Senaste kommentarerna i forumet

Träning is da shit. Blir av med stresshormoner och blir piggare i kropp och knopp.

Träning is da shit. Blir av med stresshormoner och blir piggare i kropp och knopp.

@Varafrisk Vill bara säga att jag läser o följer. Tycker det är konstigt att de bedömer dig olika från hur jag tror det hade bedömts på de två VC jag jobbar mot.
Tänker på dig. Hoppas trots allt att du får hjälp på rehab. ❣️🌸🍃

@Andrahalvlek Så himla bra du beskriver! Jag tycker mycket av det passar in på mig när jag blivit utbränd! Jag är rädd att jag är påväg in i ett nytt utmattningssyndrom! Min hjärna går på högvarv och ska lösa allas problem dag som natt, jag försöker fokusera på andningen eller någon annan meditationsteknik men hamnar bara tillbaka i problemlösning eller irritation på folk. Och jag kan inte fokusera på ljudböcker och poddar! Men hur lugnar jag mig? Hur gör du? Kram❤️

@Varafrisk @Se klart Tack❣️
Ja det ÄR tuffa tider. Men det måste ju bli bättre. Nu verkar han ha ändrat sig till att istället titta på boende i ett område han gillar, ca 3 mil bort. Ja det skulle ju underlätta särboskapet enormt. Men med alla dessa svängningar hela tiden så tänker jag inte vidare i det justnu. Han verkar skifta hela tiden.

Jag försöker också tänka så, Se klart, att detta har en betydelse på ett sätt som inte kan ses än. Det kommer bli bra. Det är ändå på något sätt utvecklande. Tack vare nykterheten skulle jag vilja påstå. Det går att växla till helikopterperspektiv.

Fick en insikt igår att min man hamnat i kläm i min o min dotters outredda saker. Jag har förstått att hennes utbrott mot mig, är ett barns utbrott. Jag har därför inte agerat som min man tycker att jag "borde", utan jag har varit mjuk. Lyssnat, varit flexibel. I hans ögon har hon styrt o ställt henma, och jag har tillåtit det. Jag har försökt förklara för honom att hon o jag försöker läka vårt. Han har nog inte förstått det, inte kunnat tolka det som händer så, utan tagit allt personligt. Låtit henne krypa under skinnet.
Så det är många starka ingredienser i denna soppa. Men jag känner att jag har gjort rätt. Det handlar ändå i slutänden om att han inte kunnat vara vuxen. Ocj jag har valt relationen till min dotter först.
Jag är ledsen, utmattad och tom. Men det kommer bli bra.

@sattva har du tänkt på hur mycket som blir klart och tydligt för oss - först ”efteråt” och inte bara en tid efteråt utan i olika steg- ibland under lång tid.
Det finns en ungefärlig sägning om att en kinesisk filosof eller kanske statsman fick frågan vad Franska Revolutionen haft för betydelse. Och han svarade förvånat- att det var det ALLDELES för tidigt att uttala sig om.
Vi lever i våra dagar och i takt med vår erfarenhet och den klokskap vi bär- men efter ännu en tid, eller nästa, kan vi se tillbaka och förstå något helt nytt. Det tänker jag ofta när jag känner mig ibland arg ibland maktlös inför olika situationer.
Jag hejar på dig som tusan denna tuffa tid. Eller hejar- det kanske inte är rätt ord. Men kramar dig varmt och hoppas på det bästa, för er alla. ❤️

