Senaste kommentarerna i forumet

Jag skrev samma i Jasmins tråd, men jag insåg att det var en sort av självterapi, därför att blir det copy paste nu. Jag hoppas att det är ok för Jasmin.
Om att försöka övertala sig själv att man ska sluta.
"...Ett hårt, logiskt arbete, som inte räckte för mig. Det var viktigt, men för lite för att sluta dricka. Jag är inte logisk av mig ;)
Så mina tips är inte logiska just nu heller, ha ha.
Jag behövde släppa in sorgen, inte förtränga den. Det är f*n inte roligt att vara nykter. Jag läste alla "strålande" tips på forumet och visste att folk vill mig och varandra väl, men det var himla trist, hopplös och förj*vligt att vara nykter och det är fortfarande. Man är begränsad, man får inte smaka det goda och man måste vara på sin vakt på varje fest. Livet är absolut inte lättare heller, alla problem kvarstår, de blir oftast fler (tyvärr öppnas avgrunden när man slutar dricka), de blir tydligare och man har inte de sköna stunderna i dimman. Detta är sanningen med nykterheten. Den är sorglig och ju ärligare var jag med mig själv att så blir resten av mitt liv, desto lättare blev processen att bearbeta min förlust. Sörja över den. Jag försökte nämligen dricka mindre i 10 år innan jag tog det definitiva beslutet och det hjälpte inte.
Jag brukar jämföra detta med en situation där en kvinna försöker lämna sin man som misshandlar henne. Det kan vara svårt, hon är beroende av honom av olika anledningar, men han gör henne illa. Inget hjälper, hon kan inte träffa honom då och då, för att hon riskerar alltid att han slår henne. Hon måste göra ett definitivt slut för att kunna bearbeta sorgen och gå vidare.
Strax efter det att jag slutade dricka fick jag diabetes, hormonberoende, dvs. det påverkas inte av min livsstil. Jag var tvungen att ta beslut att sluta äta socker. Det är exakt samma sak här. Det är himla trist och begränsar mig, men... jag väljer att leva. Jag sköter om mina två sjukdomar. Vad vinner jag? Mår bättre fysisk. Får uppleva världen lite längre. Undviker katastrofer. Lär mig att njuta av livet.
Jag är inte logisk och behöver det andliga och känslomässiga. Jag behöver också kickar.
När vi slutar dricka uppstår det ett svart hål och om vi inte fyller detta hålet med någonting, då kommer det att dra oss tillbaka. Och igen, träning är bra, läsa böcker är bra, avslappnande bad är bra, tänka på barnen och släktingar är bra... FAST det hjälpte mig bara delvis. Det fyller inte mitt tomma rum.
Jag behöver kickar, stimulans. Både intellektuell och emotionell. Skaffade en vän på internet som var där varje dag, delade sina djupa känslor och upplevelser med mig, behövde hjälp också. Vi diskuterar livets mening och meningslöshet, lidande, litteratur, människor och blommor ;) Vi gör underbara inre resor.
Jag bestämde att jag slutar dricka för mig själv. Jag reste på en väldigt ... riskabel resa, till ett land som jag älskar, där människorna har fullt upp med att överleva och har inte tid att dricka eller ha depression. Jag läser hela tiden deras språk, för att kunna skaffa nya vänner och låta dem dela sina liv och historier med mig. Jag vill skriva en bok. Jag älskar mitt jobb och får kickar där.
Till slut insåg jag att nu, efter 1,5 år, när jag är på en fest och är nykter, är jag faktiskt mycket mer inspirerande, väcker nyfikenhet och glittrar mer än när jag var full. Då var jag bara dum.
Jag skaffar kreativa och inspirerande vänner, bjuder de hem och njuter.
Ibland pratar jag med de döda, de som alltid önskade mig bra. Ber de om styrka, frågar de om råd.
Mitt i allt detta blev jag mer och mer sjuk. Nu ska jag opereras och jag är livrädd för det, panikslagen.
Men livet är här och nu, nu, nu. Jag vill njuta av varje rörelse, jag vill inspirera andra och bli inspirerad. Av glädje, skratt, ironi, cyniska kommentarer, sorg, tårar, uppgivenhet, frustration. För att varje känsla är vacker för mig och driver mig framåt.
Vem har sagt att livet är enkelt? Vem har sagt att livet har mening? Vem har sagt att jag kan göra så många betydelsefulla val?
Jag valde inte mina sjukdomar, jag valde inte alkoholismen. Jag väljer att leva, så länge jag kan."

