Senaste kommentarerna i forumet

@Varafrisk Ja, jag hoppas att han vill hjälpa mig. Han trivdes väldigt bra med min förra hund och det var ömsesidigt.

Kram 🐘

@vår2022 Greppet runt örat ska jag testa. Det låter som min typ av tillrättavisning. Ord är lönlöst men ett nyp i örat lär han förstå med tiden. Det gäller ju som sagt att vara uthållig över tid.

Kram 🐘

168 dagar - 24 veckor, helgen gick utan att jag hade möjlighet eller en tanke på att skriva.... mkt händer privat i min närmsta familj som är viktigare. Men det är väldigt bra slippa ha spriten som flytort just nu!

Jobbet - tänker lite på det, vad som ger ångest där, och hur jag ska för mig själv svara på frågan vad ångesten innebär. Jag anar vad den gör det, men för tidigt svara själv riktigt än.

@vår2022 Det är oerhört hjälpsamt att höra hur andra har gjort. Precis som med allt annat här på forumet. Då kan man välja det som känns naturligt för en, och förhoppningsvis hittar man rätt till slut. Att pipa som ett kullsyskon eller morra som en tik skulle ha gjort känns i alla fall inte rätt i munnen för mig. Och inte energimässigt heller.

Mina barns pappa har däremot ett gruffande högt ljud för sig som får barnen att stå givakt och jag vet att Emil kommer foga sig direkt pga hans lugna och bestämda energi.

Min energi är mer easygoing, mina trösklar är högre innan jag sätter ner foten. Min styrka är att både folk och djur vill pleasa mig, för att jag är så snäll och trevlig typ. Så jag förstår att Emil testar mitt ledarskap. Han lär sig nog till slut vem det är som bestämmer. Med mild hand ska jag fösa honom i rätt riktning. Korrigering, korrigering, korrigering. Tålamod. Uthållighet.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag har bara ägt en hund, den vi har nu. I mitt föräldrahem hade vi jakthundar. Kanske inte de mest väluppfostrade men bra på jakt. Min/vår hund kunde både varit bättre och sämre uppfostrad. Det finns alltid andra människor som vill ge råd mm. När du beskriver hur ditt liv ser ut som hundägare så tänker jag…vad kan du göra mer just nu😉men jag säger som övriga…skönt om din exman kan avlasta dig lite grann👍🏻

Kram🐬

@Amanda L Grattis till 196 dagar!🥳 fantastiskt bra! Ja, det går upp och ned för mig också. Skillnaden mot när jag drack att det är jämnare och stabilare i känslorna. Kan känna mig mer låg än deppig. Tänker att vi liksom har en förväntan om att alltid helst vara glada och på topp fast det egentligen är lika naturligt att vara låg emellanåt. Kanske behöver vi vara lite låga ibland för att spara på energi? Jag tycker också att en löpning kan balansera upp min låga stämning, det rensar ut och blir ett andhål. Oftast finns det något som ändå trycker mig när jag är låg, det behöver inte vara speciellt stort, men att det ändå påverkar mig. När jag får fatt det och sätter ord på det brukar det lätta upp. Det räcker att jag bara vet vad det är och kanske inte att jag ens behöver göra något åt det, men är medveten om det.

Jag tycker att det är skönt med att forumet är anonymt. Det sätts inga större krav och det är en frihet. Som du säger att det är det som är magin. Det är också så givande att utbyta tankar med varandra, det kan vara olika samtal som fångar ens intresse och som för de egna tankarna vidare. När man kommit en längre bit in i processen väcks nya tankar och funderingar. Det går i vågor kring hur mycket man hinner och orkar engagera sig, men varje litet svar ger ändå så mycket. Ditt engagemang betyder mycket och du är så bra på att välkomna och peppa nya kämpar.

