Senaste kommentarerna i forumet

Själv har jag aldrig prövat medicinera mot a.begäret, har inställningen för min personliga del att jag vill bygga tillit till mig själv, inte överlåta det till medicinen. Ungefär som jag förr överlät det till drogen alkohol. Kan samtidigt begripa att den ibland behövs i rent livräddande syfte.

Tack vaniljsmak :) ja visst är det.

sisyfos, låter intressant med dr phil. Jag är inte ett jätte stort fan av honom, men ibland så kommer det vettiga dialoger i hans program oxå :)
En tanke som slog mig nu när jag läser det du skrev, Hur kommer det sig att du dricker om inte blir glad?

När jag dricker blir jag allt som oftast väldigt väldigt glad och impulsiv, får en gedigen kick. Blir kåtare, gladare och mer energisk till viss del. Men det kan oxå slå ut i mer ångest, ledsamhet och ensamhet. Två sidor av samma mynt. Det som sidorna i myntet har gemensamt är den förstärkta "känslan", det blir så intensivt allt. Jag saknar inte det och jag känner inget tomrum, däremot har jag tagit beslutet att hoppa av naltrexon idag. Jag saknar dopaminkickarna från träningen. Så nu får vi se vad framtiden bär utan piller. Jag tror det kommer gå bra.

Samtidigt känner jag ett litet obehag för att jag vet lixom inte om det varit "jag" som hållit mig helt nykter eller om det varit tryggheten i naltrexonet som hållit mig nykter. Och ovissheten gör mig lite orolig. Inte för att jag planerar att gå till systemet eller något liknande, utan för att nu kör jag utan några stödkryckor. Spännande va? :P

Kram på er <3

#446

Vilket vackert inlägg! Vackert och skrämmande på samma gång.

Monday morning du beskriver det så bra! Har inga problem med att vara nykter en längre tid (ibland har dock samhället problem med det). Men eftersom jag själv inte har något problem med att vara nykter så glömmer jag bort hur det kan gå när jag väl dricker. Anledningen till att jag tillslut vill prova dricka igen är nog också att jag blir uttråkad, eller får för mig att jag går miste om något. Och att jag vissa ggr lyckas dricka lagom. Förrädiskt!

Mamma? Ha, ha jag har tänkt att du var en yngre kille... ibland får man för sig saker här och blir förvånad när det inte stämmer. Nu såg jag ju att du skrivit att du varit gravid redan i första inlägget som jag läst och minns, men det gick tydligen in dåligt ändå. Får tänka om. Det var nog bara nicket som jag tänkte var manligt. Och yngre... allt är relativt, det stämmer fortfarande i min värld ?.
Känner så väl igen mig i det du skriver och tänker att jag borde också ha startat min tråd ungefär i det skede när du gjorde det. Men jag lät det gå lite längre. Jag fick verkligen kämpa mig till ett beroende som jag har idag. Om man inte gillar att vara full så att det märks så är det inte så kul med själva fyllan. Och skammen som infinner sig redan i det stadiet.,, Jag tänker som du om framtiden och om hur det ska gå när barnen blir ännu större och man blir pensionär, men känner också att jag har börjat ta ansvar. Jag känner mig inte maktlös som jag gjorde en gång och du kan välja redan nu. Om du väljer en fylla en gång, låt det då stanna där. Min pappa drack på det hör sättet också. Inget att eftersträva alls och jag undrar var det hade slutat om han inte haft mamma. Nu hade han det och det var sällan det hände, men jag hade full koll. Visste exakt när och vad han druckit. Han trodde han var diskret, han ljög. Jag kan förstå honom nu när jag själv försöker smygdricka och tänker ibland att han ändå klarade sig utan för det mesta. Men jag känner också att jag vill ta större ansvar i det här. Jag ska inte vanedricka mer. Jag ska inte smygdricka mig berusad. Då har jag bättre förutsättningar att klara det här. Och jag ger mig själv små "presenter", t ex. Igår när jag var nykter lite senare på kvällen och barn 2 inte kunde somna och behövde stöd. DÅ var jag hjärtligt glad att jag var nykter. Hatar att prata med barnen och veta att jag druckit. Ska inte hända igen, tänker jag. De ska få ha en stabil, nykter mamma som ver vad hon säger.

