Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Och jag tänker att du har helt rätt. Allt med min dotter kastar jag ner i källaren och slänger igen dörren så fort den akuta fasen är över. Pang bom. För att jag inte vet hur jag ska hantera de känslorna. För att det inte finns något som jag kan göra eller tänka för att trolla bort allt det jobbiga.

Min psykolog sa en gång att jag helt hoppar över förvirringens rum. Ett problem uppstår - jag löser det efter bästa förmåga. I jobbsammanhang är det viktigt att veta att jag funkar så, för mina kollegor kan gå halvt vilse i förvirringens rum jättelänge. Jag låter dem hållas, ett tag, men själv tycker jag att det är slöseri med tid. Privat blir det snabba ryck ofta, så snabba att min dotter psykologen väckte frågan om jag kanske är bipolär. Det har vi dock skrinlagt - SÅ vilda omvälvande saker gör jag inte.

Samma sak med min barndom som präglades av min pappas missbruk. Jag minns att jag redan som 10-11-åring var och varannan kväll tänkte ”bara jag blir vuxen snart så jag får klara mig själv”. Jag minns känslan inombords när jag tänkte den tanken. Jag ”löste” det genom att flytta 30 mil när jag var 20 år. Långt bort från dem. Inte tänka på dem, inte tänka på vad som varit. Nu är min pappa död sen drygt 20 år och min mamma bor numer här, nästan granne med mig, men hon är en spillra av sitt gamla handlingskraftiga jag.

Hennes uppenbarelse idag påminner mig inte ett dugg om den mamma som bokstavligt talat struntade i sin enda dotters mående för att hon själv hade fullt upp med att ”tänka bort” det jobbiga för att överleva. Jag har bara nästan förlåtit henne, men det är inget vi brukar prata om alls. Kanske vi borde göra det mer? Å andra sidan har jag förträngt det mesta från min barndom. Minnet funkar så - allt jobbigt glöms bort snabbt. Annars skulle ingen kvinna föda två barn 🤣

Jag tittar sällan bakåt. Jag kan i vissa lägen ha viss beslutsångest, men jag brukar ta de flesta beslut hyfsat snabbt. Sen ser jag bara framåt, aldrig bakåt. Men i min källare finns all möjlig bråte milt uttryckt.

Kram 🐘

Finns det någon här inne som upplever ensamhet?
Jag upplever den såå påtaglig. Har ingen jag kan bolla idéer med eller bara luta axeln emot.
Dag ut och dag in… ska livet vara såhär?!
Alkohol finns inte i mitt liv just nu. Men ibland känner jag lite skitsamma..
Känns detta igen?

En äkta kulturtant varvar ner (’ord svårt)efter två fina utställningar och en middag med kär vän.
Massor på jobbet men ändå under kontroll och just nu hinner jag med det mesta, det är helt okej- och helt okej är det nya bra när det kommer till mitt jobb.

Funderade över att den väldigt stränga rösten inombords som jag trott varit min personlighet- mitt DNA- och som eldats på ordentligt av mitt drickande- att jag inte hört den på länge.
Allt jag varit arg på mig skälv. Allt jag hittat att klaga på. Alla irriterade blickar i spegeln- som ett default-läge, fel, ful.

Jag tror inte så mycket handlar om utsidan- lite förstås. Jag blir glad av mina kläder, mitt hem ger mig ro. Till och med botox i arg-rynkan ger någon sorts banal men trots allt glädje.
Men det är nog inte alls det som tystat rösten som klagar över att jag inte gör tillräckligt- är ”lite lat” eller inte nyttjar tiden på rätt sätt.
Jag ska fundera lite mer på detta, men nu klipper ögonen, och jag ska sova.
Kram och godnatt 😴

Alldeles rätt @himmelochhelvete, fattigt hade det varit, torftigt och ont och ömt och grått. Tack för påminnelsen 💕

Jag flikar in och svarar inte på något specifikt utan mer allmänt kring det vi resonerar om- och specifikt, lite, för jag tänker en sak och det är att du så sällan väntar ut- och det kanske är själva ”huret”.