@Varafrisk jag funderar på om läkaren följer riktlinjerna när denne både sjukskriver och friskskriver dig utan att ni har träffats? Tycker det låter jättekonstigt. Och du har rätt, nu måste du fokusera på dig. Jag förstår att du börjar trappa upp för att börja på måndag. Men i min värld, med alla de beskrivningar du gett här, så bör du vara fortsatt heltidssjukskriven en tid. Sätt dig ned, skriv ned alla dina symptom på en lista, kontakta annan vc så du får träffa annan läkare. Min lista kunde se ut så här: Överäter, ont i hela kroppen (som träningsvärk), orkar inte promenera till Ica 200 m bort måste ta cykeln, ont i hålfoten, illamående, känner stark oro, har inget fokus, kan inte följa handlingen i en film eller läsa en bok, kan bara läsa rubrikerna i en tidning resten går mig förbi, svårt att sova både att somna och vaknar mitt i natten och kan inte somna om, klarar städningen bara i mycket liten mängd i taget sedan måste jag vila osv osv. Det är några av mina gamla exempel, du har dina. Du måste skriva ned hur du har det och ta det med dig listan till en läkare som jobbar som andra gör, d.v.s. träffar sina patienter och tar dem på allvar! Jag blir så upprörd över hur du blir behandlad Varafrisk så jag har inga ord faktiskt.
Kram!

@Varafrisk Var hos min psykolog i måndags. Samma psykolog som jag haft sen hösten 2007. Den kontinuiteten är en gåva. Jag berättade om mina besök hos vc, hur jag fick remiss till psykiatrin, skickades tillbaka till vc och att jag mötte olika hyrläkare överallt.

Hon suckade och sa: ”Jag brukar tänka att om rätt läkare med rätt kompetens bara satt på rätt plats och fick träffa rätt patient som snabbt fick rätt behandling så skulle vi spara så himla mycket pengar och mänskligt lidande.” Och jag kan bara hålla med! Nu känns det som alla vårdinsatser bara vill fria sig från patientkontakt så mycket som möjligt 😢

Kram 🐘

@Varafrisk Att jag ens börjat fundera över det beror nog mest på mina depressiva skov. Första gången som deprimerad var i tonåren och sen återkom det då och då ända tills jag fick barn vid 28 års ålder. Sen dröjde det ändå till 2007 då jag kraschade rejält. Efter det följde några år med kortare Depp skov, dock alltid i samband med att jag försökte trappa ut antidepp.

Sen var det stabilt några år tills jag blev deprimerad 2018, 2020 och 2022. Däremellan var det fullt ös. Och det är just det som oroar mig, att jag ska kötta på igen och sen bli deprimerad igen om ett år. Jag pallar inte. De depressiva skoven är vidriga!

Samtidigt känns det verkligen som just utmattningsdepression. Kraschen har alltid skett i samband med mycket stress på jobbet i kombo med stark oro för dottern, och sen börjar sömnen strula och då är det bara en tidsfråga.

Det kanske verkar som jag har starka drivkrafter, och det har jag när jag mår bra. Då vill jag engagera mig i allt möjligt - både på jobbet och privat. Och sen kan det bli för mycket, och då faller allt.

Den senaste antideppen Duloxetine 60 mg har jag tagit i snart två år. Det känns som den är lagom hjälpsam, det känns som jag är mig själv. Lugn och sansad, men ändå positiv och lösningsfokuserad.

Jag har dock infört vissa regler: Inga inköp utan minst en natt sova på saken, inga dejtingsajter, inga beslut ska tas öht på studs. Och noll alkohol hjälper till massor där, plus att det hjälper både sömn och hjärnkemi.

För mig är det helt obegripligt att jag kan må toppen ena månaden och sedan må botten nästa månad. Jag kan nu som ”normal” knappt förstå hur jag egentligen mår på toppen och botten. Hur ska då en annan person kunna förstå det?

Senast jag var på toppen var nog när jag tackade ja till jobbet som senare gjorde mig sjukskriven (då jag samtidigt trappade ur antidepp). De sista månaderna hade jag redan tidiga symtom på depression, vilket gjorde uppdraget snudd på omöjligt. Min fruktansvärda depp-beslutsångest och depp-oro för allting är inte förenligt med den typen av tjänst helt enkelt. Där man ska fatta snabba beslut nu, nu, nu.

Så nu sitter jag still i båten. Lär mig mitt nuvarande jobb ännu bättre. (Lär mig lite nytt just nu dock.) Ser fram emot att addera kvällspass i min tjänst den 25/3, vilket antingen ger mig välbehövlig omväxling eller så blir det överjävligt jobbigt. Jag utgår från att det kommer att gå bra.

