Senaste kommentarerna i forumet

Dag för dag @annabell, och vad jag ändå vill framhålla är att (och det här är nytt för mig) en vacker dag (!?) har tankesystemet fått egna rötter. Det växer av egen kraft och man måste inte vara där och vakta (sig) hela tiden, då har ju fiendskapen och rädslan omvandlats på något mystiskt sätt.
Men I hear you.
Man står och stirrar på en vanlig diskbänk och imorrn är det måndag och cirkusen har åkt och. Ja, då får man bara hålla sig i den där diskbänken.
Precis som du skrev blir det aldrig värre än en dag såld till baksmällan för en billig peng. Och tids nog har du ett storblommigt tankesystem med överraskande uthållighet och som lever sitt eget liv, och du kommer att stå brevid och känns: wow. Kring det finns ingen tvekan, inget kanske.Det är det som är coolt med att bli nykter. Kram.

Åh vad precis så som du @Se klart skriver det är för mig… Det här med rädslan att ändra sig. Plötsligt komma på att ”vadå, det var ju inte så farligt! Strunta i nykterheten såklart och gå with the flow bara.” Och sen göra det. Jag känner mig ju helt knäpp som oroar mig över nånting som jag själv har all makt i världen att styra! Känns inget vidare att faktiskt vara min egen värsta (och faktiskt enda) fiende i det här… 😔. Det känns som att jag nästan måste vädja till mig själv att ta hand om mig istället…! Och låta mig växa och leva! Men tids nog kanske jag också har ett starkare nyktert tankesystem och vågar tänka lite faran över… Bara att kämpa på med att hålla balansen tills dess. Dag för dag.❤️. 🦆

@Mrx Toppen! Jag är också snart fri från venlafaxin. Jag har trappat ut i 1,5 år och jag märker inga utsättningssymptom. Än. Jävla skitmedicin. Jag väljer dock att tänka på det som ett gips på ett brutet ben, vilket var nödvändigt just då. Men jag borde fått hjälp att sluta kontrollerat för länge sedan, började ta medicinen redan år 2007. Nu trappar jag ut på egen hand, i brist på aktuell läkarkontakt. Den jag hade då har slutat för länge sedan. Företagshälsan skriver bara ut recept när jag ber dem. Dåligt.

Kram 🐘

@Se klart Jag också! Han kom nyligen till den stad där jag bor - och han ska spela in en dokumentär om vår lilla håla. Fatta vilken grej! Tom Alandh är helt grym i sitt berättande. Men jag är lite orolig för vad han ska hitta, det kommer sannolikt att handla en del om integration. Men det är ju Sverige på 2020-talet så det blir ju ett tidsdokument det också.

Kram 🐘

Min helg har varit en kompott av familj, filosofiska rummet, samt hosta från helvetet främst nattetid så jag är rätt så trött idag. Min man har en extremt- mycket bättre än min egen- god inställning till just vila. Gör ingenting säger han, och snickrar med diverse projekt. Steker ägg till mig och gör kaffe. Jag scrollar igenom Lars Norens kvarlåtenskap som säljs på auktion. Så knäppt nyfiken.
I helgen har jag funderat mycket på uttrycket faran över, som i att inte varje dag vara rädd för alkohol. Jag minns att det fanns perioder, återkommande då jag liksom var så rädd för att jag skulle tappa koncentrationen. Så rädd att jag skulle vakna nån dag och vara ensam med tankarna ”men det var väl inte så farligt, bara nån gång som det gick överstyr och gick det ens onormalt överstyr”
Iallafall är jag inte så rädd för det längre. Jag tror aldrig att faran är över, men jag upplever inte längre att mitt nyktra tankesystem är hotat av främmande makt. Det har fått växa till sig i det lugn jag på egen hand (9ch med hjälp av alla här) har skapat kring det, en unge av något slag jag kunde hitta när jag var barn. Som växt till sig med skedmatning, värme, omsorg.
Kanske blir den aldrig mer flygfärdig än såhär men det är okej, för nu.
Jag testar iallafall orden faran över och hur de känns. Jag har varit på middagar i helgen och jag upptäcker att mina tankar inte längre rör sig kring alkohol, jag blir varken nervös eller rastlös, det finns inget kvar av den där besattheten. Det känns verkligen som om det är ett ”efter”. Så jag ska våga tänka de tankarna nu.
Jag har lyssnat på Johannes Anyuru i helgen, jag har missat att läsa hans böcker men ska se en föreställning som han skrivit. Hans Vinter i P1 från 2020 kan jag varmt rekommendera. Golvade mig med formuleringar jag aldrig skulle kunna hitta i den här skallen men så nära det jag ofta känner, eller åtminstone trevar mig fram kring.
Det handlar om religion, om människans och livets mysterium, om att tro på kärlek, att förlora sitt liv för att kunna erövra det.
Hur märkligt är det inte att alla de här känslorna kan rymmas under det grå himlavalvet en söndag i oktober. Jag är tacksam.
Kram på er 🍂