Der du skriver nu- om din glassätning- är faktiskt något annat än hur du beskrev det för en vecka sen?
Då var det: jag är alkis på glass- detta ska jag/min inre polis sätta STOPP för.
Nu är det lite mer: jag sörjer och sörjer och går upp och ner för den där trappan.
Men sorgen har förstås ändrat karaktär de här 24 åren? Jag tänker; vad sörjer du nu? Hur kan du ta hand om - istället för - sätta stopp för?
Du är inre polis du är en stor människa- som precis som alla människor har en liten människa där inne att ta hand om. Att skydda och värna. Hur pratar man med henne?
Stanna upp, är min helt och hållet instinktiva känsla.
Och minns du grekiskan som jag tjatade om förr i tiden? Att du skulle öva på?
Jag tror en sån lektion inte vore helt i vägen.
Sen vet både du och jag allt om påverka- och inte
Men man kan inse att man inte kan påverka- och agera på olika sätt- utifrån det.
Tonalitet, örat mot den inre marken?
Kram till dig 🌱🇬🇷

@sattva 💕💕💕

@Sattva Jag tänker att det kanske hänger ihop med treenigheten tanke-känsla-göra, som hänger ihop i allt man gör.

Man kan inte medvetet påverka sina känslor, men man kan medvetet påverka hur man tänker och gör. Och på sikt påverkar det också känslorna.

Jag har för det mesta ett inre lugn. Min självkänsla är god och jag har konstigt nog, med tanke på min uppväxt, alltid haft det. Men ibland hopar det sig och det är svårt att välja bort vissa saker. Varken valp eller dotterns sjukdom kunde jag välja bort tex.

Något som är konstigt är att jag i dessa lägen inte är stressad i bemärkelsen att jag hastar och kastar mig mellan saker. Jag är lugn och sansad, gör en sak i taget. Jag blir varse att jag har varit stressad och orolig först efteråt, när den stora tröttheten väller över mig.

Jag träffade min psykolog idag, som jag träffat sen min första sjukskrivning 2007. Jag beskrev mitt nuläge och hon påtalade att jag inte får ta ut mig - att jag måste balansera intäkter och utgifter. Varje dag.

Den eviga balansen. Dansa 💃 Pausa ⏸️

Kram 🐘

@Andrahalvlek Egentligen inte så krångligt, men för mig ger det ett inre lugn. Jag har bara svårt att förklara på ett konkret sätt!

@Sattva Hmm, jag får klura på det. Känns filosofiskt och existentiellt. Meningen med livet liksom.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Nej jag menar mera med vilken intention man gör något.
Hm, hur ska jag förklara....Att livet inte är en räcka punkter att checka av, en kokbok att följa. Även om man teoretiskt tänker att "dessa åtgärder gör jag för att få de här resultaten", så måste det samtidigt stämma med något djupare. Att bara på ytan ändra på något praktiskt, kommer inte att leda till sinnesro om en annan grundproblematik inte är löst.
Hm, nej jag kan nog inte sätta rätt ord på det. Det handlar för mig om essensen i hållbarhet. Att ens handlande och ens inre kärna följs åt.

@Sattva Försök gärna förklara. Menar du hur ordentligt man gör saker? Eller som jag brukar säga - att jag inte kan göra något halvdant. Ska jag göra något så ska jag göra det bra.

Sen kan jag strunta i annat, som städning och disk tex. Köper ofta och gärna hämtmat. Bryr mig inte speciellt mycket om varken klädsel eller utseende, så länge det är helt och rent och funktionellt. (Även om jag har många småhål efter valptänder på mina kläder nu.)

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja det är en härlig resa du har haft under det här första året! 🤗 Nu lär det lugna ner sig rent ”tankemässigt”. Alltså, du behöver inte ägna så mycket tid åt att vrida och vända på saker, utan allt sker mer automatiskt.😃

Något som jag hade stor nytta av under det första året var att jobba in ett tankesätt där jag släppte all oro för saker och ting. I stället så såg jag till att lösa alla problem rent praktiskt. Lugnt och sansat, så blir det bra. Att gå runt och fundera på något som irriterar eller oroar mig är inte kul. Det stjäl bara en massa energi. Fixa problemet i stället liksom.😁 Då kan man i stället ägna sin energi till att göra saker som man mår bra av, och tycker är kul.

Så oro och stress är inget jag ägnar mig åt för fem öre sedan länge.☺️ Det fick jag nog av under alla år som slav under alkoholen.

Kram

@Se klart ❤️🌷❣️

Jag tänker att det inte bara handlar om att se vad man kan eller inte kan påverka. Utan den stora pusselbiten är HUR man tar sig an det som går att påverka. Att det handlar mer om att kalibrera inåt, inte bara göra. Svårt att förklara.

Dagarna går i lågintensiva förberedelser för begravningen på söndag. Igår provade jag äggoanjovismacka som ska lagas o serveras. Idag ordningsföljd och slutval av musik. Officianten har varit sjuk så små stråk av stress men många hjälper så det känns lugnt. Tänker på alla som kommer- nära på både min o hans sida, människor knutna till varandra på olika sätt, bekanta och för mig obekanta. Hela min familj m syskon o syskonbarn , mina barn, träffas inte alls ofta alla på en gång eftersom vi bor i två länder. Nästa vecka börjar något helt nytt.

