Senaste kommentarerna i forumet

Fint med 17 dagar!!! Hoppas du sover gott nu och önskar dig en fin (nykter) dag imorgon!

Kram ???

Helt rätt inställning ?

Man behöver komma till den punkten att man inte skäms för att man har druckit för mycket i sitt tidigare liv. Utan att man tvärtom är stolt för att man dels inte dricker alkohol, och dels för att man har klarat av att sluta. Då är det inte längre några som helst problem att prata med andra personer om att man inte dricker. Då känns det helt naturligt. Det tar olika lång tid för olika personer och det är som Andrahalvlek skriver, man måste vara mogen för det.

Det går inte riktigt beskriva hur det känns när skammen är till hundra procent ersatt av stolthet. Det måste upplevas, men det är helt underbart. ?

Du är på rätt spår Soffpotatis, bra jobbat!

... det är en sjuka det med, som nästan alltid häftar ihop sig med drickandet. Tror vi blir skam-bärare för allt möjligt, som en wettextrasa.
Att befria sig från skam och känna sig stolt över sig själv och den människa man är (vilket man sällan gör när man dricker för mkt) är en process och jag skulle säga att den är livsavgörande, även om det möjligen låter högtravande.
Att slipp skam hjälper mig i alla mina relationer, jag kan stå upp för mig själv på ett annat sätt, liksom att jag kan dra gränser kring mig.
Att dricka för mycket innebar för mig att alltid ha ett mått av dåligt samvete, alltid vara skyldig lite mer.
Så är det inte längre.
Allt gott till dig!

Jag ska kräva min del. Jag behöver stå upp för mig själv. Ska kontakta en jurist och fråga hur jag kan ska gå tillväga.

Vi har inte skrivit något papper, inte ens pratat om det på sju år. Typiskt alkisar, stoppar huvudet i sanden ?

Kram ?

Ja, och jag känner att detta ska få ta tid. Jag orkar inte göra som jag alltid gör, att ha nån jäkla checklista som ska bockas av ?

Har berättat för en person som jag litar på, då skämdes jag inte alls. Kändes fint att ge henne det förtroendet.

Klart du ska ha ut din del! När jag skilde mig lämnade jag vårt gemensamma boende alldeles för billigt samt en massa andra saker. Jag tänkte som du, fint att barnen får bo kvar och de kommer ju ändå att ärva allt. Men, nu är min exman omgift och har två nya barn med den nya frun, vilket innebär att arvssituationen blir helt annorlunda... och jag ångrar mig big time! Dock, gjorde vi ett juridiskt avtal så tyvärr kan jag inte ändra situationen, men gör inte samma misstag som jag gjorde.....

Kramar!

I början vågade jag knappt tänka tanken att berätta för någon att jag hade slutat dricka. Då skulle jag ju indirekt erkänna att jag var alkoholist. Jag var rädd att misslyckas också, himmel så pinsamt det hade varit.

Nu har jag lite blygsamt börjat berätta, och då hänvisar jag till att jag vill komma tillrätta med mina problem med återkommande ångest och sömnstörningar. Några fler detaljer behöver ingen veta.

Av de få jag har berättat för har jag bemötts av respekt, för att jag har tagit ansvar för min egen hälsa. Men jag berättar inte för alla, tillfället ska kännas helt rätt.

Min husgud Annie Grace säger att det tredje viktiga steget i nykterheten är att man identifierar sig med att vara nykter, och att man är det all in. Som när man börjar löpträna och köper rätt kläder och utrustning.

Men det tar nog lite tid att komma dit. Jag har i alla år pratat öppet om min psykiska ohälsa, utmattning, depressioner, ångest. Men absolut inte när jag har mått som sämst, utan först efter att jag har tillfrisknat. Först då har jag varit mogen.

Jag har alltid sagt att vi som tillfrisknat måste föra de sjukas talan, för just då fixar man det inte. Jag tror att det är likadant med nykterheten.

Kram ?

Ikväll borde jag ha dammsugat. Jag borde ha diskat. Och cyklat. Helst till havet för att bada i det strålande vädret. Man borde passa på nu, snart är det höst.

Men jag kände inte för någotdera, och efter maten tog jag en höneblund. Sov en timme. Tröttheten fortsätter komma och gå hit och dit, och jag har blivit duktigare på att lyssna på kroppens tidiga signaler. Då går tröttheten över snabbare har jag märkt.

Jag försöker göra det utan dåligt samvete. Dåligt samvete för vadå? Varför då? Dammråttorna springer inte ifrån mig. Tyvärr. Och badat har jag gjort massor i år, senast igår badade jag fem-sex gånger.

Måsten har jag nästan helt skrotat. Det är ytterst få saker man måste. Gå upp och gå till jobbet, ha kläder på kroppen, se till att barnen får mat och har kläder på kroppen. Men det är många påstådda måsten som man kan skrota helt.