Jag behöver rutiner till 95 procent av min tid, vaken och sovande. Sen behöver jag 5 procent då jag kan frispejsa lite, för att inte bli uttråkad. Jag behöver omväxling mot rutinerna ibland, hur konstigt det än låter.

Så även frispejsandet behöver planeras in. Tex en helg i månaden då jag tex reser bort eller bjuder hem en långväga kompis på övernattning. Jag tror att en helg per månad är en lagom nivå, jag testar mig fram där lite.

Sen måste jag se till att få vila direkt efter frispejsandet. Nästa lördag reser jag till äldsta dottern och vi ska kolla på Svansjön. Kör hem på söndagen och på måndagen har jag tagit ut en semesterdag. Dansa, pausa.

Vad det gäller din dotter @Varafrisk så måste hon själv få sjukdomsinsikt. Först då är hon motiverad att jobba med de saker som hon behöver tänka på. Alkohol och nattrumlande är dock direkt skadligt för henne 😢

Kram 🐘

Jag åt en semla på jobbet idag. Och njöt av den 🥰

Jag har tagit en paus från loggandet. Minus 15 kg och två storlekar får vara bra för tillfället. Mina knän mår mycket bättre också.

Fortsätter dock notera vikten varje måndag och planera och tillaga matlådor. Vardagen ska vara i balans, men en semla och en utemiddag då och då är tillåtet.

Dock inga glass- och bakverksfrosserier här hemma. Har inget sug och vill inte väcka det heller. Lättkvarg och blåbär/hallon är fullt godkänt som kvällsmys på helgen.

Kram 🐘

I dag är det femton månader sedan jag blev nykter. Det är sällan jag tänker på alkohol överhuvudtaget och de få gånger det sker är det i termer av tacksamhet över att jag slipper dricka.

Vet fortfarande inte hur jag skulle ställa mig till om jag kunde dricka ett par glas under helgen och aldrig riskera att det blev mera. Men eftersom det alternativet inte finns behöver jag inte längre fundera.

Vardagen rullar på och helgerna är fantastiska nu när de är alkoholfria. Oavsett om de är lugna eller uppbokade är de nästan helt ångestfria. Jag förstår nu hur mycket tid och försök till planering jag lagt för att inte vara alltför bakfull till olika evenemang. Hur jag vinnlagt mig för att inte dricka för mycket och så gott som varje gång misslyckats.

När jag får en inbjudan i dag tänker jag inte på om det är en lördag eller söndag, eftermiddag eller kväll, om jag måste köra eller om det går att åka kommunalt. Jäklar vilken skön känsla det är. Frihet i sin bästa form.

Att veta att om jag mår dåligt en dag, fysiskt eller psykiskt, så beror det inte på alkoholen. Jag får leta andra orsaker och oftast går det över mycket fortare än under min dryckestid. Ångesten är inte helt borta, men sååå mycket lättare att hantera när jag inte samtidigt måste slåss mot alkoholdjävulen.

I lugn och ro möter jag livet.

Fortfarande kan min man och jag prata om den sista dryckesperioden och hur fruktansvärt illa det blev till slut. När alcogelen brände i halsen och jag fick ha full koncentration för att inte få upp den direkt. Den måste ju åtminstone hinna verka först… Hur lukten och smaken av den satt i flera timmar. Så otroligt äckligt. Tänk att jag kunde sjunka så lågt att jag såg handsprit som ett alternativ. Eller rättare sagt, tänk att beroendet kan göra sådana sjuka och normalt sett otänkbara saker med en.

Ibland vill jag bara ruska om någon som jag märker är på väg utför och varna för hur det faktiskt kan sluta. Självklart tror ingen att de kommer att gå så långt att de dricker handsprit. Men jag kan garantera att det trodde inte jag heller. Någon gräns har man väl - eller…

Som sagt, i dag känner jag en stor tacksamhet. Läser om att man måste göra si för att bli nykter och så för att behålla sin nykterhet. Ibland nästan som ett hot: om du inte gör detta kommer det aldrig att fungera i längden. Jodå, det går visst. För min del räcker samtalen med min man långt. Tiden hjälper också till. Samtidigt förstår jag att en del behöver mera. Och det är helt ok.