Jamen det är ju härligt när det blir svängdörrar här på forumet, tack för fint och mycket tänkvärt inlägg @andrahalvlek, har sett TA- dokumentärerna om Martina. Jag tycker så mycket om hans berättande. Vid ett tillfälle för några år sedan hamnade jag bredvid honom på en (större) middag (jobb). Jag var så startstuck så jag knappt fick fram ett ord.
Tack @finalisa för att du delar med dig!
Igår kväll gick vi hem från några vänner på landet och passerade en hage där det går ett 30-tal får och lamm. De låg alla och sov intill varandra. Har aldrig sett det tidigare. Tänkte på forumet och behovet av att ha en liten flock i det svår-roliga som är livet! 💕

Jamen det är ju härligt när det blir svängdörrar här på forumet, tack för fint och mycket tänkvärt inlägg @andrahalvlek, har sett TA- dokumentärerna om Martina. Jag tycker så mycket om hans berättande. Vid ett tillfälle för några år sedan hamnade jag bredvid honom på en (större) middag (jobb). Jag var så startstuck så jag knappt fick fram ett ord.
Tack @finalisa för att du delar med dig!
Igår kväll gick vi hem från några vänner på landet och passerade en hage där det går ett 30-tal får och lamm. De låg alla och sov intill varandra. Har aldrig sett det tidigare. Tänkte på forumet och behovet av att ha en liten flock i det svår-roliga som är livet! 💕

@Mrx 💚
Så skönt att du är avgiftad från denna medicin! För egen del har jag testat SSRI preparat två perioder de senaste 20 åren men varit tvungen att sluta efter tre månader. Blev helt avtrubbad känslomässigt.
De jag åt hette Zoloft och senare Cipralex. Inte alls bra för mig.
Ha det bra Mrx!🤗
Kram 💚

Se klart🧡
Jösses, jag trodde jag var i Andra halvleks tråd!😅
Hoppas du mår bra!
Kram 💚

@Andrahalvlek 💚 Tack, det är alltid lika intressant när du beskriver livet med din dotter. Funderar ofta på hur föräldrar med funkisbarn fixar sina liv. Men det som du säger, det är bara att göra det och ta all hjälp som finns att få. Det finns liksom inga alternativ...

Jag är ju sambo med en man som fick en neurologisk diagnos för 20 år sedan. Han sitter numera i rullstol och har assistans. Jag fick också kämpa med näbbar och klor för att få LSS beviljad. Och så himla skönt att jag vann till slut!💪🤗💪 Vet inte hur det hade gått annars...🙄

Kram 🧡

Nu är det mer än två veckor sedan jag tog fluoxetin efter nästan 20 års användning mot panikångest. Jag började min nedtrappning i våras. Gick från 40 mg/dag i en "snäll" nedtrappning tillsammans med min husläkare. Jag känner av utsättningssymptom fortfarande och vad jag läst kan det ta ända upp emot ett år innan de klingar av helt. Dessa SSRI preparat ska jag aldrig börja käka igen. Tror faktiskt inte de hjälpt mig speciellt mycket. Jo visst, jag blev en högpresterande människa utan riktiga känslor. Jag tror det bidrog till att jag började dricka mycket alkohol istället för att komma till ro. En dag i taget 😉

@Sländan skrev:"Nu njöt jag av mitt sällskap och åt en fantastisk god lunch, pigg och glad med massor av skratt och riktiga samtal. Inga tankar på alkohol som är så befriande att slippa 🙏"

Det där är min upplevelse också fullt ut. Allt socialt har jag mycket större behållning av som nykter 😍 Att jag ens tänker så nu känns jättekonstigt, men det här är verkligen en process som måste få ta sin tid. Som ett litet barn som lär sig krypa, sen tar enstaka steg för att till slut springa fram. Tålamod.

