot kroppen - som för övrigt är grymt bra på att återhämta sig. Det är en fantastisk skapelse vår kropp, men den ska hålla i ganska många år.

Jaja, ha en bra dag! :)

har jag inte läst förut, du skriver "den mentala besattheten, illusionen". Ja det är precis vad det är, en illusion, när man inbillar sej att man ska kunna lära sej dricka "normalt" igen. Vi som nått botten har inte druckit "normalt" på väldigt länge, kanske aldrig. Jag har åtminstone alltid haft känslan att några glas känns för lite även om jag kunde klara det länge i början. Sen förs också det argumentet fram att eftersom man klarat av sluta och hållit upp i några månader så kan man pröva dricka för man vet man att man kan sluta igen om det inte fungerar. I teorin ja men i praktiken är det så mycket svårare att lägga av igen. Vid mina tidigare försök har det tagit åratal av ökande bruk innan jag igen klarat av att sluta. Det vill jag inte kämpa med igen. Särskilt som jag fullständigt håller med dej om att man som nykter lever ett så lugnt och bra liv och jag kan säga ärligt att jag saknar verkligen INGENTING av det alkoholen gav mej! Inte den korta euforin heller, den får jag i många små doser under dagen i mitt nyktra liv. Ett liv som alla är värda och kan få.

Tack för allt fint du skriver som svar, kommentar till mig. Det var så viktigt för mig att skriva så ärligt som möjligt hur jag tänker, så som jag ser det. Själv erfarit och kunna säga att det absolut inte är något fel i att du inte tycker illa om den man du älskat, medan han var just den mannen. Jag känner att du låter honom fortsätta ha ett människovärde men att alkoholen kommit emellan er och håller så sakta på att föra honom allt längre från det som var den sanna personen. Jag hoppas nästan att han skulle få veta hur fint du fortfarande ser på honom och det ni delat i livet. Jag läser också om din beslutsamhet i det du gör nu och det ger jag dig bara fullt stöd i, på alla sätt. Som jag så tidigare, det kan till och med vara ett slags stöd för honom, i varje fall ett definitivt stopp i en ond spiral utan egen lösning. Jag har också läst dina rader flera gånger, för att riktigt ta in det. Du ger betydelse till orden om att dela.
God Natt och en riktigt fin och god Kram från mig. På mitt speciella sätt, så är du inte ensam. Mm.

Hej.

Jag är sedan några år tillbaka en tillfrisknad alkoholist, dvs, jag har befriats från den mentala besattheten( illusionen att jag en dag ska kunna dricka som en andra människor). Kvar finns den fysiska allergin, som är kronisk, alltså sug efter mera alkohol & droger så fort jag dricker lr använder.
Den andliga blockering/ själsliga bristsjukdomen: ältande, ångest, rädslor,,skuld , skam,,,,osv,, är det som jag idag inte behöver tampas med lika mkt.

De är helt fantastiskt att jag som alkoholist idag kan leva ett lugnt & bra liv. Detta liv är till för alla. Ingen ska behöva lida och leva som aktiv alkoholist.

Låt mig veta om som läser detta, behöver hjälp,, lr undrar något. Det är bara du som kan ställa din egen diagnos: "om du när du ärligt vill, finner att du inteckna sluta helt eller om du, när du dricker, har liten kontroll över den mängd du konsumerar, är du förmodligen alkoholist. " Stora boken s 70.

Med vänlig hälsning,
a

Kämpar på och håller alkoholen på avstånd (är ganska stolt). Snart 9 kvällar.

Livet bjuder hela tiden på nya utmaningar: den här veckan har jag börjat träna och insåg snabbt att jag tidigare belönat mig efter träning. Suget kom som en totalt överraskning, och det vara nära att jag trillade dit. Nu ett par dagar senare är det lättare. Sugsituationen är identifierad och moteld kunde anläggas.

Utmaning 2: bor i natt på hotell. Alla hotell har inte avskaffat minibaren. Här finns allt man kan tänka sig och lite till. Dessutom har de den goda smaken att ställa fram en vinflaska så den absolut inte går att missa. Bredvid några riktigt trevliga glas. Man kunde höra kluckandet i glaset. Jag har slängt in flaskan oöppnad i kylskåpet med resten av godsakerna och där ska den stanna. Glasen har hamnat i badrummet som stöd åt tandborsten. Out of sight - out of mind.