Så fort jag hör någon annan eller mig själv säga/tänka att jag ”måste” göra något börjar jag ifrågasätta det påståendet. Är det verkligen så? Vem/vad tvingar mig? (Obs: på jobbet har jag många måsten helt naturligt, men det kallas jobb ?)

I slutändan vill jag kanske göra en sak, men då går jag in i det med en helt annan öppen, nyfiken, vetgirig inställning. Då är det mitt val, och jag vill verkligen att det blir så bra som möjligt. Annars är min insats i form av tid och engagemang helt bortkastad.

Ungefär som när man blir nykter.

Kram ?

Känner igen mig i det du skriver, att det liksom känns som man gör bort sig när man blir arg på barnen. Och intressant det du skriver, att man liksom tror att starka känslor hör ihop med ens drickande person.. Utifrån sett tänker jag att det är bra att man visar att visa beteenden inte är okej, och att man blir arg när de inte respekterar det. Inifrån blir jag som du ledsen och dränerad av bråk. Men jag tror man får gå på magkänslan man har när bråket är över. Gjorde man rätt så vet man det. Vissa gånger har jag omprövat och gett barnen rätt i efterhand, det tycker jag också är nåt de behöver se, att ibland kan en förälder ha fel och be om ursäkt. Jag tycker du låter som en inkännande person som har respekt för dina barns tankar och känslor, så de konflikter ni ibland har tror jag är nödvändiga.

För att skriva att jag är sugen på avokado och spänd för nästa vecka! Då kommer jag börja plugga, det blir spännande.

Är glad överlag och mår ganska bra ändå. Tycker vikten går långsamt men förstår att det är jag som är ett hetsbarn.

Har fått en del ”finnar” ish på käklinjen och halsen efter rökstoppet, någon som vet varför man får det??
Inte inflammerade inflammerade utan mer som små
Plitor typ ?‍♀️

Livet giftfri är väldigt skönt ?

Att sova själv på öar är bland det bästa som finns tycker jag! ?

Ha en härlig kväll och natt! Och ja, det är värt att sätta väckaren. ?

tack andrahalvlek för peppet, jag gjorde en liten analys själv och uppdaterade mitt inlägg.

Mysigt med trädens sus och segelbåt som passerade när jag åt middag.

Ingen tvekan
Var värt slita iväg tält o allt o paddla ut.

Sommaren tar slut men andra aktiviteter börjar och finns hela hösten. ?

Höll på glömma gasolköket, vilket kunde blivit trist vid middag o frukost.

Vågskvalp, en hel ö för mig själv, inte världens vackraste, men mycket horisont syns, funderar på ställa väckaren så jag inte missar soluppgången som borde vara från horisonten ?

En av mina vänner sa för några veckor sen - du kan inte bara finnas till för andra, du måste tänka på ditt eget välmående också. ?? va?? Men ligger mycket i den iakttagelsen.

Jag har gjort mycket för att vinna acceptans (inte det där att ofta gå på måndagsmöte, tror jag) men massa andra saker. Blir bättre o bättre att säga nej. Men är inte bra på det. Fördel ju bättre jag blir, så säger jag ju ja för att jag vill; eller prioriterar om så jag vill. Säger inte ja lika ofta för jag inte vågar säga nej. Ja ni förstår.

Alla tre skälen var verkligen kanonbra!

Det är så tröttsamt att man låter sina egna behov stå tillbaka för att man ska ”ställa upp” på ”andra”. ”Andra” som typ aldrig gör likadant tillbaka. Nä, det är slut på det nu!

Njut nu för fullt av den sista sommarrest som finns kvar ?

Kram ?

Planer ändras
Jag hörde av mig till ledaren för samlingen ikväll och sa jag nog ska ut o paddla; så allt blev inställt för vi blev för få, eller.... vi har bön hemma.

Klart jag känner mig lite självisk, och att jag sviker. Men försöker bearbeta känslorna som kommer med att 1/ bättre säga till än bara utebli, 2/ det är bara några soliga hyfsat varma dagar kvar, 3/ jag behöver lära säga nej o smått o stort.

Så nu sitter jag här på en ö - inte framme hos mina bekanta, där tänker jag dyka upp i morgon

Har bara fikat lite, ön verkar tillräckligt bra och stor för att slå upp tältet på, ska så jag ska nog paddla runt den och se om det finns något bättre ställe att landa på för idag.

?

Tog en rejäl sovmorgon här tydligen, får bli brunch idag.

Har funderat rätt mycket på skam kring sjukdomen. Varför man skäms. Tankarna började snurra efter en väldigt sjuk tanke jag hade: ”jag undrar var jag ska förvara AA-böckerna, om jag skulle skada mig eller dö så vill jag inte att någon hittar dom” ?‍♀️ verkligen helt logiskt ?