Tack för ditt kommentar.
Ja, för mig var brytpunkten att erkänna att jag drack i smyg för min man. Vi har ofta pratat om det att jag dricker för mycket, fast han såg kanske 25% av det som jag drack, ha ha. Jag hinkade i mig vin i smyg. Fattar inte att han inte märkte. Att berätta för honom, var som att stänga vägen tillbaka. Bränna den sista bron. Definitivt.
Men jag hade också tur, han reagerade på rätt sätt, var ledsen och sa att han känner sig lurad, men han var inte sur. Jag svarade att den som jag lurade mest, var jag själv. Han frågade vad han kunde göra för att hjälpa mig. Jag svarad, att han kan stå ut med mig när jag får sug. Och det var inte lätt, ha ha. Värre än PMS ;) Men han stod ut.

Dom som "glorifierar"... Frågan är vad man då är ute efter på ett forum som detta! Kanske försöker dom (man) bara förklara alkoholens starka dragningskraft på de flesta av oss, –missbrukare i synnerhet!? För något måste det ju vara... som får människor att dricka (för mycket, ibland)!

Har hamnat i ett slags mellanläge..Vill gärna skriva, läsa och ge och få respons på forumet..Mitt problem är att jag egentligen bara vill läsa om dom som fattat grejen..Låter kanske konstigt, men dom av oss som förstått att det förmodligen aldrig går att ta ett enda glas någon mer gång i livet..Det är när man får den insikten, som den svåraste och himmel-helvete kampen är över..Då gäller det ”bara” att hålla sig nykter och lära sig hantera sig själv och livet utan alkohol..Som jag skrivit tidigare så triggas jag ibland av trådar som glorifierar alkoholen..Hände till och med på ett aa-möte..För mig är det sjukt..Eftersom alkoholen har förgiftat delar av min barndom, söndrat mitt hus och hem, gjort så att närstående till mig fått psykiska och fysiska skador, några har dött av alkoholrelaterade sjukdomar, då undrar jag, vad är det man glorifierar? Är det många barns oro och ångest, som dom får av oss som super? Eller skammen det innebär att ha alkoholberoende i hemmet..Lite ilska som pyser ut efter att jag läst på forumet..Hoppas fler av oss förstår att erkänna sitt a-problem och vilja göra något åt det, är värt ett fantastiskt liv för oss och våra nära..Kram..

Du har en stark karriär helt klart. Så ung och koncernchef redan vid 26. hmm..Riktigt dugligt.
Kokainet är en drog som används flitigt i bl.a. finansvärlden tyvärr. Man använder det många gånger
istället för A då man sparar kroppen (lever/njurar) och baksmälla slipper man ju.
Drogen är dock förrädisk. Fara för hjärtat p.g.a. för snabb puls m.m.
Hoppas att du inte tar det numera. Framgår ju inte av din berättelse ... Fortsättningen kan vara intressant att läsa
om..

John

Jag har också fått uppleva cancer på nära håll ... då valde jag att fly in i alkoholens värld , för att slippa känna .. som jag önskar att jag hanterat det annorlunda .. Din man behöver dig , närvarande o nykter .. Tänker på er ?

Lider med dig... När någon man älskar mer än livet självt blir allvarligt sjuk... Det är maktlöshet. En allestädes närvarande känsla av förtvivlad vanmakt lägger sig som en blöt stickig yllefilt över hela tillvaron. Det är så lätt att ta till alkoholen för att lindra. Men så färdas man över en gräns, när alkoholen inte ger lindring längre. Då dricker man mer. Tills poletten trillar ner. Och då är man redo för dag ett. Du är snart där allra finaste Vinäger <3 Kram

Närmar mig en månad som spiknykter och allt fungerar bra. Mycket Loka har det blivit.
I går var jag ensam hemma. Superskönt med egentid. Mitt gamla jag skulle ha köpt hem en bag-in-box och börjat hinka redan under eftermiddagen (min man var ju inte hemma så ingen såg mig) för att sedan under kvällen skriva pinsamma inlägg på FB om hur fantastiska alla mina vänner är... Kvällen skulle ha slutat med att jag däckar framför en deckare som jag missar slutet på.

