Senaste kommentarerna i forumet

@vår2022 Tack igen Vår! Det är ganska precis så som jag gör, som du beskriver. Ibland kan det kännas helt avigt att be om ursäkt för saker som ur mitt perspektiv är helt rimliga saker (och egentligen inte behöver ursäktas), men jag har förstått det senaste 1-2 åren att det är dotterns upplevelse som liksom får gälla, här o nu iallafall. Djupt i mig känns det orättvist att det är på mina axlar så mycket (fasiken vad lätt hennes pappa har det, som träffar henne ibland o då får en massa cred). Och ja, jag är ibland arg inom mig.
Inget av detta bekräftade terapeuten. Jag är nog arg o besviken på henne också när jag känner efter...

@Sattva Ja, det kommer😁. Jag förstår att du kände skuld av det du kände och uttryckte till terapeuten, som inte kunde bekräfta att det, att det är ok att känna så och inte konstigt. Klart det kan framkalla sådana känslor i dessa situationer. Och det är ok att känna sig arg också. Det är mänskligt. Det hjälpte mig att tänka om min dotter att hennes tonårshjärna kokade, känslorna svallade och ofta var i kris. Sen sade jag också tex att jag blir ledsen när du säger så, om det gick över gränsen, att vi får prata senare och att jag inte riktigt förstår och att hon behöver hjälpa mig att förstå, för jag vill förstå. Och om hon upplevde något som väldigt orättvist eller så kring vad jag gjort, så bad jag om ursäkt, att det inte var menat så, även om jag egentligen kanske inte gjort så mycket fel, men det viktigaste var att bekräfta hennes känslor kring det. Det upplevde jag som viktigt för henne, att jag bad om ursäkt, då kunde hon också lättare göra det. Och att verkligen välja vilken strid man vill ta, jag tog mest de som det kunde uppstå en fara i, typ med alkohol och så.

Ha det gott!❤️

@vår2022 Tack att du delar! Du beskriver det jag upplever. Jag försöker verkligen stå pall. Dottern har ingen aning om hur sänkt jag blir, jag vill inte lägga skuld på henne. Det var väl här terapeuten tappade mig nu senast. Jag uttryckte hur det kändes o mina "hemliga" känslor kring det. Såklart jag inte uttrycker dem till dottern. Men jag kände mig skuldbelagd att jag kände vad jag kände. Så det hjälper mig att läsa det du skriver!

När hon åkte på sin långresa hade hon skrivit ett jättefint brev till mig, där hon just uttryckte att jag är hennes stora trygghet i livet. Det är nog jag som inte riktigt har förstått att det också i vårat fall innebär att ta emot allt möjligt som hon själv inte kan härbärgera än.
Men det kommer🌸🌸🌸🌸

Jag tänker också på fig o undrar hur det går med allt!🌸🌸🌸

@Geggan Stormrik på psykologiskt kapital låter wow 🤩 Så glad att du mår bra och har ett bra liv. Kul att du fått en änkling som vän också ❤️

Kram 🐘

För ca ett år sedan gick jag med i en Sorggrupp i kyrkans regi. En klok präst o diakon lotsade oss änkor genom olika faser där i början. Nu fortsätter vi träffas, mera sporadiskt. Igår hos mig. Tyvärr tar två av tanterna absolut allt syre och mal på om hur synd det är om dom. Gnäll gnäll gnäll. Jag kommer att fortsätta kontakt med de andra, som jag har mera gemensamt med. Läser i tidningen idag om psykologiskt kapital: hopp optimism resilians framtidstro. Konstaterar att jag är stormrik på psykologiskt kapital. Tacksam o supernöjd med allt. Imorse fick jag ny lite bredare säng levererad. Hurra! Igår på flamencoföreställning med min nya kamrat änklingen. Imorgon kommer min älsklingsbror o hälsar på några dagar.

@Varafrisk Tänker också på dig och hur du har det. Kram❤️

@Sattva Min dotter och jag hade en hel del konflikter när hon var i tonåren. Jag fick ta emot mycket bråk, skrik och anklagelser från henne. Det var mycket dörrar som slängdes igen och att jag inte fattar något och att det är mitt fel. Separerade från hennes pappa och det blev nya familjekonstellationer med min nya man. Hon var också mitt i sitt egna identitetssökande och kompisarna var det viktigaste. Hon var som ett barn ibland och vuxnare ibland. Senast i helgen kom hon över och vi pratade om livet, hur det varit och är, hon är idag 30+. Hon sade att det var alltid mig hon kunde bråka med, att hon behövde få ut sitt och ventilera, att det ofta inte handlade om mig, även om det kunde verka så. Jag var hennes trygga punkt och som alltid fanns där, oavsett vad. Att inom henne var det kaos med allt som hon tampades med för att gå mot vuxenvärlden. Jag minns att hon kunde göra mig ledsen och jag också ibland tänkte att hon var känslokall, egoistisk och tankar om vad har jag gjort för fel, har hon inte fått det hon behövt. Idag med perspektiv, förstår jag att hon behövde mig som hon gjorde och att hon hade fullt upp med sig själv och inte kunde ta så mycket hänsyn till mig i det och hon hade heller inte riktigt utvecklat den förmågan fullt ut. Konsekvenshjärnan är ju inte fullt utvecklad förrens vid 25 års ålder. Hon litade på att jag klarade mig själv och jag var hennes trygghet där hon fick både lämpa av sig bördor och tanka energi. Det var slitigt och många gånger otacksamt, men jag är glad att jag stod pall!

