Senaste kommentarerna i forumet

2:a familjeterapitillfället. Jag vet inte. Häromdagen tänkte jag att mannen ju är bra, vi kommer att kunna skiljas och vara vänner. Jag får nämligen lite panik av att tänka att det ska vara han resten av livet. 40-årskris? Men samtidigt när vi sitter där och pratar tänker jag att vi kanske kan lära oss att få ett bra liv ihop. Vi triggar tydligen varandras dåliga sidor istället för de bra. Bra att det framkom att min svåger uttryckt en tanke som jag själv tänkt. Det är inte bara jag! Fast varför har maken försökt slå bort när jag försöker säga istället för att ge mig det erkännandet? Förvirrad och trött som sagt. Och lite sur. Men lite harmonisk också. Har en spinnande kisse här bredvid.

Fick ta bilen hem från stan och råkade hamna mitt i en korsning när trafiken framför utan förvarning stannade. En blåslagen idiot tutade och hötte med näven åt mig när han krånglade sig förbi framför mig. "jävla fyllo" tänkte jag, han såg ut som ett sånt. Sen tänkte jag att jag skulle slängt en kyss till honom, då hade han blivit paff. Sinnesro, lugna och fina tankar.

Imorgon ska vi ha julfest på jobbet. Först ska det vara vinprovning på kontoret. Jag tar långlunch, går till frissan och jobbar sedan under vinprovningen. "Dålig stil" tyckte en kollega. "Tänk om alla gör så, blir ju trist för den som kommer och leder provningen". Jag har meddelat den som arrangerar att jag inte ska vara med sa jag. Utgår från att alla andra som inte heller vill vara med gör det. Och dessutom dricker jag ju inte längre, varför ska jag sitta där och sukta efter vinet? undrade jag. Hon visste det mycket väl. "Tänkte inte på det, det förstås". Nu känner jag mig inte alls upplagd för fest. Tänker på den gången, första julfesten efter föräldraledighet, när jag druttade omkull med höga klackar på is, drog iväg alla till efterfest nånstans på stan, köpte drinkar åt hela gänget, drack för många drinkar. Nå, jag var väl inte den enda, men i alla fall. För att inte tala om den där andra festen när jag fick med mig en kollega upp på hotellrummet. Tur han inte jobbar i min stad. Fast han fick sig nog också en tankeställare gällande alkoholintag då vi var minst lika i gasen båda två. Så här kan jag inte hålla på sa han senare... nä inte jag heller tänkte jag. Det var en av mina ögonöppnare...

Nä nu går jag och lägger mig med en bok.

Bra att ge hela bilden, det kändes väldigt rätt att göra det, ut med skiten bara, annars kommer det inte ge någonting.
Jag skulle också bli tårögd om vi pratade om min barndom, men det får man väl bli, det behöver nog komma ut. Var inte rädd för tårarna, det läker.
Har skickat en länk till dig på FB Stigsdotter, jag tyckte den var tänkvärd, få se om den gör dig något klokare.
Kram!

Vad skönt att ni kom till någon bra. Jag tar till mig det du säger om "hela bilden". Vi ska ju försöka lära oss att kommunicera här hemma så nästa gång vi lyckas göra det ska jag ta upp just det där med hela bilden, att vi borde slänga fram allt skräp på bordet inte bara låta henne ställa frågor och dra ut saker. Fast jag tycker det är lite jobbigt. Idag frågades det om barndom och jag tycker det är svårt att tala utan att bli tårögd av någon anledning. Känner mig mer och mer förvirrad och vet än mindre vad jag vill. Vi ska gå nästa gång efter jul. Vi får se...

Kram!

På en timme så lyckades hon snappa upp allt bra, maken överraskade mig, han lade sig platt fall, inget tjafs, lugnt och sansat så tyckte han att jag hade rätt i det mesta och verkade inse att hans agerande inte är ok och måste ändras.
Tror inte han insåg förrän igår kväll att jag går om inget händer och det vill han inte.
Vi har ett nytt möte dagarna innan jul, det blir bra.

Förstår att det inte var riktat till mig, men tanken har ju funnits där ändå. Detta har ju inte kommit nu, varför har jag låtit det fortgå och inte satt ner foten tidigare.
Jag har sagt ifrån tidigare men inte följt upp det och skrämmande ärligt så har jag inte velat se exakt hur det har påverkat barnen. De har alltid snabbt försvunnit till sina rum och jag har inte kollat hur de mår. Det är så hemskt att jag alltid tyckt det var lite skönt att de inte var i närheten för då har jag kunnat fylla på mitt glas utan ngn som misstyckt. Att de var ledsna på sina rum valde jag att inte se, jag hade fullt upp med mitt.

Jag kan inte göra det ogjort men jag vill absolut inte hamna där igen.
Därför blev det återigen bubbelvatten idag, älskar min Soda Stream.

