Senaste kommentarerna i forumet

Hej
Verkar som du fastnat i ett mönster där alkoholen dövar och lindrar för stunden samtidigt som den sänker energinivåerna och motivationen. Svårt att orka genomföa förändring då, men att inse att detta inte håller i längden och att vilja göra annorlunda är första steget. Om du innan tränat en del finns ju rutinen dör någonstans. Kan du väl ta upp den igen kommer kroppen ihåg och du skapar goda cirklar. Endorfiner, energi och självkänsla.
Måla upp en bild av dig själv. Frisk, stark och nöjd med dig själv efter ett träningspass. Verkar den lockande?
Förändring under pressade förhållanden (tänker att du har det när du skriver att du är ensam med två barn och kanske har höga ambitioner både som mamma och yrkeskvinna?) är som sagt svårt. Se om du kan få en samtalskontakt, t ex via vårdcentralen. Du behöver ju inte nämna alkoholen förrän du känner förtroende. Eller se om du kan involvera en god vän på en "hälsomånad". Träna och peppa varandra.
Kram

Jag ska fira att jag uppnått mogen ålder genom att för första gången vara "mogen" och göra tvärtom mot var rebellen mr Hyde vill. Jag ska TA EMOT stöd och omsorg. Jag ska inte svara på all hjälp jag fått från min omgivning genom att fortsätta sabotera.
Jag ska gå emot mönstret att fortsätta spåret mot helvetet bara för att jag trampat där igen. Jag ska bryta det påbörjade återfallet (även om jag inte druckit på en vecka är jag psykologiskt fortfarande inte ur det).
Jag har ännu inte fått svar från kompisen om han ska åka med mig till festen, vilket hade avgjort frågan för då skulle jag redan nu vetat att jag tar bilen. Men jag ska idag visa mr Hyde att den här gången lämnar jag inte avgörandet åt ödet, hur mycket jag än lurar mig själv att jag visar god vilja genom att toppa oddsen att inte dricka. Lämna beslutet åt omständigheterna är ett sätt att inte behöva ta ansvar.
Idag ska jag gå emot min egen ansvarslöshet genom att själv bestämma. Allt är bäddat och klart för att i sista sekunden kunna vika ner mig för impulsen. Jag kan cykla till bussen och ta den till festen. Men jag ska ta bilen. Jag har beställt vin till maten, men gillar inte vin. Har jag inte sprit med mig, vilket jag inte kommer att ha, dricker jag inte vin. Ingen osäkerhet där iallafall.
Nu är ambivalensen ersatt med beslutsamhet och lite spänning ger det att göra tvärtom, faktiskt. Måste inte gå "all in". Måste inte följa mönstret en helg, sedan en till, sedan en till, sedan vardagar, sedan....
Måste inte vara alkoholisten som triggat igång en period genom att ha fallit en helg.
Ha! Känn på den, beroendejävel! Du trodde du hade mig nu va?!?

Häll ut spriten! Nu!

Inte leka med elden, eller?

När jag är nykter är jag stålmannen/kvinnan. Det enda som kan besegra stålmannen/kvinnan, ta bort superkrafterna, är kryptonit.
Men om jag kommer inärheten av sprit, min kryptonit, och får den innanför huden - förintad.
Seriernas stålmannen skickar ut kryptoniten i rymden. Långt bort. Han köper inte kryptonit. Skulle aldrig låta den komma nära, allra minst under samma tak.
Varför i helvete skulle stålmannen köpa hem kryptonit?
Ha, ha, ska låsa in den bakom glas med texten "krossas vid nödsituation" (krossa flaskan alltså)
Den får stå kvar en vecka till. Sedan - om den är kvar - kanske jag ger bort den till någon. Kanske någon jag ogillar, någon jag vill ge lite huvudvärk...

Var ett tag sen jag skrev i din tråd. Snart 8 veckor, strålande! Verkligen målande om detta om festen...., visst kanske det skulle vara kul några timmar. Men dagen efter då...., usch och fy. Hoppas du får en god natts sömn!

