Senaste kommentarerna i forumet

Nu ska jag bara söka upp en mörk, sval och trygg plats och få min välbehövliga vila..
Jag är såå trött..?stressad faktiskt också?.. Och orolig för framtiden..?. Känns sjukt att känna så mitt i semestern. Men så känns det. Och min har precis börjat, så det är inte så konstigt kanske.. Men det finns iaf inte något mer jag kan göra åt saken nu. Nu är denna dagen slut. Jag har varit nykter och bra på alla sätt☺️?! Men nu är krafterna slut och kanske mer därtill om jag ska va ärlig..?. Men en stor vinst i det hela är att jag har 0 lust att hälla alkohol ovanpå 1️⃣➖0️⃣ till mig ?! Tankar på a har poppat upp under dagen. Men inte som ett sug, mer bara som ett konstaterande. Jaha, just det; Denna känslan har jag druckit på tidigare.

Känns skönt att få somna stark i mitt beslut??❤️!
Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Bra att du tar tag i dig själv först. Bra gjort, starkt. Visst pengar måste man ha men de flesta som man har skulder hos vill säkert hjälpa. Ja campral är mot suget man tar tre tabletter om dagen. Det går att leva snålt om man vill. Det är inte kul. Sätt upp delmål och ge dig själv en belöning. Jag lovar dig att ditt mående kommer bli bättre. Alkohol dämpar ångest men ger också ångest och problem.

Jovisst är det så, å jag känner lite på mig att vissa intressen som jag hade förut kommer att blir kul igen. Fiskade en del förut, spelade spel eller bara fixa ordning saker. Alltså det känns som att när man inte sitter där med ölen i näven på kvällen så vill iaf jag försöka andra saker.
Hur som helst, har varit i kontakt med läkare å samtalsterapi, lämnat blodprov å nu ska jag få ångestdämpande medicin och campral( heter det så?) Mot suget och troligtvis även antabus.
Mycket av ångesten har varit just för ekonomin och hur vårdslöst jag har handskats med den, det har blivit ett moment 22. Druckit för att dämpa ångesten över hur jag har låtit skuldeberget växa men samtidigt druckit vilket har gjort att jag inte har orkat brytt mig. Men nu ska den ena fienden bort och den andra ska jag besegra så fort jag bara kan och orkar.
Problemet vad det gäller ekonomin är att jag vet att det kommer att ta flera år innan jag har betat av allt men jag vill att den ska vara ordnad redan nu. Det är väl också därför jag har låtit det bli värre för utvägen är så långt borta.
Sen är den andra biten med, med felaktiga beslut dumma beslut å minnesluckor. Skam å fylleångest, det ska bort.

När min bror skulle till o separera pratade han ganska mycket med mig, även om att han hade dragit ner/slutat helt med drickat, för visst blev det för mycket ibland. Jo... och ibland kunde han messa o prata om sånt när jag själv satt och hade mitt roliga. Trot jag kände mig falsk och oäkta. Kommenterade så lite jag kunde, men hade ju själv inte mött min egen svaghet i detta riktigt. Försökte mest stötta honom i det dåliga han mådde.

Vi har en ganska stark tystnadskultur i min familj, prata aldrig om något som är jobbigt på riktigt, prata inte om känslor, prata om prylar, och om hur andra gör och inte gör. Men aldrig något om dig själv. Visa ingen svaghet. Ungefär så. Vi kanske har blivit lite, mja. väldigt lite. bättre genom åren. Det är tråkigt, för det gör ju att ingen av mina syskon, eller våra föräldrar känner varandra egentligen. Förutom biltvätt, att man har ny skjorta. Typ.

Men jag vill prata med några av de närmaste, om inte annat för att det blir som att dölja en del av sitt liv som orsakat mycket elände och smärta. Men i sinom tid. Inte stressa. Och det är som du skriver, kanske behövs det lite tid för att kunna prata igenom det.

☺️

När min bror skulle till o separera pratade han ganska mycket med mig, även om att han hade dragit ner/slutat helt med drickat, för visst blev det för mycket ibland. Jo... och ibland kunde han messa o prata om sånt när jag själv satt och hade mitt roliga. Trot jag kände mig falsk och oäkta. Kommenterade så lite jag kunde, men hade ju själv inte mött min egen svaghet i detta riktigt. Försökte mest stötta honom i det dåliga han mådde.

Vi har en ganska stark tystnadskultur i min familj, prata aldrig om något som är jobbigt på riktigt, prata inte om känslor, prata om prylar, och om hur andra gör och inte gör. Men aldrig något om dig själv. Visa ingen svaghet. Ungefär så. Vi kanske har blivit lite, mja. väldigt lite. bättre genom åren. Det är tråkigt, för det gör ju att ingen av mina syskon, eller våra föräldrar känner varandra egentligen. Förutom biltvätt, att man har ny skjorta. Typ.