Oftast talas det om hur lika vi är i vårt missbruk, men som ni vet vill jag också peka på våra olikheter. Det som fungerar för mig kanske inte alls funkar för dig. Så gör vad du vill och har behov av, men ta aldrig det första glaset. Det sistnämnda har den största majoriteten av oss missbrukare gemensamt.

Har aldrig gillat pekpinnar eller mästrande, men jag önskar av hela mitt hjärta att alla får känna på hur det är att vara helvit.
Att slippa alla tankar på nästa fylla eller icke-fylla.
Att slippa komma på efter alldeles för många år att det inte funkade med alkoholen. För mig tog det fem år här på forumet innan jag till slut vann över beroendet och då hade jag ändå hela tiden siktet inställt på helvitt.
Att slippa utsätta nära och kära för extra oro och ångest över ditt drickande.
Att slippa vakna upp och riskera att ha gjort något oförlåtligt och/eller oåterkalleligt. Det kanske inte har hänt något än och du tror dig säkert ha koll. Dock är alkoholen lurig och en dag kan det gå för långt, utan att du vet hur det gick till.

Oj, vad långt det här blev. Egentligen ville jag bara skriva att jag har varit nykter I femton månader och att jag mår bättre än på mycket länge.

Kram kram

Tack, Mrx, Rehacer och Charlie. 🩷

Så kul att se dig, adhdgoogle. Förstår precis vem du är. 🩷 Tror till och med att jag kallade dig forumdotter ett tag. Hoppas allt är bra med dig.

Kram till er alla

@Andrahalvlek Jag har boken du nämner men har inte läst den ännu. Inte orkat men en dag så ska jag. Var och lyssnade t Henrik Wahlström i en grannstad i oktober förra året. Följer honom på Instagram. Jag är så tacksam för det arbete han lägger ner på att öppna upp och lyfta upp diskussionen kring bipolär sjukdom. Jag hoppas att med åren att min dotter kan ta till sig hans lärdom/kunskap för att se vad som kan vara behjälpligt för henne. Hon behöver först ha mer acceptans för sin sjukdom.

Jag minns när du nämnde för ca 1,5 år sedan att du funderade på om du hade bipolär sjukdom. Jag minns att jag skrev att men så kan det kanske vara i all välmening men att det hamnade så fel. Och vem var jag som trodde mig att kunna uttala mig om det jag är ingen psykiater. Idag skulle jag inte säga…men så kanske det är. Du gör ju inga tokiga saker men du har en otrolig drivkraft. Är din drivkraft positiv för dig eller kan den även ställa till det för dig då menar jag inte som mani? Kan den bli som ett tvång? Vad är det hos dig som ändå bidrar t att du funderar på om du har bipolär sjukdom?

Jag tänker att många tänker att den maniska fasen är kreativ. Jag upplever att för min dotter är den långt ifrån kreativ. Jo, visserligen kan hon gå runt t restauranger och söka jobba. Komma hem och säga att hon ska börja jobba på det ena och andra stället för att sedan när hon aldrig är sitt vanliga jag aldrig vill sätta sin fot där pga att det är pinsamt. Hon blir väldigt destruktiv och umgås med ”fel” människor. Hon kan inte vara still, sover knappt någonting och är ute och går väldigt mycket och länge.Vid två tillfällen har dessa skov lett till en psykos. Har inte hamnat i depression men väldigt låg. Känner sig avtrubbad. Ingen ork. Hon tycker därför bättre om att vara manisk därför hon har tillgång t sina känslor. Jag som anhörig och “åskådare” upplever att hon mår väldigt dåligt, ångestfylld och stressad/speedad. Hon säger att det är min man och mest jag som får allt det negativa.

Har vänner vars barn också har bipolär sjukdom utan att vara manisk. Jag trodde mani tillhörde sjukdomsbilden. Barnet har även svår social fobi.

