Senaste kommentarerna i forumet

Så mycket du har att jobba med, fina Lim. Skönt förstås att du har ditt eget hem nu och att pojkarna har gått ett lugn.

Önskar så att du kommer vidare med dina tankar och det medberoende som fortfarande finns kvar.

Du är så värd att få må ännu bättre. Kanske behöver det gå en tid, men jag önskar att du snart är hemma i dig själv. Visst, jättebra att ni kan agera vuxna föräldrar, men det hela är ju fortfarande avhängigt att du ställer upp mest.

Kanske går det inte att göra på annat sätt just nu. Och sönerna kommer definitivt att veta vem som gjort vad under uppväxten.

Du är så bra, Lim, ville mest säga det. ?

Kram

Vad skönt att du har hittat det igen. Har tänkt en del på dig. Blir så glad när jag läser ditt senaste inlägg. Inte ens en tanke på A. Grattis.

Omtag låter bra. Tur att vi är envisa som synden, som min pappa skulle ha sagt. ? Det kommer man långt på.

Många kramar till dig, Finaste Lisa

Dina underbara känslostormande inlägg gör mig glad, även om de ibland innehåller en del mörker. Tänker som Mirabelle, att det är en styrka att visa hela känsloregistret. Och det hör du verkligen.

Är så glad över att du finns med oss här igen. Saknar dig varje gång du är borta. Beror väl till viss del att de flesta av oss har en tendens att hålla oss undan när det inte funkar så bra.

Men nu fixar du det här galant. Möter motgångarna nykter, analyserar och går vidare.

Är djupt imponerad av dig. ?

Många kramar

Så glad att du mår bättre igen, både fysiskt och psykiskt. Och att prestationsprinsessan fick sig en nyttig aha-upplevelse. Tycker själv att det är skönt att komma tillbaka till jobbet och se att om det än inte är precis som jag önskat, så har det funkat helt ok i alla fall. Mycket lärorikt.

Skönt också att det var som jag trodde. Du klarade att låta vin-tankarna stanna vid just tankar. Du är en av mina största förebilder här och det fortsätter du att vara.

Glad också över att du fortsätter att skriva här. Behöver inte vara så ofta, men en uppdatering då och då uppskattas mycket. Men, kom ihåg, ingen press. Forumet är frivilligt och utan tvång.

Kramar i massor till dig, Mirabelle. ?

Tack för ett bra mantra Mirabelle!?? Precis så funkar vinet nuförtiden så det är ju bara att låta bli det.
Varför ska man frivilligt bära på massa extra tyngder om man inte måste?!
Vad skönt det måste kännas att snart ha 11 månader i ryggen, ?
Jag sprack ju strax före mina 4 månader i mitten av februari och har haltat lite till och från sedan dess..?

Men nu tar jag rygg på dig Mirabelle och fan själv ?ska få se att jag ska lyckas!!✊?

Hoppas att du ska få din tillvaro i ordning med jobb och allt och att du ska få vara frisk framöver ?
Stora kramen ?

Har också kämpat som ett djur för att allt ska lösa sig på bästa sätt. Och det har det gjort.

Näst på tur är eget boende, en lägenhet på ett gruppboende, och det hoppas vi ska lösa sig om ett år cirka. Men jag vågar inte ropa hej förrän jag har skrivit på kontraktet.

Bli det så fyller hon 22 år samma år. Det blir 22 år med en femåring hemma. Den nivån av tillsyn behöver hon.

Skilsmässostatistiken för funkisföräldrar är skyhög. Och antalet sjukskrivna föräldrar för utmattning också.

En gång frågade jag ”Kan man bli utmattad på sin dotter?” Men det är ju tabu att tala om ens. Jobbet kunde jag sjukskriva mig ifrån, men inte familjesituationen.

Separation och växelvis boende var den enda lösningen som funkade. Då kunde vi avlasta varandra.

Jag älskar henne inte mindre för att jag är ärlig med att mycket omkring henne är skitjobbigt ibland.

Tvärtom älskar jag nog henne mer, eller på ett annat sätt snarare, eftersom hon behöver mig så mycket mer ❤️

Hoppas innerligt att din fortsatta sjukskrivning godkänns!

Kram ?

Det är så intressant att ta del av forumvännerna historia. Bakgrunden till hur vi började dricka mer och mer. Har själv skrivit mycket om det tidigare, ska nog leta upp något inlägg och kopiera in.

Ser fram emot att få läsa fortsättningen.

Ha en fin söndag.