Men! Nu blev det inte så. Mitt nya jag var nöjd med Loka. Somnade för att min kropp sa att den var trött efter en skön kvällspromenad och jag vaknade pigg och utvilad. Älskar livet! /Sofia

PS
Fick se HELA deckaren, inkl den spännande upplösningen! Bara en sån sak! ?

Närmar mig en månad som spiknykter och allt fungerar bra. Mycket Loka har det blivit.
I går var jag ensam hemma. Superskönt med egentid. Mitt gamla jag skulle ha köpt hem en bag-in-box och börjat hinka redan under eftermiddagen (min man var ju inte hemma så ingen såg mig) för att sedan under kvällen skriva pinsamma inlägg på FB om hur fantastiska alla mina vänner är... Kvällen skulle ha slutat med att jag däckar framför en deckare som jag missar slutet på.

Men! Nu blev det inte så. Mitt nya jag var nöjd med Loka. Somnade för att min kropp sa att den var trött efter en skön kvällspromenad och jag vaknade pigg och utvilad. Älskar livet! /Sofia

PS
Fick se HELA deckaren, inkl den spännande upplösningen! Bara en sån sak! ?

Tack för att du delar din berättelse. Känner igen mig mycket i dina ord. Jag har också valt att leva spiknykter sedan snart en månad och mår jättebra av det. Att dricka måttligt funkar inte alls för mig. Efter ett glas vin vill jag alltid ha mer... och mer... och mer.
Gott att vi får stötta varandra. /Sofia

Tack för att du delar din berättelse. Känner igen mig mycket i dina ord. Jag har också valt att leva spiknykter sedan snart en månad och mår jättebra av det. Att dricka måttligt funkar inte alls för mig. Efter ett glas vin vill jag alltid ha mer... och mer... och mer.
Gott att vi får stötta varandra. /Sofia

Om tankar kunde läka, så är allt snart bra igen. Jag tänker på dig och önskar att du och din man får den bästa hjälpen. En stor bukett tankar med önskan att ni fixar det???

.. om du vill berätta om din man så finns vi här. Jag är ju också rädd att någon ska veta vem jag är så jag har sagt att jag är kemist, men kemi är många områden och där finns även biokemi som innefattar cancerforskning. Jag är inte cancerforskare, men har jobbat i närheten av det. Det finns så många olika sorters cancer med varierande prognoser. Jag hoppas och tror att din man har en "lindrigare" variant. I så fall, misströsta inte, sjukvården är framgångsrik på det området. Om din man har en värre variant så förstår jag att det är helt outhärdligt.

Men, kära vän, alkoholen är bara en tillfällig flykt som du får betala för i framtiden. Jag håller med Mary, sätt en dag 1 för att komma tillbaka. Berätta för oss vilken dag det är! Återigen önskar jag att vi inte var anonyma, att man kunde hjälpa "på riktigt". Varm kram till dig <3

är en ny dag!
Jag hoppas du är tillbaka här snart med full kraft! Du fixar det här! Ge inte upp!

Skriver innan nästa alkoholrus kickar in. Ser att jag berättar om cancern, denna jä-a sjukdom. Är så himla rädd att avslöja vem jag är, så har inte sagt något. Förrän nu, tydligen... Min älskade man sedan drygt 30 år är drabbad. Har formulerat en text kring detta, men den söp jag bort.

Återkommer...

Du är normalt stark. Ska du inte fortsätta att ge oss andra din styrka?
Vi behöver dig..

Kram..

Ja, så känns det efter senaste återfallet. Upprepning...

Cancer och annan skit bör lämna mig och mina närstående ifred ett tag iaf.

Vet och respekterar att jag inte bör skriva mera.

Uppskattar och behöver dock kommentarer av alla slag just nu.