Kram, kram!

Min första "barndomsvän" här på Forum. (Barnet var jag) En vuxen kvinna som lotsade (inte så) lite... I den tanken tänker jag stanna idag; Min vän lever och frodas!!! Gissar att Fenix tänker detsamma :-). /R

103 nya inlägg sedan jag var inloggad senast... Tur att jag har vänner som kan sammanfatta och ge mig de viktigaste nyheterna: nykter, Italien och rätt ok!
Stämmer det?! Ja just det, cirkus!! =)
Hoppas allt är bra, och att livet leker?
Stoooor kram!!
/k

Du är min människa du med!!! Yep! Kram/R

Nu får ni väl båda försöka smälta/ventilera tankar lite. När ska ni tillbaka? Låter som mannen tog till sig mötet bra...hoppas att det är så. Men...det tar väl tid för honom med att förstå. Vad hände? Vad sas? Varför sade hon så? Kan tänka mig att hans tankar också snurrar. Men huvudsaken är att nu har ni iaf. börjat lite smått att försöka närma er varandras tankegångar. Det får räcka för idag...tänker jag. Glad att mötet kändes bra, att ni fick ngn som ni kanske kan känna förtroende för? Kändes hon bra?

Villervalle; Din styvfar låter hemsk. Förstår att han är en patetisk gubbe nu och du inte bryr dig. Men nu kommer en lite knepigare tanke/fråga...som du bara ska besvara om det känns ok för dig. Jag vet att jag ÄR närgången men jag vill så gärna förstå. Fråga; Hur kände/känner du inför din mor som lät denne man göra/säga så mot dig? Kan man (du) förlåta hennes val att stanna den tid hon stannade. Vad jag förstår lever de väl inte ihop fortfarande. Som skrivet...om lite FÖR personligt så svara ej.

Mina föräldrar var ju biologiska bägge två, när jag och syrran var i lägre tonåren slängde mamma äntligen ut mannen. Tyvärr hann jag aldrig fråga varför han fick stanna så länge...då hon dog för elva år sedan. Först nu det sista året har jag och min syster börjat diskutera och undra? "Hur kär får man vara?", var tar föräldraansvaret vid? Kanske var det ju andra tider då (rent ekonomiskt/socialt jobbigare kanske att skiljas) men jag tror inte det? Kärleken är nog den största drivkraften men var går gränsen?

Maria; Detta är givetvis ingen kritik mot dig. Snälla, läs inte fel mellan raderna... Jag ifrågasätter inte dina motiv utan tar upp det här för var/hur når man VV? Han har ju ingen tråd!
/R

För att du delar din bakgrund, vilket fruktansvärt beteende av din styvfar. Nej, barn ska inte behöva uppleva eller känna så.
Det är mina barn men vi har levt tillsammans i över 9 år.
Mötet gick bra, tror det blev en riktig ögonöppnare för honom, får hoppas det.
Maken var förvånad att jag själv tog upp mitt tidigare drickande för han skulle aldrig sagt något sa han. Men för mig var det självklart, ska vi kunna få hjälp måste den andra personen få hela bilden av våran situation.

Blev lite en ögonöppnare för mig också, hon ifrågasatt lite saker som vi inte gjort och jag hade inget riktigt svar på det.
Det är bara att hoppas att detta hjälper oss framåt , har varit tydlig med att jag går om ingen förändring sker. Det kräver att vi båda jobbar för det.

Ska försöka springa nu i snön och ventilera tankarna.
Tack för erat stöd, mina människor!
Kram

Hej Nilali! Jag har precis bestämt mig för att ha en period utan vin. Senaste veckan har jag börjat ha koll på mig själv, men också på hur mycket maken dricker egentligen.
Jag är ju ny här, men har smugit in och läst här i ungefär en månad.
Jag tycker att det känns svårt att kolla, för jag har dåligt samvete över att jag dricker själv. Dessutom har vi haft våra vanor så länge, att jag har svårt för att sätta ner foten nu i början.
Eftersom jag ska jobba ikväll är det inga problem idag men jag funderar på hur jag ska orka säga nej i längden./ R.

och jag funderar mycket. Det tar liksom inte slut. Nya saker kommer upp hela tiden och man funderar på sitt liv. Hur det är nu, hur det har varit, vart vill jag. Mannen tror att jag är sur hela tiden bara för att jag funderar. Märker att han blir nervös av att jag inte berättar för honom om allt som pågår i mina tankar men jag måste ju reda ut allt själv först.

