Senaste kommentarerna i forumet

Dubbelpost?

Jag känner mig hedrad att du berättar om din historia här i min tråd.❤️ Fy, vad jobbigt det låter, och med din dotter också. Då förstår jag även vad som ligger bakom att ditt alkoholdrickande blev osunt. Kan inte minnas att du har skrivit så mycket om detta i din tråd, men jag har undrat i bland. Och man vill ju inte fråga rätt ut om sådant. Tack så mycket för att du delade här.?Jag tyckte det kändes jättebra när jag till slut fick skrivit ner min bakgrundshistoria. Var väl lite orolig att jag skulle bli klassad som en ”knäppgök” här med tanke på mina konstiga syner och så. Men det var så det var, jag har inget att skämmas för.

Ja då vet jag mer om vad SSRI innebär också. Ah kom med ett utförligt svar i sin tråd också. Jag har sett ”ordet” ofta men inte fattat hur det funkar riktigt. Tack till er båda.?

Jag måste erkänna Se klart att jag har tappat räkningen på våra dagar. Efter 100 har jag ingen koll längre. Det har hänt något med mig de senaste veckorna. Jag har gått över till att räkna månader. Men hoppas du vill vara min kompis ändå.?

Nu är jag ledig ett par dagar igen, men det börjar stabilisera sig på jobbet så snart blir det heltidsjobb som vanligt. Verkar bli skitväder här i helgen men lite fiske ska det nog kunna bli ändå.

Jag säger godnatt till mig själv och godmorgon till er andra!?

Önskar alla här på forumet en trevlig ( och nykter) fredag.

Har du skiftjobb? Det hade jag aldrig fixat. Min sömn hade inte fixat det. Inte på gamla dar.

Jobbade varannan vecka kl 8-17 och varannan vecka kl 17-01 på 90-talet, men då var jag ju ung ?

Kram ? och godnatt ?

Jag är övertygad om att mina depressioner hänger ihop med förklimakteriet, då östrogen och progesteron åker berg- och dalbana. Jag är galet hormonkänslig helt enkelt.

Det i kombo med alkohol har varit en tickande bomb rent ut sagt.

Kram ?

Hur vet man om man förlåtit sig själv eller inte? Jag vet inte ens om jag har nåt att förlåta mig själv för..? Vad finns det att förlåta mig själv för? Jag vet inte.. På min behandling förklarade en av terapeuterna så bra skillnaden mellan intelligens & känsla. "Intelligensmässigt förstår man att man är värd ett bra liv..men känslomässigt är det en annan sak.." Hur vet man ens om man behöver förlåta sig själv? Och hur vet man om man gjort det?

Tack Kennie, och tack för att du förstår! Det är tröttsamt att behöva banka in i huvet på folk hur man har det innan de fattar! Jag måste jämt bråka och skrika för att bli bemött på det sättet jag behöver och förtjänar.. Jag känner mig så sjukt missförstådd, udda och..ja, att ingen förstår hur komplicerat allt är. För alla andra verkar allting så himla enkelt... Jag slutar aldrig kämpa för min rätt att få må bra och ha ett bra liv! Jag är värd det, har kämpat för det i såå många år.. Jag har tränat upp självkänsla och självmedkänsla, den senare är jag nog överkvalificerad i jämfört med andra ;) Jag tycker faktiskt mycket om mig själv, men jag tycker inte om mitt liv! Nästan inget i min livssituation är som jag vill ha det. Alkoholen är det enda "roliga" jag har för tillfället. Jag har nästan ingen lust med nånting längre.. Jag har en rejäl buffert på banken nu (pga att pappa dog), jag har länge drömt om att resa, men det känns rätt meningslöst nu när jag är deprimerad. Visst, en resa kan ju pigga upp, ge nya perspektiv, välbehövlig vila och ny kraft... Jag tänker dock att det är ju tillfälligt, sen när man kommer hem är allt som vanligt!

Insåg precis att jag börjar bli beroende av detta forum! ? Kan inte hålla mig ifrån att logga in här hela tiden och kolla om nåt nytt hänt. ;)

Jag tycker att du är så stark som kämpar, Ostrukturerad, både med att förklara hur du har det, och med att leta efter en väg framåt.

Hej Jennyn, jag vet precis hur du menar! Exakt så känner jag! Står inte ut med livet som det är, orkar inte må så dåligt hela tiden så därför dricker jag.

