Senaste kommentarerna i forumet

Tack Blenda!
Jag uppskattar alla era inlägg och tankar och det är viktigt att vi beskriver våra vägar och våra insikter och varför man väljer som man gör. Jag har full respekt för er som väljer 0. Ibland känns det dock som att man provocerar när man kan tänka sig ett glas. Som om det finns en ”bättre” och en ”sämre”. Och att ”bättre” skulle vara att inte ha haft såna problem med alkoholen så att man måste ge upp helt. Och att det då provocerar med tanken att dricka. Jag är fullt på det klara med vad jag inte ska göra igen. Var min 0:a finns. Och den 0:an kan jag inte bryta.
I TappadIgens tråd skrev TappadIgen det här
" Jag kämpade länge och väl med att försöka dra ner och ha vita perioder etc. och funderingar på att sluta. Men då var jag ju aldrig på forumet och skrev om alla gånger jag föll i diket. Egentligen borde jag nog ha varit här för det hade säkert gått mycket bättre för mig. " . Jag väntade också första gången jag skrev tills jag kände mig mer stabil. Det är jobbigt att skriva här om det inte går bra, det tycker jag fortfarande. Det är då man behöver skriva, men en del kommentarer gör lite ont då för man är hudlös. Annars är jag inte så känslig, men nu får jag lösa problemet med att avvakta med att skriva tills jag känner mig mogen att ta lite hårda ord. För innan jag har fått ordning på mina känslor och tankar kring eventuellt drickande själv, så är det svårt med en del ord. Särskilt om hur lätt det är bara man bestämt sig för att 0:a för det är ingen sanning för mig.
Nu fick jag inga sådana ord utan bara era kloka tankar, men kanske hade det varit annorlunda om jag skrivit där direkt när jag klunkade. Det får jag aldrig veta och det r kanske så också att jag har lite svårt att ta in andras råd och stöd. Jag har alltid fått klara mig själv. För mig är nykterheten en jätteprocess och jag har hållit på länge. Kan tänka mig att 12-steg är en jättebra metod för att verkligen arbeta med sig själv på ett systematiskt sätt. Men, men jag har svårt för grupper där alla ska tänka på samma sätt. Där det finns rätt och fel, svart och vitt.

@Blenda skrev:"Våra vägar må vara olika, men de ska ju alla leda mot liknande mål, så vi kan väl betrakta dem som hyfsat parallella. Då kan vi följas åt ändå :)"
Ja, precis så tror jag att det är. Jag har kört några olika varianter av beroendeproblematik, återfall och bottnar. Trodde nog i min vildaste fantasi inte att jag skulle ha ”periodartendenser”, men det har hänt. Har en enorm respekt för alkohol efter alla mina turer och jag tror verkligen jag har landat i min fåra. Nu jobbar jag i den med resten av livsproblemen. Medicinen alkohol är jag klar med.

Oj oj oj, här ligger jag efter i läsningen och nu måste jag jobba. Hann läsa några väldigt tänkvärda tankar. Och jag tycker inte alls att de är röriga. Sen gör jag säkert en alldeles egen tolkning av det du skriver, men jag tycker det är intressant med den här typen av tankar. Annorlunda, om du nu är det, är uppfriskande.
@TappadIgen skrev:" Jag kämpade länge och väl med att försöka dra ner och ha vita perioder etc. och funderingar på att sluta. Men då var jag ju aldrig på forumet och skrev om alla gånger jag föll i diket. Egentligen borde jag nog ha varit här för det hade säkert gått mycket bättre för mig. " . Jag väntade också första gången jag skrev tills jag kände mig mer stabil. Det är jobbigt att skriva här om det inte går bra, det tycker jag fortfarande. Det är då man behöver skriva, men en del kommentarer gör lite ont då för man är hudlös. Annars är jag inte så känslig, men nu får jag lösa problemet med att avvakta med att skriva tills jag känner mig mogen att ta lite hårda ord. För innan jag har fått ordning på mina känslor och tankar kring eventuellt drickande själv, så är det svårt med en del ord. Särskilt om hur lätt det är bara man bestämt sig för det är ingen sanning för mig.
Oj, det var inte meningen med de här reflektionerna i din tråd. Klipper in dem i min. Hur som helst, ska ta mig tid att läsa hos dig!