God morgon världen.

Igår hade jag en dag där jag kände mig så tacksam. Ångestfri, stark och närvarande. Jag kände likadant idag när jag vaknade, fast det var tidigt.

Jag har haft sug efter alkohol ibland men det har kommit pga att jag tänkt så mycket på det i och med mitt beslut att sluta. Tankarna kan ta så många varv när man ägnar mycket tid åt dem. Först börjar tanken att jag är så nöjd utan till att sluta i ett sug bara för jag tänkt så mycket.

Men trots det. Jag är så glad att jag har ägnat mycket tid åt att reflektera över mitt alkoholbruk i princip sedan jag nånsin drack första gången i mitt liv. Jag har problematiserat det från starten i och med att jag var så emot alkohol innan jag började. Det är jag glad för.

Idag har jag mycket att göra och det känns mindre jobbigt än vad det hade gjort för en vecka sedan. Idag är det 6 dagar sedan jag drack något. Det är inte mycket men det är tillräckligt för att jag ska känna effekten av hur bra det är att sluta.

Och mest av allt känner jag att jag ger mina barn vad de har rätt till; en helt nykter mamma.

Ja, jag kan känna igen det där när man plötsligt könner att man mår riktigt riktigt bra och är lycklig. Den könslan finns aldrig när man dricker. Flr mig finna den inte ens i fyllan. Såg på dr Phil idag och han visade två olika hjärnor. En alkoholist hjärna och en normal. Brrrt, usch! Det var inte många signaler rätt i alkis hjärnan heller. Inte många signaler alls faktiskt. Skrämmande! Tur att det är nyktert nu.

Och så kommer den där känslan, den som folk jagar i oändlighet.
Känslan som vissa vill köpa med pengar.
Känslan som pillerindustrin drivs av.
Känslan som vi alla kan skapa själva egentligen.
Känslan vissa flyr i från, känslan som vissa är rädda för.

Att vara glad.
Riktig autentisk och genuin glädje.
Den som kommer inifrån en själv.

Så här på en sketen och mulen februari måndagseftermiddag
sitter jag i soffan och känner hur glad jag är.
Jag är precis exakt vart jag ska vara just nu, och det är så skönt.
Jag behöver inte jaga glädje eller trygghet hos andra eller i alkohol längre, för det finns i mig själv

Vanligt att man dricker för att hämningarna släpper och plötsligt är den sociala ångesten som bortblåst. Inte konstigt att man gärna väljer a då. Min man dricker alltid innan sociala tillställningsr, men har turen att inte fastna. (Ironiskt nog är jag helt ohämmad i alla sammanhang även nykter, men jag ör alkoholisten i familjen.)
Jag tror kanske att du skulle vara hjälpt av att jobba med din sociala fobi. Det kan en vårdcentralskurator säkert hjälpa dig med, inte någon jätteavancerad terapi, faktiskt, även om problemet för den som har det är gigantiskt förstås.

Haha ja i wish!
En resa utomlands hade inte suttit fel just nu alltså ^^

Det går bra, inte mycket att notera här. Hade en mental rökabstinens igår som kom och gick under dagen. Även tankar kring öl florerade till och från, misstänker att det beror på kass sömn mellan fredagen och lördagen. Idag har varit normalt igen, var och tränade med mannen och sen blev det netflix å chill resten utav kvällen,
Så det är lugna puckar här :)

denna veckan som komma skall kommer jag foka på att käka normalt igen och inte äta precis exakt det som faller mog in.
Vill ladda kroppen med bra mat istället för kakor och godis (vilket har varit helt okej nu när jag lagt ner röken lixom).
Och så ska jag försöka fokusera ordentligt på plugget igen.
Woopwoop ?

Läste om epilepsi och alkohol och att man kan få ett provocerat anfall av mkt alkohol och abstinens. Alltså inte sedan för alltid ha epilepsi men man kan få anfall. Låter ju hemskt för även ett enda anfall kan ju komma vid en tidpunkt då det blir farligt. Vid bilkörning, cykling eller simning exempelvis.