Jag tror att jag skäms så mycket för att andra tror att det Handlar om vilja och att jag försöker anpassa mig i det synsättet eftersom jag också har inpräntat hos mig att jag är svag eftersom jag inte kan sluta dricka förrän jag somnar (och nej, så är det så klart inte varje gång).

Det gör det också, paradoxalt nog, enklare att ta det första glaset eftersom grundföreställningen handlar om att det är mängden alkohol som är problemet, inte hanteringen i min hjärna. Enligt andra så måste jag ju inte ta ett glas till om jag nu känner att jag dricker för mycket.

Skammen kommer också från att ha vuxit upp som medberoende och har ständigt tentaklerna ut för att kunna gissa vad folk tycker om mig. Jag har verkligen gjort allt, under så lång tid, för att skydda mig själv från andras dömanden oavsett vad det handlat om. Jag är så himla trött på att lägga energi på vad andra tycker om mig, att hela tiden gissa, tänka och fundera på hur jag ska vara och läsa av omgivningen om jag ”gjort rätt”. Intuitivt vet jag också att om jag blir som farsan så har jag ju misslyckats totalt i min familjs ögon eftersom sjukdomsbegreppet bara är ett ord hos dom, egentligen tycker dom att man får skylla sig själv Och att man är en sopa (det märks på sättet de pratar om andra med alkoholism). Då har båda mina syskon ändå tendenser att dricka för mycket eller på ett sjukt sätt missbruka godis själva.

Jag har så dålig erfarenhet av öppenvården, beroende mottagningar att jag helst vill ta antabus själv hemma. Med mina arbetstider passar det inte alls att åka till stan efter jobbet och köa för att få min antabus. Dessutom tycker jag att de som arbetar där på något sätt drar alla missbrukare över en kam. Ja än så länge går det inte att klara mig utan antabus, har inte riktigt tänkt på hur länge jag ska ta det. Läkaren som skrev ut det är dessutom allmänläkare, ingen specialist på beroende problematik

Skönt att du känner dig stabil i din nykterhet, jag är verkligen glad för din skull.

Apropå duschningen så brukar jag ta till ett knep, låta dottern ha frihet att välja mellan två alternativ som jag bestämmer. ”Duscha innan eller efter maten?”, ”Duscha eller bada i badkaret?”

Sen är det också bra med förberedelse. Redan på morgonen säger jag ”ikväll ska du duscha”.

En sak är i alla fall säker, konsekvens är viktigt. Aldrig backa när man väl tagit striden. Men lätt är det bannemej inte.

Kram ?

Senaste veckorna har jag haft en del stora duster med min sexåring. Igår vägrade hon duscha efter stranden, jag lirkade i flera timmar och till slut duschade jag henne mot hennes vilja. Jag har aldrig sett henne så blixtrande arg, det var på sätt och vis magiskt, hela hennes kraft. Jag var inte arg, bara bestämd, och jag tror jag handlade ganska bra. Det är ju gränser hon frågar efter och jag behöver kunna sätta dem. Men jag blir fruktansvärt ledsen efteråt. Hon kallade mig dumma mamma för första gången.
Jag tror att jag kan ha snurrat in i prestationshetsen igen. När min bransch coronastängdes blev jag tvungen att ta itu med min karriärstress, men det gjorde nog att jag försköt en massa prestation till mammarollen. Att jag tror att jag gör bra ifrån mig de dagar som blir konfliktfria för att jag orkar ha tålamod med alla barnens utspel, och att jag misslyckas när jag blir frustrerad. Men med deras utvecklingsfaser just nu, och förändringen med skolstarten, blir det så uppenbart att konflikterna måste vara en del av vardagen. Och här räcker inte min självkänsla till. Jag vet inte hur jag ska klara att hålla fast i att jag är okej även när jag behöver vara arg på barnen, hur jag på riktigt ska förstå att det är fullständigt normalt att bråka. Jag har snart varit nykter i två år, men självbilden från avgrundstiden släpper ju aldrig taget. Är det så? Tror jag att starka känslor bara tillhör den fulla mamman? Att det känns som att jag blir den personen, att jag skäms efteråt som om jag hade varit full och gjort bort mig.
Jag har äntligen fått börja min behandling inom psykiatrin. Jag har en hel del att komma ikapp med, och det känns som att min samtalskontakt kommer att bli bra.
Idag börjar jag min arbetshöst, som blir annorlunda och stark. Jag har sparat in tillräckligt på mitt extrajobb för att kunna satsa på mitt företag utan att behöva ett uppdrag, skapa på egen hand i väntan på att branschen vänder. Det kräver jättemycket tro på mig själv, och jag är nyfiken på att se hur jag bär mig själv. Jag har utvecklat en fobi för att ta reda på hur mycket bättre det går för alla andra i min sits, men jag tror jag har bestämt mig för att skita i att ta itu med det just nu. Det kan ju också få vara en slags vila.
Nykterheten känns väldigt stabil nu jämfört med i början av sommaren. Häromkvällen var jag i ett sommarhus med min kärlek, och kom på mig själv med att känna hur absurt främmande det hade varit att dricka vin. Att det förut var en situation där det hade varit helt givet, det känns jättekonstigt, att förstöra den fina närheten med att bli berusad. Så har jag nog inte känt förut, det är bra.
Tack om någon orkar läsa. Om någon har lust att dela med sig av lite föräldrastress och hjälpa mig normalisera barnbråk blir jag väldigt tacksam.
P&K