@vår2022 Jag försöker verkligen tänka så. Vartåt vill jag? Vad kan jag inte påverka? Vad kan jag göra?
* Min dotters behov. Vad kan jag göra? Vara extremt tydlig gentemot boendet - det här är ert ansvar.
* Mina artrosknän. Vad kan jag göra? Göra artrosgympa dagligen och sluta äta socker, för att åtminstone inte öka i vikt och kanske blir värken bättre av mindre socker i kosten.
* Min valps bitande och hoppande. Vad kan jag göra? Se till att han får tillräcklig stimulans och sömn dagtid. Dela på oss när han inte är kontaktbar. Däremellan markera rejält med kropp och blick, möjligen ett gruff också.

Det ska bli skönt med en valppaus till helgen. (Och genast kom jag på att jag kanske skulle passa på och rensa dotterns garderober på söndagen. Suck.)

Kram 🐘

@Sattva Jag tänker att min jobbtillvaro är hållbar sen jag bytte arbetsuppgifter och fick mindre ansvar och en helt annan typ av stress. Nu har jag att göra hela arbetsdagen, behöver sällan vänta in saker och när arbetstiden är slut så stänger jag av datorn och jag vet att någon annan tar över - och det är inte mitt helhetsansvar längre.

När jag vikarierade på min gamla tjänst tre veckor i sommar gick det jättebra. Jag är glad att jag gjorde det, det kändes lite som en revansch. Det är inte mig det är fel på, jag fixar arbetsuppgifterna. Men att till 80 procent av arbetsdagen känna det som att man sitter i rävsaxen att ”någon annan” ska leverera är en stress som jag inte fixar längre. Den ligger som ett tungt moln över hela arbetsdagen, och den strider mot mitt i vanliga fall självständiga arbetssätt.

Jag vill ta stort ansvar, men det kan inte vara villkorat av att leden innan mig lyckas eller misslyckas med sin leverans. Ge mig bra förutsättningar, så gör jag ett bra jobb. Och det kan jag göra med mina nya arbetsuppgifter, eftersom vi jobbar mot flera tidningar så finns det alltid sidor att jobba med. Och det jag inte hinner pga sen leverans får kvällsgänget fixa. Jag kan hålla mina arbetstider, ta fikapaus förmiddag och eftermiddag och lunchrast. Jag behöver inte springa ikapp, varje dag och allra helst på fredagen då tre tidningar ska färdigställas.

När jag vikarierade som ansvarig chef tre veckor i sommar visste jag aldrig när jag kunde sluta för dagen, och det blev övertid 2-3 dagar per vecka. Det är inte hållbart för mig, så jag är väldigt glad över att jag har bytt arbetsuppgifter. Nu känner jag att jag kan prestera bra många år till, förhoppningsvis utan att bli sjuk igen. Jag kan till och med välja att gå ner i arbetstid om jag känner att heltid blir för tufft. Det hade jag inte kunnat i min roll som ansvarig chef.

Jag försöker verkligen tänka på vad jag kan påverka och vad jag inte kan påverka. Det jag inte kan påverka, och som nästan stressar livet ur mig, är när min yngsta dotter blir sjuk. Den stressen och oron äter nästan upp mig inifrån. På något sätt är det som att alla minnen från tidigare sjukincidenter med henne kommer som ett snabbtåg *pang* rakt in i nacken på mig.

Jag blir ostadig och svajig, tappar ord och handlingskraft - men bara på insidan. På utsidan ser jag fungerande ut och jag kan till och med ta bra och snabba beslut. Där kan man snacka om dissonans mellan insida och utsida. Gentemot min dotter och omgivningen måste jag visa upp en handlingskraftig fasad - stå på mig, styra upp rutiner, kräva saker, vara extremt tydlig etc.

Men den lilla mamman inombords bara storgråter, för att hon fick ett barn som hon alltid kommer att behöva henne på ett eller annat sätt. Jag gråter inombords för min dotterns skull också, för att hennes självständighet aldrig kommer att få blomma ut och för att hennes liv i viss mån alltid kommer att vara begränsat. Trots att jag verkligen ser att hon trivs med sitt liv - att hon älskar varje dag hon vaknar till, när hon mår bra.

Allt omkring min yngsta dotter är min stora livssorg på ett sätt. Jag har traskat upp och ner på sorgetrappan fler gånger än jag ens kan försöka gissa. I 24 år. Hela hennes livstid. Och det ska bara fortgå och fortgå och fortgå, tills jag inte finns längre. Och vad händer med henne då? (Jag vet att storasyster tar över då, men ändå.)