Godmorgon @Sisyfos. Som du vet har jag länge grävt så långt jag kan i mina egna förklaringar. Vänt på varje sten, om man så vill, för mina stenar var ju definitivt inte uppe :)
Jag trodde mig ha förklaringar till mitt drickande, jag trodde mig förstå vilka faktorer som spelar roll, jag trodde mig veta hur jag ska tänka och göra för att minska risken för återfall. Jag tänkte och gjorde precis så. Mitt liv var på väg att bli bra. DÅ. Exakt då tog jag värsta återfallet ever.
Så jag är maktlös inför alkoholen. Det betyder inte att alla är det. Jag kommer själv att gå "all in" med tolvstegprogram och två års rehab, men jag hoppas aldrig att jag blir så förmäten att jag kommer att tro att alla måste gå samma väg för att nå sina egna mål.
Ha en fin dag, och fortsätt vandra på din egen stig!
Våra vägar må vara olika, men de ska ju alla leda mot liknande mål, så vi kan väl betrakta dem som hyfsat parallella. Då kan vi följas åt ändå :)
Kram

Oj vilket inlägg Soffi. Funderar på om jag kommer att få det som du när jag varvar ner med känslorna. Jag har blockerat så mycket som också sitter kroppen.
@Soffi skrev:"För jag är väl medveten om att jag druckit lika mycket, om inte mer, på fysisk smärta/obehag som på psykisk."
Hög igenkänning där. Jobbar med det, men det är en berg och dalbana. Och jag blir så less att det inte bara kan gå uppåt… ni vet ju jag har ju stenen med mig 🪨.
@Soffi skrev:"Det var den SÄMSTA ursäkt jag någonsin hört för att "komma undan" att det "kan slinka ner en klunk ibland"!!
Men, ni som varit där förstår... tror jag ..."
Jajamän, jag har varit där, med det tankesättet. Tänker att det är därför som VaraFrisks kurator tycker att hon ska börja på 0 igen när det slunkit ner. Jag håller inte nödvändigtvis med henne om att nolla, men jag har verkligen behövt borra i när, varför, hur, de gånger jag har fallit. Annars har jag rest mig mot spisen igen och igen.
Tänker att ditt gråtande helar. Och dina nedskrivna tankar får mig att förstå. Jag vet att gråten ligger mig nära just nu. Minns för länge sedan när jag inte hade börjat hela mig med alkohol och jag haft en extremt jobbig period. Det var en kvinna som skrev en snäll sak, som såg mig och jag började gråta och kunde inte sluta. Det var på jobbet så det var lite pinsamt. Men det var år av stress, spänning etc som kom ut. Tårarna bara rann och jag kunde inte stoppa. Tack och lov ingen ”fulgråt” utan mer ett stilla sommarregn. Blir lite tårögd nu faktiskt, men måste upp och köra in i kaklet några dagar till. Vi kanske borde ses några stycken och gråta ut tillsammans förresten 💙💦💧. Men det sitter nog lite långt inne.