Jag minns när hon fyllde 25 och jag skämtade med henne och sade ”Puh! Nu har äntligen dina hjärnhalvor vuxit ihop!”😂. Vi har en jättefin och nära relation idag och hon kan som äldre på ett helt annat sätt, sätta sig in i och förstå även hur det var för mig. Så hålla ut, stå kvar och ta inte ordagrant fasta på allt din dotter säger, ibland in i ena örat och ut i andra. Det kan finnas en hel del egen frustration i det egna livet som behöver kommer ut till den tryggaste personen för henne, du❤️.

Ha en fin söndag!🌞❤️

Godmorgon @varafrisk
Hur har du det, hur mår du, och hur går det efter en första tid med antidepp. Saknar att höra från dig! Kram 🍂💕

05:15 vaknade jag av ett illavarslande krafsljud från en av katterna. Krafsljud som hörs från lådan - men nu i vår säng.
Så sedan dess har det varit tvätt av duntäcke, lakan och ombäddning emedan mannen som kom hem sent, sovit sig igenom det hela. Katten är arg för vi lämnade dem ensamma (såklart mat gos mm av grannen) men ändå.
Morr att vara borta en hel vecka från våra kattliga högheter…
Igår ägnade jag mest hela dagen åt att gå igenom alla mina garderober och badrumsskåp. Jag har dessvärre för mycket av allt, men nu har jag rensat och lagt i olika högar för skänkes och säljes.
Återstående kanske inte ”sparks joy” men känns tillräckligt inspirerande för en ny säsong. Behöver ingenting har allt.

Lusläste DN och ett bra reportage om hur inredning/hem blivit vår nya livsstilsmarkör med en intressant historisk genomgång. Liksom en artikel om häxbränning och en om Spinoza- radikal filosof (?) på 1600-talet.
Man blir smartare av att inte dricka helt enkelt 😊
Fortsätter med en till kopp kaffe och romanen Helga av Bengt Ohlsson som jag är nyfiken på!

@Sattva Det förstår jag verkligen ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Förstår precis med hunden. Man lär ju känna dem som individer. Även om de inte pratar med ord, så kommunicerar de verkligen!
Herregud vad jag saknar hunden😍

@Sattva Tack för omtanken ❤️ Ja, min hälsa och välmående har prio 1. För första gången sen jag fick barn tror jag. Det är tre år sedan yngsta flyttade hemifrån. Först senaste halvåret har jag landat ordentligt i självsamheten. Uppskattar den verkligen ❤️ Sen är jag ju sambo med lillprinsen, så ensam känner jag mig aldrig.

Kram 🐘

Kul när du tittar in Torn!🌸🌸🌸

@Himmelellerhelvette Du kämpar på så bra! Kram🌸🌸🌸

Härlig läsning Geggan! Kram🌸🌸🌸

@Se klart Allt väl, härligt!
Kul med resa, och skönt att komma hem. Precis som det ska vara!
Kram!🌸🌸🌸

@Andrahalvlek Oj, omorganisering igen! Som du säger, bara att sitta lugnt i båten.
Hälsan kommer först. Kram!🌸🌸🌸

Tack fina ni för era kommentarer!❤️

Geggan, jag vet inte riktigt vad som hände i dynamiken mellan mig o terapeuten faktiskt. Det bara kändes så fel.

Terapeuten var inte alls otrevlig, men jag såg på henne/ kände att hon var irriterad på nåt sätt. Det kan ju vara så att hon känt länge att hon borde avsluta mig, och trodde nog från förra tillfället att jag skulle vara på en annan plats nu än jag är. Men jag ser det som att jag ändå blivit otroligt hjälpt framåt av henne. Inte nu i veckan, men tidigare. Jag har absolut ingen agg.

Tack Se klart, känner igen mig i det du skriver. Jag trodde nog på nåt sätt att dottern skulle se att jag ändå nånstans offrat något. Det är inte tacksamhet jag tänker, utan mer "Mamma, jag fattar att detta inte har varit lätt". Eller nåt. Bli sedd i att mitt liv har drastiskt förändrats. När jag uttryckte något liknande hos terapeuten blev hon nästan arg på mig kändes det som. Att det var förbjudna känslor.