Och allt det där kastas upp och ner och hit och dit när hon blir sjuk och vi inte riktigt förstår på vilket sätt och vilken behandling som krävs. Vi vet inte vad problemet var för två veckor sedan, eller i början av juli. Först fick hon antibiotika för öroninflammation och sedan för urinvägsinfektion, vilket det inte ens var. Nu verkar hon vara frisk, vilket jag har påtalat för henne minst 30 gånger sen i söndags.

Jag måste ju förvalta hennes oro också, hon minns ju hur dålig hon var i hjärtsäcksinflammation våren 2022. Och jag minns. Och hennes pappa minns. Och all denna oro gör min tillvaro så svajig att jag hetsäter glass. Men nu är hon frisk och jag har infört sockerstopp. Får se hur länge det varar. Den som lever får se.

Kram 🐘

Hmmm, livet inte kivet och lätt inte lött… Skulle vilja kunna redigera…

@Daemon Ja, du har rätt . Vi växeldrar här. Ibland är kivet enkelt och lött, ibland segt och svårt. Det fina med AH är att vi kan vara ärliga med hur det är. Någonstans måste man kunna vara det. Det är inte heller så betungande just här för någon annan.
Och jag blir genuint glad när det vänder och går bra för någon.
@Se klart, förstod inte riktigt. Ska du också sjunga jazz?😀❤️

@Majaella Tyvärr är det inte min gräsklippare, jag bor i hyreshus. Och det myckna regnandet har gjort att det ständigt finns gräsklipp på gräsmattorna.

Kram 🐘

@Majaella Jag tänker lite likadant angående hans rädsla/blygsel. Han får hänga med mig på det mesta och vänjer sig efterhand. Sen kan jag förstås uppmuntra genom att ge honom tid tillsammans med andra människor, men det måste ske på hans initiativ. Jag kan vid varje möte med andra visa med mitt kroppsspråk att ”detta är inte farligt” och eftersom han litar på mig vågar han mer och mer. Förhoppningsvis. Han är bara fem månader. Tack för dina tips ❤️

Kram 🐘

Och jag reflekterar över det Sattva säger. Hållbart över tid, självsnäll och ickevåld. Så viktigt och intressant. Det strängaste domaren vi har är vi själva och den kan vara tio gånger värre än någon annan någonsin skulle vara. Att hitta ett förhållningssätt till livet som blir hållbart över tid. Jag pratar ofta om värderad riktning som är ett förhållningssätt till livet, hur det ska se ut för att vara hållbart, i alla fall en slags riktning. Sedan kan riktningen förändras och justeras utifrån vad som sker i livet, men själva riktningen är hållbarheten, ickevåldet och medkänslan med sig själv. Riktningen är värderingarna man har och vilket innehåll man vill ha i sitt liv och hur det ska se ut för att man ska må bra, så att det blir hållbart över tid. Lite tankar från mig❤️

@Daemon Ja, vilken fin beskrivning du gör av forumet, som ett lag som peppar varandra i såväl motgång som medgång😁.

Ha en fin dag!❤️

Reflekterar över det Se klart skriver. Rent generellt.
Har själv börjat tänka mycket på hållbarhet över tid. Och såklart det inte är hållbart att misshandla varken sin kropp eller sitt psyke.
Jag tror nyckeln ligger just i hållbarhet. Att använda disciplin för att få till en förändring är ett bra redskap tror jag. Men inte hållbart i längden. Det måste finnas mjukhet också, som inte innebär att allt blir gränslöst.
Självsnäll, superviktigt. Inom yogan finns ahimsa, ickevåld, som en central del. Så viktigt.
Bara lite tankar, har fler, men jobbet kallar...

Jag kan förstå din känsla av att aldrig få vara helt ifred och hur ”störigt” det är med två bedjande hundögon när man inte riktigt orkar .
Mitt tips är att när ett långpass i skogen en gång om dagen eller möjlighet till lek länge med andra hundar så ofta du har möjlighet .
Då kan du utan dåligt samvete tacka nej till lek . Isande har jag inte accepterat utan alltid sagt nej, nej och nypt lite i nacken läppen som mamman gör tålamod i massor. Alltid sett till att ha goda bitleksaker som substitut.
Min valp var lite osäker
mot andra människor , men jag la inte så stor energi på det , låt det komma när det kommer , han blev sen världens goaste o keligaste hund .Man gör bara inte så stor grej av det och tillslut går de fram av sig själv.
Kan man få främmande människor att vara lugna o ge en godis så är det ju toppen men kanske inte alltid helt genomförbart.