Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det finns ju inga negativa konsekvenser med att inte dricka, och att dricka är inte ett alternativ om man vill må bättre.

De senaste dagarna har jag bara känt mig så bitter. Bitter att jag inte klarar av att dricka normalt och inte kan få ha det som litet helgnöje... som min man t.ex...

Känner mig bitter av konsekvenserna att mitt drickande också, sitter här 20 kg tyngre än när jag inte drack och tränade mycket. Alkoholen gjorde att jag gick upp allt igen, och sen har jag dessutom tröstat mig med socker sen jag fick barn och ännu mer när jag slutat dricka. Känner mig tjock och oinspirerad av allt. Har försökt ta tag i det där med vikten också, så nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte får ha ens det lilla nöjet kvar :( Känner mig skittrist, och har svårt att vara i fas med min man som vill umgås på kvällarna. Han är så fin och säger att han älskar mig precis som jag är, men jag känner mig som en överjäst grå limpa...

Träningen hjälpte mig att hantera mycket stress innan, men jag är så trött, så trött just nu och min son är inne i en riktigt mammig fas och har ett väldans humör... så det är svårt för mig att ens få borsta tänderna i fred.

Det blev ett riktigt gnällit inlägg det här. Jag vet att det går över, men det är så trist och skitjobbigt att behöva hantera sådana här dagar utan sina invanda försvarsmekanismer (alkohol, socker, mat)!! Blää, är det såhär "vanligt" folk lever, bara bita ihop och vänta tills det går över?

@Talaren Skönt att Din man är restriktiv i alla fall. Hos oss är vi lika glada i öl och vin båda två, och tar en av oss så hänger den andre på.
Fast jag mentalt ställt in mej på att ”inget vin till söndagsmiddagen” så står vi där, medvetna om att vi borde låta bli, men visst vore det gott med ett glas, ja som på sista raden blir 2,5 glas.
Men jag är nöjd över att jag kommit dithän att det är tvärstopp på att smygsupa i källaren nu i alla fall 💪 Inte ovanligt, att förutom öl och vin ihop med frun, att jag spädde på med 20 cl starksprit i källarn.
Somnar då framför TV,n och sover ytligt och vaknar vis 3, ångest och mår illa när jag går upp.
Kan inte ha det så längre.
Ha en fin helg!

@Magnus skrev:"När det gäller anmälan angående oro för barn så är det något som vi alla i de flesta fall vill ska finnas. "

Faktiskt inte, det har gått för långt. Man skyller på barnen och tar den vägen igenom för att nå fram. Frustrationen över att inte nå fram är så stor ibland att det är det spåret man använder. Här kan många trycka på en avtryckare. Granne, vän, läsare på en blogg, farmor, dagis etc. Vem som helst. I min mening har det gått inflation i detta. Det är inte bra för någon. Det jag efterfrågar är att man tänker en extra gång på syftet och vad man vill uppnå?

I vårt fall var det en läkare. Han hävdade att han var tvungen. Sedan bar det av. Ingen tänkte på all skam. Inte ens idag är det någon som bryr sig. Det borstas bort. Man hade på flera nivåer enbart fokus på min mans ord. Mitt var ointressant. Jag var redan dömd. Jag var alkis.

Om man tänkt på syftet. Allt pekade ju mot mitt alkoholmissbruk i all hantering. Här fanns inga nyanser och dokumentation innehöll dessutom grava felaktigheter. Då alkohol var det enda soc och alla övriga tog sig an. Då får man fråga sig. Bidrog de till att det upphörde? Vem äger rätt att besvara den frågan? Är mitt ord betrott här? Är det ens intressant?

Jag svarar absolut nej på den frågan. De bidrog och bidrar än idag till ett trauma.

Jag efterfrågar att man försöker sätta sig in i vad som händer med en människa när man anmäler. Om nu syftet är att få någon nykter? Att göra det inför ens barn. Att göra det inom ramarna för samma system som kan trigga igång att barnen tas ifrån en sätter en enorm press på någon som försöker bli nykter. En som redan ligger på gränsen.

Sedan är det nog så att de som anmäler inte alltid har just alkoholen som ett grundsyfte. Ens partner kan vara så frustrerand att de tar detta tillfälle för att trycka till. Få sin röst hörd och gråta ut. De är ju per definition medberoende. De klarar inte själva sätta gränser. Så jag förstår det behovet. Stöttar det. Men att göra det under de första skälvande dygnen när man försöker bli nykter är i min mening grymt. Fräckt tom. Här borde soc vara beredda och tänkt till så att processen tar höjd för detta. Nu tror jag inte ens man tänker på det. Att det finns med som en komponent när man rullar ut processen.

Om det då sker inför ens barn sätter man ju igång ett maskineri av saker som man inte från soc sedan tar ansvar för. De ska ju hantera barnen säger de...

Att även systemet är byggt så att man bygger ihop stöd och straff i ett gör det i min mening kontraproduktivt. Hur många sitter kvar i källaren och dricker ensamma på grund av just denna orsak?