Hoppas sonen är bättre!
Jag tror jag ska försöka prata om vad som är normalt… det är en jättestor fråga och jag tror att det kan ha lite olika svar för oss alla. Och när det inte är ”normalt” så är det lätt att missa för att det förändrar sig långsamt och jag märker det inte. Inte förrän man jag bra märker jag det själv.
När det är ”normalt” eller kanske som jag vill att det ska vara kan jag koncentrera mig, ta en sak i taget. Kommer igång med saker, känner livslust, är där och då. Min sambo är lättirriterad när han får sina dippar. Jag märker det på att han blir sur och grinig. Han märker säkert nåt liknande på mig.
Stress och att inte hinna tänka klart sina tankar är nog ett varningstecken för mig och när det börjar bli stökigt hemma. Annars tar jag undan men när det blir för mycket så går allt långsammare. Stor skillnad. Mycket mer trivsamt hemma när jag mår bra.
Det som jag skulle säga är normalt för mig eller åtminstone det läge jag vill ha är när jag kan koncentrera mig nog för att läsa en bok, när jag ser en sak som är lätt att rätta till och gör det genast, inte bara tänker att jag ska, när jag skrattar i stunden. När det är lagom ordning omkring mig. Inget pedanteri men ordning, det skapar lugn. När jag kan gå ute och uppleva omgivningen - känna in. När inte tankarna far hit och dit och jag är så splittrad att jag inte börjar med nåt.
Ordning i hemmet är viktigt tror jag. Det skapar lugn. Och också det där att vara här och nu. Jag är här, gör det här och det räcker. Jag behöver inte planera 100 andra saker. Jag kan göra klart och sen ta nästa. Det är vad jag vill ha. Eller planera en sak att se fram emot och sen göra den fullt ut, istället för att när man gör det man såg fram emot, vara i nästa planering.
Svår konst det där med måendet. Jag tror att det är lätt att det rusar iväg på topparna och man inte orkar när det vänder. Jag tror att man måste dra i bromsen och finna ro. Nu har du mycket ansvar med sonen och jag tror att det är viktigt att du får egentid för att vårda dig och din själ. Och när du har hittat din modell, dela gärna med dig för jag behöver få bättre koll själv 😅.

-

Det var evighetssekunder
Tre korta andetag
Hela livet vände
Vem valde
Inte jag
Jag hörde ord från mina läppar
Som aldrig vilat i min mun
Tankar aldrig tänkta
Som nya väggar i ett rum

Som om vi alltid älskat
Sen min dagboks första blad
Men att jag får skriva ditt liv
Bara tur
Det var inget val
Av alla dessa möten
Och allt som borde hänt
Hur sällan är jag orsak
Till att livet vänt

Jag har ingen ödestro
Den tanken ger ingen ro
Men vem vänder vindarna
Vem får mej att gå
Dit jag aldrig gått
Vem tänder stjärnorna
Som bara jag ser i dina ögon
Vem vänder vindarna
Och för mej dit min tanke aldrig nått

Så många år som jag levt
Med den jag ville va'
Så många kvinnor som jag spelat
Men aldrig gjort det bra
Måste våga bara vara
Med minnet av det barn
Som lät livet välja
Och våga säga ja
Har ingen ödestro
Den tanken ger ingen ro

Men vem vänder vindarna
Vem får mig att gå dit jag aldrig gått
Vem tänder stjärnorna
Som bara jag ser i dina ögon
Vem vänder vindarna
Och för mig dit min tanke aldrig nått

Vem tänder stjärnorna
Som bara jag ser
I dina ögon
Ven vänder vindarna
Vem får mig att gå
Dit jag aldrig gått
Vem tänder stjärnorna
Som bara jag ser

Ja, nu kom musiken igen ...

Nej, jag vet inte om jag borde skriva nu .... "det blir för obegripligt, ingen kommer att förstå..."
Fast, det har jag ju sett under åren här, såå unik är jag inte ... kanske hjälper det någon?
Jag är inte ensam, nej, jag tror inte det...

Nej, jag har inte druckit igen. Jag är spik nykter.
Men det senaste dygnet ...
Jag mår så bra!
Jag är så lycklig!
"Vem vänder vindarna, vem får mig att gå dit jag aldrig gått"
Vad hände egentligen? Hur kom det sig, vad gjorde det möjligt för mig att börja bli nykter? Jag har inte "slagit i botten" - eller har jag det?
Spelar det någon roll? Jag vet inte.
Tankar från igår morse.