Andra Halvlek, ja så ser jag vår relation just nu också. Han mår väldigt mycket bättre, och jag ser heller ingen anledning att inte undersöka vart detta distansförhållande leder till. Jag tror ärligt talat att det blir svårt i längden, men här o nu funkar det. Förra helgen kändes det som i gamla tider mellan oss. Okomplicerat.

Tack för att ni finns!
Ps. Idag har jag o dottern haft en fin dag tillsammans. Vi har varit på kyrkogården o gjort fint vid gravarna hos min pappa o hans släkt. Bra samtal med en vuxen dotter. ❤️🌸🌸🌸

@Andrahalvlek Ja 🥰

@Sattva Fy sicken otrevlig terapeut. Ville hon sätta check på att hon ”lyckats” med dig, eller vadå? Utveckling är sällan spikrak, den kan vara väldigt krokig och ibland halkar man efter eller tar ett steg bakåt.

Jag tycker att det är bra att du och maken har en god relation, behåll den så länge ni orkar. Mår han bättre i sin nya vardag så blir han sannolikt mycket trevligare att umgås med. Gamla oförätter mår ingen bra av att älta. Han betedde sig som han gjorde för att han inte mådde bra. Det gör inte hans beteende mindre fel, men om/när han mår bättre får han en chans att visa upp de goda sidorna igen. Det är väl bara bra för alla parter? Sen kanske det inte är hållbart i längden att pendla så långt, men där får du själv känna efter hur det känns. Du ska inte slå knut på dig själv för att behålla relationen - lyssna inåt.

Angående dottern kan jag tyvärr inte alls råda. Min äldsta hade aldrig en rebellisk period, och den yngsta har för det mesta andra beteendeproblem. Men jag tänker att unga kvinnor oftast är slavar under svajiga hormoner, och humöret blir därefter. De har inte heller ännu lärt sig tygla sitt humör, vet inte hur de ska agera när de känner plötslig ilska och frustration. Man får nog göra som man gjorde med en trotsig treåring - lugnt inse att det är en utvecklingsfas, fösa varsamt framåt, inte själv gå upp i affekt, och tydligt markera var gränsen går.

Jag hade en kollega som nästan dagligen grät över de konflikter hon hade med sin dotter. Sannolikt bråkade de så mycket för att de var väldigt lika till sättet. Det man tål sämst hos antingen sin förälder eller sitt barn är sina egna dåliga sidor. Dottern kom dock ut på andra sidan och de har sen många år tillbaka en kanonrelation. Och kollegan har blivit mormor 😍

Det är en bedrövlig tröst, men ändock en tröst: Det går över. Och egentligen är det allra mest synd om din dotter som känner dessa känslostormar inombords. Hon är inte nyfiken på yoga och meditation? Det hade kanske hjälpt henne.

Kram 🐘

@Geggan Tack för omtanken ❤️ Jag tycker att jag borde ha lärt mig var mina gränser går, men ändå har jag blivit sjukskriven för utmattningsdepression fyra gånger. Men för varje gång blir jag lite klokare.

Det är så skönt att slippa ha chefsbefattning, att slippa alla möten och mail. Jag gör mitt jobb, och sen stänger jag av datorn och har FRItid. Riktigt nice 🤩 Men långa arbetspass på 10 tim fem dagar på raken vill jag gärna slippa framöver, då töms mina batterier helt. En långledighet på det är lönlös, för det tar tre dagar innan jag är mentalt okej igen.

Kram 🐘

@Vjlo Gött! Och kärleken frodas också hoppas jag ❤️

Kram 🐘

@Se klart Den känslan att det är riktigt kul att gå till jobbet är ljuvlig. Jag gör lite likadant, sitter still i båten och följer med. Jo, jag tänka mig att gunga fram så här i båten tio år framöver. Slippa ansvar, slippa ta konflikter, slippa handskas med gnälliga personer. Göra mitt jobb, så bra så att ingen just tänker att det är dags för mig att tänka på refrängen. Chilla 😎

Kram 🐘

Godmorgon och god lördag @sattva
Låter som dina vågskålar trots allt tippar över på plus. Har ju själv haft ett antal tonåringar varav iaf en mycket arg dotter. Som vi bråkade, kämpade, stred.
Du är inte en dålig förälder. Punkt. Du är (minst) bra nog. Men kanske blir det ett ”omedvetet” tryck på att dottern ska ”leva upp till” nöjdhet nu när du förändrat så mycket i ditt liv för hennes skull? (Inom citat det sista också)
Tänker att föräldratiden med tonåringar och unga vuxna är bland det tuffaste man går igenom. Det är ett evigt processande för både barnet och mamman, det finns inget färdigt svar, det är snåriga skogar.
Man växer själv, barnet växer och blir vuxen.
Som förälder är barnens reaktioner stundtals helt obegripliga, det är bara att hålla i relingen, ”jag älskar dig hur illa du än beter dig men det här beteendet kan jag inte acceptera i vår vuxna relation” typ. Inte lätt! Och som Tranströmer skriver ”det är som det ska”.
Kram 🥰