Ha det gott!❤️

@Andrahalvlek Låter som en bra idé att lämna bort Emil till ex maken en stund så du får lite paus och vila helt för dig själv. Asså fan vad det kan vara tung och jobbigt ibland med valp! Efter tre hundar så har den ena inte varit den andra lik som valp. Min 10 månaders hund har stort behov av att tugga och gräva. Det har börjar lugna ned sig lite nu, men han hittar alltid något att tugga på, hämtar tvätt ur korgen och tuggar. På mattkanter, fårfällen, det mesta han får tag på. Ville också gärna bitas som mindre men lyckades få det ur honom med rejäla tillsägningar och ett snabbt tryck med pekfingret, bakom örat, vid kindbenet samtidigt. Ska likna det som mamman gör mot sin valp. Båda hoppar gärna när man kommer hem och då brukar jag ignorerade dem totalt och då kommer de av sig. Kan också vända ryggen till mot dem. Det är som att för mycket uppmärksamhet får igång en valp, för lite uppmärksamhet får också igång den, så det gäller att hitta något mitt emellan. För mig har kort lek och sedan ignorera, hjälpt. Nu när de är äldre, lite mys och uppmärksamhet, sedan gör jag mitt. På gräsmattan ute är det stora gropar, tänker att jag får fixa det när han blivit ännu lite större. Så ja, mycket jobb är det framförallt i början. Mycket råd och tips får man från alla håll och kanter, det jag skriver är endast hur det varit/är för mig och kanske kan ge något om inte annat så förståelse😁. Det viktigaste är att man hittar sitt sätt som känns bra, precis som med barnuppfostran.

Sköt om dig❤️

@Torn Det är liksom i kubik alltihop - allt går så kusligt snabbt. Ensamhetsträning vid fyra månader, när gör man det med barn liksom? Och samtidigt är han så liten, jag kan inte kräva av varken honom eller mig själv att han ska vara ”färdig” än på ett bra tag. Kanske aldrig. Vem är själv färdig liksom? Alltid finns det ju något att jobba med. Jag borde fokusera mer på vad han faktiskt har lärt sig - och det är massor ❤️

Kram 🐘

@Box Lycka till med fortsättningen! ❤️🙏🏻❤️

@Eirene Tack, det är just såna inlägg som peppar mig att fortsätta med nykterhetsprocessen här på AH. Ibland lär jag mig något nytt, ibland blir jag bara glad, men nästan alltid värdefullt att vara här.
Idag sprang jag en runda och känner mig genast lite mer uppåt. Träning är också helt nödvändigt för mig.
Trevlig söndag till dig med!🙏🏻🥰

@Andrahalvlek Ja, det börjar ju bli svårt att komma ihåg hur många år man har varit nykter.🤣

@Sattva Jag brukar av gammal vana bara gå in på forumet under ”senaste kommentarer” och de senaste månaderna så är det väldigt många inlägg från folk som vill dricka måttligt. Räkna enheter hit och dit, unna sig på helgen osv.😫 Det är ju liksom ett passerat kapitel som man höll på med långt innan man äntligen fick nog av skiten. Det ger mig inget av värde att läsa om detta, därför blir det inte att jag läser på forumet alls ofta numera.

I dag håller jag på att plocka äpplen.🍎 De ska lämnas in för tillverkning av äppelmust om en vecka. Man får musten i ”bag-in-boxar” om 3 liter. Sedan så har man äppelmust i ca 1 år framåt. Riktigt gott, och ett hett tips till er som har mycket äpplen på tomten. 😃

Nu har jag jobbat några veckor. Sommaren gick fort och hösten är snart här. Tänker njuta så länge det går av solen de dagar den visar sig. Jag fortsätter på inslagen väg, låter första glaset stå. Är så tacksam för att jag lyckades hålla mig nykter i dag också. Kämpa på nu alla på forumet och ta en dag i taget.

@Andrahalvlek, Jösses, jag tycker det låter som mer jobb med en hundvalp, än ett litet barn.❤️ Helt rätt att överlåta det till en hundvakt då och då, så du verkligen kan få egentid, och göra kul saker på egen hand!

Kram 🤗

@Amanda L Kloka du 😊Jag tror absolut att det är kombinationen av anonymitet och av att "sitta i samma båt" eller gå igenom en liknande kamp som många andra gör precis samtidigt (även om alla har kommit olika långt och gör lite olika) som skapar forumets styrka. Att alldeles oavsett alla olikheter så har forumets medlemmar något gemensamt, och det är inifrån-kunskapen om alkoholberoende och en likadan strävan bort från det. Det gör att en inte känner sig lika ensam eller skamsen. Och att alla känner till saker som vi ksnske inte berättar vitt och brett utanför forumet eftersom vi är trygga i anonymiteten. Och att här finns sådana som du, som orkar engagera sig i så många. Och att folk kommer och går lite.
Känner så igen känslan av att vara lite låg emellanåt, utan egentlig anledning men att lyckokickar kan infinna sig när en minst anar. Livet.
Hoppas du har en fin söndag!
🌻

PS. Vet ni hur mycket gräs man drar in under skor och tassar när man promenerar på blöta gräsmattor som nyss klippts? Massor. Så dammsuga måste jag göra dagligen. Också.