Ny vecka, nya möjligheter, sista semesterveckan på ett tag, även om min semesterskuld är påtok för stor så jag skulle kunna vara ledig en månad till.... ?

Jag är nöjd över mig nu på morgonen, trots jag var busseg så tog jag mig iväg på en joggingtur, och joggade hela vägen (förutom lite upp o nedvärmning), så 29 minuter utan att gå, fortfarande långsamt, men det får jag öka på eftersom, fortfarande - viktigt att inte öka för snabbt eller för intensivt så jag ledsnar eller skadar mig.

Ute i skogen var det härligt, septemberluft i och för sig, men den är skön, avkopplande med sin höga friska känsla, kravlös.

Sitter nu och väntar på att resten av dagen skall veckla ut sig, efter lite morgonpysslor här hemma så ska jag förbi till kyrkan då vår måndagssamling drar igång igen ikväll, det ska bli skönt, kul och bra hoppas jag ? Det är bra om några sådana rutiner kommer igång. Vi har aldrig haft problem med 50 gräns på den samlingen, var det fem innan coronan var det bra. Passar mig som är lite enstöring :-)

Jag har en jobbarkompis som jag ofta funderat om han dricker för mycket, men jag har aldrig vågat eller velat fråga. Mycket på grund av min egen situation - vem är jag att kasta den stenen? Någon gång här under hösten, när situationen tillåter ska jag bara lugnt nämna vad jag gjorde i sommar, eller slutade göra. Så får saker komma utifrån det.

Lyssnade på en (kristen) podcast - som handlade om ”du kan bara förändra det du är nöjd över”, det innebar att vi inte kan göra om saker i vårt liv där vi drivs av skam, skuld, eller t.o.m förakt över oss, vi behöver få bli mötta som de vi är, utan att bli förkastade. Så det är nog det sättet jag behöver möta jobbarkompisen på - om det kommer upp att han faktiskt också har/haft samma problem så går vi vidare därifrån, bättre än den dubbelskam som jag tidigare skulle
utsatt både honom och mig för.

Det är nog också sant för mig själv - så länge jag var bunden i min skam i hemlighet så var jag fast och dömd av mig själv att upprepa beteendet. Att bli mött här utan fördömelse - och även av några av mina vänner IRL gjorde hela skillnaden. Jag ÄR inte mina missbruk (det finns ju fler t.ex. snuset) utan det är saker jag tagit till för att förstöra och bedöva mig.

Mest troligt blir det en tur med kajaken till bekanta som har stuga på en ö här i närheten, jag drar sent ikväll eller i morgon. Det ska bli kul. Om det inte verkar för blåsigt.

Tips om ett inlägg på youtube till alla oss som har varit nyktra ett tag:

? Quitting alcohol: Sucess breeds failure.

Fakta, fakta, fakta, och sen repetera, repetera, repetera. Aldrig glömma. Aldrig ta första glaset.

Kram ?

Att det är inte är som typ nikotin, där jag är kemiskt beroende. När jag försöker sluta med det, ja då blir jag olycklig när jag håller upp. Alltså riktigt deppig. Nu har jag inte känt så alls.

Aldrig tagit återställare eller skakat. Haft baksmälla som andra, normaldrinkare, beskriver det. De har ju knappast fysiskt beroende tänker jag. Har heller aldrig festat två dar på raken, aldrig pallat det.

När jag dricker så häller jag i mig däremot, jag vill liksom bli av med allt som kan ”störa mig”.

Det fysiska beroendet är det som ger baksmälla, skakningar och allt annat som gör att man tar en återställare.

Efter två veckor har man inget spår av alkohol kvar i kroppen, och då försvinner det fysiska beroendet.

Det psykiska beroendet har man dock parallellt, och det kan kvarstå länge. Det handlar om att varje situation som förknippas med alkohol måste omprogrammeras.

I början tänkte jag nästan dagligen ”åh, den här känslan brukar jag dricka vin på.” Det gör jag nästan aldrig längre.

Kram ?