Senaste kommentarerna i forumet

Jag provade något nytt idag.
Det var i paniken över skammen över min ensamhet, jag är ganska ofta där. Jag vill gömma min ensamhet längst ner i helvetet och jag gör vad som helst för att låtsas att den är självvald, att jag bara är ett missförstått geni, att jag trivs med den. Jag skyddar mig i tiotusen tankekonstruktioner innan jag ens hinner tänka att någon skulle kunna upptäcka den och förakta den. Så idag provade jag att säga ut den. Jag testade idén att jag kan berätta att jag är ledsen över att jag är ensam istället, och att det faktiskt skulle kunna göra mig lite mindre ensam.
Det slog tillbaka gånger tio tusen. Skam är inte att leka med. Jävlar i satan alltså vilka demoner jag väckte genom att blotta detta heliga mörker. Och knäppa beteenden. Men det var som att jag i alla fall nu var lite medveten om att det var knäppt medan jag gjorde det (liksom be om hjälp och be dra åt helvete i samma mening) och hade nära till förlåt.
Det är den här vägen man måste gå, eller hur, genom det fruktansvärda och sen ut. Bara nöta tills det inte bränns längre:
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara.

Tack för att ni finns.

Ny tjänst, ny roll, ny arbetsgivare och 7000kr upp i månaden. Helvete alltså. Fan vad glad jag blir!

Tack mig, och tack ödet?❤️?

Fridens?

Skall försöka denna gången ta med mig erfarenhet från de tidigare gånger jag påbörjat denna resan, för har ju aldrig kommit till målet.
Ilskan över mig själv som hamnade här igen, fast ännu närmare botten denna gången.
Det som är svårast är att inte ha flykten, få några timmar utan att tänka.
Är ju nu de poppar upp, alla problem, måsten och ångest.
Men just idag bestämmer jag mig för att inte dansa med Draken som förgiftar min hjärna och själ
Ha en fin dag och styrka till er under dagen

Jag gubblar lite som vanligt på morgontåget mot jobb. Vad är det som lixom hållt mig tillbaka tidigare. Ju närmre målet jag kommer med att byta arbetsplats destå mer tvivel pokar i min hjärna. Jag har lokaliserat det till att jag är rädd för att misslyckas. För att den där rösten i bakhuvudet stämmer, den som säger att jag är en bluff och nu kommer det uppdagas.
Jag är rädd för att den där känslan i sommras ska komma tillbaka; att inte kunna tänka. Inte forma tankar. Känna mig korkad.

Kanske är alla rädda och osäkra när förändringar kommer annalkandes. Kan ju omöjligt bara vara jag som tvivlar på min egna förmåga, ibland.
Risken som finns för mig nu är att jag istället överpresterar och slår knut på hjärnan i den nya tjänsten. Så att redan nu börja tänka ut strategier kring hur jag ska hantera tvivel på mig själv är nog att rekomendera tror jag. Får finurla på det. Behöver antagligen ha med mig block och penna dagarna i enda så jag kan läsa anteckningar på kvällen. Minnet mitt är mycket bättre än vad det varit. Markant skillnad. Är inte längre en guldfisk, uppdaterat det till en bläckfisk kanske ?

Idag ska jag sitta i mitt gamla team och hjälpa till med en process. Ska även på möte kring det nya arbetssättet. De kom ut ett mail igår om att arbetsverktygen ej var för att kontrollera oss medarbetare,
I Call bullshit. Så jag sa emot, ifrågasatte snarare. Ifrågasatte om de tänkt på medarbetaren stressnivåer och möjlighet till påverkan i och med ett nytt nitiskt jävla verktyg, har de ens tänkt på vad plötsliga förändringar gör med ett arbetslag? ?‍♀️
Egentligen skulle jag kunna hålla käften, men jag vet med mig att jag kommer lämna kvar bra kollegor. De behöver någon som försökte iaf.

Börjar känna av halsen igen. Snuvig och är öm. Får skylla mig själv pga stressig helg och bytte saliv med Mr grey. Så kroppen gick väl in på High alert ?‍♀️??

Nu påfågeltime!
I got this ?
Fridens ?