Det blir bra igen ska du se när du gråtit färdigt. När smärtan lättat igen.
Detta blir bara en en parantes.
Morgondagens lycka är lika mycket din som någon annans.
Och du kommer att välja den för du vet att det är rätt.
Rätt för dej för livet för dina nära.
❤

I’ll be back ? Det var också ord som jag sa för ca 1,5 år sedan .. idag Stark både på insidan o utsidan .. Vad jag vill säga : kom igen vinäger , du fixar det här .. Kämpa kämpa pepp pepp .. ? kramar Lerigen

Gråter och dricker, dricker och gråter. Känner mig så uppgiven just nu. Vad ska det bli av mig? Peppa och ge stöd - inte supa skallen av mig - känns betydligt närmare mitt nya jag. Vad hände?

Mitt i allt elände önskar jag alla en fin långhelg! Tar i från tårna och säger som jag brukar: I'll be back!

Jag tycker att liknelsen med dikeskörning är så bra... alla vi här har börjat vår resa på nya vägar, då måste vi hålla fokus, inte konstigt av vi kör i diket nån gång.. det viktiga är att så fort som möjligt komma upp igen och fortsätta framåt... mot målet... backa eller vända om är ingen bra idé ej heller att ge upp liggande där i diket.., då får vi ju aldrig veta vad som erbjuds vid målet... vilka som står där och längtar, väntar och hejar på just oss... så res på dig och fortsätt din vandring i din takt?‍♀️

Det är en vägbula bara, ett sådant där irriterande farthinder, som får en att hoppa högt och landa med en duns om man inte var beredd. Du kommer igen. Du är så värdefull för mig, oavsett hur många återfall som ligger och lurar på din väg. Ge inte upp! Stor kram

Jag har ätit antabus länge nu men jag mår inte dåligt av den men jag mår bra av att slippa tänka på alkoholen.

Somnade vid 5 i morse. Han jag dejtar nu bråkar så jävla mycket. Jag vet inte om han medvetet vill göra illa mig genom att inte förstå och lyssna, eller om det faktiskt är mig det äe fel på. Det är alltid jag som får be om ursäkt, och jag vet inte hur mycket mer jag kan ge till honom av mig. Jag ger allt, ändå räcker det inte. Han är manipulativ, så mycket är
Jag medveten om. Mina vänner säger att jag ska dumpa honom, men ändå håller jag fast. De kallar det för psykisk misshandel. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Men när det är bra är det så jävla bra.

Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det i mig som låter mig slängas med?
Älskar jag inte mig själv?

Idag är energin låg. Jag är trött trött. Utmattad. Känner hur ångesten kommer krypande i mig. Känner igen symptomen. Känner en typ av hopplöshet över att ha hamnat där jag är idag.
Vet ibte riktigt hur jag ska kunna ta mig ur detta, och det skrämmer mig. Jag vill ha tillbaka min energi. Igår var en bra dag, tills han fuckade ur igen.

I kväll ska vi ut och dansa. Jag kommer dricka idag. Förhoppningsvis kommer jag må bättre innan jag åker. Har ingen alkohol hemma, så det lär inte bli så mycket idag ändå. Det känns okej.

Sedan jag blev sjukskriven har jag haft svårt med maten. Mycket tankar kring att ibte äta har dykt upp igen, misstänker att det är någon typ av känsla av kontroll. Eller så har jag för mycket fritid.
Varför kan jag inte ta hand om mig själv ordentligt?
Jag förstår inte. Kanske är det för att jag är sjuk, men jag identifierar mig inte med det. Jag accepterar fortfarande inte att jag faktiskt är sjuk. Kanske är det därför de dömande tankarna kommer så fort jag inte orkar något. Istället ligger jag näst intill apatisk inför minsta syssla jag behöver göra. Ser hur tiden går och blir mer stressad. Hade antagligen behövt någon som puttar på mig ibland.
För jag orkar inte.

Jag orkar inte. Jag är så jävla trött.

Ta hand om er!

... misstänkte att allt inte stod rätt till när jag inte såg några kommentarer från dig. Kära, bästa, fina Vinäger du är värd bättre!!!! Du är värd att må bra!!! Vi behöver inget förlåt, vi finns här alltid, oavsett. Häll ut, håll ut, andas in. Kram <3