Men jag vill prata med några av de närmaste, om inte annat för att det blir som att dölja en del av sitt liv som orsakat mycket elände och smärta. Men i sinom tid. Inte stressa. Och det är som du skriver, kanske behövs det lite tid för att kunna prata igenom det.

☺️

Jag har haft chans att berätta både för min mamma och två bra kompisar IRL utan att komma till skott.

Ska man träffas en kort stund, fika, luncha och småprata några timmar är det inte alltid läge att ta upp ett sådant allvarligt ämne.

Jag berättade för min äldsta dotter efter cirka två månader. Det kändes viktigast för mig. Jag såg till att vi var på tu man hand i bilen och jag hade de två första meningarna klara: ”Det är en sak som jag vill berätta för dig...”

Alla andra får veta när läget är rätt helt enkelt. Jag har ju er här på forumet att ventilera med.

Kram ?

Jag var här under ett annat nick för för flera år sen, och startade en tråd här med detta nick förra sommaren - då höll det inte så länge, ska kolla i min egen dagbok om det går förstå varför. För i höstas har det ju eskalerat lite, blivit mer uppgivet... även innan Coviden gjorde en jobbade hemma rätt mycket.

Så visst, jag har kommit och gått.

Det är verkligen inte lätt nämna det här för kamrater, jag hade ett långt samtal med en idag över telefon, om precis allt möjligt. Jag hade flera gånger tänkt säga, du .. en sak... men vågade inte. Jag vet han skulle ta det bra, då vi känt varandra i över 30 år... och har väl delat både bra och dåliga tillfällen med varandra. Men att säga detta ÄR jättesvårt. Ska försöka säga det.

Att vara här och läsa och skriva hjälper definitivt att behålla sansen.

Idag... var jag nykter :) Det har kommit små sugar, men vanan att agera på dem har ju inte varit aktiverad på över tre veckor, så det var inte "bara slänga sig på cykeln", utan det fick försvinna.

Var ute på en lång cykeltur, tog en glass, en klassiker - GB Sandwich! - och satt under ett träd på en parkbänk mitt i stan och njöt. Enkel njutning, men utan så mycket bieffekter.

Nu när det börjar bli lagom behagligt på balkongen blir det nog sitta där och häcka ett tag.

Tänker jag med?!
Du är en sån fin person Vinäger, så vem skulle du ha om inte världens bästa man?! Skönt att ha varandra i vått och torrt (Ups nu blev jag ofrivilligt fyndig mitt i allt?). Skönt också att du känner dig ur greppet för denna gång. Och förhoppningsvis för alltid??❤️!
Du känner dina mönster Vinäger och du har klarat av många utmaningar även utan a, tänker jag. Nu kör vi??!
Varma kramar!
/Fibblan ?.

Håller med..Vilken fin man du har..Men förmodligen är du likadan mot honom..?..Ja denna alkohol..Att den kan hålla ett sånt grepp om våra hjärnor..Och att vi trillar dit, trots vår klokhet och vetskap om vad den gör med oss..Det kommer en dag Vinäger när du är redo..Varm kram..??

Med kärlek och kramar ❤️

Känns så fint att ni tror på mig❣️ Glad att ni båda också är ur bojjorna för nu. Och förhoppningsvis för alltid?❤️?! Det är rätt - jag har ju lejoninnan i mig???!

Så nu går jag ståtligt över savannen ???, stolt, trygg, bygger mer och mer säkerhet för var dag. Och jag kan ju den här terrängen nu. Vaksam på faror och redo att möta dem om de kommer! Luktsinnet är vässat, öronen på spänn, så INGET ska gå mig obemärkt förbi!

Jag är redo?!
Kramar!
/Fibblan ?.

Är väl också en vana att skriva här..Jag kan ju inte lämna mina ”kompisar” ?..Är ju en av dom som gillar diskussioner om livet..Här finns många liksinnade..Och tack för att du inte ger upp..Kram?

Jag kan också känna att det här med "socialt drickande" kan vara en knivsegg att balansera på. 9 av 10 personer har ju inget problem med sitt drickande och om jag ska vara ärlig hade inte jag heller problem med att begränsa mig i sällskap med andra. Mitt problem uppstår alltid i hemmet när jag är ensam. Då behöver jag inte "uppföra" mig. De flesta gånger jag går ut och äter eller umgås så kör jag bil eller är nykter av någon annan anledning. Just när man dricker hemma för att "koppla av" släpper spärrarna. Otroligt konstigt.