Räddad av regnet.
Ja, jobbet igår gick bra, det var inte så varmt där som jag befarade 🙏.
Denna rädsla för värme, gränsande till ren fasa "- jag fixar det inte!" ... överdriver jag inte lite ändå?
Återkommer till det.
Jobbet gick som sagt bra. Och tur var väl det, att jag blev klar ganska tidigt, för jag blev så trött. Var tvungen att hälla i mig massor av espresso (som jag inte ens tycker om, jag gillar hederligt svenskt bryggkaffe) för att ens våga sätta mig i bilen och köra hem... Den här tröttheten ... den är inte "normal" ....
Sov i nästan två timmar när jag kom hem - sååå skönt!
Blev ändå lite besviken och nästan sorgsen när jag kollade min sömnlogg efter tuppluren. Okej. Tuppluren hjälpte mig att komma upp i 5:40 i sömn ... det är fortfarande alldeles för lite ....
Tröttheten är kanske "normal" ...
Okej, lite energi har jag ju iaf. Jag kan städa och tvätta bilen! Vårstädningen inte gjord ännu...
Räddad av regnet - igen.
Ja, det började regna så det gick inte att dammsuga bilen ...
Satte mig och lyssnade på Sommar i stället, jag hade kommit till Amie Bramme Sey.
Tårarna började rinna.
Äh, jag är bara övertrött.
Sedan grät jag på riktigt.
Igenkänning. Minnen som vaknade.
Fast ... det värsta övergreppet är det som jag själv begått emot mig.
Jag fylldes av en så stor sorg. Tung. Men ändå - en lättnad??
Jag var så ledsen. Ändå var det så skönt att "bara sitta", orkade inte fly iväg - jo, jag gick runt en stund och plockade med lite krukväxter som behöver planteras om, men flyktförsöket var lamt.

Efter att ha lyssnat klart kollade jag min aktivitetsapp och blev om möjligt ännu mer omtumlad.
Det här aktivetetsarmbandet jag köpte mig - är det en välsignelse eller förbannelse?
Jag har ju gnällt över att jag har svårt med värme, att jag inte mår bra, att kroppen känns ansträngd.
Igår var det svalt och skönt, jag kände mig avslappnad trots att jag var ledsen. Pulsen var låg.
Jag jämförde med häromdagen då det var trettio grader varmt och jag "bara blev sittande", motsvarande tid på dagen, även då efter jobb och en lång tupplur, då hade jag dessutom suttit still längre tid.
Skillnaden i puls? 40 - FYRTIO!!! - slag i minuten. I skillnad alltså.
Herregud! Och jag som alltid har hällt sprit, massor av sprit, på mina "värmeslag", på känslan av att inte stå ut ...
Jo, nu har jag ju även koll på vad "bara ett glas" gör med mina värden. "Passade på" att kolla när jag hällde i mig en GT häromveckan. Bara ETT glas HAR negativ påverkan.
Jag slogs av insikten att det är dags att försöka lära känna min kropp. 46 år gammal.
Så grät jag igen.
Som jag avskytt denna kropp. Kroppen som är fel, ful, för tjock och inte fungerar. Druckit för att "den ska fan bara fungera" ...
För jag är väl medveten om att jag druckit lika mycket, om inte mer, på fysisk smärta/obehag som på psykisk.

Nu vill jag inte dricka.
Nu behöver jag hitta andra sätt.
Då behöver jag också lära känna mig själv.

Okej.

Jag behöver också bli lite snällare mot mig själv ...

Jag har 172 dagar idag!!!
Nej, inte helt "utan en droppe alkohol"...
Men helt utan berusning och utan att ge upp och tänka "skit samma jag kan lika gärna dricka". 172 dagar med fullt fokus på att må bra och att vara nykter.
Det ÄR faktiskt personligt rekord!