Märker hur jag går och retar mig på att han dricker. Tycker att han kanske dricker lite för ofta. Går sällan en dag utan att han dricker även om det ibland bara blir en starköl men ändå. Jobbar han hemifrån vilket han gör ca 2 dagar i veckan så dricker han alltid något. Har märkt att jag börjat kolla antal på ölburkar och känner på BIB för att ha koll på hur mycket han dricker. Varför är jag sån? Jag har ju inte varit guds bästa barn själv. Varför måste jag ha koll?

Imorgon är det julfest med mitt jobb. Jag kör som vanligt. Mannen frågade om han skulle hämta mig efter julfesten. Vad har han inte förstått??? Jag dricker ju inte längre. Jag kör själv. Behöver ingen skjuts.

6 nyktra veckor på söndag. Mitt mål att nå denna vecka. Längtar efter vill inte känslan!!!

Kramar N

Att veta sitt eget värde, att våga stå upp för sig själv, ökad självkänsla datta upplever även jag att nykterheten fört med sig. Fantastiska framsteg Santorini, så roligt att läsa! Vad gäller maken är mitt råd (oombett;-) tid, ge det tid. Kommer han efter så gör han, däremot tycker jag du gör helt rätt i att inte underlätta för honom att dricka, handla hem osv. Önskar dig allt fortsatt gott!

och roligt att höra av dig!
Det är så sant det du skriver om nykterheten - oanade processer sätter igång.
Kram o ha det fint! / mt

men har inte så mycket att komma med. Mitt liv som nykter känns helt naturligt och rullar på och det är så skönt. Det behöver kanske inte komma nån svacka ens. Tvärtom känns det väldigt bra att inte behöva ge sej ut i snön och skaffa mera vin eller planera inför helgen hur mycket som behövs. Före och även efter vår semesterresa talade jag allvar med maken om hans alkoholbruk och vi var överens om att han måste skära ner. Nu blir det snart upp till bevis i helgen. En sak har jag bestämt och det är att jag kommer inte att köpa hem nåt mer, varken öl eller annat. Jag har verkligen varit lite dubbeltydig på den fronten tidigare. Har han bett mej köpa hem en BiB så har jag gjort det. Sen blir jag förbannad när han dricker för mycket. Dubbelmoral och dubbla budskap. Medberoende i högsta grad. Jag får lära mej mycket om mej själv på den här vägen och det är ju inte alltid så smickrande. Men det känns som en utveckling, det går framåt. Och jag mår så himla bra i alla fall. Jag har fått ett helt annat självförtroende och självkänsla och det gör att jag vågar ställa krav. Tidigare tyckte jag nog inte att jag var värd bättre men nu kräver jag faktiskt kvalitet av livet och samvaron med maken. Alltså den här nykterheten sätter igång såna förändringar så det är inte konstigt att våra partners inte känner igen oss!

jag lider med Villervalle i berättelse om styvfadern, "du hör inte riktigt hit", så förfärligt! Så hemskt när barn ska behöva känna så och lida. Maria, stå på dej och jag hoppas verkligen du kan få maken att inse och ändra sitt beteende. Så tråkigt men som VV och andra säger, barnen måste gå först. Så skönt att du nu alltid är nykter och "med". Jag vet att du är klok och omtänksam så det löser sej på nåt sätt, så bra för barnen att veta att du ser problemet. Stigsdotter, lycka till du med. Starka kloka kvinnor!

Det är rätt som både Stigsdotter och Dompa säger. Barnen måste alltid gå först och en tråkig uppväxt kommer att förfölja dom hela livet. Nu vet jag ju inte om det är era gemensamma barn, men om dom är det så är ju hans beteende mer än konstigt och om dom inte är det så måste han inse, som Stigsdotter säger, att dom liksom ingår i paketet.

Själv fick jag bittert erfara att jag inte ansågs ingå i "paketet" och speciellt inte när jag senare fick halvsyskon. Min styvfar var utstuderat elak och kunde när som helst säga att jag "inte riktigt hörde dit" och det var ju jävligt konstigt eftersom jag fanns där långt innan han kom in i bilden. Denna taggen har jag fortfarande kvar i mitt hjärta men numer tycker jag bara synd om honom när han sitter och super i sin skröpliga ålderdom och jag reste mig faktiskt efter en strulig tonårstid och fick en rent lysande karriär, så även en tilltufsad fågel kan senare i livet gå rakryggad.

Argumentera och gräla leder oftast ingen vart utan jag tror du gör rätt när du stillsamt förklarar att du inte längre accepterar detta beteende. Barn skall aldrig behöva gråta utom när dom slagit sig och gjort sig illa. Dom behöver en mamma och pappa som är glada och kramar om dom. Jag var själv dålig på att kramas och hålla om mina barn när dom var små, (vilket jag har dåligt samvete för idag), men förmodligen fick jag med mig min känslokyla hemifrån. Jag har dock blivit bättre på att visa känslor på äldre dar.