Och att jag att jag känner din kamp. Otroligt jobbigt och orättvist med sjukdom i en redan pågående strid. Vill lyfta dej lite och berätta att du är väldigt viktig. Vill berätta att du syns i din demonstration med plakat och allt ute u skogen. Detta är inte "början till slutet" detta är bara en dag till. Vi kommer igenom och ut på andra sidan. Du är stark och demonerna som jagar dej har ingen chans i längden.

... så slutar man ju dopa sin hjärna med giftet, som ger konstgjord dopaminkick. Det tar verkar det som en liten tid för hjärnan att stabilisera upp sig. Ja, det är ju en snabb och enkel lindring med alkohol, men sen då. Ja, visst mår vi mkt bättre utan detta gift. Jag har nog mest att tacka på att jag ändrat inställning till giftet, förut såg jag mest det romantiska och förljugna. Det är så skönt att slippa dricka!

..., men kanske ändå inte, känns som jag inte är i närheten av dina utmaningar. Det är väl i o f s snarare regel än undantag att det blir snedsteg, det viktiga är att detta inte blir "början på slutet". Att du hittar din stabilitet igen. Vi kan väl protestera tillsammans på vår breda autostrada! Mot giftet! Mot den förljugna romantiken! OCH för livet, framtiden och tilliten! Visst, vi lever ett andetag eller hjärtslag från evigheten, men låt oss ta den där j-a oron och förpassa den till lämpligt mörkt ställe.

för välkomnandet, det värmde. Så skönt att den oro och ångest du känt blåst undan. Jag har samma upplevelse som du, har också upplevt panikångest för fem år sedan. Det hände en gång och jag blev rejält rädd minns jag.
Det hjälpte mig dels att inte dricka alkohol så ofta för det var under den tiden när jag drack vin som tröst o ångestdämpare och dels gick jag en sömnkurs som hjälpte mig att sova bättre så jag slapp dricka det usla vinet i sövande syfte.
Låter så tokigt alltihop nu men det var så det var. Vilken soppa... Inte helt fri men jag tror att det kommer bli bra nu.
Oro och ångest är nu liten i jämförelse och det är jag så tacksam för.
Det finns ibland en tomhet i mig som jag inte känner igen från innan. Jag tänker att jag vill se om den kan försvinna.
Jag har förstått att det tar tid att komma tillbaka till den rätta verkligheten men jag känner att jag är på god väg och det finns ingen anledning att dricka något mer. Jag mår bättre utan.

Jag stred på för många fronter och upplevde att jag var ensam med allt. Satt fast i moment 22 inom flera livsområden. Tyckte att mina problem (psykiska, fysiska, ekonomiska, strukturmässiga) förminskades eftersom jag skrek efter hjälp men inte tyckte att jag fick någon.
Och oro. Denna jävla oro. Som finns alltid. För mycket ansvar och för lite handlingsutrymme. Och att inte kunna vila hjärnan genom att träna. Eller, jag har tränat varje dag men blir så förbannat utmattad efteråt och har inget mål med träningspassen (kan ju inte maxa eller utmana mig) så fokus blir sämre och då funkar de inte mot kaoset i hjärnan.
En tanke jag uttalade högt var: jag anses ju frisk och problemfri, ok, då är jag det! Jag tränar på som vanligt då, börjar arbeta under sjukskrivningen och när jag ändå är så frisk kan jag lika gärna skippa det där med att jag är alkoholist också, alltså kan jag dricka.
Protesthandling med andra ord.
Jag drack utan att någon såg det som en protesthandling. Ha, ha, lika jävla dumt som att gå omkring med plakat och demonstera här ute i skogen...

Ja, det är ju väldigt bra detta forum. Man skriver ner sina tankar och får kanske lite respons av andra, även om man inte kan förvänta sig det. Alla vi som är här kämpar ju på mot giftet mer eller mindre tufft/hårt. Visst är det underbart att leva utan giftet, själv är jag 3 månader idag utan det. Visst finns det tillfällen då man kanske tycker att det skulle vara skönt att ta 2-3 öl och känna den där bedövningen och ruset, MEN när man spelar hela filmen med vad som händer sen...., USCH, dessa många negativa konsekvenser och bl a ångest.