@Sattva Tack fina du ❤️ Det behövde jag höra/läsa just nu. Att jag gör tillräckligt. Det är stora likheter med att ha barn. Det är ett enormt stort ansvar och Emils bästa går alltid före, precis som med mina barn. Tro sjutton att det är en enorm omställning. Och att då vara ensamstående hundägare gör mig förstås tröttare än tröttast. Tiden att bara-vara är obefintlig. Hur många gånger som helst sena kvällar när Emil förvandlas till Cujo-hunden har jag tänkt att ”fan, jag har tagit mig vatten över huvudet”. Och den svagheten känner han - och utnyttjar den till fullo. Han ifrågasätter mitt ledarskap typ.

Jag tänker på mina barn. Vår äldsta dotter var ett typ A-barn. Följde föräldramanualen till punkt och pricka. Gick vid 10 mån, slutade amma plättlätt vid 11 mån, pratade massor vid 1,5 år, trivdes på förskola från dag ett, gick genom skolan från förskoleklass till studenten med snudd på högsta betyg, klarade högskolan med bravur etc. Snudd på inget trots alls, inte ens i tonåren, hon föddes liksom vuxen och mogen. Jag har hela tiden tänkt att motgångar kommer, men icke.

Min yngsta dotter föddes svårt sjuk, har fått diagnoser på löpande band, hade problem med att lära sig äta, gå, prata (språkstörning fortfarande) och hon hade ilskna utbrott så rutorna skallrade. Så många gånger tänkte jag ”jag fixar inte detta”, men sen i nästa stund tänkte jag ”Vem ska då göra det? Jag måste fixa detta.” Och sen har det fortsatt med utredningar och sjukdomar och läkarkontakter, så det kändes som att enda gången vi fikade ihop var på sjukhusets kafé.

Hela tiden har jag jobbat heltid. När yngsta dottern var 8 år hade hon landat lite i sin tillvaro och hade knutit andra bra vuxenkontakter. Då blev jag sjukskriven för utmattningsdepression första gången (2007). Det var först då jag kunde tillåta mig att klappa igenom. Och sen har jag kämpat mig tillbaka på jobbet, men blivit utmattningsdeprimerad ytterligare två gånger (2018, 2022). Kommit tillbaka kanske lite klokare varje gång. Lite.

Och jag tänker att jag aldrig jämför barnen. Aldrig. Deras utveckling berodde inte enbart på mig och deras pappa, de gjorde allra mest påverkan själva genom sin biologi och mentalitet och lite tur respektive otur. På samma sätt vill jag inte jämföra min väluppfostrade vuxna mellanpudel med min storpudelvalp. Emil är som han är - och jag gör så gott jag kan.

Jag minns också somrarna när barnen var långlediga. Vi skulle ha det så mysigt, men de flesta dagar var det bara jobbigt från början till slut. Jag lärde mig till slut att ha noll förväntningar och ta allt som det kommer. Allt från att avvika från tivoli efter 15 min pga min yngsta dotters utbrott till att hon vägrade öppna munnen hos tandläkaren. Noll förväntningar - allt blir som det blir och går som det går. Andas, andas, andas.

Och jag minns också att jag alltid längtade tillbaka till jobbet - göra andra saker, prata om annat. Använda min hjärna till jobbsaker. På samma sätt längtar jag efter jobbet nu, helt ologiskt eller logiskt beroende på hur man ser det. Emil försvinner ju liksom inte, men jag blir trött på att ha fullt fokus på honom hela tiden.

Nu ska jag kontakta barnens pappa och fråga om han vill och kan vara hundvakt en kväll, natt och förmiddag.

Kram 🐘

@Torn Ja jag kan inte se en enda positiv sak med alkohol.
Ett väldigt primitivt sätt att lösa inre problem, eller få det "roligare", eller "sätta guldkant", eller "för att det är gott"...😮😳

@Andrahalvlek Förstår din känsla. Jag kände mig också överväldigad av vår valp. Och då hade min man ändå huvudansvaret.
Jag tror att i mitt fall, har jag ett stort behov av att känna mig "ledig" rent mentalt. Inte vara uppkopplad på någon annan. Få space, som du kallar det. Ensam med en valp är det omöjligt. Även om han är på andra sidan kompostgallret eller på andra sidan dörren, så har man ändå ansvaret. Det är som när barnen var små o sov, man hade lånad tid liksom. Villkorat av barnen. Och det komner ju med valet att skaffa barn/ hund.
Ansvaret kommer du ju alltid ha över Emil. Han kommer alltid behöva gå först. Det är liksom dealen.
Att lämna bort honom regelbundet till någon du litar på låter som en bra ide! Det måste bli hållbart över tid.