Hoppas att du ska få svar på dina funderingar🙏🏻

Kram🌺

@Geggan ❤️Härligt, om dikten kan vara lite hjälpsam🙏🏻

@aeromagnus ❤️Ja, vi får verkligen hoppas att hen får vila i frid🙏🏻

@postitlappen ❤️Grattis t 90 dagar! Det är stort! Det finns ingen vaccination mot alkoholism. Vi alla kan drabbas oavsett uppväxt, utbildning, ålder el kön.

@Ny dag Dikten är så klok🙏🏻❤️ Igår när jag var på eftervård tänkte jag på dig. Vi pratade lite om de första stegen. Lite om återfall. Vikten av att förstå skillnaden mellan beroendepersonen och jaget. När vi klandrar jaget för att vi har gjort fel är det lätt att känna skuld och skam vilket bidrar lätt till att ta ett återfall. Om vi förstår att det är vår beroendeperson som bråkar m oss då kan ju jobba men den oavsett vilken väg vi väljer till att bli nyktra.

@vår2022 ❤️Ja, dikten är så fin. Mmm…det känns lite tungt, faktiskt….

@Andrahalvlek ❤️Ja, dikten är fin. Nej, inget rehabmöte.

När jag pratade m rehabkoordinatorn var jag så arg! Jag förstod ganska snabbt att hon lyssnade inte på min om önskan att få förlängd heltidssjukskrivning. Jag hade endast föreslagit ytterligare två veckor på heltid. Hon undrade vad dessa dagar skulle göra för skillnad. Jag svarade att jag hade ju kunnat sagt en månad men det hade ju aldrig gått. Jag har inte träffat läkaren mer än en gång den 27/12. När jag fick sjukskrivningen förlängd den 23/1 pratade inte jag m honom utan m rehabkoordinatorn . Han gjorde då en bedömning att han kunde inte förlänga min sjukskrivning ytterligare någon gång, och det är den bedömningen rehabkoordinatorn går efter. Hon ställer frågor som om jag tar promenader. Jag kom inte ihåg vad hon sa men hon nämnde matlådor. Vad som gör mig skogstokig är att hon inte lyssnar på mig! Pratar till mig som om jag inte förstår någonting! Pratar hela tiden om hur viktigt det är att komma tillbaka t jobbet! Frågar om vården kan hjälpa mig med ngt när det gäller jobbet. Jag är så arg så jag kokar säger att jag får väl ta tjänstledigt el semester (vilket jag inte tänker göra). Hon säger t mig att jag kommer bli tröttare i början när jag börjar arbeta. Hon förstår inte att under nästan hela 2023 kämpade jag för att hålla mig på banan.
Hon ska ringa mig i slutet av nästa vecka för att höra hur det går. De vill att jag ska testa.

Var därefter på rehabmottagningen. Fick träffa sjukgymnast och arbetsterapeut. När jag ringde dit förstod inte jag att jag pratade m administrativ personal. Jag trodde de skulle presentera för mig vad de kunde erbjuda men så långt kom vi inte. Sedan pratade de om en kvinna och att den kvinnan hade skickat en remiss. Jag förstod absolut inte vad de pratade om. De blandade ihop det …den kvinnan som hade skickat remiss var blodtryckssköterskan som skickade våren -22.

Det var likadant m rehabkoordinatorn som började prata om dietist och jag förstod verkligen inte vad hon menade. Men, sedan kom jag på det att jag skulle delta i en utbildning vid två tillfällen men dessa tillfällen hade sammanfallit med när min dotter var så sjuk samt att jag var/är så trött.

Jag har verkligen så svårt att en läkare kan göra en bedömning utan att varken ha träffat patienten fysiskt el digitalt inte heller rehabkoordinatorn. Är det patientsäkert?

Nu ska jag sortera i mina tankar för att prioritera vad jag behöver fokusera på och och inte fokusera på. Rikta fokus inåt och inte utåt! Fokusera på vilka professionella kontakter som är viktiga för mig. Tack och lov att jag ska träffa min terapeut på fredag!