Min ångest, hade min första rejäla panikångestattack hösten 2009, har varit av och till under åren. Känt av normala kroppsliga förändringar, hjärtslag (ibland ojämna) som gjort en rädd. Har kollat upp hjärtat flera ggr och är för min ålder i mkt gott skick rent konditionsmässigt och även blodtryck etc.

Hur som helst så har jag sista åren några ggr/dygn varit rätt rädd för att hjärtat ska stanna o s v. MEN när jag är en bit in i nykterheten så har detta i princip försvunnit. Visst känner jag att min kropp lever sitt liv på olika sätt, men oron/ångesten är som bortblåst, vilket såklart är hur skönt som helst.

På återhörande!
//M

Ja Ullabulla tänkt de tanken många gånger.
Tror alla som har ett osunt förhållande till alkohol har stora hål inom sej som man försöker fylla (?) med alkoholens dövande verkan.
Att hitta meningsfullhet också när kvälken kommer eller lediga dagr när man inte behövs eller har krav på sej att prestera. Man har ett behov av att vara duktig visa att man kan och duger.
Men i Sverige har vi det ordnat för oss och vi som är vilsna tappar lite fokus . Det börjar så klart i barndomen och uppåt,själv har jag alltid känt mej älskad sedan jag var liten det är inte alla förunnat. Men meningen med livet, ja det är frågan behovet av en tillhörighet också att liksom hitta sin plats bland alla andra.
Har inte vuxit upp i en kärnfamilj vilket jag saknar för jag längtar efter den gemenskapen en härlig familj med alla runt om.
När det är nöd eller svåra förhållanden då blir man stark för att det är nödvändigt och då har vi en uppgift att fylla som är så tydlig .
Har varit lycklig verkligen lycklig när mina barn växte upp och med deras pappa. Min man togs ifrån mej och mina barn.är nu vuxna.
Blivit fina duktiga människor alla tre som gett mej härliga barnbarn.
Har jobbat i ett krävande yrke och älskat det däremellan och under tiden.
Då var alkohol något som var en guldkant på tillvaron.
Före och efter ja nu har det blivit negativa upplevelser för man söker lyckan igen i några glas vin men lyckan kommer inte den vägen.
Efter två glas vin blir det inte bättre sedan blir det sämre.
Vad vill jag säja jo Alkoholproblem
Är inte bara en sjukdom - också ett sökande
Efter smärtlindring, ångestdämpande sorgregulator ,mening ,gemenskap, lycka och att vara behövd bland annat.
Men alla har vi vår egen problemtik och genetik som jag inte alls berört. Men som också har betydelse.
Läser trådar lider skrattar gråter.
Häng i alla Ni som sliter varje timma varje dag.
Det finns en anledning till att ni har det som Vi har det.
Kram

... med dina livlinor. Du kämpar på utav bara tusan verkar det som. Vad tror du det är som gör att du prövas så hårt nu till skillnad mot några veckor sen? OCH hur hitta tillbaka (eller fram) till den breda autostrada som du färdas så stabilt på?
Stor kram, jag tror på dig!

