Senaste kommentarerna i forumet

som ligger platt på golvet skulle jag kunna stå stilla på rätt länge. Om man däremot lade det överst på en trettio meter hög mast skulle jag ha stora problem att hålla balansen, oavsett om det var vindstilla och masten var stabilt förankrad. Det är psykiskt det där; enbart det faktum att jag var medveten om hur högt jag var skulle få mig att försöka för mycket; jag skulle vara så nervös över risken i att trilla att jag förr eller senare skulle göra just det. När den ligger på golvet däremot är det lättare; konsekvenserna av ett snedsteg är obefintliga och jag skulle vara lugnare och fokuserad på annat än att bara stå.

Lite av samma tänk gäller i min nykterhet just nu. Om jag ägnar för mycket tid och fokus åt att hålla mig nykter så blir jag instabil. På något sätt känns det som om alkoholen då ligger närmre till hands även när jag låter den vara. Jag skulle hellre uppnå det tillstånd som Pi beskriver; där alkoholen helt enkelt inte är min grej, där jag ägnar lika lite uppmärksamhet åt den som jag gör åt till exempel fotboll. Andra kanske tycker det är livets själ och krydda men själv rycker jag på axlarna och ägnar mig åt det jag personligen finner mer givande. Precis det sinnestillståndet uppnådde jag under min sju år långa nyktra period och nu känns det som om jag är på väg dit igen. Förhoppningsvis.

Ha en bra dag alla!

Är inte så märkvärdigt, men ändring av inriktning kan man väl säga. Och det i samband med post-alkohol tiden jag är inne i blir ju liksom ett lite "nytt liv.
Allt med andra ord helt ok ?

Hallå där, oj! Det lät stort? Nästa livsavsnitt? Man blir ju lite nyfiken förstås...

som ställts om medberoende verkligen är en egen sjukdom.
Eller en samling symtom som uppkommer då man lever nära en beroendeperson.

För mig är det i alla fall sanning.
Kanske kombinerad med andra livskriser som liksom förstärker dessa symtom.
Men jag har också funderat över varför vissa slipper dessa symtom.

Och jag tänker att det precis som för den som tappar kontrollen över drickandet finns en ökad känslighet,eller ökad benägenhet att behöva döva sig,fly eller på annat sätt stärka upp ett mående som haltar.

På samma sätt gör jag.
Om jag svajar invärtes,eller på annat sätt tycker att livet är för tungt så går jag gärna in i medberoende.
Hittar någon förlorad själ som jag ska rädda.

Vips så är mitt eget liv genast lättare att leva,höjer några snäpp i kvalitet i jämförelse med den person jag försöker hålla under armarna.

Dessutom är jag lite brydd över delningarna i AA som ofta går ut på att hjälpa,stötta ge service och på olika sätt ge omsorg till den som behöver det.

Men det är liksom rena giftet för oss medberoende.
Vi bör och ska inte gå in i hjälparrollen eftersom vi så lätt tappar fotfästet.
Vi ska hålla tag i oss själva och liksom bara räcka ut ena handen,eller en bit av oss själva eller helst inte alls.
Då är vi riktigt duktiga och har gjort rätt.

Och det är ju det som är så knepigt.
Vi som är så duktiga på att ge omsorg,vård och stöd åt den som är trasig.
Får dom att känna sig sedda och bekräftade och kan ge hopp.

Men det ska vi då hålla oss ifrån,just för att vi förlorar oss själva.
Kliver ut ur vårt eget jag och kliver in i den andra personen och försöker bokstavligen leva den personens liv.
Glömmer vårt fokus,glömmer vårt jag i vår iver att vara behjälpliga.

En knepig nöt att knäcka.
Vara sann mot sig själv.
Hålla fokus mot det egna jaget.
Men ändå visa medmänsklighet och förståelse.
Utan att gå in och ta över.
Oiiii, jag har nog en bra bit kvar.

Hela dagen igår så gick jag in i två hjälparroller.
Om hur jag skulle kunna vara till stöd,kunna räta upp, kunna ställa tillrätta.
Och ändå har jag gång på gång kommit fram till samma resultat.

Personerna det handlar om måste båda hitta sina vägar.
Det är två unga människor som på olika sätt vinglat iväg från rätt spår och nu vimsar omkring.
Och så lätt det är att tycka en massa.
Ha en massa råd och förmaningar som vill hoppa ut ur munnen.
Också en massa praktisk hjälp att erbjuda.