Kikar in efter dagens värv och säger hej! Nu fick jag scrolla och leta efter dig med ?
Jag såg att du frågade om SSRI hos andra halvlek, jag kan dela med mig det jag vet, från egna erfarenheter och en av mina döttrar.
Jag har nog en höglänslighet, medfödd eller förvärvad är ju lite svårt att veta. Som barn var jag utåtriktad men blyg inombords. Förståndig och rädd. Ofta diametrala känslor liksom samtidigt. När jag var kring 25 hade jag en längre period av svårmod och åt då antidepp som det hette, vilket inte hade ngn direkt effekt och slutade efter en kort tid. Sen har jag nog i vuxen ålder, främst efter 45 haft det ganska tufft psykiskt. Kämpat med terapi, och mycket träning (ofta dagligen när jag mått som sämst). De senaste två-tre åren har präglats mycket av att min dotter haft det tufft med depressioner och självskadebeteende, och när det lättade- så blev det som att många års stress slog tillbaka.
Förlåt vad långt det blev! Nu undrar jag om jag ska klippa ut detta och klistra in i min egen tråd.. men till frågan (som du inte ens ställt till mig?) Hat ätit ssri sedan förra hösten, det är alltså serotoninhöjande mediciner som hjälper receptorerna i hjärnan att ta upp glad- substansen Serotonin. Vi har ju även dopamin oxytocin etc,
Jag blev väldig mycket bättre, efter några veckor. Kramp i käkat och ont i kroppen minskade. Sov mycket bättre, och mer energi,
Det är för mig definitivt inte några lyckopiller, men har planat ut bottnarna. Jag har haft flera samtal under denna tid med min doktor och vi ska fasa ut medicinen så snart vi kan träffas, hon ville gärna att vi skulle ses under nedtrappningen. Jag tror att medicinen kan påverka min känsla av att vara lite avstängd. Inget andra märker utan mer jag själv som inte känner mig så skör.
En viktig sak för mig att förstå var att min läkare berättade att långvarig oro kan ha samma inverkan på hjärnan som depression. Jag hade liksom inga rätt på depp-testet, tvärtom var jag mer som en maskin av ansvar och dådkraft just när det gällde min dotter, mina andra barn och mitt jobb: Ja, det var lite om mina erfarenheter. Tror faktiskt också att kvinnor kan drabbas av depressioner pga sjunkande östrogennivåer men det är ett annat kapitel. Hoppas du har det fint och bra! I helgen ska jag sätta ut min zucchini om det inte snöar. Kram ❤️

Jag är livrädd för att behöva leva med ledan och misären, hur ska jag stå ut?? Jag dricker för att jag bara inte står ut med livet som det är.

Well, jag har bara träffat dem båda en gång (dvs idag), så jag vågar inte riktigt slappna av än. Jag har haft oturen att när jag börjat "komma nånstans" med samtalskontakter så har de plötsligt slutat/blivit sjukskrivna/föräldralediga etc.
Anledningen till min "hårda yta" är mångårig psykisk misshandel från folk inom psykiatrin och andra! Jag har alltid varit öppen och villig att ta emot hjälp, men tyvärr har det varit vissa som missbrukat sin makt över mig och tryckt ner mig i skorna istället för att lyfta mig. Därav den negativa attityden och hårda ytan! Jag är alltid beredd på att försvara mig... Tröttsamt! Försöker tro på att människor vill mig väl och att jag har en självklar plats här på jorden bland alla andra, men kommer nog alltid vara präglad & färgad av mina upplevelser.

Jätteglad för din skull att du äntligen träffat en läkare och en psykolog som når dig och att du berättar öppet och ärlig din historia. En anledning till att jag gick på dig (brutalt) som du sa var att försöka komma under den där hårda ytan som du haft förr men inte nu. Skriker man (stora bokstäver) psykisk misär så hoppar åtminstone jag till.

Nu ser jag bättre vem du egentligen är och det gillar jag helskarpt!! Du är clever tjejen :)

Det kommer att gå kanon! Det känner jag på mig. Antabus är perfekt som krycka - då kan du verkligen inte dricka.

Ställ larm i mobilen så glömmer du inte tabletten ?

Sova är precis vad din kropp och knopp behöver!

Kram ?

Som du säger Vinäger.
Det har jag lärt mig under tiden jag gått på AA...att jag måste ta itu med det som får mig att må dåligt.
Fick en sån uppenbarelse angående jobb idag, jobbar som vikarie både inom äldrevården samt på en förskola.
När jag jobbar inom vården är jag helt slut både fysiskt och psykist,det finns ingen energi till något annat.
När jag har jobbat på förskolan så kommer jag hem glad,energisk och full av arbetsglädje...fick tanken idag att jag nog skulle vilja lägga min karriär inom vården på hyllan.
Men just nu går det inte...men det är häftigt att få en tanke som är så självklar,och hur viktigt det är för mig nu för tiden att jag får må bra i det jag gör.