När du haft sådana kraftiga återfall... Hur mår du fysiskt efteråt? Extra mkt med tanke på att du har låg alkoholtollerans. Det är så bra att du sökt hjälp. Också eftersom det annars är svårt att tro att du är alkoholist. Så lurigt med denna periodiska alkoholism....

... som har det här problemet, eller har någon närstående som har det. Tänk så på den som frågar. Den kanske själv är illa ute och letar efter någon som kan hjälpa, tänker jag.

Jag kämpar just nu med det du beskriver. För mig är gränsen heltvit eller så vet jag att a hittar mig och förgör mig. Kanske inte idag eller imorgon, kanske inte om en vecka, månad eller ett år heller. Men a hittar mig alltid. Jag försöker alltid intala mig själv att det ska gå, om du är försiktigt, om du tar bort spriten och bara dricker vin och öl, om du dricker mycket vatten. Men ingenting spelar någon roll. Det hittar mig alltid.

Så vad gör man när man måste stå till svars för det. När man är på semester eller på affärsresa. Man kan inte alltid ha bilen, man kan inte alltid gå på pencilin. Min enda väg är att orka vara ärlig. Det är så svårt och det är så jobbigt, varje ny människa är ett berg som ska bestigas. Varje förklaring.

Jag vet vem jag vill vara, och a finns inte med i det livet. Men det är så svårt att alltid behöva stå till svars för det.

Det gäller att plana ut. Samtidigt som du minskar på a. så får du tillåta dig att bygga upp något annat; ett liv som du vill leva. Kör parallellt. Det brukar funka i längden. Det är det enda som funkar.

Ja det stämmer som liknelse. Klockrent faktiskt. Det är bra att ha med sig sådana liknelser och meningar i bakhuvudet tror jag.

För ett par år sedan drömde jag en mardröm där mitt ena barn var med (vill ej återge den för det känns för privat i ett anonymt forum) och i den drömmen hade jag druckit. Den drömmen var så sjukt vidrig och jag ser den som symbolik för mitt drickande och mitt mående när jag dricker. När jag tänker på den vill jag gå med i en nykterhetsrörelse och ägna livet åt att göra alkohol olagligt typ.

För några år sedan när jag pluggade drack jag mer än vad jag gör nu när jag jobbar. Då kunde jag styra tiden lite som jag ville och det var verkligen förödande.

Nu dricker jag mig som sagt aldrig full nästan men det är ju mkt pga att det inte skulle funka i vardagen med alla krav. Det tycker jag är lite läskigt. För tänk när man blir pensionär eller kanske sjukskriven eller så. Den dagen måste jag verkligen vara klar med den här processen för annars kan jag nästan se mig själv full dagtid och dygnet runt. Hittills har jag aldrig haft det så men det skulle kunna ske i framtiden.

Jag måste ha såna katastrofala framtidstankar även om det är deprimerande. För annars kommer väl isberget och krockar med mig...

När du går på AA behöver du inte vara rädd! Bara sitt still i båten så ordnar det sig

Hur går det? Stack du iväg direkt? Tänkte på frågorna. Känner att svaren lite förändras med åren. Vad som är viktigt och vad man vill prioritera. Det är svårt ibland att reda i vad man själv vill och vad man tror skulle vara beundransvärt i andras ögon. Vad man borde vilja istället för vad man egentligen vill själv. Hoppas du har det bra och jag skulle nog kunna tänka mig att du skulle passa alldeles utmärkt på några av de saker som dök upp i ditt huvud. Även i backar på Gran Canaria.

"så är jag helt oförstående för att vi kan vara utan alkohol gott, väl och länge - och sen så är det som att Titanic krockar med isberget som vi inte såg komma emot oss - och orkestern spelar hela vägen tills sista radarmasten försvinner under ytan" Citerar detta av Anders43.

Precis så känns det.

För mig är det aldrig ett sug som trappas upp. Det är en blixt som slår rakt ner i mig.
Att jaha men vad kul - där ligger ju ett SB, nu tar vi och dricker. Totalt impulsivt.
Jag vet att det är just det där jag måste stoppa.

Jag har inte heller utvecklat (jag dricker ju sällan) någon tolerans mot A så det märks
väldigt fort på mig när jag har druckit. Redan efter en eller två öl eller några glas vin så är jag full.
Då hamnar jag i en period med katastrofalt drickande, hinner inte bli bakis.

