Senaste kommentarerna i forumet

Vissa dagar är det svårare att vara självsäker och självklar i nykterheten. Många dagar tänker jag att jag mår ungefär lika svajigt fortfarande som när jag drack. Tomhet, ångest, stressad, irriterad, saknad av glädje.

Men det finns en avgörande skillnad. Jag är kapten på båten igen och har fått igång motorn! Jag har en stolthet igen över det jag gör och att ha återtagit makten. Jämfört med den bottenlösa sorg och skam man lever med när man kväll efter kväll låter sig besegras av suget. Suget som förlamar ens drömmar och blir till sorg i berusningens avtrappning.

En stark orsak till att vi mår och beter oss som vi gör när vi dricker sägs vara att vi förlorar konsekvenstänket. Vi bryr oss inte längre så mycket om att göra bort oss eller säga saker som någon annan kan ta illa vid av. Det finns ingen morgondag, bara en fri obegränsad värd.
Ett av människans starka överlägsenhet mot djuren sägs dock vara det, vårt konsekvenstänk och förmågan att förutse problem eller faror som kan uppstå genom att föreställa sig en följd av händelser.
Jag börjar se kopplingen till alkoholens avkoppling och mitt starka och intensiva konsekvenstänk om allt, man kan också kalla det kontrollbehov. Om jag inte känner kontroll på omgivningen så blir jag väldigt stressad och orolig. Men jag känner också en stark saknad av spänning och en tristess och låsning i livet.

Med ständig kontroll så finns ju ingen spänning, lite grovt är det ju varandras motsatser.
Tror jag ska släppa kontrollen.

Mina vänner förlåter mig för mitt ibland allvarliga beteende i festsammanhang men hur förlåter man sig själv? Jag ältar och mår dåligt av att tänka tillbaka. Jag kan bara inte förlåta mig själv. I november drabbas andra människor på ett nytt sätt av mitt festbeteende och jag gick över helt nya gränser. Det gjorde mig tillräckligt rädd för att ta tag i allt på allvar. Men jag lyckas inte komma över det och förlåta mig själv. Hur har ni andra gjort för att gå vidare?

Hej, är ny här. Idag är den 7e dagen utan alkohol. Och det är skitjobbigt, rent ut sagt. Hur har ni hanterat suget?

Jag tror att detta är rätt forum för att verkligen klara av våren och sommaren utan ett vinglas och en cigg i handen. Jag hoppas också på att gå ner lite i vikt så att sommarkläderna passar när värmen kommer.

Tack, jag kommer trivas här ??

Här är vi ett gött gäng som befinner oss på olika platser på den nyktra resan. Läs och skriv mycket här på forumet så blir du en del av vårt goa gäng.

Kram ?

Nu är det bara att fortsätta på den inslagna nyktra vägen. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt. Just nu gäller viktigaste först - vara nykter!

Kram ?

Så bra!! Kramar Rosa

Min första vita månad går ut idag. Inget sug efter alkohol så jag fortsätter!

Normalt är vi ute och dansar gammaldans, men allt sånt är ju stängt. Men vi spelar också durspel (tvåradigt dragspel) och det har vi så smått tagit upp igen. Och nu på sommaren finns det en del träffar på olika campingar, så vi hoppas att inte allt stängs ner!

Som tillvaron ser ut nu har jag extremt mycket tanketid eftersom jag ställt till det så och totalsabbat det för mig (och närstående). Ett av ytterst få positiva inslag i vardagen nu är 13 a-fria veckor. Att räkna dagarna/veckorna har betydelse i mitt fall för det blir ett konkret och odiskutabelt positivt resultat. Grubblandet kring drickandet och orsakerna till det har lett till insikter som är konstruktiva men j-ligt sänkande för självkänslan. I de stunderna kan jag åtminstone tänka: "de här veckorna utan alkohol kan ingen ta ifrån dig" dvs något bra har tanketiden skapat. Dessvärre har jag fått erfara att så mycket tanketid kan bli stundtals förödande för psyket och måendet. Är ute o går/småjoggar mycket men där sätter ju kroppen en gräns för vad man klarar till slut. Läser kopiöst men sammantaget så blir det mycket tid över för tankar o grubblerier. Har dock börjat förlika mig med tanken på att det är en tillvaro helt fri från alkohol som vore det bästa framöver. Om det är rimligt får väl låta visa sig men eftersom den tanken poppar upp oftare numera i klartänkta stunder så förmodar jag att det också är det rätta för möta framtiden.

Min sambo har genom en behandling i Ryssland den 8 januari i år blivit en nykter alkoholist. Om han dricker en enda droppe alkohol dör han.
Nu 4 månader senare lever jag tillsammans med en gnällig, grinig, negativ gubbe som alltid är sur och på dåligt humör. Ingenting är bra, verkar han tycka. Är det vanligt att det blir så när en mångårig alkoholist slutar dricka?