Men jag ska och bör inte.
Personerna har redan stöd från delar av sin omgivning och måste framför allt hitta stöd i sig själv och i sjukvård.

Nåja,en dag i taget, en bit i taget återerövrar jag mig själv och kommer närmare någon sorts regler som håller för mig själv.
Om jag känner mig tveksam,backa
Fundera,kalibrera och agera först efter det om det fortfarande känns rätt.

Att se dig här, har saknat dig och dina kloka ord.
Härligt att livet är bra för dig.
Livet går rätt bra för mig med just nu.
Helt nykter sen två månader tillbaka. AA blev mitt alternativ till tillfrisknande.
En fin höst önskar jag dig.
Kram ❤️❤️

Du börjar fatta det :) Äntligen.
Just nu har du träffat en av dina demoner, prestationsmissbruk. Vågat gjort.
Fortsätt (enligt mig ;)

Som ställer sig och blockerar den nya väg jag försöker ta.

När jag tycker mig ha fått rätt på rediga repstumpar att hålla i så släpper jag dom självmant.
Eller skräms att släppa dom.
Fast jag vet att de håller.

Tillit,till min egen förmåga och att jag vet vad som är bäst för mig.
Men så bryts länken och då känns det som att jag inte har något annat val än att följa den trygga beprövade gamla vägen.

Men för varje ny rädsla jag vågar spola ned,så vips fanns det plats för en ny och bättre känsla.

Det verkar som du hittade nåt, men det framgår inte vad...nyfiken!

Sen jag skrev sist.
Det verkar gå i cyklar,mitt ordbajseri.
Tuggar om gamla och nya insikter och försöker pressa ned dom i samma mått.

Men då rinner det över.
Och ibland är det tyvärr den sist tillagda viktiga i grediensen som inte ryms.

Så i med soppsleven och veva runt.
Vips kommer något gammalt upp som jag inte längre behöver och kan kasta i vasken.

Nåja,Rom byggdes inte på en dag.

Hejsan! Hoppas alla har en bra söndag.

Miss lyckad... De sålde faktiskt små flaskor julmust häromdagen. Det var gott ! Och lite mysigt.

Ja det är ju familjelivet som får sina törnar när prioriteringar och intressen skiljer sig så mkt. Och den som är bakis är ju som sjuk och kan ju inte ens försöka hänga på... men ärligt talat tror jag inte han skulle följa med så ofta ändå. Som med badhuset.... jag gör det ju för barnens skull. Själv fryser jag mest och är obekväm i omklädningsrummet. Men jag vill ändå göra det! För barnen. Samma sak om vi åker till ett lekland. Det är ju inte alls så kul för mig (rätt plågsamt rentav) men jag GÖR det eftersom att barnen tycker om att åka dit ibland.

En helg här framöver ska jag åka bort två dagar. Jag ska iväg på nåt väldigt kul men jag är ovan att lämna barnen så jag saknar dem redan i förskott. Helgerna blir så heliga när veckorna går till jobb och skola mest.

Om en stund ska jag ta en promenad har jag tänkt. Känner att jag behöver det. Irriterar mig på lite saker hemma... stöket och bristen på hjälp. Blä. Så ut och andas lite och lyssna på nån bra pod. Hjälper oftast.

Ha en fin dag allesamman! Kram!

Hmm stolt och stolt har nog inte kommit över den tröskel för att känna så än. Men vare sig så märker jag att jag går och små ler då och då när jag tänker på att jag inte har druckit, liksom hånflinar mot A. Men jag ska nog passa mig så jag inte provocerar för mycket för A är en lurig jävulen ??. Men jag känner mig iallafall nöjd med mig själv ?

Usch ja dom där drömmarna. Även där hälsar jävulen på. För ett par dagar sen så drömde jag att någon gav mig en öl och bad mig att öppna den. Men istället för att jag öppnade den med handen så öppnade jag den med tänderna. Jag kände smaken av ölen, och sen vaknade jag helt plötsliga och va helt förvirrad men fattade efter några sek att de endast va en dröm! Men jag kände fortfarande smaken av ölen - Hjärnan är bra konstiga ?

Vill tack dig/er som har kommit längre i er nykterhet att ni stöttar och ger råd till oss som har precis börjat vår och som gör oss lite förvirrade av olika anledningar. Många av er går fortfarande in här har jag förstått för att påminna er om de livet med A som gjorde livet ett helvetet och som stärker er att hålla er nyktra. Men detta kunde ni bara har gjort och sen loggat ut. Men istället lägger ni er tid för att ge råd, stöttning, uppmuntran/pusha oss som är osäkra och förvirrade! De är så fint och osjälvisk! För ni hjälper faktiskt mycket! De har iallafall hjälpt mig, - Att några "få" ord kan göra så mycket ❤️

Kramar till er!