Sen kan jag helt plötsligt bara ställa mig upp, borsta av mig och fortsätta mitt
prickfria liv. Kvar är slagfältet. Det rykande slagfältet.

Efter sista kraftiga återfallet (116 dagar sen) så tog jag hjälp av beroendekliniken.
Men även då tänkte jag - Jag är inte alkoholist, jag dricker ju mindre än de flesta och har kraftigt motstånd till A.
Ser inte heller alkoholiserad ut. Har ett bra liv med jobb, barn etc. Sköter mig prickfritt utåt sett.

Men till svar fick jag då av min läkare:
Du har fullt utvecklad sjukdom (alkoholist) och en del försöker personer vi att hjälpa till med att dricka måttligt,
vissa personer klarar av det. Du tillhör inte den gruppen. Du kommer utveckla epilepsi om du inte slutar.

Ja, som periodare blir det ju dessutom så. Man får den där härliga upplevelsen i början. Och jag mår ofta inte dåligt ens dagen efter. Dricker massor av resorb innan jag lägger mig, tar atarax mot abstinensen, äter ordentligt, slutar oftast tidigt på kvällen, inga blackouts, bestämmer en (rejält tilltagen) mängd innan jag börjar och håller mig oftast till den. Har aldrig missat jobbet, kan för det mesta träna (fast inte så bra resultat kan tilläggas), och mörkar alla risker och katastrofnära händelser för mig själv. Som när sonen plötsligt ville ut (vi bor 1.5 mil från samhället) precis när jag hällt i mig en halvflaska vodka och jag körde honom! En timme senare ringer dottern och vill hem, och jag körde igen! Går rakt, sluddrar inte, tror jag är helt opåverkad - men hade förmodligen över tre promille.
Konsekvenserna uteblir för jag inte "ser" full ut. Omgivningen tycks inte märka något, eller ens se det som ett problem, kanske inte fattar att jag druckit så mycket. Och eftersom jag mellan dessa perioder, som kan vara väldigt långa, aldrig dricker en droppe och lever hälsosamt kanske man inte upplever det som ett problem.
Kontrollen har jag för att kunna fortsätta så länge som möjligt. Skulle kunna bli dyngrak, skulle vilja det, men då skulle resan ta slut, konsekvenserna komma och jag skulle hindras från att dricka mer.
Jag är rädd att det håller på att trappas upp. Nästa gång kan katastrofen vara ett faktum. Fast så tänker man ju inte när djävulen talat övertygande nog.

Hej AlkoDHyperD. Känner verkligen igen det där med försöka återuppleva den gången man drack och man mådde så bra av det. Och det är väl också en del av alkoholens fara... nångång mår man ju bra av den och det är då man blir fast.

Håller med om att när man är fast gäller det att inte dricka en droppe igen. Det gäller att komma ihåg det när man känner sig fri från alkoholismen och beroendet eller missbruket. Minnas det dåliga som ju faktiskt är mer än det positiva med alkohol. All ångest, oro, rädsla och sorg. Usch.

Tack för ditt svar MondayMorning!

Skönt att någon förstår dubbelheten.

Det är den dubbelheten som ibland skrämmer mig och precis som du beskriver så brukar jag också falla när allt är på topp. Fastän jag inte ens är sugen. Men då kan jag nästan tvinga mig själv att bli sugen. För jag kan sakna att vara sugen?? Som att det skulle vara en bra känsla. Men det är väl det som är romantiseringen av alkohol. Att börja minnas det härliga (fast man vet att det inte slutar härligt alls).

Kram!

.....flyter, trots att något vill dra ner dig. Men din kropp och dina muskler är starkare än delar av dina hjärna. Du känner dig snart starkare när du kommer till lugnare vatten!

Aldrig skrivit här, men fascineras av dina inlägg!

Kämpar just nu med bråkig hjärna som vill förhandla med djävulen. Kanske ska lyssna på mina efna ord och bara låta hjärnan vila från trixandet och planerandet...

#1 Så otroligt bra skrivet. Passar både oss anhöriga och ni som kämpar mot alkoholdjävulen. Jag kopierar till min tråd så att jag kan komma ihåg att "vattnet bär mig". Tack för att du delar din berättelse med oss.