Kram 🐘

Herregud så mkt igenkänning på detta @Sländan! Endast två små helger har jag nu tillryggalagt med att vakna till njutet - istället för slitet och slöseriet på liv😀. Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg och förstår att jag kan välja att ha det så alltid 🤗!

@Sländan Stor igenkänning på det där med då och nu! Det har hjälpt mig väldigt mycket under min resas gång. Särskilt under det första året, men även nu. Det gjorde att jag såg väldigt positivt på allt, och kände att jag bara mådde bättre hela tiden. Och jag kan nu konstatera att jag saknar absolut ingenting från förr. Jag ser inget positivt med alkohol överhuvudtaget, för jag mår så ofantligt mycket bättre utan den. 😍 Kram

Varje helg när jag vaknar så njuter jag av att må så bra 💕 i mitt tidigare liv var min första tanke på hur pass bakis jag var. Det första jag gjorde var att dricka ca 1/2 liter vatten och tanken på vad jag Måste göra idag, och när jag kan köra bil. På lördagar var jag Små irriterad tills kl 15 då jag kunde ta ett glas vin igen och blev på ett strålande humör igen. Bara några glas vin blev till 2 flaskor. På söndagar Bävade jag för måndagen och alla måsten hela tiden, en ny tanke på att sluta med alkohol som bara efter ett par dagar försvunnit igen. Så var alla helger, år ut och år in.

Så här reflekterar jag väldigt ofta, då och nu. Jag tror att det är en bra process att hålla nykterheten i liv och aldrig glömma.
Igår reflekterade jag väldigt mycket under hela dagen. Jag hade en träff med min svägerska och mina brorsdöttrar som jag tycker så mycket om. Träffen hade aldrig blivit, eftersom jag inte hade haft orken att hitta på saker på helgen förutom att planera”maten” som egentligen var att dricka. Men om den hade blivit av så hade den sett annorlunda ut.
Jag hade sett till att min man hämtat mig efter träffen, så jag kunde dricka vin och öl och fortsatt med de när jag kom hem. Det är de som hade kretsat i mitt huvud, nästa stopp på en bar, hoppas på att de inte såg att jag var bakis, och låtsas som att det var träffen som var viktig.
Nu njöt jag av mitt sällskap och åt en fantastisk god lunch, pigg och glad med massor av skratt och riktiga samtal. Inga tankar på alkohol som är så befriande att slippa 🙏
Idag börjar jag om att vakna och må bra, tänker på allt roligt jag kan göra idag. Inget känns riktigt jobbigt längre, inte på samma sätt. Jag kan till och med se framemot en ny arbetsvecka med nya möjligheter. Nu ska jag gå ut och hjälpa min man att såga ner 3 🌲 💕😀

Javisst är det fint med kärlek. Kom på att den viktigaste kärleken ändå ska vara till dig själv❤️Inte ego, men att göra, leva, vara så man själv trivs och mår fint. Då är det också lättare att hitta liksinnade människor tror jag. VVV människor. Vilja Varandra Väl. ❤️..Vi förändras precis varje dag, ( nu blir det djupt😉). Vem vill jag vara? Jag har chansen att förändras till just det hela livet..Snällare, gladare, lugnare..Det är bara att betee sig, tänka till, umgås med människor du tycker om, och som tycker om dig..Så blir det så..AH. Jag är helt säker på att det finns en fin kille till dig..Nu har du ju lyckats bli den bättre versionen av dig själv, så tiden är nog inne. 🍃💃🏽🕺🏼🍃

@miss lyckad Jag är så glad för din skull som får uppleva pirret igen ❤️ Det är häftigt att pirret finns och känns även när man passerat 50. När jag hade separerat från barnens pappa träffade jag en man efter cirka två år och blev blixtförälskad. Jag hade glömt hur det kändes, jag kunde varken äta eller sova eller ens tänka på något annat, men det var otroligt häftigt att få uppleva det igen.