Stor Kram från

VV

...får det bli för nu har du förhoppningsvis somnat. Din man är nog lite brydd och ställd på alla vis nu när det är en annan Maria som dyker upp. Han är kanske rädd... Dompa och du själv säger det bra här ovan. Som du beskrivit honom finns alla bra känslor för dig där men han måste ju fatta att barnen ingår i paketet och att ny partner alltid bör väljas bort till förmån för barnen om det vill ig så illa att det valet måste göras. Vilken tur att ni fick tid snabbt, vill han gå med? Vi ska gå för andra gången imorgon också. Lycka till! Visst känns det bra att vara en ny, medveten och, framför allt närvarande mamma!!

Jag tror det har ökat, eller så är jag mer uppmärksam mot det nu, jag vet faktiskt inte.
Helt klart upplever han det mer som ett hot att jag blivit nykter, jag önskar mer av livet nu, vill göra saker och det gör han sur men egentligen orolig tror jag. Han är svartsjuk på barnen fast han aldrig skulle erkänna det.
Helt slut mentalt nu, ska sova och hoppas det blir ett bra samtal imorgon.
Jag häver inte ur mig saker i affekt, det gör han så bra så det kommer han att göra imorgon.
Hoppas bara att det blir någon vettig som får han att inse hur konstigt han resonerar.
Kan ju inte dra allt här men det är verkligen konstigt.
Tack för att du försöker få mig att må bättre avseende min skuld och visst förstår jag det och jag skulle själv säga samma till någon i liknande situation men skulden finns där ändå, den ska dock inte få hindra mig att framöver göra rätt.
Sovgott!
Kram

Ett stort Tack för din uppmuntran i mitt lite virriga pappaskap. Önskar dig allt gott och är glad att du finns här hos oss. Visst har du så rätt i att även de tråkiga dagarna behövs...kanske är det på just dessa man växer? Den var virrig...men du kan ju konsten att "plocka". Kram/R

Antagligen mår han väl inte bra din make heller. Vet inte varför jag skrev antagligen...självklart gör han inte det. Vad det beror på är som sagt inte intressant när det finns barn med i bilden som ska behöva härda ut. (Förmodligen den svartsjuka mot barnen du nämner. Att de tar plats. Att du inte är bara hundra procent närvarande med honom.)

Känns det som det har ökat sen du slutade dricka? Då är det säkert det ovannämda...förut kanske du var lite frånvarande med alla. Ingen behövde få mer eller mindre Maria...för hon fanns inte där. Jag spånar bara.

Svek mot barnen? För att det har fått pågå? Så skulle man kunna se det OM det inte hade varit att du hade en egen sjukdom att hantera. Kanske hann du inte se mannens. Dessutom kan vi inte hjälpa andra innan vi själva är stabila. Jag svek mina ongar på ett liknande sätt. Lät dom leva i en miljö där vi iofs. varken bråkade verbalt eller fysiskt. Men vi teg! Hela tiden!

Bra att du fick tid så fort på familjerådgivningen. Tänk igen noga nu vad du vill säga så att du inte spottar ur dig skit i affekt. Låt honom stå för fräsandet. Önskar dig Lycka till! Verkligen vännen...och att h-värken får släppa. Kram kram/R

den jag hade först och som inte funkade :-) Du ser när länken inte blir blå att den inte är ok av någon anledning.

För era berättelser om eran pappa/styvpappa, nej inga barn ska behöva ha det så. Det är inte alltid så men det ursäktar det inte, igår var droppen.
Erkänner att jag svikit dem även här för jag har ju låtit det pågå fast jag inte gillar det.
Nu satte jag ner foten, det här tar död på min kärlek, ett evigt klagande på barnen och elaka påhopp måste få ett slut, har bokat familjerådgivning imorgon.
Vi får se om det ger resultat, för vi kommer ingenvart, samma diskussioner har vi haft i flera år men det blir ju ingen skillnad.

Ibland måste man vara egoist. De kommer att älska snön nu när de varit ifrån det. Så det blir inte synd om dem.
Bra gjort!
Kram!

Ps. Jag var hemma idag också, nu h-värk av situationen hemma, bokat familjerådgivning imorgon. Har satt ner foten nu, ändring måste det bli annars får det vara.

Nu är samtliga biljetter inköpta...ongar, barnflickor och rivjärn. Mellan 22 december och 3 januari...blir jag helt solokvist. Så skönt. Samtidigt har jag pratat med svåger och J...kollat nätet. Vad är jag för slags far som skickar iväg mina barn till detta som just nu tycks vara ett av helvetena på jorden vädermässigt?

Egoist? Yepvisst! /R

Efter alla dessa rapporter från familj (och andra) i Sverige idag...så hoppas jag att du fortfarande var sjuk idag. Verkar riktigt otäckt att vara ute :-). Kram/R