Kram

Det är precis det här jag menar med för många kontakter. Föräldrar orkar inte till slut. Det gör mig galen att inte alla kommuner/enheter försöker samordna i den utsträckning det går.

Vilken mamma du är, Charlie. Gäller förstås alla er andra också. Ni kämpar och kämpar. Så mycket extra att ta tag i.

Inte undra på att A kunde kännas som avkoppling ibland. Desto starkare att kunna avstå och hitta andra alternativ. Jag är full av beundran.

Kram

Du är verkligen på gång nu, Jullan. Dina tankar är annorlunda. Att få bort skuld och skamkänslor är inte lätt. Tänker att det bästa är att göra rätt, att i handling visa att du väljer annorlunda nu.

Ha en fin söndag!

Oj vilken igenkänning

Hej Sisyfos! Alltid hedrande när någon skriver att de läst hela ens tråd och funnit den intressant. Du gör många bra frågeställningar och det märks att du verkar vara en tänkare precis som jag.
Har inte gjort några särskilda undersökningar för kroppsliga orsaker till mitt mående mer än blodprov ganska nyligen. Detta för att jag skall få en remiss till psykiatrisk utredning. Jag går hos psykolog nu och pratar ett par gånger i månaden men skall alltså få en remiss för en riktig utredning. Tyvärr tror min nuvarande psykolog att det är små chanser att jag kommer bli antagen för jag "fungerar" för bra. Går till jobbet, tar han om mina barn, är hel och ren till det yttre så att säga. Det är inget snack att mitt mående har stabiliserats väldigt mycket sedan jag slutade att dricka till vardags, men den där förhoppningen att allt skulle bli bra stämde tyvärr inte. Det går fortfarande mycket upp och ner och denna senaste svackan var nog den djupaste sedan sjukskrivningen i höstas men tackvare att jag inte dricker och tränar istället så börjar jag inse att det vänder ganska fort bara jag håller ut och nu har jag mått ganska bra sedan förra helgen!
Idag var första gympasset i maj månad och jag firar att jag hållit i min nya träningsrutin i 4 månader utan ett enda avbrott! Så jäkla stol över mig själv. Bara det tänder en extra lampa över mig idag och jag inser att jag tar steg för steg mot ett mål jag helt gett upp och trodde jag bara borde försöka glömma.

Intressant det du skriver om det där med släkten, har också två väldigt olika släkten på mor och fars sida. Som ni förstår på mitt nick så spelar jag piano... och det är så jag vuxit upp. I nära relation med mammas släkt där musiker funnits i generationer, där det supits och spelats musik långt in på nätterna på varje släktträff. En bild som man som barn såg som ren och skär glädje varje gång och även i tonåren och början på vuxen ålder när man fick börja vara med och skåla.. Detta innan man visste vad alkoholen skulle göra med både min moster och morbror. Nästan min mamma med för den den delen, men hon fick en tumör i huvudet som de lyckades operera bort och hon blev återställd. Efter det är hon helnykterist.

Psykologen påminde mig sist om det som jag egentligen vet och även Andrahalvlek nyss också påmint mig om. Att jag behöver fortsätta "träna" på min ångest. Har man använt alkohol som ett verktyg under väldigt lång tid som inte längre är kvar i verktygslådan så behöver man rota fram ett nytt verktyg och det tar tid.
Berättade också att när jag mår som sämst och inte klarar av kraven jag känner som pappa, Man och familjemedlem att jag har mycket flyktfantasier. Att jag bara tar en väska och åker, sitter på en strand och stirrar ut över havet på andra sidan jorden där inget krav kan nå mig. Hon gav mig tipset att försöka hitta den platsen på riktigt, fast inte på andra sidan jorden då.. utan någon stans i min närhet där jag kan få samma ro.

Ska fundera på detta! Men nu är det dags att laga lunch, sedan fortsätta skruva trall och bli färdig med nya altandäcket. En bra dag idag!

Kram till er alla.

Jag har varit nykter sedan augusti 2019 och känner så väl igen det där med att vilja fly undan...mitt sug brukar vara starkast när något jobbigt händer, men jag brukar tänka att det jobbiga inte försvinner bara för att jag tar mig en fylla.
Det blir nog snarare värre,för då måste man ju handskas med ångest för att man drack också.
Fick lära mig av mannen som höll i öppenvårdsbehandlingen som jag gick,att man ska vara extra vaksam vid 3...alltså,3 veckor,6 veckor och så vidare.
Så det är bara att kämpa på,jag tycker du är otroligt stark!!