Det är dit vi beger oss gubben o jag nästa vecka?Visingsö och Gränna. Vi går i varandras fotspår även där då. Kallbada kan jag rekommendera, vinterbad ger en superkick både fysiskt och psykiskt. Prova det i kalla vättern först, så kommer du få mersmak ?

Ville bara säga det. År efter år. Wow, vilken förebild du är. ?

Kram

Eftersom det är erkänt iskallt i Vättern får du prova om du får samma rusch som jag fick av att bada kallt och sen lägga mig i solen!

Känslan av välbehag som fyllde mig påminde lite om första glaset, så jag kanske blir kallbadare också framöver!

Laxfiskare, kajakpaddlare, fågelskådare och kallbadare - fullt upp får jag!

Kram ?

Du är bara så himla bäst. ? Ville säga det, även o jag inte orkar skriva så mycket just nu.

Kram till dig

Du är inte dålig. Du kämpar på som en galning! Alla dagar du inte dricker slår ju fallen med hästlängder! Kom ihåg för längesen, du är ju det där lejonet. Den som reser på sig och kämpar på.

Jag tror på dig!

Stor kram ❤️

Jag är exakt likadan med mitt drickande. Allt eller inget. Ensamheten är överjävlig. Den känslan har jag också brottats med och det är något som försvinner när man är på fyllan och villan men sen mår man helt fruktansvärt dagen efter.

Jag förstår att det är skitjobbigt med jobbsituationen och vet hur det är och att orken att söka nytt inte riktigt finns där, men det är nog något du behöver. En ny miljö. Försök att kanske ta några minutet varje dag till att leta och skriva ansökningar. Kämpa på!

Fortfarande inget sug eller tankar på alkohol. ACA möte igår, positivt som vanligt ?

Det är en helt korrekt tolkning av mitt inlägg. Jag varken tror eller inte tror att du ”klarar dig själv” nu, möjligen hoppas jag det innerligt.

Men jag har under dessa fem månader sett oräkneliga nick komma och gå - och få försvinner härifrån för att de klarar nykterheten galant på egen hand.

Några gör det förstås - och det är alltid lika kul när de skriver en hälsning då och då ?

Det som gynnar dig är att du verkar ha folk IRL att prata med om detta, men de flesta av oss har inte det och då blir forumet vår viktiga livlina till nykterheten.

En del andra hittar gemenskap i AA, men jag tror att gemenskap och igenkänning är viktiga pusselbitar i nykterhetsarbetet.

Själv blir jag hjälpt av att hjälpa andra. Det gör att jag dagligen blir påmind om mitt viktiga beslut att vara nykter.

Kram ?

Känner mig så privilegierad. Trots min A-konsumtion - med allt den för med sig - har jag en man som älskar mig villkorslöst.

(Och ändå kan jag inte låta bli skiten helt och hållet. Åååhhh, jag blir galen på mig själv...)

I går kväll när vi lagt oss, jag fortfarande nykter, bläddrade jag lite i en gammal bostadstidning. Älskar inredning och oftast spelar årgången av inspirationen ingen roll

Jag läser högt: Har du Sveriges vackraste villa? Min älskade M replikerar blixtsnabbt: Nä, men fru...

Alltså, efter allt vi har gått och går igenom. Att han fortfarande efter ca 30 år kan svara så är för mig en gåta. Har sagt det tusen gånger förr: Vad har jag gjort för att förtjäna denne man?

Nykter i dag, så skönt att vara inne i den vita perioden.

Tack för respons som vanligt. Kärlek kan man känna för många, även tydligen en hel del okända. Det är i alla fall så det är här på forumet. Är fortfarande lite nedstämd så nöjer mig att trycka små hjärtan här och där. Men jag kommer igen. Jag lovar, även om jag inte måste, men jag vill.

Kram kram

Redigeringsfinget var framme igen...

Samma här miss lyckad. Han har inte följt med på aktiviteter för att han tycker de är tråkiga. Men jag gillar tydligen att frysa i badhus och att sitta på lekland och höra hundratals barn skrika. Jag gillar tydligen också barnkalas och att kallprata med andra jag inte känner. Jo jag har gillat det för att barnen har kul. Men lite avlastning och vuxet sällskap hade inte skadat mig direkt. Särskilt inte på badhuset!

Igår ville mannen träffas. Så han kom hit. Han hade saknat mig. Han frågade om vi kan bli ihop igen om han slutar dricka. Jag sa att det kommer ta ett år eller mer av nykterhet. Han lät nästan lite förvånad. Sedan sa han inget mer. Efter ett tag gick han hem igen. Han fick inte det han sökte riktigt.