Nu gjorde du ullabullan glad :-)

Jag ska ut och cykla nu. Bara cykla. Inte prestera

Att jag känner igen mig.
Att som i mitt fall ha ett företag som föds som ett litet frö som bara ger glädje och engagemang.
Ger energi istället för att ta.

För att då så småningom växa till ett monster som jag hela tiden måste ge mat.
Mer framgång,fler ordrar.
Fler anställda,mer arbete större ansvar osv.

Större och större cirklar,men själva målet som jag hade där i början nådde jag aldrig mer.
När första stora slanten var intjänad,eller den eller den målstolpen var passerad.
Så satte jag bara en ny,ännu längre bort.
Och när jag nått även den så sattes en ny upp.
De var aldrig nog,aldrig klart.
Mission accomplished,nä tror inte det..

Hoppas du slutar tävla med dig själv och målet om att bli någon du kanske inte längre är?
Om jag läste rätt så närmar du dig 50 och förmodligen så kommer prestationerna att minska nu framöver.
Målen som du haft kommer kanske inte längre att överträffas,så skönt ;-)

Kanske omdefiniera vem du är och var du är på väg och vad som driver dig och vad som inte borde driva dig.
Dvs personlig inventering.

Ges i både AA och Alanon som jag föreslagit tidigare.
Mycket jobbigt och mycket nyttigt.
Men allt i en kärleksfull miljö och med bra uppbackning av människor som förstår.

Nåja,sluttjatat för idag.
Håller med alla andra som skriver uppmuntrande rader till dig.
Hoppas du hittar rätt väg för att må bra och slippa tävla och kontrollera dig själv.
Det måste vara väldigt ansträngande.

Jag tappade sikte på målet. För jag har haft fel mål hela tiden.
Nu när jag satt ute på trappan och rökte en cigarett slog mig tanken - jag har hållit mig nykter och hållit mig ifrån nikotin av fel anledning tidigare. En sårbar anledning. Aldrig av anledningen att jag vill må bra eller att jag vill ha hälsan i behåll för mig egen skull. Utan för att jag haft ett prestationsmissbruk som varit starkare än de andra missbruken.
När fokus legat på nästa tävling eller på att jaga personliga rekord i olika grenar har jag avstått från sådant som sänker konditionen enbart för att det gått emot ett högre mål.
Alla mina återfall, även i nikotin, har föregåtts av en skada eller något annat som raserat uppsatta tävlings- och träningsmål.
Och när jag ändå inte kunnat nå dem har jag tänkt "då kan jag lika gärna passa på, för det är ändå kört..."
Och om det finns annat att skylla den sämre prestationsförmågan - en skada t ex - förminskar jag för mig själv konsekvenserna av både alkohol och nikotin.
Långsiktig hälsa? Relationer? Ekonomi? Tids- och energislukare? Nä, inte tillräckliga skäl att vara nykter. Däremot kan ett inplanerat träningspass tidigt på morgonen styra mig ifrån att dricka oavsett tillgång och möjlighet.
Varje graviditet har jag känt en lättnad i den legitima anledningen att inte prestera, bara träna och röra på mig för att det känns bra. Tankar på alkohol har inte funnits, så även där ett lugn. Ingen ambivalens. För barnets skull, aldrig för min egen.
Nu är jag satt och rökte tänkte jag på hur jag saboterade min kondition och hur svårt det skulle bli att hänga med på olika träningspass senare i vinter. Kondition, inte hälsa, var det ord som dök upp först. Prestera före må bra.
Jag har fått frågan från många håll, om hur det skulle bli om jag av någon anledning inte kunde träna. Jag har svaret nu. Redan när jag skrevs ut från sjukhuset i början på augusti befarade jag att en långvarig tvångsvila skulle vara förödande för min då sju månader långa nykterhet. Jag var väldigt nära att dricka trots att det skulle kunna medföra hjärtstopp eller arytmier. Då var det uppenbar livsfara, och jag kunde övertala mig själv. Men sedan, när den värsta faran var över, hade jag inte längre träningen som livlina och det brast. Det kunde blivit mycket värre, många gånger den senaste månaden.
Livlinor i form av självmedkänsla och relationer byggs sakta in i skyddsnätet. Men jag har glömt många viktiga värden. Värden som skulle kunna göra skyddsnäten mindre nödvändiga.
Att vilja leva nykter och fri från mina beroenden bara för att livet är så mycket bättre och lättare utan. Bara för att livet är till för att levas.