Tolv alkoholfria veckor nu o det känns bra att sätta in på "framgångskontot". Var dock nära att dricka häromdagen eftersom måendet pga den situation jag försatt mig i är skit. Det jag sökte var givetvis verklighetsflykt vilket jag nu vet med bestämdhet är vad jag använt drickandet till hela tiden. Gör ju inte mig unik men det är en ny och brutal upplevelse nu att tvingas möta/hantera tillkortakommanden, sorg, ilska m m i helnyktert tillstånd. Försöker sysselsätta mig o korta stunder skingrar det tankarna men sen är de tillbaka. Hade en naiv föreställning om att detta skulle bli lättare ju fler alkoholfria dagar jag klarade men sett till dessa tolv veckor så har denna vecka varit värst hittills. Kanhända är det en naturlig fas, vad vet jag? Behöver dock inte bränna så mycket energi när tankar på att dricka dyker upp e-som jag nu upptäckt att de kan komma närsomhelst och i de mest oväntade sammanhang vilket gett mig en form av beredskap vad gäller de tankarna åtminstone.

Alltså - TACK ?!
Kändes magiskt o läsa dina ord! Tack för du hjälper mig att vända perspektivet?! Kanske det jag uppfattat som en brist hos mig själv, i själva verket är en tillgång..?! Något jag helt klart ska ha med mig till nästa gång det händer, för det var varken första, eller nog heller den sista gången det hände..??. Tack för att du valde att skriva dessa rader, och med dina fina, stärkande ord på slutet med ?! Jag bär dem med mig som en skatt ✨☺️!
Varmaste kramar!
/Fibblan ?.

Så behagligt det låter☀️?!
Fortsätt så!
Och jag gör detsamma ☑️?!
Liten utflykt ut i det gröna med hela besättningen, står på mina agenda ?☀️??!
Önskar dig också en skön söndag ?!
Varma kramar!
/Fibblan ?.

Ja verkligen Andra halvlek. Något att vara uppmärksam på. För min del även glädje och stress. Gick händelsen i förväg igår, så dag 6 nykter är redan gjord?. Nästa vecka bjuder mig på jobb igen och ett besök på öppenvård. Ser fram emot att få hjälp under vägen och har funderingar på att inta campral eller naltrexon som krycka en tid framöver. Vi får se vad vi kommer fram till. Det är lite annorlunda denna gång i nykterheten, känslan av att jag inte vill dricka känns helgjuten. Jag har bestämt mig, för min alldeles egna skull, att välja bort alkohol. Jag kan inte ta ett första glas, och kommer aldrig klara det nånsin. Jag lovar mig själv 24 timmar i taget, bara för att människan ( eller jag ), slår bakut om jag ska lova föralltid. Att skriva här inne, söka hjälp och återuppta kontakten med aa, kommer hålla mig klar och få mig påmind om hur ILLA det var och kommer åter att bli ,om jag väljer att ta ett återfall. Igår var ute mycket och märkte att humöret inte var på topp. Kände mig irriterad och kraftlös på nåt sätt. Min sambo, blev lite fundersam märkte jag, men snäll som han är startades ingen diskussion. Känner både skuld och skam inför min sambo, barn . Hur får man bort den känslan? Har inget bra svar idag på det, men jag vet att det inte hjälper mig att slå på mig själv. Nu går jag ut i solen och är nykter 24 timmar, känns skönt.

Låter toppen! Skönt med lugnet inombords. Det kan man inte få för mycket av.
Kram!

Jag tycker det låter som en fantastisk superförmåga att kunna bryta ihop över en bränd pannkaka. Faktiskt. Livet består ju mest av cykler enligt devisen ”bryt ihop och kom igen”. Den vars bägare rinner över och vars psyke tillåter att bryta ihop över de små sakerna når ”kom igen fasen” fan så mycket snabbare än den som biter ihop och befinner sig i en nedåtgående spiral genom katastrof efter katastrof. Jag skulle tippa på att din härligt sprudlande och energiska personlighet är helt avhängig de där sammanbrotten över brända pannkakor. Så fortsätt att bryta ihop istället för att bita ihop, kära du. Hela du är underbar, precis som du är. Kram

Prestationsprinsessan kom ut på andra sidan karantänen och insåg att om än mycket gått rätt illa under frånvaron så rasade världen inte samman. Det finns mycket att ta tag i, men det går rätt bra att rycka på axlarna och mässa ”Shit happens” också... Det var faktiskt min fina husläkare som hjälpte mig att få litet perspektiv, under ett ångestfyllt videomöte där hen sjukskrev ytterligare en vecka. Hen försäkrade att det är precis samma elände med symtomtombola och lång frånvaro för alla hen behandlar för covid. Hen försäkrade att läget är exceptionellt precis överallt och att varenda kotte i arbetslivet har en hel del kaos att hantera när krisen är över. Ingen har kontroll och ingen förväntas ha kontroll. Att få höra det hjälpte mig att rycka på axlarna.