Tyvärr måste de vita knogarna fram, efter en så lång tid med säker nykterhet känns det trist, men nödvändigt. Alla medel är tillåtna i den här striden. När tankarna bråkar ör mina sista halmstrån uppskjutande och förhindra möjligheter.
Jag hade förmodligen druckit ikväll - eller igår kväll - om jag inte använt uppskjutandestrategin. Och om jag inte förebyggt genom åtaganden. Minskat risken för att få tillfälle helt enkelt.
Slutade jobbet tidigt. Beroendejäveln i mig hade tankar på att hitta en möjlighet att dricka, varvat med den känsla av styrka och beslutsamhet som föds ur jobbcykelpendling. Tvära kast. Lugn och nöjd med mitt beslut att avstå ena sekunden, "to hell with it - kan väl aldrig skada med en helg till" i nästa sekund.
Men jag hade ett ess i ärmen...hade skickat ett erbjudande till grannen om jag kör barnen till träningen denna gång. Därför var jag tvungen att skjuta upp alla tankar på a till efter middagen. När hon tackade ja till det var dörren stängd ytterigare en timme. Sedan erbjöd jag exmaken att köra barnen till honom senare ikväll istället för att han hämtar, som var sagt från början. Och så gick fredagen. Mycket större chans att gå på festen nykter imorgon nu när jag boostat mig. Dessutom ligger en fråga och skvalpar om att plocka upp o köra en kompis dit. Om han svarar ja är det redan klart! Om inte....nåja, jag får försöka hitta fler ess.

Hej allihopa. Äntligen fredag!! Veckorna går i rasande fart!! Helt obegripligt. Men nu är det så skönt med helg och lite vila.

Är det nån som vet om man kan flytta sin befintliga tråd till "det vidare livet"? Eller måste jag starta en ny om jag ska skriva där? Jag vill inte lämna min tråd men jag känner att jag behöver börja där istället nu. Annars kommer jag kanske sluta skriva eftersom det känns som att jag inte hör hemma på att förändra mitt drickande. Nu vill jag inte förändra något, utan tvärtom. Jag vill fortsätta precis såhär. Men jag vill ändå skriva ibland för alkoholdjävulen är slug så det gäller att för alltid fortsätta hålla ett vakande öga bakom axeln och se till att han inte tar mig när jag minst anar det... öl och vin finns att få tag på när som helst så det kanske bara krävs ett svagt tillfälle för att jag ska falla?? Man vet inte!

Jag funderar på att ta en långpromenad för att varva ner efter jobbet. Barnen leker med kompisar här hemma och min man (som jag bett vara nykter idag för imorgon ska han dricka) är hemma och kan vara med dem. Tänk vad deprimerande att jag måste be honom vara nykter för annars dricker han garanterat om han är ledig. Imorgon ska jag och barnen inte vara hemma så dricker han behöver vi inte se det.

Jag tror att min man kommer att bli sjuk av alkoholen. Det har han redan blivit iof men det torde bara bli värre. Nu dricker han egentligen inte kanske vansinniga mängder men han har ändå hög tolerans. Ibland undrar jag hur andra män dricker? Generellt. Finns det inga män som är nyktra och trivs med det?

Nåväl. Ha en fin kväll allihop och om någon vet om/hur man kan flytta sin tråd är jag väldigt tacksam för hjälp ❤ Kramar!

på hur vi i Sverige och i andra I-länder mår.
Hur vi konsumerar antidepressiva och mår allmänt dåligt trots att allt egentligen är lugnt omkring oss. Vi har mat på bordet,kläder på kroppen och tak över huvudet,oftast i alla fall.
Vad är det som gör att vi inte kan hitta livskvalitet på djupet och glädjas åt att leva?
Vilka värden är det vi söker och inte kan hitta?
Vilka mål har vi och hur når vi dom?

Hur ofta är vi tvungna att omvärdera det liv vi lever och ta nya vägar.
Vägar som kanske leder oss rätt.
Vad hindrar oss.
Är det rädsla för det okända,det icke upplevda.
Eller vad omgivningen ska tycka.

Just nu när jag börjar känna att jag är ikapp mig själv så tror jag att det enkla är vägen.
Att förenkla och dra ned och rensa upp.
I värderingar,sysslor och måsten som inte längre ger oss glädje.
Som vi tidigare anammat för att det just då passade oss.
Men när det inte längre gör det så har vi så svårt att släppa taget om dom.
Ungefär som att det då går förlorat.

Kanske som att se pengarna på bankkontot sina.
Det ger oss en skräck och panik och allt måste vidmakthållas fast det inte längre fyller rätt funktion.
Vi kanske missar något om vi säger nej.

Men om nejet egentligen innebär ett ja till oss själva så är det ju gott?