Kram🌺

@Smillans Kram tillbaka ❤️ Jag tänker att oron för att bli deprimerad igen inte är frisk i sig. Men om jag tänker och analyserar jättemycket nu, så kan jag kanske släppa det sen.

Jag lyssnar just nu på boken ”Upp och ner - En överlevnadsbok för bipolär sjukdom” av Henrik Wahlström. Jag känner igen mig massor! Spektrumet för diagnosen är stort och mina light-maniska perioder är inte helt wild and crazy. Däremot är det mycket igenkänning vid de bitar i boken som handlar om depressiva skov. Det märks att Henrik brinner för att sprida kunskapen om diagnosen ❤️

Spontant har jag gjort många rätt. Jag är noga med mina rutiner - kost, daglig rörelse/utevistelse. För att jag har märkt att jag mår bra av det. Jag är supernoga med mina sovrutiner, höneblund är numer en ytterst ovanlig företeelse, och jag går upp kl 8 på helgerna nu när jag har hund och lägger mig kl 22.

Jag har frågat min läkare om jag kan vara bipolär. Han tror att mitt driv, energi och positiva lösningsfokus snarare är min personlighet. Jag gör ju inga vilda saker, som att säga upp mig och flytta utomlands eller investera miljoner i bitcoins. Det jag kan göra i mina uppåt-perioder är att boka upp mig på för mycket. Bli sekreterare i en förening eller hux-flux bli hundägare. Och efter ett tag kan summan av åtaganden bli övermäktigt, och då riskerar jag att krascha. (Jobbet och min yngsta dotter står för merparten av mina åtaganden.)

Det som oroar mig är att jag inte får rätt medicin, OM jag nu är bipolär. Men nu när jag har lyssnat på boken inser jag att enbart antidepp funkar inte om man är bipolär, för då skjuts man in i ett maniskt skov. Därför måste man även ha medicinen litium, som är stämningssänkande. (Samma litium som i batterier, skumt?!) Om man har ett långvarigt maniskt skov, då man är vaken hela nätterna och skapar kreativa saker, så kraschar man ner i en depression pga sömnbristen. Upp och ner.

Men jag blir inte jätteuppåt med hjälp av antideppmedicinen Duloxetine. Jag blir lugnare - inte lika uppvarvad och orolig för allting. Jag får ett driv och en uthållighet i att sätta goda rutiner på plats och sen hålla dem. Men inte sjutton sätter jag igång 17 kreativa projekt och pratar i turbotempo, och kastar mig mellan olika ämnen, som tydligen Henrik gör. Snabbt pratar jag, men inte så snabbt.

Antidepp kallas ibland för lyckopiller, och det är rätt om man definierar ordet lycka som jag brukar göra. Lycka är att vara nöjd och tillfreds med det man har. Man jämför sig inte med andra och man är inte missunnsam. Man är tacksam och generös, med sin tid och omtanke/hjälp.

Jag ska stöta och blöta det här ett tag till, sen kan jag nog lägga det bakom mig.

Kram 🐘

@Andrahalvlek åh jag har exakt samma tanke med min sömn. Om den krånglar en kväll blir jag så rädd för att ”nu börjar det igen” exakt samma känsla! Det och om jag börjar vela om saker är en stark varningsklocka för mig.
Kram❤️

@Se klart Min läkare säger att största skillnaden är mellan lite antidepp och ingenting. Jag tar inte heller så stor dos, men det jag har gör stor skillnad. Det enda orosmolnet är att det inte ska verka efter några år, så att jag behöver höja dosen eller byta medicin.

Och insomningstabletter fick jag senast i samband med mitt orosbesked i okt-nov, om jag skulle behöva sluta jobba med jag gör eller inte. Då tog jag 30 tabletter 30 dagar i sträck, bara för att veta att jag faktiskt fick sova. Sen fick jag lugnande besked, och slutade ta dem. Nu har jag goda sovrutiner och somnar lätt. Min sömn är min akilleshäl, det är den som börjar spöka och då blir jag paniskt rädd. ”Nu börjar det igen.” Inget förnuft får plats alls i mitt medvetande mitt i natten.