Det där glaset som slank ner av reflex.
Jag tänker ...
Om jag snubblar på köksmattan så kommer jag reflexmässigt att ta emot mig. Jag kommer att ta emot mig med handen på plattan om det är spisen som står närmast - även om jag vet att plattan är het. Jag styr inte det. Jag kommer att bränna mig.
Men jag vet nu att det är dumt, väldigt dumt att försöka kravla upp igen genom att på nytt ta stöd emot spisen. Jag hittar något annat som stöd för att ta mig upp "helt enkelt".
-Det var den SÄMSTA ursäkt jag någonsin hört för att "komma undan" att det "kan slinka ner en klunk ibland"!!
Men, ni som varit där förstår... tror jag ...

Jag vill inte dricka - jag vill må bra!
Jag jobbar på att få bort den där förbenade köksmattan...

Idag.
Jag mår så bra!
Jag är så lycklig!
Jag känner sådan sorg...
Jag är så ledsen...
Jag är så trött.
...det syns inte ... men det har varit många pauser under tiden jag skrivit - för att tårarna rinner...
Det är tufft nu.

Men.
Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

Kram!

Hade videomöte med min psykiatriker igår. Fick sluta med medicinen som gjorde mig deppig, hungrig och gav mig ångest. Vaknade tidigt. Men mår redan bättre. Får sova när jag kan helt enkelt. Ska testa propavan ikväll. Trappat ner venlafaxin ett steg till. Psykiatrikern vill ha bort den fort det märks. 😳 Jag försöker ta det lugnt med den. 1 tablett kvar nu.

Hej! Nu har det gått ytterligare ett år utan alkohol. Känns väldigt bra, saknar det inte alls. Nästan ryggar tillbaka när alkohol är i närheten och är så tacksam mot mig själv att jag slutat, när jag ser så många fara illa i alkoholens spår.

Men jag ”knarkar” annat som min psykolog säger. Särskilt när jag är ensam, stunder utan barn och sambo. Då ska jag minsann unna mig lite kvalitetstid; heller i mig godis, coca cola, är uppe hela nätter, sträckkollar serier, kollar på porr, allt bara för att hjärnan ska få fly vardagen tills jag somnar.

Så mitt flyktbeteende är kvar. Drömmer om att vinna miljoner så att jag ska slippa jobba, bara lalla runt och inte göra något alls.

Det blir dock ingen baksmälla som förr och jag gör ingen illa. Det känns skönt. Men man blir dock väldigt trött vilket kan få oanande konsekvenser dagen efter.

Har jobbat en hel del med tacksamhetsövningar från poden ” the life coach” vilket ja kan rekommendera. Det har gjort att de här flyktnätterna faktiskt blivit färre.

Hoppas på ytterligare år som nykter samt att jag kan vara själv utan att känna att jag måste fly.

Med de orden tackar jag för mig

Kämpa på där ute, det är det värt!

@Lim skrev:"Alkohol stänger inte av rätt saker ändå. Det stänger av vissa saker men sätter på andra. Ingen idé att ens prova igen."
Precis så är det. Minns tror jag att du skrev mycket om hur alkohol påverkade dig fysiskt och jag kände så väl igen det. Ångestpåslaget som kunde komma efter en liten mängd.
Den där nedstämdheten, tror du att den kan ha ett samband med att du varvar ner nu?
Du har i princip ensamt ansvar för två barn, tankarna på ett tredje, jobbar, sköter om och säkert det extraarbete som diagnoserna för med sig både i skola och kanske hemma.
Tänker på när jag var yngre och hade kört på mycket. Jag blev nästan alltid ledsenoch nedstämd. Kunde gråta. Hade en kompis som regelbundet använde sig av Finn-dig-själv helger, där hon stängde in sig, pyssslade om sig, grät och åt godis och gjorde inget annat på hela helgen. Hon höll ett mycket högt tempo annars.
Tänker på det idag att nu med vuxenliv, barn etc så har man sällan möjlighet till det. Har inte gråtit på år tror jag men sorgen och tröttheten sitter i kroppen.
Jag tänker att du är allt annat än grå Lim. Med den resa du har i bagaget och den oro du lever med angående barnen och deras pappa, så ser jag en starkt kämpande kvinna som också var klok nog att se hur mycket a förstörde.
Å du, för mig känns det bättre efter ett tag. Hoppas det funkar så för dig med, men det är inte konstigt om du behöver vila.