Hoppas och tror att jag snart ska få uppleva det igen. Snart är jag nog mogen att öppna upp igen för den upplevelsen. Det var faktiskt huvudanledningen till att jag ville separera från barnens pappa 2013. Jag kunde inte tänka mig att leva resten av livet utan att få uppleva kärlek igen. Ihop med honom de sista åren var det bara irritation och dålig stämning 24/7.

Kram 🐘

Kom att tänka på en annan sak. Tom Alandh har gjort en helt underbar dokumentärserie om Martina med Downs syndrom. I första filmen är hon 5 år och i den sista fyller hon 35 år, tror jag. Hennes mamma tillhörde verkligen pionjärerna på området stridbara funkisföräldrar. Jag blir så glad när jag ser M ihop med sin mamma, men mamman är samtidigt väldigt orolig. ”Hur ska det gå när jag inte finns längre?”

Det som skaver för mig lite i filmerna är mammans ivriga sätt att minsann visa världen att M duger bra. Att hon duger bra enligt ”normal”-mallen. Mamman är lärare till professionen och hon tränar M in absurdum - M lär sig tex spela piano svinbra och hon har ett språk som få andra ”normala”. (Jag vill inte ens tänka på hur mycket träning det ligger bakom de prestationerna.) Top notch funkis liksom. Samtidigt finns det ju andra svårigheter. Som M uttrycker det själv: ”Jag har ju ett sådant bra ordförråd att det är svårt för andra att ens förstå att jag behöver hjälp med vissa saker”.

M bor på ett LSS-boende och jobbar med städning på ett äldreboende. Hon bor enligt sin egen mening inte tillsammans med sina kompisar, de är bara hennes ”grannar”. På jobbet är hon en i gänget, men ändå inte. På något sätt har hon hamnat i ett ingenmansland. (Det är i alla fall min upplevelse av att tolka filmerna.) Hon identifierar sig inte med sina funkisgrannar, men platsar inte heller riktigt i gänget ”normala”, hur snälla de än är mot henne. M har ett bra liv, men jag förstår samtidigt hennes mammas oro. Alla behöver vi en flock med personer som verkligen VILL vara nära dig. För att du är du.

På ett sätt är jag glad att min dotter ser väldigt annorlunda ut pga sin läpp-käk-gomspalt. Det syns tydligt för alla som möter henne att ”det är något”. Det gör att ”språkförbistring” inte behöver uppstå av den anledningen. Hon identifierar sig väldigt starkt med det ”annorlunda” - på ett bra sätt. I särskolans värld har alla bekymmer med olika saker - någon sitter i rullstol, någon kan inte prata, en annan behöver sitta ensam och jobba osv. No big deal för henne. Eller för oss andra i hennes närhet.

”Det är för svårt för mig” säger hon ibland, matte är tex klurigt för henne nu när hon har börjat på särvux igen. Då säger vi att då är det extra viktigt att man tränar på det mycket. Vi vill att hennes värld i huvudsak fylls med sådant som hon upplever att hon behärskar, sådant som berikar hennes liv. Men sen får man pusha henne försiktigt utanför sin komfortzon då och då för att hon ska utvecklas. Att hon nu nyligen på boendet har lärt sig att steka pannkakor tex gör mig helt överlycklig. Det är väl en vardagslycka om något?! Att känna att man faktiskt kan steka pannkakor, som är så gott.

På samma sätt har vi gjort alla sjukhusbesök till en happening, en dag då hon fått stå i fokus till hundra procent. Man står ut med blodprovstagning om man får översvallande beröm, god fika och lite godis och cola efteråt. En gång fick hon höra av personalen på barnavdelningen att ”du är så duktig på att ta blodprov så du kunde jobba här på avdelningen och visa barnen hur man ska göra”. Så då började hon säga att hon skulle jobba på sjukhuset efter skolan 🤣 Till saken hör att när hon var 5-6 år så var vi tvungna att droga ner henne för att ta blodprov. Hon skrek som olycka, slogs nästan med oss för att hon inte ville delta. Till slut vägrade vi föräldrar gå med på att droga henne, så med hjälp av lekterapi och mycket tålamod lyckades vi vända den trenden. Sen 10-12 år tillbaka sitter hon oss labbtanterna på vårdcentralen och kollar intresserat när blodet rinner ur armen på henne. Stolt som en mallgroda 🐸

Förlåt att jag tog så mycket plats i din tråd, men det här ville ut tydligen. Jag tror dessutom att tänket går att applicera på alla - utifrån varje individs nivå. Väx från din nivå. Ha realistiska mål att sikta mot och träna, träna, träna tills du uppnår dem. Sen skaffar du nya realistiska mål. Det är så utveckling sker.