Vid månadsskiftet klev jag över 11-månaders-strecket vad gäller nykterheten. Jag har tänkt allehanda romantiserande tankar om vinets förlovade dimma på sistens... Men jag behöver bara tänka tillbaka på den där gången efter typ 4 månaders nykterhet då jag föll till föga och drack ett par glas vin. Det plötsliga ångestpåslaget vinet förde med sig var rent vedervärdigt. Bara tanken får mig att rysa av obehag, och jag minns att vinet ger ju inte längre det där utlovade behagliga lullullet som får livets skarpa kanter att sluta skava... Vinet lägger bara sten på börda. Så jag låter bli det.

Kram på er alla forumvänner!

Tack för era kommentarer! Jag satt och skrev på ett inlägg till er. Men, så kom jag på att jag skulle redigera mitt förra inlägg och vips - så var det jag höll på med borta... Börjar om.

Flickan fick sin ADHD-diagnos när hon var fyra. Vid nio års ålder fick sin autismdiagnos och även mental marginell retardation som innebär att man ligger på 70-75 i IQ. Hon betraktas alltså som normalbegåvad och är därför inte kvalificerad för särskolan. Å andra sidan har hon inte en chans att nå målen inom ramen för den normala läroplanen. Detta är en historia för sig så jag lämnar den.

Jag vet att habiliteringen fungerar väldigt olika inom olika landsting. I Stockholm behöver man ha minst en autismdiagnos eller annat allvarligare funktionshinder för att höra dit och jag vet i ärlighetens namn inte vad de kan hjälpa till med som inte samtidigt innebär en oändligt massa merarbete för oss föräldrar. Till exempel förhörde jag mig om möjligheten om att få ett sömntäcke utskrivet. Jo, det kan man få - efter ett möte med arbetsterapeut, därefter ska man skriva sömndagbok under en period, därefter är det en utbildning (kvällstid, det var ju positivt i alla fall) och sedan kan man få en remiss för utprovning. Alltså, jag orkar inte! I stället cyklade jag till Clas Ohlsson och köpte ett till flickan i födelsedagspresent. 2000 kr. Mycket pengar men också väldigt lite pengar i förhållande till den energi som jag sparade. Näringsdrycker, samma visa. Då ska man ha remiss till dietist, möte där, sedan ska det skrivas, sedan ska det följas upp. Möten, möten, möten. Orkar. Inte. Går till apoteket och handlar själv vid behov. Dyrt, ja. Finns samordning? Nej, har inte sett en susning av samordning. Ta tyngdtäcket som exempel. Om arbetsterapeuten skulle gå in och läsa om flickan sömnproblem i journalen från BUP skulle man ju direkt se att hon skulle kunna vara ett barn som skulle må bra av att få ett. I stället ska liksom allting göras om och bevisas inför nya personer. Gång på gång.

Iom med autismdiagnosen tillhör flickan nu LSS. Genom LSS-handläggaren har vi fått avlösare i hemmet och färdtjänst. Detta är två åtgärder som det ligger mycket arbete bakom från min sida (framförallt avlösningen), men som nu när vi fått dem verkligen ger oss båda ökad livskvalitet! Flickan är inte så förtjust i avlösningen, men jag får en stund utanför hemmet då jag lägger ansvaret för hennes överlevnad (det vet jag ju nu, varför det känns så skönt) i avlösarens händer och går och simmar eller tar en pizza. Färdtjänsten gör att vi kommer utanför hemmets fyra väggar. Fantastiskt båda två. VÄL investerade skattepengar skulle jag säga.