Är den 10 november. Fick fundera lite.
Hade en räknare på förra mobilen, men den försvann i havet för något år sen. Kanske lika bra så. Men nu har det blivit ganska många dagar. Räknar inte längre...

Är ju där jag med. En ickefråga med alkoholen, men samtidigt kan jag inte vare sig förmå mig, eller vill släppa uppdateringen av nykterheten. Allt för många exempel på var det riskerar att landa då. Är inne i en fas av förändringar och kommande utmaningar. Känns spännande och bra. Är redo att ta tag i nästa livsavsnitt, och ser faktiskt ganska positivt på det.
Hoppas du har en skön söndag.
Storkramen!
//PP

Jag tror du hade fixat festen också, men det låter klokt att avstå om du kände dig osäker. Och att träffa kompisen på tu man hand låter mycket mer givande för er båda än att sitta bland en massa folk och oväsen...
Ha det fortsatt gott!

Våra liv och historier ser olika ut, med ett gemensamt problem - alkohol. På grund av den fuckar vi upp saker och sänker vår livslust.
Man kan använda forumet som en dagbok för sig själv eller ett sätt att få tips, svar på frågor eller få andra perspektiv på sina tankar. Och, det allra viktigaste, upptäcka att man inte är ensam. Skriv gärna mer om dig själv.

Har du kvar sen förra julen? Låter gott, men jag har inte sett must i våra affärer...Badhus är toppen..Jag har alltid åkt med ungarna till olika badhus..Sällan var exet med.Han hade inte det intresset sa han..Du ska veta vad jag känner igen mig med ditt liv nu och mitt tidigare..Jag sitter nu själv i mitt hus..Det känns varmt och mysigt..Jag jobbar imorgon och sonen är hos hans far.Det går ganska bra, exet verkar ta det lugnt med alkoholen när sonen är där.Inte helnykter, men han vet att sonen ringer mig och blir hämtad om han vill...Vad skönt lim att du slutat bry dig om din mans drickande..Det som blir trist är ju familjekänslan.Så tyckte jag i alla fall.Jag och barnen och exet med sin alkohol och dator...Ha en fortsatt fin helg, det är du och barnen värda..Kram❤

Ännu en månad har gått... ❤

Hej på dig kära du,

och tack för påhälsning i min tråd. Hur har du det? Mår du bra?

Det går åt rätt håll för min del. Tyvärr är det bara deltid som gäller fortfarande. Det går sååååå långsamt att bli bättre, men jag lär mig i vart fall ett och annat om mig själv på vägen.

Jag har inte orkat skriva på ett tag, men jag är inne och kollar av läget ganska ofta. Alkoholen känns mer och mer som en icke-fråga och jag tänker inte särskilt mycket på det. Men jag vet ju också att det snabbt kan svänga, så det gäller att vara på sin vakt. Ibland tänker jag att det skulle vara trevligt med ett glas vin, men det är inte värt det. Det blir ju inte ett glas och sedan är tankekarusellen vara igång igen. Ser mest med med avsmak på andra som dricker. För ett par helger sedan var jag på middag och framåt kvällen skulle vissa av männen i sällskapet så klart dricka sprit. En av dem drack flera glas ren sprit. MEN det märktes inte ett dugg på honom. INGENTING. Övriga i sällskapet blev ganska bladiga, men på honom märktes absolut inget. Hua...

Såg att du närmar dig fyraårsdagen! Helt fantastiskt hörru! Vilket datum är det - jag har glömt?

Hoppas i vart fall att du mår fint. Bamsekramen

Du ska vara så sjukt stolt över dig själv! Har just läst igenom din tråd. Det är bra att gå in här och läsa sitt inlägg eller andras när man glömmer bort varför man inte ska dricka.

Jag har avstått från A i 8 månader snart. Drömmer fortfarande att jag är full och vaknar upp i total ångest, för att sedan komma på att nä, jag är ju nykter!
Ha en jättefin lördag och klappa dig själv på axeln! Kämpa på :)

Ja, det är viktigt att vi "gamlingar" håller i och berättar om livet efteråt och vad vi tänker. För egen och andras skull Segern blir ju aldrig vunnen. som bekant.

Hoppas du gästspelar lite då och då trots att du numera är fri. Kanske behöver du inte oss lika mycket nu, men vi behöver dig!
Kram