Tack Kennie och SeKlart, ni har rätt - jag måste göra nåt åt jobbet. Jag ska göra det. Men hinner inte nu 🤔.
Jag tror inte Torn att ”aldrig ta första glaset” biter på ”fenomenet” som Soffi kallar det att stå att klunka sprit. Kanske ribban är lägre, men jag tror inte riktigt det.
@Blenda skrev:"Jag erkänner mig fullständigt maktlös inför alkoholens kraft."
Ja, det är det jag inte riktigt gör. Jag är inte där mentalt. Å på sätt och vis kanske det är/var tur nu så jag inte fortsatte. Jag blev oerhört medveten om att jag måste jobba med det mentala, själsliga och kroppen. Men maktlös, nja, jag behöver en större kick av alkoholen för att det ska hända tror jag.
Men jag vill verkligen poängtera att jag är helt säker på att ”kontrollerat drickande” inte är för mig. Så länge det måste ”kontrolleras” så går det inte. Om jag ”behöver” då ska jag inte.
@Sländan skrev:"Livet är inte alltid så lätt, det är ingen rak väg där allt bara är lugnt och bra i alla perioder.”
Ja, det är verkligen livet jag måste lära mig att bemästra.
@Andrahalvlek skrev:"Du får ägna semestern åt att hitta andra sätt att hejda farten på hamsterhjulet."
@Tofu skrev:"Man är rädd och vet inte hur man ska prata. Tycker mest man är missförstådd och allt blir fel. " Här sätter du huvudet på spiken vad gäller min sambo tror jag. Han har vuxit upp som medberoende och man blir i sitt sammanhang, så jag har viss förståelse för honom att han har svårt att förmå och förstå. Han har nog en del ilska inom sig som inte just beror på mig. Men när han oroar våra barn då blir jag arg. Barnen är viktigast i världen och ska inte behöva oroa sig för det som vi vuxna kan göra något åt. @Tofu skrev:"Ovanpå det måste vi lära oss att kommunicera. Vi måste gå mot mitten och lära oss vara lite nyfikna på varandra."
Här tycker jag att det är svårt. Sambon har sina demoner som han inte vågar släppa ut. Han vågar inte prata, vågar inte känna och kan för sitt liv inte förstå eller acceptera min problematik. Jag vägrar att känna mig misslyckad. Har försökt förklara det som är obegripligt, men ”det är int lönt att förklara för nån som int begrip”. Så där är vi. Jag vill inte känna mig misslyckad i hans ögon, sånt blir man också lite förbannad över. Det är ju inte så att han är perfekt… men som du skriver, det är så lätt att peka på någon med beroendeproblematik.
Tack också Sattva och Varafrisk för att ni tittar in. Ni är så fina båda två!

@Sattva Riktigt gött att du mår så bra!😍 Jag håller med de andra, skriv på bara! För egen del har det varit en del i mitt nykterhetsarbete att skriva om positiva saker som jag upplever med att vara nykter. Att vara stolt, glad, positiv och tacksam för alla fördelar som jag har fått uppleva med det nyktra livet har varit grunden till att jag mår som jag mår i dag och aldrig någonsin vill dricka en droppe alkohol mer.

Men jag förstår mycket väl vad du menar med att basunera ut sitt välmående. Har känt samma sak flera gånger själv tidigare.

Kram

@Lim Kramar i massor till dig ❤️ Hoppas att du får tid att bara vara på semestern också.

Kram 🐘

@Torn Tack för tipset! Drygt att ramla av och försöka ta sig upp igen 😫

Kram 🐘

@Ensam1984 I hyfsad närtid har jag också blivit betuttad, så där lite lagom. I dejter som senare visat sig inte vara betuttade tillbaka. Och det gör SÅ ont. Det känns som jag lagt mitt hjärta på en tallrik till dem, och de vill inte ha det. Jag har gråtit och förbannat och druckit. Mycket vin.