Du har det tufft. Var vänlig mot dig själv. Du behöver tröst och stöd, inte klander. Även om viljan är stark kan motståndet och svårigheterna vara övermäktiga. Det du gör nu, det du känner nu, är nödvändigt även om det är smärtsamt. Ångesten, nedstämdheten, sorgen över det som varit eller tröttheten och rädslan inför uppgiften du har framför dig är fullt begriplig. Tänk dig in i om det hade varit din närmaste vän som befann sig i din situation. Vad skulle du sagt till hen? Skulle du känt förakt eller medkänsla? Kanske till och med sett styrkan och känt respekt för dennes mod att fejsa verkligheten? Du är lika mycket värd den respekten och medkänslan.
kram

Så känns det som om att all min ork och all min beslutsamhet använde jag upp första gången. Denna gång känns det annorlunda.
Jag vill fortfarande sluta dricka och TÄNKER sluta dricka,det är bara det att det känns annorlunda. Jag tänker mycket mera denna gång. KÄnner mig låg, lite besviken och fundersam. Reflekterar över mycket och blir nästan lite förbannad.
Lite äcklad över allt...

Det blir så tydligt i formuleringen om vad som behövs precis vad det är som behövs. Funderar lite över språkets betydelse idag. Efter att ha läst ditt inlägg ovan står det självklart vad som kan få en på rätt håll (och också varför vissa människor har en tendens att putta lite åt fel håll) Det känns självklart men är det just det att du hittat orden för det som gör det så självklart?
Jag är så glad över att du finns har på forumet och sprider klokskap. Mig puttar du ofta i rätt riktning. Mycket tacksam och glad för det ❤️

Är du fortfarande på banan?
Har inte skrivit i din tråd tidigare, men läste den nu och blir starkt berörd. Vet hur det känns att golvas av begäret efter lång nykterhet. Det är en vecka sedan du skrev och det verkar fortfarande vara en sårbar tid för dig.
Orkar du skriva och berätta hur det gick till i somras, processen som ledde till återfallet?
Hoppas innerligt att du har tagit dig ur det nu!
Kram

...och stort grattis till dina 6-7 veckor!!!

Kul att du kände igen dig i min intro :). Jag tror vi är många som är eller någon gång har varit i det stadiet jag var när jag bestämde mig för att sluta. På lördag är det 8 veckor sen jag slutade. Det svåraste nu tycker jag är alkoholtankarna. Jag undrar om det är en två månaders kris? Det är en enveten röst som gnager i huvudet på mig som undrar om det verkligen är för alltid? Om jag aldrig ska dricka mer? Verkligen???

Till saken hör att jag var på en fest i helgen som säkert hade varit mycket roligare om jag druckit. Även om det var flera personer där som jag håller mycket av så kände jag mig ensam bland alla festande par. Jag var väldigt trött också vilket bidrog till hela upplevelsen. Men bara det att sitta bredvid okända personer och tvingas föra ointressanta konversationer genom en ljudmassa som är så skarp och massiv att man får läsa på läpparna för att överhuvudtaget uppfatta något av vad som sägs. Suck! Jag försökte dansa men kom aldrig loss. Musiken var inte den rätta för mig, knäna gjorde sig påminda med värk (som jag inte känt av om jag varit berusad) jag kände mig stel och otymplig och självmedveten på ett dåligt sätt. Det slutade med att jag tackade för mig och gick hem.

Hade jag druckit så hade jag säkert varit kvar till slutet, pratat med massor med människor, flirtat med nån säkert, dansat till allsköns musik och känt mig cool och hyggligt snygg på dansgolvet. Bara en sån sak. Men för att påminna mig själv så hade jag säkert vaknat bakis 05 på morgonen, haft en fruktansvärd baksmälla och inte fått något gjort dagen därpå. Sen hade alkoholtankarna börjar komma efter någon dag: tvånget att handla, försöken att stå emot osv. Nä, festa loss kan ju vara kul men när suget att fortsätta dricka i tid och otid kommer så är det faan inte kul.