Jag har läst lite andra svar här nu, och kan konstatera att det är så att många andra får svar som: "Sluta klanka ner på dig själv", hurrarop, ryggdunk och en massa kärlek och stöd... Medan många av svaren jag fått i mina trådar är av typen: "VILL du fortsätta ha det såhär?" Plus följt av några råd och välvilliga ord. Även hela inlägg som är stöttande och pushande, till mig. Jag har såklart inte läst igenom alla inlägg i alla trådar, det skulle jag aldrig orka.. Jag är inte ute efter att skapa dålig stämning, jag vill bara bli bemött på samma sätt som alla andra! Jag gör kanske sken av att inte veta vad jag vill, kanske lyser det igenom i mina texter hur splittrad jag är som person? Man får tillbaka det man sänder ut, säger min healer. Jag försöker rannsaka mig själv nu! Eller är det en slump att just jag fått frågor som "Vill du sluta?" osv i mina trådar. Jag har ju bara förklarat vilka hinder jag har i min väg, och det känns inte som att de tas hänsyn till, utan att frågan slungas tillbaka på mig när jag sträcker ut en hand efter vägledning. Det är inte vad jag behöver! Behandla alla lika!

Jag tror ni i admin tagit bort mitt senaste långa svar till DetGårBättre..? Synd.
Jag ifrågasätter starkt denna "vad vill du själv"- attityd jag mött hos alla jag sökt hjälp hos och anförtrott mig åt, och mötts av flera gånger även här. Det är ju uppenbart vad jag vill, eftersom jag sökt mig hit! Samma som alla andra här! Jag ska läsa in mig lite mer djupgående nu på vad andra i min situation fått för svar här i trådar, innan jag uttalar mig mer. Men frågan om jag vill sluta dricka eller inte, den är överflödig i såna här sammanhang! Jag tycker, till skillnad från en del, INTE att omgivningens attityder är oviktiga! Att samspela socialt med andra är en av mina svårigheter, så FÖR MIG har dessa diskussioner gett mig nåt! Kan ju bara tala för mig själv dock. Återkommer med jämförelser med andra svar här senare.

Ja, det är verkligen härligt att du har humorn med dig i maj månads både inre och yttre aprilväder..☔?️☀️?️?!
Då kan jag också glatt konstatera att jag blivit avsugen emellanåt?! Trodde det var män förunnat, men vi kan vi också minsann..♀️??!
Sedan var det jäkligt bra formulerat det med att må bra i vardagen! Mycket tänkvärt - det tål att upprepas✨! Att det får lov att vara det primära målet och inte ett sekundärmål, som det ju tyvärr blir när man är inne i alkoholdrickande. När man inte lägger tid på att i huvudet planera för när nästa inköp ska ske, se till att ha kontanter på fickan etc etc, hinner man ju med att stanna upp och verkligen njuta av den där kaffen i solen..☀️☕!
Bra jobbat fina du och tack för dina tänkvärda ord?!
Kramar!
/Fibblan ?.

Man får vara lite bestämd mot hjärnan, behandla den lite som en trotsig 3-åring som vill ha ”godis”.

Kram ?

Men herregud så trött jag är...gick direkt o lade mig efter arbete och besök på mottagningen. Tror att kroppen behöver mycket vila och sömn just nu och det ska jag försöka ge den. Jag har varit på mottagningen 2 ggr och fick träffa en sjuksköterska och läkare vid första tillfället. Kändes som jag inte hade nåt egentligen att säga, mer än att jag så mycket önskar sluta att dricka a. Att jag är så dödens trött på detta evinnerliga ekorrhjul. Att jag vill vara jag alltid och inte den där andra fulla, pinsamma, skämmiga, aggressiva personen jag blir när jag är full. Jag vill vara fri helt enkelt. Vi bestämde först 2 ggr/ veckan, men med mitt schema ändrade jag idag till en gång/ vecka. Med klausul för att jag kunde ändra tillbaka om jag så kände. Det kommer inte bli någon terapisession, utan kort och gott, antabus och ca 30 min samtal om känslor, tankar som dyker upp i samband med nykterheten. Med fokus på att fortsätta hålla mig nykter och Strategier för att klara mig igenom denna första tid, som jag vet är lurig. Naltrexon har jag oxå börjat med men det är för tidigt att säga nåt om dom än. Hon kanske inte var så dum ändå, tänkte jag när jag gick hem. Hon tipsade mig om, jag nu skulle glömma att ta min andra antabus hemma, som jag ska göra, att jag då skulle fundera på varför jag glömt den, och speciellt om det hände fler gånger....kanske jag ändå skulle fundera på att gå dit 2 ggr/veckan. På det hela känner jag mig lättare på nått sätt, det känns skönt. Kram på er alla kämpar