Det finns inga genvägar. Man ska bara igenom det. Gråta, förbanna, men inte dricka. Musik har hjälpt mig. Timbuktus låt ”Resten av ditt liv” har jag spelat på repeat bland annat. Men i ditt fall vet du inte om han är ointresserad. Han har inte sagt det tydligt. Du får avvakta, gråta, förbanna, springa, spela musik. För varje dag blir det lite lättare. Lite.

Kram 🐘

PS. När jag slutade dricka så slutade jag också dejta. Mycket lugnare så här. Men en dag vågar jag kanske prova dejtandet igen. För man måste våga för att vinna.

@Andrahalvlek Jag testade att paddla SUP förra året. Jag upplevde det inte som så svårt att hålla balansen när vattnet var lugnt. Men när det drog förbi en båt som gav rejäla svallvågor var det värre.😂 Så håll koll på eventuella vågor är mitt tips.

Kram

Charlie, andrahalvlek och misslyckad: stora kramar till er ♥️♥️ Förstår dig miss lyckad... Känner samma sak ibland.

Jag har semester nu och har haft det i några dagar. Idag har jag varit så låg och nedstämd.

Det händer ju saker hela tiden i livet och mycket har hänt detta år. Jag har barn med diagnoser och svårigheter och jag har kämpat så mycket. Mina barn kämpar. Och jag har mirakulöst nog klarat av allt. Men nu idag är det som om årets stress och ångest sitter i väggarna hemma och skriker åt mig. Jag känner mig så ledsen och grå.

Packar för att åka till stugan. Var där nyss men behövde åka hem en stund för läkarbesök.
Måste fly. Miljöombyte är bra. Egentligen älskar jag mitt hem men idag är det som att jag flyttstädar nästan. Tänker att jag om några år måste flytta härifrån. Starta om lite. Inte långt bort men kanske en annan stadsdel i alla fall. Vi får se. Det kanske bara är nu jag känner såhär.

Men i alla fall. Det sjukaste. Jag fick en sån stark känsla av att vilja döva allt. Antingen slå mig själv med en hammare eller ta någon drog. Övervägde i några minuter att skita i hela nykterheten för en kväll och dricka nåt. Men jag sansade mig förstås. Jag vet att allt skulle bli 100 procent värre av det. 100 procent mer ångest. Men ändå. Tänk att få stänga av en stund. Men det tåget har gått redan. Alkohol stänger inte av rätt saker ändå. Det stänger av vissa saker men sätter på andra. Ingen idé att ens prova igen.

Som vanligt hjälper det att skriva här. Känner det redan ♥️

Många kramar till er där ute ♥️

Idag har det regnat. Det gjorde ingenting. Jag har chillat, chillat, chillat. Och chillat lite till. Sen tog jag en höneblund. Var inte riktigt pigg efter en timmes sömn, somnade om ytterligare en halvtimme. Sen gick jag i skogen cirka 10.000 steg - och som jag gick vilse, trots att jag hade karta med mig 😂 Inte riktigt vilse, jag gick ju åt rätt väderstreck och kom till slut ut ungefär där jag hade tänkt, men mycket till stig var det inte. Mycket högt gräs var det. Blött gräs.

Efter det gick jag och badade, hittade faktiskt en vik utan alltför mycket algblomning. Då hade det spruckit upp rejält och solen återvände. Sen satt jag på världens minsta veranda, mindre än min balkong, och såg solen gå ner bakom trädlinjen. En magisk kväll 🤩 Även självsam. Faktiskt. Jag fotograferar efterhand saker som jag ser och upplever och delar med mig till döttrarna, så på ett sätt är de med mig ❤️

Två nätter är lagom, nu längtar jag hem lite. Jag är otroligt hemmakär egentligen, men lever efter mottot ”för mycket och för lite skämmer allt”. För att uppskatta hemma behöver man vara borta ibland. Tyvärr får jag dock inte sova hemma imorgon, då har jag lovat att sova hos dottern.