Gillar listan som postades av mnbv098 för några dagar sedan. Det gäller att se upp, och jag är säkert mer än lovligt naiv, men jag håller min dröm om en normaldrickande tillvaro vid liv. Jag är väl också i tralala-stadiet.

En dag i taget, mår bra bortsett från att jag hade svårt att sova i natt, men jag tror att det mest beror på andra problem som dykt upp.

Slutade röka för ca 15 år sedan efter att ha försökt halvhjärtat i flera år. Det finns likheter, men också skillnader, och jag funderar lite om jag har hjälp av mina erfarenhet från den resan. Bortsett från att det krävs beslutsamhet att sluta med både rökning och drickande, och att det är bra att identifiera situationer när man röker/dricker för att kunna tackla suget, så vet jag inte. Alkohol är en mycket mer socialt accepterad drog, åtminstone numera, men tar man ett glas för mycket eller dricker vid fel tidpunkt står man vid skampålen. Jag har aldrig uppfattat rökning så laddat, och rökare är man om man röker men man behöver inte vara alkoholist för att man dricker.

Nej nu är det dags för annat. Tack för att ni finns. Det är nyttigt att läsa och skriva här. Jag håller
/Tinhad

att det är svårt för dig att skilja på den han innerst inne är och den han är i alkoholens nät går det rakt in i mitt hjärta. Under mitt första år här på forum redde jag med mer erfarna skrivare och med mig själv om vad en alkoholist är... I många omgångar. Jag har en djup övertygelse om att människan är (mycket ... eller långt) mer än sin sjukdom och den övertygelsen hävdade jag här gång på gång. Möjligen ibland också för att övertyga mig själv. Idag är jag övertygad. Jag känner så väl igen förtvivlan i att se en älskad människa förändras inför ens ögon - och övertygande hävda att det inte beror på alkohol... ljuga och förneka en uppenbar verklighet. Jag började tala om den "Sanna X" för den man jag älskat och gift mig med och jag hävdade envist att det var den mannen jag ville leva med. Inte den av a förvandlade, förvrängda. För mig har kunskap om vad som händer i hjärnan vid beroende varit väldigt viktig. En biologisk förklaring till vad som sker. Ville skriva detta, att jag känner igen ... Tillåt dig att sörja och tillåt dig att leva och må gott av ditt eget liv. Allt gott, kram / mt

Du förmedlar "kalla fakta" på ett mjukt sätt som manar till insikt och acceptans för verkligheten. Alkoholen, som är den drog jag obarmhärtigt jag lärt känna, är nog den starkaste, falskaste och mest destruktiva kraft jag upplevt. Min kärlek togs ifrån mig, eller - han valde bort mig för en större kärlek. Den kunde jag inte tävla mot, det var dömt att misslyckas. Men gudarna ska veta att jag försökte. Jag kämpade och kämpade men allt jag gjorde var att underlätta för honom och hans stora kärlek. Allt som kändes naturligt för mig att göra var helt fel strategier. Jag har lärt mig det nu. Jag skulle ha satt ner foten från början. Kanske hade det hjälpt? Kanske hade vi segrat då? Det får jag aldrig veta. Och jag vet ingenting om hur hans försök till nykterhet kommer att gå. Tyvärr tror jag inte att han lyckas den här gången heller, men för hans skull så önskar jag att han kommer att klara det. Det är svårt för mig att skilja på den han är innerst inne och den han är i alkoholens nät. Jag kan inte tycka illa om honom trots att han skadat mig, barnen och familjen på ett fruktansvärt sätt. Det går inte. Jag vägrar att tro att det är han. Jag går inte med på det. Det är förmodligen mitt problem...

Blev långt det här! Ville egentligen bara säga att jag uppskattar det du skriver i dina kloka inlägg.
Önskar dig och Mt allt gott!
Kram

Igår var en dag som jag hade kunnat vara utan, men idag är det rätt så ok igen. Det som är positivt när det kommer jobbiga dagar, är att inte trilla tillbaka. Att känna att livet går att hantera utan den där följeslagaren, alkoholen, och att vinet inte hade tillfört någonting positivt i det läget.
Blev tillfrågad om AW på fredag. Första tanken var nej, orkar inte, vill inte, vill bara vara hemma, eller träna. Tackade dock, vid närmare eftertanke ja. Isoleringen kan ju inte ta sig hur stort utrymme som helst... Jag kommer ju ändå att vara i skick att ta mig hem om det är tråkigt eller om jag bara råkar vilja. Men, en liten tanke kommer ju alltid flygande, när utgång eller andra alkoholsituationer kommer upp - kommer jag att bli sugen (ja, säkert lite), kommer jag att falla tillbaka (NEJ!), kommer jag att känna mig "utanför" när jag dricker alkoholfritt (ja, förmodligen lite, åtminstone först). Men såklart kommer jag att känna det skönt när jag klarar det, varje läge där jag aktivt avstår får mig att växa lite till, och gör nykterheten ytterligare lite mer värd, och att tanken på att ta ett sådant där normaldrickandeglas försvinner allt längre bort. Det blir för mycket att riskera.