Det han fick var mitt och barnens sällskap framför en film vi valde ihop. Men han ville nog egentligen bara vara med mig och typ återförenas. När det inte blev så så tyckte han att jag var kylig och så ville han inte stanna.

Grejen är ju att även om han slutar dricka så har han redan förstört allt. Jag litar inte på honom. Och dessutom kände jag att han druckit lite igår. Han var inte berusad så att det märktes för andra men jag vet. Hur han luktade och även vissa reaktioner mot barnen. Det var helt enkelt inte så trevligt att ha honom här ? och det gör mig ledsen. För han ville ju komma hit och känna sig som en del av vår familj antar jag. Men så passar inte hans beteende in.

Jag tror också att han hade fått sin dos av alkohol den dagen så att det var därför han kunde tänka sig att sluta dricka för att vara med mig. En vecka nykter och det låter inte likadant längre. Det är ju i princip alltid på fyllan han sagt att han ska sluta. Eller när han varit ordentligt bakis.

Det är egentligen inget att grubbla på för min del för även om han blir nykter så är vårt förhållande förstört sedan länge. Skulle jag vara med honom igen så kommer jag aldrig nånsin slappna av. Plus att jag har så många traumatiska minnen pga honom att jag inte ens vill vara ihop med honom. Det skulle krävas år av parterapi och han skulle behöva gå i behandling som jag ser det. Och inte ens då är prognosen särskilt bra. Och det är förstås sorgligt. Jag ville ju lösa allt för ett år sedan. Pratade med honom ofta om vad jag behövde och vad vi som familj och par behövde. Men då var det inte intressant för honom. Fan!!

Jag får inte låta mig själv tro att det nånsin kan bli bra.

För några år sedan var vi så nära att skiljas. Vi flyttade tillfälligt isär till och med. Men han fick mig att ge honom en ny chans. Han lovade att inte dricka och att börja vara med oss som en familj. Det höll några (kanske 2?) månader bara. Varför skulle det bli annorlunda den här gången?

Jag tror att jag ändå måste prata med honom om allt ordentligt. Jag har undvikit det pga att jag verkligen inte vill ge honom en till chans. Men jag blir alldeles tokig av att fantisera och tänka hela tiden på vad han kanske vill och kanske inte vill.

Jag måste spalta upp för honom:

Sluta dricka. Egentligen ta medicin för det, typ antabus.

Sluta gå på krogen förstås.

Gör saker med barnen. Även utan mig med.

Fortsätta bo isär för jag klarar inte att vara en husslav längre.

Höra av sig varje dag och inte bara kräva att jag ska göra det.

Inkludera mig. Berätta vart han ska och var han är. Vilka han umgås med. (Jag vet seriöst inte ens vad en fjärdedel av hans kompisar heter).

Alla dessa saker kommer få honom att känna sig fullkomligt fängslad. Och jag i min tur kommer inte lita på att han håller det. Det går alltså inte att laga detta. Men det kanske är bra att spalta upp det så att han ser framför sig att han kommer behöva göra saker som för honom är uppoffringar.

Och de här sakerna är ändå inte allt som jag önskar mig ärligt talat. Det finns fler saker egentligen.

Det skadar mig att tro att han skulle vilja försöka ändra på sig för då börjar jag ändå hoppas litegrann plus att han får ett övertag. Jag blir den elaka om jag säger nej till att prova. Så därför måste jag vara rak och ärlig med kraven. Så rak att han kommer backa. För jag vill inte ge honom en enda chans till. Och jag ska inte.

Det var bra att gårkvällen gick så dåligt för det kanske stoppar honom från att vilja komma hit nästa gång han får för sig att vi ska prova igen. Barnen är nummer ett och han kan inte komma för att umgås med mig.

Andrahalvleks kommentar gnager lite i mig.. funderar om det jag känner handlar om att jag känner mig ”påkommen” av att försöka klara mig själv, alltså, att ser vart sånt brukar barka iväg. Jaja han tror han är stark nu och kan gå på vilja, men i ensamhet trillar han tyvärr nog kanske dit.

Jag vet ju det andrahalvlek skrev var av 100% välmening, och det fick mig fundera.

Tror det jag vill är att inte skriva dagsrapport varje dag, det började kännas lite på rutin. Sen kan jag inte helt svara nej på min egen fråga - du tror du är stark nu? Och kan klara dig själv? Du försöker väl inte smita igen?

Så jag ska fortsätta låta tanken om detta vandra i huvudet idag.

Jag behöver dock prata irl med fler av de jag känner.