Vakna pigg och fräsch, fri från alkoholens ångor - det låter härligt?! Glad för din skull att du haft lugna dagar och att du kan hämta kraft från allt som spirar i naturen ???☀️!
De där små ögonblickstankarna, hade man ju som sagt velat vara utan helt. Men vad sjutton, som vi konstaterade i min tråd. Så länge vi inte agerar på dem, blir de bara färre och färre och som små viskningar som man lätt kan blåsa bort ?️?☺️!
Önskar dig ett gott slut på veckan också??!
Kramar!
/Fibblan ?.

Mitt i allt det svåra så har du glimten i ögat?

Tror på dig så mycket????

Kram?

Jag vet inte vilket av mina inlägg som ni avpublicerat?
Men jag är medveten om att mina känslor kan gå helt överstyr och ta orimliga proportioner. Har ingen att prata med (som jag VILL prata med) för stunden, men kanske skulle det kunna funka att jag väntar ett tag innan jag svarar, tänker igenom vad personen vill säga, och tänker ut ett konkret svar, istället för att svara direkt efter att jag läst. Jag hoppas att du förstår att jag har jättesvårt att förstå vad andra menar, andra som jag inte känner?
Jag kan inte hitta de meddelanden som ni i Admi skickat.. Var hittar jag dem?
Jo jag mådde extremt dåligt just när jag skrev det, men jag känner inom mig samtidigt att positiva saker håller på att ske med mig. :)
Som sagt, jag vet inte vilket av mina inlägg ni tog bort, så jag kan inte svara för det just nu.
Hoppas du förstår att jag inte vill någon något illa, jag vill bara må bra, men har fått känslan av att andra vill mig illa hela livet. Det kan vara enstaka ord eller fraser som någon skriver, som mitt undermedvetna kopplar ihop med någon som gjort mig illa tidigare i livet.
Idag har jag varit på 2 besök på psykiatrin, ett med en väldigt snäll läkare som uppmärksammat att kombinationen av 2 mediciner jag äter KAN ha negativ effekt på hjärtat. Han vill att jag ska träffa en hjärtspecialist och ta EKG för säkerhets skull. Blir alldeles rörd när psykiatrin bryr sig om mig & min hälsa, jag har aldrig förr upplevt att de gjort det! Direkt efter var jag på bedömningssamtal med en psykolog på samma mottagning, han ställde massa frågor och jag berättade ärligt och öppet. Efter en stund hände något magiskt, det kändes som vi kom nära varann själsligen och att jag nådde fram till honom. Jag är jättenöjd med båda mötena, men ändå åkte jag hem med en klump av gråt i bröstet. Det är påfrestande för mig att vara i centrum så mycket på en och samma dag... Och när man är van vid att bli missförstådd och kränkt..så blir man helt plötsligt lyssnad på och respekterad.. Det blir som en kollission inom mig, jag blir så ledsen och vet varken ut eller in... Det blir nog bra med tiden!! Är bara inte van att bli behandlad bra!

Det är det som gäller, men det vet du ju redan. En Dag i Taget. ?
Kram,

Jag har inte varit bland människor på två månader förrän idag. Är väldigt introvert och likadan är min sambo så vi undviker människor till varje pris, vi köpte till och med ett hus som låg granne med oss för att inte behöva ha grannar.

Men idag skulle jag till jobbet och märkte hur bilen ville dra mot systemet för att handla en bag -in vin ... och jag fick för första gången under dessa 11 dagar ta ett snack med min hjärna om fördelar med ett glas vin efter en hård arbetsdag.

Men jag klara det!!! Jag vann kampen. Denna gång!

Kram från ?

Tala om HUR jag ska ta tag i mitt liv och mig själv, inte bara ATT jag ska göra det! ATT jag behöver göra det har jag fått göra till leda, men någon behöver berätta HUR!!! Du har fått tillräckligt mycket info om mig för att skriva "jag gillar dig", jag är trots allt bara en text på din dataskärm men ändå berör jag dig med det jag skriver... Jag har lyckats nå fram till dig genom bokstäver på en skärm, det är stort om man tänker efter! Min första impuls när du skriver "jag gillar dig" är att slå ifrån mig och ta avstånd, för gud ska veta att jag är livrädd för den typen av närhet... Men jag rodnar lite nu och skruvar mig lite, och de oundvikliga tårarna börjar rinna.. Att jag påverkar dig så starkt- Tack så mycket!!! Äh nu blev det för känslosamt, nu stänger jag ner forumet för idag!