Låter som kloka råd, ge allt. Har också många års nykterhet innan jag hamnade här. Har haft ganska lätt att hålla långa perioder, för att sedan börja måttligt och sedan falla.
Denna gången är det allvar, det är nu eller aldrig.

Jag var på behandlingshem 2004, var sedan nykter i ca 3 år, började smådricka av inga anledningar alls. Var nykter i perioder, om vi snabbspolar fram till 2018, fick jag ett ultimatum av min arbetsgivare, jag gick all in och tog hjälpen som var i form av samtal samt Campral, medicin som ska minska suget.
Snart sex månader nykter, och att jag "åkte dit" var så här i efterhand det bästa som kunde hända.

I samtalsterapi valde jag att fokusera på alla fördelar med att inte dricka samt funderar på situationer som kunde trigga mig. Allt har fungerat bra och enligt plan.

Även om det känns som om världen håller på att gå under så kommer allt lösa sig för dig också om du slutar dricka. Fortsätter du kommer det gå åt skogen.

Mvh

Inget behandlingshem, men någon form av terapi. Fick skriva på att jag skulle fullfölja behandlingen. Vet ju inte ens hur lång den är.
Kanske känns bättre när jag varit där, just nu känns det för jäkligt.
Är inte typen som gillar att blotta och vända ut och in på mig själv.

Jag har erfarenhet av behandlingshem samt samtalsbehandling.
Här även blivit konfronterad av arbetsgivaren.

Vad vill du veta?

Mvh

Jag är här men vill undvika att det blir ett måste att skriva i min tråd bara för att, sånt känns så himla onödigt och tråkigt.
Jag skriver när jag vill och när jag har inspirationen till det!
Just nu har jag mycket med mitt nya jobb så dagarna snurrar på, sen ska jag hinna med att träna mina 4 pass i veckan och helgen går åt till skogspromenaderna med jycken, det enda sättet jag kan återhämta mig på.

Vad gullig du är som frågar, jag är här varje dag men skriver när jag har lust och när jag känner inspiration - det är ju då jag skriver som bäst! Har en massa på gång att skriva om, väntar bara tills tankarna formats klart och är redo att åka ner i fingrarna ;-)
Kram på´re tillbaka!

Jo den berömda botten kanske är här. Skulle det vara så är jag tacksam att den inte var längre ned.
Är det någon som vill berätta hur det går till vid en sådan här behandling med samtal?
Hur länge måste jag hålla på med det, tusen frågor som snurrar i huvudet?
Läser här och full av beundran för alla er som kämpar, det ger mig hopp

Tack för fin respons. Så mycket klokhet vi besitter tillsammans.

Svewild: Vill krama om dig och säga att jag är jätteglad för din skull. Du vet vad som gäller och kommer att fixa detta. Att ta hjälp är bra.

Themistokles och Tackohej: Håller med er i vartenda ord. Angående att "predika nykterhet" tänker jag att det kan göras på många sätt. Vill man inte berätta om sina problem kan man ändå belysa A-frågan på en samhällelig nivå, diskutera mer allmänt runt den. Om man vill och vågar kanske nämna att man tycker att det lätt kan bli för mycket. Att man tar en vit period på obestämd tid för att det helt enkelt började bli farligt då man såg fram emot fredagen då man ville ha ett glas för att slappna av (naturligtvis nämner man inte att det snarare handlade om två flaskor...). Inte vet jag, men jag har börjat så.

Vad gäller att ge råd här på forumet är det alltid en balansgång. Man vill så mycket, men är rädd för att låta mästrande. Jag tänker att alla måste göra sin egen resa och komma fram till vad som fungerar bäst. Däremot inte sagt att man inte kan få stöd och hjälp på vägen - tvärtom. Om det presenteras på ett respektfullt sätt och med tydlig omtanke brukar de flesta ta till sig det man vill förmedla. Men, som sagt, det är en balansgång...

Tack för att ni finns, alla fina forumvänner. Utan er vore jag garanterat inte där jag är i dag. ?

Kram på er

Ett dilemma. Å ena sidan finns här massor av fantastiskt stöd, å andra sidan håller det tankarna på A vid liv. Hmmm...