Detta med bitandet. Vår hund har slutat med det, men han har fortfarande saker vi jobbar med. Han hoppar när han hälsar. Han jagar cyklar o joggare. Min man har massor av hundvana, detta är hans femte hund. Vår är snart 2 år. Min man går på kurser o har gjort sedan hunden var tillräckligt gammal för att få vara med (4 mån?).
Så, ta bort tanken om att du borde göra bättre! Eller mer. Du gör ditt absolut bästa är jag säker på!

Dag 196. Idag söndag. Har funderat på vad som är så bra med forumet. Ett tag blev jag lite mätt, tyckte det var samma tankar som pterkom gång på gång. Och när det gäller nytillkomna är det ju det. Man skulle nästan kunna ha ett fördigt inlägg att klistra in. Tänk att alkoholen skapar tankar som är så lika varann!
Men så plötsligt känner jag att en del inlägg är så värdefulla och intressanta att följa!
Tankar som känns nya. Kanske är det så eller så har jag bara kommit längre i processen. Forumet blir betydelsefullt igen.
Har också funderat över att det är anonymt. Kanske är det just det som är magin? Vi kan skriva ner våra hemligaste och innersta tankar — om allt egentligen. Var kan man annars göra det? Och få svar.🤗
Jag har ägnat mig mer åt träning och körsång, men ändå känt mig lite låg ett längre tag. (Trots min nya träningsklocka :) Kan inte sätta fingret på varför… Kanske var det sommaren som bara regnade bort?
Som pensionär har man inte tid att skjuta upp saker (livet).
Ändå får jag också då och då lyckokickar, oftast när jag är ute i naturen. Bara att se kala stenhällar och tallar kan göra mig lycklig.
Kanske för att jag vistats mycket i skogen och vid sjön. Trots uppväxt i förort så fanns skogen nära. Och sommarkoloni många somrar. Också där var skogen och havet nära. Så jag är väl helt enkelt präglad på det.
Men också hemma kan det komma ibland. När jag känner mig så tacksam och lycklig för mitt hem och min sambo.
Så inte bara låg. Men kanske något ni känner igen?
Kanske är det bara en ny passage?

Dag 196. Idag söndag. Har funderat på vad som är så bra med forumet. Ett tag blev jag lite mätt, tyckte det var samma tankar som pterkom gång på gång. Och när det gäller nytillkomna är det ju det. Man skulle nästan kunna ha ett fördigt inlägg att klistra in. Tänk att alkoholen skapar tankar som är så lika varann!
Men så plötsligt känner jag att en del inlägg är så värdefulla och intressanta att följa!
Tankar som känns nya. Kanske är det så eller så har jag bara kommit längre i processen. Forumet blir betydelsefullt igen.
Har också funderat över att det är anonymt. Kanske är det just det som är magin? Vi kan skriva ner våra hemligaste och innersta tankar — om allt egentligen. Var kan man annars göra det? Och få svar.🤗
Jag har ägnat mig mer åt träning och körsång, men ändå känt mig lite låg ett längre tag. (Trots min nya träningsklocka :) Kan inte sätta fingret på varför… Kanske var det sommaren som bara regnade bort?
Som pensionär har man inte tid att skjuta upp saker (livet).
Ändå får jag också då och då lyckokickar, oftast när jag är ute i naturen. Bara att se kala stenhällar och tallar kan göra mig lycklig.
Kanske för att jag vistats mycket i skogen och vid sjön. Trots uppväxt i förort så fanns skogen nära. Och sommarkoloni många somrar. Också där var skogen och havet nära. Så jag är väl helt enkelt präglad på det.
Men också hemma kan det komma ibland. När jag känner mig så tacksam och lycklig för mitt hem och min sambo.
Så inte bara låg. Men kanske något ni känner igen?
Kanske är det bara en ny passage?

PS. Jag har fortsatt knarka glass. Jag är inte ens en glassätare historiskt! Jag måste införa sockerstopp. Också. Pust.

@Torn ”För ett antal år sedan” - så jävla coolt att kunna säga/skriva!