Kram 🐘

Ja att du glömmer mina barnbarn i Norge AH, är ju inte konstigt, det vore värre om jag gjorde det😅..Men om jag inte hade fått stopp på mitt drickande, så hade våra relationer aldrig blivit så fina som dom är idag. Jag har ju även så fina svärsöner, och det får man verkligen vara glad för. Nu när jag tänker tillbaka på tiden när jag drack, så känns den väldigt avlägsen. Usch vad jobbigt det hade varit om jag levt med missbruk, och barn som skämts för mig. Barnbarn som inte fått vara med mig, ifall jag inte klarade av att vara nykter när jag hade dom..😳..Det var den mormor, mamma och svärmor jag aldrig ville bli.. Det är nog både tur, men mest min egen och andras hjälp som gjorde detta möjligt❤️Jag är så glad för mitt liv. Nu har jag ju också börjat träffa en ny kille. Vi får se vad det blir. Han kommer hem till mig på Måndag. Vi ska laga mat ihop. Vi ska lära känna varandra och vi har möjligheten att träffas flera ggr i veckan. Då går det betydligt lättare att se, om vi passar ihop, än med distansförhållande..Jag tror ändå på meningen med det mesta, och man lär sig mycket av alla relationer. Hur man inte vill ha det, men framförallt, hur man vill ha det i sitt liv, och sin framtid. 🍃💫🍃

Hej Dee,
Hoppas du mår bra!
Varma hälsningar till dig!

@Se klart Det kan jag verkligen hålla med dig om! Har upplevt det i min närhet också tyvärr. Minns tex en pojke i dotterns klass som inte ville sitta i sin rullstol i skolan, trots att han borde pga svår cp-skada och bråkiga ben som gjorde honom så trött i benen att han inte kunde sova pga värk. Jag försökte få hans mamma att förstå att det bästa vore om både hon och skolpersonalen bekräftade pojken i rullstolsåkandet, verkligen berömde honom när han så bara satte sig i stolen. Drömmen vore ju att pojken skulle känna sig lite cool i sin rullstol. För hans eget bästa.

Så har jag verkligen försökt att uppfostra båda mina barn, genom positiv förstärkning. Och de har en stabil självkänsla och det finns ingen missunnsamhet öht mellan dem. Tvärtom uttrycker de kärlek till varandra ❤️ Båda två vet att vi älskar dem precis som de är, bara att de finns liksom.

Sen kan man inte vila på hanen när det gäller att strida för sitt barns rättigheter. Jag har alltid legat steget före för att kratta manegen för den yngsta. Hade hennes pappas inställning fått råda ”hon är som hon är och hon är bra precis som hon är” så hade det inte hänt mycket. Alla bidrag, alla vårdkontakter, skolkontakter, LSS-beslut, boende osv har jag verkligen stridit för.

Jag har slutat sörja att mitt liv inte blev som jag tänkt mig för massor av år sedan. Jag kan fortfarande bli ledsen för hennes skull ibland. Sen tittar jag på henne och inser att hon är sorglös och njuter av varenda minut i sitt liv, och då slutar jag vara ledsen. Men visst är det mycket hon aldrig får uppleva, som ”normala” barn/unga/vuxna får.