Och innan dess ska jag paddla SUP 🤩 Har kollat filmer på youtube hur man ska tänka för att få bästa balans. Stå på knäna och paddla för att få upp lite fart, sen sätta händerna framför sig och resa sig sakta. Fötterna brett isär och stå mitt på brädan. Blicken mot horisonten. Precis som med en cykel blir balansen lättare att hålla när brädan rör på sig framåt i stadig fart, och farten blir högre om brädan är välpumpad. Precis som med cykeldäck.

Det blir nog bra det här, jag kan inte blir mer än våt liksom. Och finns det ”publik” i viken jag ska till får jag väl bjuda på vurporna, värre saker har jag bjudit på. På fyllan inte minst, jösses vilka vurpor jag har gjort då. Och skrattat gott åt, det gör jag imorgon också.

Kram 🐘

Usch, jag är inte ett dugg avundsjuk… eller jo kanske, för det är blandade känslor. Men just det där att kastas långt tillbaka i tiden och hur det var då. Det känns jobbigt! Å andra sidan så är det ju också den där levande känslan man har. Hoppas han hör av sig igen. Och det kan finnas sjukt många orsaker till att att han inte hör av sig. Nyseparerad, barn, rädsla. Två dater är ju trevligt.

@Sattva Så glad för din skull 😍 För din och din mans skull!

Självklart ska du skriva när du mår bra. Det du plågas av nu är sammma sak som när folk får dåligt samvete för att de har klarat sig helskinnade ur en olycka. Inte sjutton hjälper det dem som har skadats ett enda dugg att man har dåligt samvete för det? Tvärtom ska man man vara glad och tacksam 🙏🏻

Att bli nykter är faktiskt snudd på att jämföra sig med att man klarat sig helskinnad ur en naturkatastrof, översvämning eller nåt. Man har sluppit drunkna i spriten, för att man lärde sig simma ordentligt. Och hade på sig flytväst. Det är ingen gåva du har fått droppat i knät, du har verkligen slitit för nykterheten. Jobbat på som sjutton med ditt mindset, vilket är helt nödvändigt.

Kram 🐘

@Sisyfos Det tror jag också 😍 Nu, nu, nu är ett skönt sätt att förhålla sig till livet.

Kram 🐘

@Sattva Vi skrev ju för en tid sedan att vi kanske inte skulle skriva i varandras trådar pga att vi feltolkar. Men vill gärna säga att jag tycker absolut inte att du ska ha dåligt samvete…när du och övriga skriver som har varit nyktra en längre tid om hur ni mår mm så längtar jag att komma dit.

Må så gott🤗

@Ensam1984 skrev:"jag kan inte ta på mig att andra ska förändras eller ändra sig utifrån mig. Men jag kan skapa det jag vill ha så länge jag är medveten."
Finns mycket klokskap i de orden.
Bra jobbat Attan. Sinnesrobönen älskar jag. Just det där med förstånd att inse skillnaden … den får man jobba lite med.

Låter som en mysig semester AH. Du får rapportera om din SUP sen.
Dricka på semestern har aldrig varit min grej, men nu ser jag verkligen fram emot att göra roliga saker på semestern. Har verkligen landat mentalt i att inte ständigt vara på väg. Tror att det blir bra.
Ha så mysigt!

Åh vilken otur att hundarna inte gillar båtutflykter.
Äh, det måste väl vara lite balans på forumet, så fortsätt du att må bra. Alla kan ju inte må dåligt och man får turas om att lyfta. Blir mycket enklare så. Häftigt att mannen din också nästan slutat av bara farten. Pratar ni om om han också mår bättre?
Låter så mysigt med båtturer. Det ska jag också ägna mig åt?