Kram 🐘

Över 1 månad sedan jag skrev något här ser jag.😮 Tiden går fort när man mår bra.😂 Som ni vet så är ju min stora fritidsintresse sportfiske. Det har verkligen blivit så mycket bättre på den fronten sedan jag fimpade giftet för ett antal år sedan.🤩Alkoholen förstörde verkligen min utveckling totalt. Värdefull tid försvann i ett äckligt rus, och i vedervärdigt bakrus. 😫 Köra bil ut till fiskeplatserna fick planeras efter promillehalt och inte efter optimala väderförhållanden.😳 Min koncentration var såklart otroligt negativt påverkad mm mm.

Nu gör jag ju mycket annat än att fiska också. Umgås med min fru och mina barn, och jobbar tex. ☺️ Och allt har ju blivit ofantligt mycket bättre. Men bara den lilla detaljen som att kunna njuta av mitt fritidsintresse är värt mitt totala stop av den giftiga substansen till 100 procent.

Ha det bra!

Jag bara måste skriva av mig. Varning för låååångt inlägg. Det viktigaste är att jag skriver det, inte att det blir läst, även om jag är jätteglad om någon orkar och vill ge input. Livet med valp är inte lätt. Inte svårt heller, men väldigt överväldigande. Det är mycket jobb helt enkelt.

Mobilens larm piper i ett. Klockan 4 nattkiss, kl 7.30 morgonpromenad + mat, kl 10 snabbkiss, kl 11 träna övningar från två hundkurser + träna ”hantering på bord” + långpromenad + mat, kl 15 snabbkiss, kl 17.30 kvällspromenad + mat, kl 21 snabbkiss + träning, kl 23 godnattpromenad + sova. Alla dagar i veckan. Däremellan försöker jag klämma in umgänge med folk (extra kul om de har hundar), två olika hundkurser, en daglig höneblund, mina egna måltider, min egen träning för artrosknä, mitt kvällsbad, handla, städa, tvätta laga mat osv. Ni hör ju! Hysteriskt!

Det känns som jag här och nu måste lära mig och honom allt. Det är nu när han är valp som alla oönskade beteenden ska bort. Och jo, ensamhetsträning måste vi få till flera gånger per dag också, vilket tack och lov sker rätt naturligt nu när det väl sitter. För att orka äter vi alla måltider åtskilda - Emil i hallen och jag i köket eller framför tv:n. Jag går på toa ensam, gör min artrosgympa ensam, kvällsbadar ensam och tittar på tv ensam. Det är enda sättet att just då freda mig från hans konstanta bitande.

Han biter mjukt och fint av kärlek, tycker att mina händer är leksaker och biter lite hårdare, blir så full av adrenalin att han vill utmana mitt ledarskap och biter riktigt rejält & och sen biter han av misstag riktigt hårt ibland. Han biter när vi tränar, när vi försöker gosa, på promenaden osv. Så fort han blir glad eller lite extra uppspelt. Och det är ofta i en valps värld. Och jag nejar, erbjuder koppel och leksaker, leker honom trött med boll, försöker morra arg (går urkasst), pipa gällt som ett kullsyskon (känns inte ett dugg naturligt).

Framåt kvällen när vi båda är trötta och han råkar sätta en hörntand i vaden så blodet rinner så skriker jag så att rutorna skallrar. Han stannar upp en stund, lägger huvudet gulligt på sned och sen börjar han hoppa och bita igen. Min äldsta dotter sa att jag ser ut på armarna som hennes patienter med självskadebeteende 😢

Det enda som funkar är time-out. Han får vistas i hallen medan jag befinner mig någon annanstans i lägenheten. Ibland när det känns som jag behöver markera rejält lyfter jag honom i nack-ryggskinn och sätter in honom ensam i sovrummet. Ingetdera verkar funka på hans beteende, men jag får åtminstone lite välbehövlig vila mellan attackerna.

Ovanpå allt detta har alla synpunkter på hur jag ska uppfostra honom. Alla. Dels de som har mycket erfarenhet av hundar och dels de som har noll erfarenhet. Jag har fått tusen tips och testat alla tipsen flera gånger utan framgång. Och sen kommer slutklämmen: ”Det där måste du få bukt med nu när han är valp för när han blir äldre blir det ett jätteproblem”. Jag försöker ju! Herregud som jag försöker. Jag blir helt matt bara av allt försökande. Hade jag inte haft mina time-out-stunder hade jag blivit utmattad för fjärde gången tror jag.

Som lök på laxen sa hundkursledaren, som har MYCKET erfarenhet av hundar att han är rädd för andra människor. Vill absolut inte hälsa, fast han snarare inte vågar. Och jag som har tyckt att han är blyg och reserverad, att det är sunt och att jag mycket hellre har en valp som är försiktig än en som bara brötar på. Och nu är det fel på det också, och jag blev så trött igår efter kursen att jag knappt orkade stå upp.