Att vara gravid är ett annat kapitel. När jag tog upp frågan om ett barn nr två med exmaken sa jag att jag gärna skulle adoptera. Jag hade gått igenom en graviditet så nu visste jag vad det var. SKITjobbigt. Hade inte lust att genomgå en till. Däremot ville jag ha ett barn till. Och fast att jag hade burit flickan så hade jag oerhört svårt att knyta ann till henne den första tiden. Jag tycket hon var ful och kändes främmande. Kändes inte som mitt barn. Så var det under hela min föräldraledighet. När vi sedan fick en skarv i föräldraledigheterna innan dagis så menade exmaken att det nog var bra om jag tog den månaden. Det gjorde jag. Och först då, kände jag att jag äntligen kunde njuta av min flicka och känna att hon var min. Så även om man bär barnen är anknytningen inte någon självklarhet. Jag har heller inget som helst problem att föreställa mig att jag skulle kunna knyta ann till ett barn jag inte burit. Det var ju liksom omständigheterna kring flickans födsel och förmodligen ett bristande stöd i det som gjorde att det blev svårt för oss.

Du berättar att din flicka som hos dig till hon var 17, Andrahalvlek. Min flicka sover hos mig också och kommer förmodligen att fortsätta göra det en bra tid till. De första fyra åren behövde jag henne hos mig för att ta igen de där fem första dagarna då jag inte fick hålla henne på sjukhuset. Sedan har det bara fortsatt. Och så kom epilepsin och jag kände att det var ju toppen att hon sover hos mig redan så jag kan hålla koll på henne.

Det är mycket med de där barnen. I morgon ska jag på terapi igen. Får se om det blir knockout då också eller om samtalet blir lite lugnare för mig Föredrar nog det senare just nu. Klarar inte för mycket bergochdalbana i mitt tillstånd :D

Instämmer till 100 procent Charlie! Det är så gött att leva nu.?
Nu blev jag om möjligt på ännu bättre humör efter ditt härliga inlägg!

Ha en underbar dag!

Kram

Stort GRATTIS till dig???
Inte bara till tiden utan din känsla i nykterheten?
Kan verkligen skriva under på allt i ditt inlägg. Så skönt!
Kram

Oj... Tack för att du delar Vinäger. Vilken kamp det är att befinna sig i a. träsket. Nyttigt att bli påmind om hur eländigt livet kan te sig när a. ?styr.

Idag skiner solen och jag väljer att vara nykter.

Kram Saskij

Märker att livet stabilt rullar vidare i nyktert tillstånd. För varje dag som går blir det mer och normalt. Jag och kompisen var på underbara yogan i går. Därefter tog vi en promenad hem till mig. Delade på en flaska a-fria Richard Juhlins bubblor och nötter i solen. Pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan när jag skulle göra det sista med maten, så kunde göra det UTAN snurr i skallen och UTAN önskan om att fort sätta fram rödvinet på bordet så jag skulle få mer. Jisses vad skönt att kunna dricka och äta gott utan att a-djävulen börjar skrika MER, MEEEER! Till kompisen hade jag inhandlat en 3,5 öl. Den var hon mycket nöjd med och jag blev inte triggat öht. FAAAN VAD SKÖNT DET ÄR MED DETTA STABILA TILLSTÅND! Vi pratar ju mycket om våra känslor. ska de försvinna nu när vi inte dricker mer. Jag kan säga att NU, Äntligen, kan jag känna ren och skär lycka över att jag tog det där beslutet 22 december 2019 och att jag med ER fantastiska hjälp har tagit mig igen dessa månader. Jag känner lycka över min egen närvaro till livet, att kunna föra ett ärligt opåverkat samtal under en hel kväll med en god vän, att jag inte behöver skämmas över mig själv inför min 15-åring som bor hos mig på heltid just nu. Det är bannemej värt allt. Att dricka ett enda glas finns inte på kartan nu. Vill inte förstöra någonting av allt det bitvis mycket tunga arbete vi gör som arbetar på nykterheten. Vad bra vi är!

KRAM!

Nä, har faktiskt inte talat om det med honom ännu, grejen är att jag av någon anledning klarade skolan
helt galant. Hade näst högsta betyg på hela skolan när jag gick ur gymnasiet (snitt 4,6). Vet inte riktigt
hur jag ska tackla detta. Jag har börjat prata med honom om alkohol och så, och han vet ju om att jag har
haft problem, men än så länge sköter han skolan jättebra och det finns ingen direkt tendens att han vill
testa att dricka. Hmm, tack för input, jag får fundera på detta helt klart.

Såg att du blev besviken i går, men att det har lagt sig. Fullt förståeligt att du blev besviken, särskilt eftersom
det kom oplanerat. Tyvärr är det väl sådana smällar man får ta lite då och då, huvudsaken är att man inte dövar
det med alkohol. Och det finns ju inte på kartan för dig nu. ??

Kram