Men hon slipper mycket också. Storasyster skrev ett tal på det temat när hon gick på gymnasiet, som hon läste upp inför klassen. ”Alla tycker så synd om min lillasyster som är handikappad. Det är inte ett dugg synd om henne, tvärtom har hon många fördelar. Hon slipper betygshets, hon slipper oroa sig för vad hon ska jobba med och hur hon ska försörja sig, hon slipper bry sig om sitt utseende för hon tycker att hon är jättefin precis som hon är bara hon får ha klänning på sig”. Så får bara en initierad uttrycka sig 😉

När folk frågat mig genom åren hur jag har orkat brukar jag svara att det finns inga garantier för någonting i livet. Men en sak är jag säker på och det är att min yngsta dotter inte kommer att bli kriminell eller knarkare. Då brukar de bli tysta. Vi klarar det som livet serverar oss för att vi måste, förstås. Vad är alternativet? Lägga sig ner och dö?

Kram 🐘

Och ja @andrahalvlek visst är det en livssorg även om vi ju visste att hon inte skulle bli så gammal som vi. Det är många år sen och jag var nog mitt uppe i att skapa mitt vuxenliv så det tog lite tid innan förlusten av henne fick ett eget rum hos mig. 💕

@andrahalvlek jag har (som du bekräftar) aldrig uppfattat att din dotter skulle vara sjuk, så jag fick lite ont i magen att jag skrev om min syster i samma kontext, vilket inte alls var meningen, men kanske att jag kan känna igen mycket av det du skriver om extra utmaningar och förhållningssätt.
Det är inte jättesvårt att se vem hon ärvt sin järnvilja av iallafall 😍
Du är bra på att peppa alla oss andra med att vara good enough och jag hoppas du kan applicera det på dig själv och din mamma-roll också. Jag tycker du kämpar enormt för din tjej. Jag har ibland stött på föräldrar som blir liksom professionella och ska lära, träna, kämpa med sina extra-allt- barn för att de ska bli så ”duktiga”. Det har känts lite sorgligt, också för barnen, att tävla med en norm som är omöjlig att leva upp till. Ja, uppfattar inte alls dig så. Acceptans och okej är väl nyckelord även i detta föräldraskap, som livet i övrigt. Kram 🤗

@miss lyckad Just det, Norgebarnen ❤️ Hur kunde jag glömma dem!? Jag ser verkligen fram emot att lära känna mina framtida barnbarn. För min äldsta dotter har det varit lite en av sorgeprocess att hennes framtida barn inte kommer att få kusiner. På hennes sida åtminstone. Jag vet att hon frågade när hon var liten om det inte var möjligt för hennes lillasyster att få barn. Men nej, kan man knappt ta hand om sig själv så ska man givetvis inte ha barn. Det är en sorg, men vi har alla en sorg att bära på något sätt.

Själv är jag ensambarn så dilemmat är välbekant för mig. Mina barn fick kusiner på sin pappas sida åtminstone. Och äldsta dottern är pragmatisk. Hon brukar säga så här när jag beklagar mig över min åldrande mamma: ”Tänk på mig då som ska ta hand om dig, pappa OCH min lillasyster när ni blir äldre”.

Kram 🐘

@Se klart Åh, så sorgligt med din syster 😢 Förstår förstås inte vidden av det, men jag förstår så mycket som att det måste vara en livssorg som har präglat dig jättemycket. På gott och ont.

När vår yngsta dotter föddes visade det sig att hon hade en ovanlig typ av läpp-, käk-, gomspalt. Den sitter precis i mitten, hon saknar helt näsben tex. Den LKG-typen är nästan alltid förenad med svåra hjärnskador och leder oftast därför till döden nästan direkt 😢 Ingen trodde att hon skulle överleva, inte ens vi föräldrar. Jo, när vi lärt känna henne trodde vi det. Hon har en järnvilja, den gjorde att hon överlevde den första svåra tiden. Och resten av livet, som idag inte verkar bli kortare än någon annans. Åtminstone inte följd av hennes medfödda diagnoser.

Sen har hennes diagnoser kommit på löpande band. Hon bara gillar läget. Och vi föräldrar också. När hon började skela ovanpå allt annat vid ett års ålder var jag dock rätt knäckt ett tag. Sen struntade jag i det också. Hon har lärt mig att livet kan vara fucking jävla orättvist, men man kan alltid göra det bästa av det man faktisk har. Hon är en livsnjutare till max 😍 Hon har också lärt mig att strunta fullständigt i en vacker yta, det är vad som finns på insidan som räknas. Så jag samlar på relationer istället för prylar.

Kram 🐘