Jag känner mig både understimulerad och överstimulerad. Jag saknar att prata med folk massor, men jag vet inte om jag orkar knö in mer än 2-3 dejter med folk per vecka. Mitt schema är ju redan knökfullt med allt valprelaterat.

Kursledaren sa att jag skulle träna på att låta främlingar ge honom godis. ”Hej, kan du kalla på min hund och ge honom godis?” Främlingar?! Det låter som ett jätteprojekt. Hon sa också att när han hoppar så ska jag stå helt stilla och tyst, tills han tröttnar. You wish. Om jag inte fredar mig biter han mig massor. Lyfter jag händerna biter han på höfter, mage, bröst, fötter och vader istället.

Jag vet fan inte om det är rätt väg. Men något trovärdigt tik-morr eller valpsyskon-pip kan jag inte få till, så kanske är det värt att prova? Får ikläda mig både vantar och en massa kläder, men då är det ju så roligt att greppa med de sylvassa hörntänderna i kläderna! Jag har ett antal plagg fulla med hål som jag bara kan slänga när det här äventyret är över.

Tack och lov biter han bara mig. När vi träffar yngsta dottern och hennes pappa och mina ex-svärisar blir han tydligt glad, springer fram och hälsar hoppande. Sen kommer han tillbaka till mig och biter mig. Och jag känner igen det från min förra pudel som gjorde precis likadant som 7-åring. Så det är sannolikt ett pudelbeteende. De är apporterande fågelhund som hämtar döda fåglar. De är vana att jobba med munnen liksom.

Mina sår på händer och armar blir infekterade och ömmar och jag tänker att jag borde åka till vårdcentralen och få en stelkrampsspruta, innan jag får in bakterier i såren. Hur/när ska jag klämma i det? Tidigare i veckan fick jag göra ännu en utryckning till yngsta dottern som fick ett bakslag, men efter ännu ett läkarbesök fick vi lugn och ro att vänta ut infektionen och nu tror jag att hon mår bra.

Jag har fått flashbacks från när döttrarnas pappa fick blodförgiftning och hade ont i ryggen, inte kunde lyfta armarna och han hade hög feber utan förkylningssymtom. Tack vare mig kom han till vårdcentralen, vidare till akuten och blev sen inlagd på sjukhus i två veckor. Jag får flashbacks från våren 2022 då dottern fick hjärtsäcksinflammation. Tack vare mig, som ringde ambulansen, kom hon till akuten och sen låg hon på hjärt-IVA i två veckor. Båda gångerna sa min magkänsla åt mig: ”Det här är allvarligt.”

Jag behöver min magkänsla. Jag behöver veta att den levererar när det krävs, oavsett mitt eget mående. Just nu är min magkänsla trött. Jag vet fan inte vad jag ska göra åt Emils bitande och hans rädsla för folk. Jag tänker att jag fortsätter bygga på vår gemensamma trygghet. Jag tänker också att jag ska be barnens pappa ta hand om Emil en kväll, natt och förmiddag. Han har helt andra energier än jag, är mycket mer bestämd inifrån och ut. Jag behöver nog vila från allt typ. Sen kommer jag nog att längta ihjäl mig efter Emil och räkna minuterna tills han kommer tillbaka.

Jag tänker också att jag behöver tagga ner mitt duktig-flicka-tänk. Emil behöver inte vara ”bäst i klassen”. Huvudsaken är att han mår bra och att jag mår bra. Om jag får ett större lugn får mina inifrån-och-ut-vibbar bättre space. Jag vet ju från lärdomarna med yngsta dottern att det inte spelar någon roll vad man säger eller gör, det är känslan/energin inifrån som är allra viktigast. Ett tydligt ”nej” kan få helt olika resultat relativt beroende på hur övertygande jag är inifrån och ut. Jag vet ju att de funkar så. Nu måste jag leva efter det också.

Kram 🐘

Godmorgon
tidig vakning också denna dag
Fått kaffe och läst papperstidningen, idag ska delar av dagen användas till rens av skåp/byte av klädsäsong mm i hemmet.. samt planera för veckan så att den blir bra. Handla, rensa kyl, ja ni vet. Lite familje-admin (ekonomi) och en biltur.
Pratade med en kompis som svimmat av stress och alkohol (på en fest).
Jag har gått många mil från de markerna.
Kram och njut av söndag!