En sådan där fånig sak numera som jag kan haka upp mig på är själva körandet. Jag vill inte köra till och från alla middagar/fester/AW. På sätt och vis är det ju skönt att kunna åka hem när man vill, men jag tycker att jag tappar lite av känslan för att det är avkopplat, fest liksom. Det hör liksom till att åka buss/cykla/taxi/få skjuts. Nu tänker jag inte se till att bli hämtad för att jag inte vill köra, eller ta en dyr taxi, men kanske blir det buss. Det handlar väl om det där med normen, man kör liksom inte till AW... Jaja, snacka om ilandsproblem....
Har man inga viktiga saker att fundera på så får man ta de oviktiga :)

Ha en bra kväll alla!
/m

Om man flytt hela livet så funkar det ju inte att hux flux stanna kvar och möta sig själv. Det kanske är något som kan göras stegvis och som behöver tränas på. Har man som vi, använt vinet som en flyktmetod för att t.ex.
- stressa av till
- stå ut bättre med sig själv
- bli glad, trevlig och spirituell
- sluta tänka på saker som man inte orkar tänka på
- bli lite extra djupsinnig och filosofisk
så är det ju inte bara att göra allt det där på annat sätt utan vidare. Min psykolog sa till mig vid något av de första besöken att fundera mer över vilka positiva effekter alkoholen hade/har för mig. Jag hade inte tänkt så mycket i de banorna eftersom man gärna vill se allt det negativa för att övertyga sig själv, men han menade att för att göra en förändring behöver man lägga upp och syna alla korten, för att veta vad man har att jobba med.

Jag har laddat ner Mindfullnesappen som jag tror Buzz tipsade om, i ett försök att lära mig att ha något utbyte av meditation och mindfullnes. Går sådär, försöker och tänker att det blir kanske en vana och man måste ju träna liksom... Tänker i alla fall att det jag provat tidigare var ju inte så bra, så vem är jag att döma ut något som icke-fungerande...?

Och de där tankarna om att det är ok att dricka, bara flyger ju på sådär utan vidare, det finns ju ingen logik i det. Har du pratat med din man? Vet han vad du jobbar med eller är du sådär extra duktig och ska fixa det själv? Låt skammen skölja över dig och bort, bokstavligt talat. Undrar hur mycket sammanlagd skuld och skam det finns på den här sidan?
Hoppas det känns lite bättre ikväll, och starkt av dig att skriva!
Kram m

Hade en sådan period du beskriver före jul. Hade iofs varit nykter längre än 18 dagar då, men fick verkligen tvinga mig till precis allt. Jobb, träning, ringa ett samtal, laga mat, ja, det mesta. Kroppen och själen kan nog reagera på de mest märkliga sätt i tillfrisknandet, men jag tror att tröttheten hör till lite grann. Och kanske lite håglöshet också. Alkoholen har ju varit en ganska stor del av livet och det ska nu ersättas med något annat. För min del har det hjälpt att fokusera på träning och att bara göra det nödvändigaste i ditt läge. Jag kontaktade också en psykolog som hjälpt mig att komma vidare, eftersom jag blev rädd att jag var på väg ner i en depression.

Men den positiva person du har varit finns ju fortfarande kvar, den är inte borta i och med att vinet försvann, den är kanske lite avvaktande, men finns där någonstans och väntar... Det blir bättre!
Styrka till dig!
/m

Skönt att både du och din lever mår bättre. Kroppen har en fantastisk förmåga till återhämtning. Själen också? Känner som du, att jag mår bättre både i kropp och själ nu, även om jag ligger en månad efter dig.
Och precis som du så håller jag garden uppe. Lätt hänt att "glömma" sig och ta det där glaset. Ska inte hända. Ha det bra i snön och kylan. Här vill inte ens hunden gå ut, om det inte är helt nödvändigt...
Kram m

Du kan visst skriva, alla tankar runt alkoholen har sina förklaringar i sitt egna mående, jag gav upp alla tankar på hur mitt skrivande skulle mottas av alla de andra som läste det på forumet, jag skrev för mig själv och åt mig själv, det var en självinsikt att vara öppen med mina tankar.