Efter många många dagar, månader av måttligt till rikligt drickande har jag nu bestämt att ta mig i kragen och försöka komma ur detta mönster...

Jag har haft otaliga minnesluckor, mailat pinsammaste saker till mina chefer och haft ångest över detta dagligen i 3 månader, därav druckit mer för att döva smärtan av att vara en fullständig idiot som inte borde ha ett arbete eller ens en partner.

Nu försöker vi så här...

Dagen har varit bra, fast det regnat hela dagen så har det underlättat att inte dricka vin/öl för att fira att helgen är över. Jag kan hitta på en miljon saker man kan fira med en öl! Finns massor!

Sambon är med mig på tåget över detta, trots att han kom hem med en låda öl (han hade glömt löftet) igårkväll och drack 2 öl bara för sömnen... jag avstod och det gjorde att vi nu har 10 st öl i kylskåpet som ingen av oss kan dricka.

Tiden får visa hur detta ska gå! Men jag känner mig vackrare och mindre uppsvälld redan nu efter en vecka! ❤️

Hej!

Grattis till dina fyra veckor! Du verkar vara väldigt motiverad. Kan du och din man hitta på någon rolig aktivitet på hemmafronten för att råda bot mot tristessen? Ett förlag är att ge massage till varandra eller titta på en komedifilm.

VaknaVacker har helt rätt: ”Gör vad du kan i relationen, så har du gjort ditt. Var dig själv.”

Det är så bra formulerat att det nästan skulle broderas som en väggbonad ?

Kram ?

Grattis till dina 20 veckor, vilken kämpe du är

Grattis till 20 veckor!? Jag har alltid tyckt du är så cool på ett positivt sätt. Dina kloka inlägg och kommentarer ger ett skönt lugn.

Kram

Härligt att fått följa dig och att du delar// många kramar Strulan ?❤️?

20 veckor, wow.
Jag är så glad att få följa med på din resa och det känns som om du tar såna självklara steg, det är verkligen något att dels vara stolt över men också, vilken investering i livet. Precis som du äskar jag P1, har lätt att försova mig och känner att jag har allt färre frågor att dela här, det vanliga livet tar allt mer plats. Men jag fortsätter som du, att hänga kvar. Forumet är som ett vattenhål man behöver stanna till vid, regelbundet.
Kram till dig!

Stort Grattis till dina 20 veckor!

Det är ju helt fantastiskt! Vilken styrka du äger!

Håller med AndraHalvlek ang "gråzonsbarnen". Eftersom jag har jobbat som skolkurator så är jag väl medveten om hur dessa barn kommer i kläm..så otroligt tufft! Det var fem år sedan jag slutade i skolans värld..och jag har märkt att fler skolor har autismklasser...och en del kommuner släpper lite på gränserna så att barn utan IF men väldigt nära en sådan kan få läsa enligt särskolans plan.
Mina barn har haft stora läs- och skrivsvårigheter...ett himla kämpande genom skolåren...och hundratals möten.

Önskar dig en fin måndag och en fin vecka:)

Kram!

Goaste Vinäger....

Så tufft med din panikångest...när du berättar om den låter det verkligen som om du skulle behöva professionell hjälp. Det känns tufft att kämpa emot de där attackerna som återkommer och kanske bli kraftigare. Jag känner igen mig i mycket i dig...det här med att jämföra sig..att man borde varit helnykter nu...man gläds över andras framgång även om man undrar varför man inte går framåt själv...Det handlar ju inte om att vi inte förstår men vår resa ser helt enkelt annorlunda ut. Jag tänker även att många skriver när det väl har bestämt sig...och verkar inte ha den där kampen men tankarna hit och dit...kanske hade dem det innan de började skriva här. Man vill ju bara bli av med dem..de tar ju så mycket tid!
Du är också som jag med det här att man måste alltid avsluta positivt...jag tänker att det är ju en sak om man gör det i sitt jobb eller i en annan roll...men här på forumet måste det ju få kunna vara hur bra som helst och hur dåligt som helst.

Önskar att du ska få må bättre - stor kram:)

Explodera är ingen fara, det visar att hon reagerar på det du säger, bra. Hon vill behålla alkoholen i sitt liv och tycker att hon bryr sig om dig, på sitt egna sätt genom att dricka när du gått och lagt dig.

Att det blir mer och mer med tiden är jag ett levande bevis för. Du säger att du har varit tydlig med det som du känner om din frus drickande och försökt tidigare, bra ännu bättre än bra.

Fundera hur (på vilket sätt du gjorde tidigare när du förklarade) och tänk ut nått annat som du kan säga det på. Det jag försöker säga till dig är att det är två olika viljor som krockar just nu men att det går att lösa ändå. Det bästa är ju om ni möts och kommer på nått som ni båda två ställer upp på, den gyllene medelvägen.