Jag behöver påminna mig själv om det! Det som händer sen när vinet är slut.

Sömnen går sådär. Testade Valerina forte nu som faktiskt fungerade över förväntan förutom att jag fick en allergisk reaktion och astma och fick ta allergitabletter, astmamedicin och ha mina kortisontabletter redo vid sängen utifall jag skulle bli sämre. Så just den sorten går tyvärr bort, men jag ska prova fler sorter och försöka utröna vilken substans jag inte tål.

Jag försöker inte tvinga mig själv i säng men jag försöker tidigarelägga mitt sänggående med några minuter varje dag. Så istället för att lägga mig vid 01-02 har hamnat i säng vid 24-01, slår på en film på datorn vid sängen och dåsar till ljuden i bakgrunden. Spikmatta låter ju väldigt effektivt? Det kanske är värt att testa! Att lyssna på en lugn podd har jag också fått som tips. Jag känner mig lite som ett barn igen som behöver ljud i bakgrunden för att kunna somna.

På tal om det så är det nog dags att gå i säng nu. God natt alla och tack för pepp och tips "surkärring" :)

Kram till dig.

...eller, väldigt mycket till att börja med. Precis som det ofta innebär en mycket större kris om man får recidiv i någon sjukdom även om prognosen kanske är bättre.
Som om man använt alla sina krafter första gången och inte har några kvar. Eller för att man minns hur redan var och redan är trött innan en liknande börjar. Eller för att man får en föreställning om att vara ohjälplig, ett hopplöst fall.
Vet inte om du tävlat någon gång, men tänk dig att du går i mål efter ett marathonlopp, helt utmattad och skavsår överallt. Tänk dig att du sedan måste springa hela vägen tillbaka. Typ. Eller måste göra om det fast du inte hunnit återhämta dig. Eller utan att veta om det är fyra, fem eller sex mil den här gången, det enda du vet är att det var väldigt plågsamt...

Många av mina patienter - och även jag själv - uttrycker känslor av hopplöshet efter att ha gått i terapi en eller flera gånger, trott sig vara hjälpta, men sedan ändå inte mått bra. Är det något fel på mig? Jag är ett hopplöst fall... sådana tankar sänker ju en så klart.

Invanda mönster kan vara svåra att förändra och nya mönster svåra att bibehålla.

Problemet med beroendesjukdomar är att dess mekanismer är komplexa och den allmäna kunskapen varierar. Det var inte länge sedan (fortfarande tyvärr) missbruk ansågs vara en karaktärsbrist.
Svårt det där. Man sviker sig själv och andra om man sagt att man inte ska dricka och ändå gör det. Och det är ju ett slags misslyckande att ha en plan och sedan inte kunna hålla sig till den. Men skilj på person och handling. Att dricka var ett misstag. Du är inte misslyckad.

Jag är inte rädd att det kommer attbli svårar att dricka,jag vill inte dricka. Har inte velat det på flera år,men det är sedan ett år tillbaka jag har tagit tag i det.
Jag är tacksam att det är på rätt väg och att jag ska få antabus som blir min krycka.
Jag antar att jag skäms mera denna gång för att jag misslyckades,jag har svikit många nu och svikit mig själv och min sambo.
Jag är väl rädd att mina kollegors förtroende är borta, att dom inte kommer att lita på mig på samma sätt som innan mina återfall.
Jag har en väldigt nära vän på jobbet som stöttar mig även i det privata,och Chefen på jobbet är väl införstådd i detta,men jag fattar inte varför jag har så negativa tankar just nu. Känner mig orkeslös och trött. Gråter nästan varje dag och känner att jag inte har nåt att leva för. Inget fint liv. KOmmer ingenvart..
Förstår inte varför jag känner så denna gång,då jag bestämde mig för att bli frsik för ett år sen kändes det inte så här. Jag var stark, nästan lite förbannad på den där jävla alkoholen som har ställt till det så för mig. Men denna gång kännse det verkligen tungt...