Tycker att du resonerar rätt kring ångesten över vad man gjort under påverkan - på fyllan helt enkelt. Det är inte bra att förtränga, samtidigt som man inte får älta det i evighet. Det gäller att hitta balansen, möta ångesten, acceptera och sedan gå vidare. Lättare sagt än gjort dock...

Skönt att det går åt rätt håll på många plan för dig. Du fixar det här.

Kram

Hoppas att livet blir lite snällare mot dig snart. ?

Det är ju inte klokt vilken stor plats alkoholen tillåts och accepteras ta i vårt samhälle. Precis som du skriver, den gör ju enorm skada, inte bara för den som dricker utan alla runt omjring,inte minst barnen.

Usch, vilken jobbig situation med din son. Hoppas han själv kommer till insikt. Med dig som nykter mamma har han alla förutsättningar. ?

Gillar din sista mening: "Tur att vi har förmåga att prata om problemen". Ja, inte minst här på forumer, där vi anonymt kan diskutera det mesta.

Kram till dig

Kanske har du nått den. Det brukar vara den som till slut får oss att inse allvaret. Inte sällan kommer den efter ett avslöjande eller en annan pinsam situation.

Förstår att du känner dig obekväm just nu, men förhoppningsvis leder det fram till något riktigt bra.

Grattis till tjugo dagar och välkommen hit!

Är olidlig!
Ena företaget ringde i morse (ett av 2 företag jag faktiskt kan tänka mig att arbeta på?) och bad om referenser. Jag var på sista steget i fredags. Så nu ickebinära, damer och herrar nu håller vi fan tummarna. Skickade iväg 4 reffs som jag vet kommer ge mig bra ord. Gör inte om samma misstag 2ggr inte. Min ena referens hörde av sig precis och sa att de kontaktat henne. Hon nämnde att det lät lovande.

Kom ut från en annan intervju nyss men kände ganska direkt att den tjänsten inte var vad de målat upp på sin annons. Så det blir ett nej ganska snabbt där från min sida.

Jag är så redo!
Kom igen nu ödet ?

( företaget jag vill till skulle ge besked i morgon. Shit jag kanske har en helt ny framtid i morgon kväll!!)

Fridens ?

Undrar vart du tog vägen ? Känner en viss oro för att du inte är ok.
Ser fram emot att läsa ditt nästa inlägg.

Kram och styrka!

en dag i taget. Tar det lugnt. Går på gym och AA. Lyssnar på böcker och ser på TV-serier. Äter regelbundet och nyttigt. Tänker jag ordet tråkigt, så ändrar jag det genast till tacksam. Ja, tacksamhetslistan är lång. Nu tittar solen fram.

Så kom den dagen då bubblan sprack, min arbetsgivare påtalade att jag drack för mycket. Till företagsläkare fick lämna prover och de visade oroande resultat. Första tanken att fly, byta jobb, ta livet av sig eller något annat smart min reptilhjärna kan räkna ut på 20 sek.
Konstigt att det alltid blir flykt på något sätt så fort det blir obehagligt, nu är det riktigt obehagligt.
Fick skriva på att jag skulle gå på behandling, jag som hatar att tala om mig själv eller om några problem. Nu har jag ju inget val, så måste ju gå dit.

Det är 20 dagar sedan mötet och denna veckan skall jag börja samtal och är så jäkla nervös, enda som är bra är att jag varit nykter i 20 dagar.

Inser ju själv att det säkert är bra, men vill verkligen inte

I väntrummet på samtalsmottagningen. Kära rymden och allt som är större: låt det här bli dagen jag hittar någonting att försöka.

Helgen var sjukt rolig. Massa massa massa med kul!
Mindre vila tho, så idag är jag trött. Fick åkt till Ikea och shoppat en hel del igen till lägenheten.

Sov sjukt oroligt i natt så tog beslutet att jobba hemifrån. Inte fått ett ok ännu, men Hey antingen godkänner de att jag arbetar eller så får jag helt enkelt sjukskriva mig. Really dont care just nu, men sitter iaf med datorn och arbetar.

I kväll ska jag på intervju igeeeeen.
Men det är den enda intervjun jag bokat in denna veckan. Så det känns okej. :)

Nu mer kaffe och mer jobb ^^

Fridens ?