Kram 🐘

@Se klart känner med dig. Hoppas träningen kickar in och du får en skjuss in i våren! Fast detta är också fint, snö på grenarna. Kram! 🥰

@Andrahalvlek känner igen allt. Äter också tom två deppmediciner, den andra motverkar min stressmigrän.små doser, plus sömnpiller. Kombo som funkar perfekt, kommer aldrig att ändra. Är vid gott mod, också i denna stress att tömma halva lägenheten för fotografering. Ack ja, vi sköra människor! Fast också starka.

@Sattva Åh Sattva…jag finner inte ord😔
Ja..kanske eller troligtvis handlar det om ngt mer än din dotter. Det gör mig så ont när din man pratar så illa om din dotter för det måste göra så ont i dig. Så bra att du har kontakten m familjerådgivaren…att du får lite andrum …att slippa vara den kloka.

Kram och styrka🤗

@Andrahalvlek @Sisyfos
Tack snälla ni❤️
Ja jag är inne på samma spår som Sisyfos, att det handlar om andra saker också än de uppenbara.
Jag vill behålla min värdighet så mycket jag bara kan i detta, så jag kommer hjälpa honom på alla sätt i flytten. Jag är inte ute efter att straffa eller betala med samma mynt. Det går helt emot mina värderingar. Jag tror som sagt att detta är kulmen på nåt annat. Som han inte vill eller kan se. Men att läka sig själv är hans ansvar.
Jag kommer fortsätta hos familjerådgivaren.

Tack för ert stöd🙏

@Varafrisk visst är känslan skön, NYKTER 😀😀😀 i dag är det 90 dagar.
Men hjälp av Antabus har min resa gått lättare än vad jag trodde.
Har även haft stöd från beroende mottagningen.
Denna jävla sjukdom finns överallt.
Har träffat en diakonissa som går på samma mottagningen, inte ens gud kan styra denna sjukdom 😂
Kram till alla som kämpar ❤️

Oj så ledsamt detta är. Tänker att allt ställs på sin spets just nu och allt som sägs är i det sammanhanget, en slags kris när förändring är nödvändigt. Han känner sig säkert också bortvald. Nu skyller han allt på dig och din dotter. Man kan ju bara hoppas att han sansar sig efter ett tag och kan se saker från någon annan vinkel än sin egen. Han har ju länge bott med er. Det har väl inte varit dåligt alltid? Han kanske har känt sig ensam i övrigt också och skyller nu allt på dottern? Men sonen då? Han har levt så länge med er alla. Det här är ett väldigt egoistiskt sätt att agera på från hans sida. All styrka till dig Sattva! Du kommer att komma ur det. Det är värre med honom.
Kramar

@Sattva Usch. Att det ska sluta så här. Din man har blivit en bitter, vresig gubbe. Problemet ligger hos honom, inte hos dig. Försök att hia dig, spela inte på hans planhalva. Låt honom rodda allt själv, hjälp inte till mer än rent praktiskt vid flytten tex. Andas, andas, andas. Bollen är i rullning, men det är inte du som ska fösa den framåt.

Kram 🐘

@Varafrisk Tack Vara frisk!
‐-----------------
När jag kom hem från jobbet igår satt min man och tittade på lägenheter i en stad 40 mil bort. Han vill hem. Eller snarare tydligen, så långt bort från min dotter som möjligt. Han känner sig utslängd. Det kom som ett slag imagen fast jag visste att risken fanns till det beslutet. Känner mig bortvald, och ledsen o arg. Hatet till min dotter är större än kärleken till mig. Jag hade hoppats på ett särboskap där vi ändå kunde ses flera dagar i veckan. Nu blir det när jag åker till honom. Han kan ju inte komma till mig, dottern finns ju där jag är. Och jag har verkligen inte slängt ut honom. Jag har försökt i 1,5 år att förhindra detta.
Detta har blivit helt absurt. Han vräkte ur sig en massa otäckheter i grovt språk om vad han tycker om min dotter. Fortsätter fast jag ber honom sluta. Det är något väldigt osunt i detta.