Om jag ljög här skulle också det riktiga livet vara ett självbedrägeri.
Alltså skrev jag det som precis föll mig in, det var min sanning just då.
Det är inte min sanning i dag, det var det då.
Nu ser jag hur sjuk jag var i mina funderingar och jag känner inte igen mig alls som jag känner mig idag.

Idag känns driften till alkohol som...jaha!
Då skulle jag lätt kunnat döda någon för jag var verkligen helt pantad.
Och jag blir lätt orolig för vad alkoholen verkligen kan ställa till med.

Det där var inte jag. Det var resultatet av många års drickande som ledde till ett beroende och till sist ett missbruk.
Idag är livet mer solklart och inte lika solkigt flummande som förut.
Jag känner mina behov och kan förstå dem hur de uppstår, när de kommer och varför, och har mina trix hur jag ska släppa fram dem eller dämpa dem.

I det hela har jag förstått att man inte bara blir en alkis sådär apropå,
och en nykterhet består väldigt mycket i att undersöka anledningarna till varför just du eller just jag fick ett beroende i grunden.
När man har funnit dessa, och hittat andra lösningar än att låta alkoholen återigen få lösa dem åt dig. DÅ är man på rätt spår.
Inte bara titta på symptomen utan kolla på underliggande orsaker istället.

Jag skrev för länge sedan en rad om att man skulle fortsätta meningen...
"Jag dricker därför att...."
Och där fyller man i den egentliga orsaken till att just jag tillät mig dricka vid varje tillfälle, helst på ett papper.
skriva förväntningar och inte allra minst, blev det som väntat?

Och redan där kan man se att alkoholen "ljuger", det blir aldrig som man hade förväntat sig.

När man har avslöjat en lögnare så tar det tid att ge den sitt förtroende igen.
Men man behöver inte oroa sig, den kommer att fortsätta svika dig i oändlighet, när man har fått nog, då gäller det att göra handling av sin framförhållning.

Du skiter i mig, jag skiter i dig.

Tack och adjö herr Alkohol men du får gå vidare och förgöra någon annan med dina lögner, tröskeln heter läppar hos mig och därifrån bestämmer jag.

Berra

Jaha. Checkar in här i vanlig ordning. idag firar jag 4 veckor.

Det rullar fortfarande på. Har slutat fundera på alkohol. Jag kom på i morse att jag skulle kolla in här, och insåg att det nu är fyra veckor, nästan exakt på minuten fyra veckor sedan alkoholen gick ur kroppen på mig. Och tänkte därför göra en liten sammanfattning av den här tiden.

Det första dagarna hade jag alkoholen i huvudet hela tiden, och när jag glömde bort den var det nästan som att jag tvingade mig själv att tänka på den. Nästan som att jag kände att jag genom att ge mig själv ångest, kunde göra bot för saker jag gjort på fyllan som jag inte stod för.

När ca tio dagar gått, var det inte längre något jag tänkte på hela tiden, men magen vände sig när jag tänkte på alla de gånger jag gjort bort mig.
Jag pratade mycket med folk om att jag inte drack, jag njöt av att bli tagen seriöst, och känslan av att jag gjorde, kanske för första gången i mitt liv, någonting betydelsefullt för mig. Och jag stod på mig. Typiskt mig hade annars varit att bli övertalad till att ta ett glas eller "bara en utekväll till". lite stolt faktiskt.

Jag insåg efter en tid att det är ok att faktiskt gå hem från middagar och fester, när orken tar slut. När ens vänner börjar sluddra lite charmigt. Jag behöver inte stanna, jag har inget att bevisa.
Jag skiter i om de tycker att jag är en tråkig fan, för de har inte alls förstått vikten av att jag gör det här, och att jag gör det på rätt sätt. Det förstår bara jag.
Kosta vad det kosta vill!

4 veckor. Och varken alkohol eller nykterhet är något jag funderar över. Det bara är såhär just nu, och det gillar jag!

Än så länge inget slut datum, när fas 2 av experimentet tar vid, men jag köra några veckor till. en dag i taget som det heter.

Det blev en väldigt liten sammanfattning. men så får det vara.

over and out