Har mycket tankar kring alkoholismen och dess följder. Barnens pappa är ju en följetong som hänger med, förmodligen resten av mitt liv, men förhoppningsvis mer i periferin. Nu har han blivit ihop med en kvinna som är så alkoholiserad så att hon har blivit av med sina barn. Detta är en mindre ort så alla känner alla. Jag har sagt till honom att en alkis har väldigt svårt att hjälpa en annan alkis att bli nykter, ofta är det tvärtom. Jag nämnde mig och honom som exempel som istället drog ner varandra. Sonen bor ju fortfarande hos sin pappa v/v och det är därför jag måste bry mig. Sonen vill bo hos pappan trots att jag sagt att det är frivillig. Jag funderar en del kring detta. Det blir en skam för mig också att exet nu är ihop med en kvinna som är så nedgången i missbruk. Hon har varit på flera behandlingshem men inte orkat ta sig ur missbruket..Jo, det är hans val. Men måste ändå ha kontakt så länge som sonen vill vistas hos sin pappa..Måste prata mer med sonen. Är ju livrädd att sonen ska ta mer skada (medberoende, skam, skuld) än vad han fått tidigare av mig och pappan. Så skönt att sonen snart börjar gymnasium. Tur att sonen är stark, så han bestämmer en del hos pappan. Tex vilka som får vara där när han är hos pappan..En annan sak jag tänker på när jag läser om anhöriga..Varför säger folk ”min alkoholist?”. Äger dom personen? Det är också stigmatisering tycker jag. Det är väl ingen som säger om sin fru tex att ”min diabetiker” eller min ”sexmissbrukare”? Jag tycker det låter mycket märkligt..Mitt mående är just nu sådär..Svänger en del..Läser väldigt sporadiskt på forumet. Kände att nu att jag är lite ”anhörigsaktig” ..Bra att det finns även den sidan här..När det handlar om beroende så är det bra att läsa om båda sidor av helvetet..Att en substans kan påverka oss så otroligt mycket, och göra en sådan enorm skada..Inte bara i nuet utan även på våra barn som vuxna..Tur att vi har förmåga att prata om problemen..Varm kram?

Tänker på dig och jag hoppas innerligt att det är bra med dig ?

Kram PimPim ?

Att hålla mig borta från forumet har nog vart bra för mig i steget jag kommit till då jag tror att det fått mig att tänka mindre på alkohol. Känner att jag sakta men säkert börjar skilja mer och mer på mig själv och på alkoholmissbruket. Jag känner mig mer som jag tror jag. Har vart inne och kikat ibland för att se hur det går för alla fina människor jag följt sida vid sida, men inte stannat länge eller fastnat.

Veckan har fortsatt gått lite upp och ner men dalarna är fortfarande mycket mindre djupa än de var när jag drack. Visst blir jag stressad ibland och kan känna flyktbehovet börja pocka på, men att fortsätta nykter har ändå vart självklart.Finns nog dagar nu då jag nästan inte tänker på alkohol alls. Känner mig säker nu att jag kommer klara mina tre månader som planerat, men vet fortfarande inte hur jag gör efter det. Nykterhet är inte en självklarhet för mig därefter, men ett av alternativen.

Men fokuserar på nu och de återstående veckorna.

Jobbar mycket på mig själv och det kan ibland göra väldigt ont. Saker jag gjort, sagt, bakis eller alkoholpåverkad tidigare tänker jag ibland på och har insett att det inte går att smita från det. Men med tiden kommer minnena blekna mer och mer och tror inte det hjälper att förtränga, inte för mig. Minnena kommer alltid ikapp.

Minskat min antidepressiva nu till hälften och kanske är det det som gör att jag ibland känner mig lite extra låg. Men jag är fast bestämd över att bli medicinfri och nu när jag inte missbrukar alkohol så känns tillvaron hanterbar. Tänker hitta andra sätt att må bättre även om det kan komma att ta tid. Men fungerar bra, jobbar, tränar, träffar vänner osv. Njuter av att våren är här - som jag har längtat! Bara det kan komma att göra en del.

Tänker på de jag följt här och hoppas det går bra för er.

Kommer nog fortsätta skriva här varje söndag.

Kramar från Nejlika.

Hoppas er vecka har vart bra!