Ibland behöver man hjälp från en utomstående, en vän som ni båda två litar på som sitter ner och lyssnar på vad ni säger till varandra. En vän som tar av sin tid för att hjälpa er bägge två. En vän som tycker om er lika mycket och inte tar parti.

Det viktigaste är att vi inte ger upp! Alla är vi olika och gör vår egen personliga resa..
Kom ihåg det Vinäger, ? att ha så mycket i bagaget och ändå ha modet och kraften att kämpa, det är stort!! ???
Kram och lycka till dig ???

Härligt med 20 veckor! ??☀️
Grattiskram?

...är på väg ut genom dörren nu, men vill bekräfta att jag läst och berörts av ditt senaste inlägg.
Och nej, ha inget dåligt samvete för att du inte orkar skriva i andras trådar. Det är här din resa och vi kan möta dig här inne hos dig.

- - ?

Tyvärr mår jag inte bättre i dag. Jag är ju i grunden positiv och gillar inte att skriva negativa inlägg, trots att jag vet att det är helt ok och en del av forumets storhet. Får jobba på det.

Tack för allas omtanke, det känns i hela hjärtat att logga in och mötas av all värme. Som för så många andra är ni här de vänner jag kan vara ärligast mot och med. Tack och lov även mot min man, det är så skönt att kunna diskutera det svåra med honom.

Självklart är jag tacksam att jag red ut stormen i går. Jag vet att jag kan det, till med oftast, men ibland hjälper det inte. Svårt att förklara för den som själv inte har varit med om det. Dessutom är det kanske olika för alla, även om många gemensamma nämnare finns.

Jag har medicin, lugnande, men precis som Femina skriver är de beroendeframkallande och jag tar dem endast vid akuta situationer. Min panikångest har sin grund i relativt svår klaustrofobi, främst i att inte få luft, vilken även den har blivit mycket bättre. Vissa icke nödvändiga saker avstår jag att göra numera, har provat så många gånger utan resultat, så det är helt enkelt inte värt det. Och då vet ni ju att jag är en sådan som nästan aldrig ger upp.

Har som jag berättat tidigare träffat både KBT-terapeut och psykolog. Tror att jag ska be om flera samtal med psykolog då jag tror på att det kan ge mig något.

Klaustrofobin kan tänkas komma från spädbarnstiden då jag låg isolerad på sjukhus och ingen fick ta upp mig under förhållandevis lång tid. Jag matades med flaska genom ett hål. Om det är så långt tillbaka är det ju helt otroligt vad det omedvetna minns. Fascinerande trots allt.

Att jag har panik för att inte få luft kan bero på att jag har haft ganska svår astma och fått åka akut många gånger med just andningsproblem. Även astman är bättre nu, men min lungfunktion är kraftigt nedsatt (ej kol) och jag tänker att inom mig kanske en oro över Covid 19 finns. Inget jag dagligen tänker på, men det finns nog där ändå.

Har fått hjälp med medveten andning och praktiserar den mest vid själva attackerna. Ska ta tag i den även när jag mår bättre då jag verkligen tror på den som förebyggande

Att ha panikångest innebär att man är rädd för att få panikattacker. Så visst hänger det ihop. Eftersom attackerna är så starka ibland finns det självklart en oro för att få dem.

Har också haft en känsla av misslyckande ett tag. Det brukar jag heller inte ha, så nu är det eländes elände. Tycker att alla lyckas så bra - trots att jag självklart vet att det inte alls är alla. Har hängt här i flera år och borde (hatar det ordet) vara helnykter. Det kan vara därför jag hela tiden upprepar mig och påminner om hur mycket bättre jag har det nu med många många vita dagar än det var tidigare. Vet inte varför jag inte är framme än, tycker att jag kämpar och försöker hela tiden. Lite barnsligt kan jag känna känslan av orättvisa. Pinsamt, men så är det i alla fall.

Orkar heller inte kommentera hos er andra som jag vill och då kommer det dåliga samvetet. Även här vet jag att det är ok att inte göra det. Att forumet är en plats utan stress och press.

Det är mycket jag måste träna på.

Hm, det här blev en lång och deppig läsning...

Precis som vanligt avslutar jag ändå positivt. Det har jag i mig på något sätt. Vid ledarskapsutbildningar jag gått pratar man mycket om att det är det sista som sägs vid ett samtal som vi kommer ihåg och tar med oss, hur mycket positivt som än sagts före.

Så, jag känner mig trots allt hoppfull. Jag är nykter, kampen är över för den här gången. Suget borta igen.

En dag i taget.

Tack än en gång för att ni finns.

Många kramar till er alla. Ni är så himla bra som är här oavsett nuvarande alkoholstatus.