Hade det inte funnits en poäng att strunta i soc och istället fokusera på att hitta en process som den med problem skulle känna sig hjälpt av? För att komma åt problemet? Vi pratar om barnen att det är därför men det är ju inte det man fokuserar på sedan. Det är ju missbrukaren.

Om syftet är nykterhet. Vi vet ju alla hur alkohol bidrar till konflikter och dysfunktionella familjer i bisats. Ge den beroende mycket mer utrymme att komma tilltals. Utgå ifrån den så den känner sig trygg. Nu är det tvärt om! Systemet före individen. Systemet är byggt för medberoende inte missbrukare. Detta trotts att nyckeln till förändring bygger på att man får med sig missbrukaren.

Jag har sett att ni anser att jag borde tagga ner så jag gör ett försök till för att förklara mig. Jag vet dessutom att jag är långt ifrån ensam om mina tankar. Frågan är bara om man är beredd att på riktigt granska systemet och dess effekter? Om man är beredd att öppet fundera över vad det är vi håller på med eller om det är viktigare att hålla fast vid det vi har? Ett gammalt system som är i rullning och skulle kosta massor att genomlysa från grunden?

Frågan i tråden är viktigt. Här finns det uppenbarligen folk som är osäkra. Detta i en tid när all energi borde läggas på ett system som stödjer den med problem att bli nykter och undanröjer alla sidospår.

Dag 58. Skön känsla att vakna nykter det är ingen fylla som slår det. Det känns som det blir bättre och bättre.

I början är allt en kamp, gå upp ur sängen
lyckas somna äta, klara av att umgås med andra våga se människor i ögonen mm
Sedan kommer dem rosa molnen kapitulationen sorgen av att valet att ta bort ens kompis (Alkoholen)
Blandat med euforin i värdet i kampen
Identitetskrisen vem är jag nu?
Ilskan glädjen sorgen förvirringen
alla dessa känslor
som jag inte känt på samma sätt innan
inte lika starkt lika naket

40 dagar senare är det lite bättre för varje dag, kom på mig själv på kvällen att jag inte hade tänkt på A på hela dagen

NA och AA mötena och människorna där har varit helt avgörande för mina första 40 dagar och möjligheten att få skriva här
och ta del av andras texter!

Början på en resa en nykter resa med dessa dagar som en början

#HejaOss

@vår2022 @Sattva Varmt innerligt tack🥰🙏🏻

@Källarmannen tack för svar. Min man är tack och lov av inställningen ”man dricker när det är fest” annars skulle jag förmodligen dricka lite varje dag jag också. Händer ibland (oftare förut) att jag dricker en flaska vin någon vardag och det funkar, dvs. blir inte för full, dricker flaskan under många timmar, men försöker låta bli då jag vet att min man misstycker och jag känner att det bara är onödigt. För mig är det fester som är det stora problemet egentligen, blir för ivrig och sveper i mig alkohol. Jag får ett märkligt beteende, blir gränslös och drabbas av minnesluckor med ångest och skam som efterrätt. Tack och lov har jag inte heller misskött jobbet någon gång pga alkohol. Känner dock att jag är låg på jobbet ibland pga jobbiga känslor efter fyllefester.

@Talaren Du gör helt rätt som skriver av dej. Bara det kan göra gott helt klart. Jag kämpar med min konsumtion som ofta sker hemma ihop med frun som också dricker för mycket. Vi blir aldrig skitfulla, vi sköter våra jobb osv. Men tar lite alkohol typ varje dag. Sen har jag ofta smygsupit i källaren, men idag så har jag låtit bli, så skönt, lite vin till maten och en whisky med en folköl, men inga källarsupar. Önskar Dej lycka till och så kämpar vi på 💪

Ångest…var ute med vänner förra helgen och hade sen hemmafest med samma gäng dagen efter. Fredagen med utgång gick bra men hemmafesten spårade ur totalt för mig, kommer knappt ihåg någonting och låg bakfull i två dygn efter med kallsvett och ångestattacker. Nu är det fredag igen och jag är nykter, får nästan panik av tanken att dricka men vet att denna känsla, tyvärr, kommer försvinna. Jag skäms och känner mig som en andra klassens medborgare och vet ganska säkert att de jag umgås med sitter och diskuterar mitt beteende på fyllan bakom min rygg. Jag vill verkligen inte leva såhär och är även rädd att mista mitt umgänge om jag slutar dricka. När jag hade min nyktra period förra gången så märkte jag att inbjudningarna slutade komma ganska raskt, dels för att vissa inte vill dricka bland nyktra människor samt delvis för att jag inte ville gå på bjudningar lika ofta som när jag drack. Behövde bara skriva av mig lite för jag har såna panikkänslor i kroppen och hoppas att det kan lätta lite om jag delar med mig.

@ISE Läste precis din tråd. Försökte förstå vad din rädsla kom ifrån? Kommer själv ifrån en väldigt liten stad. Alla känner alla. Att gå till sjukhuset där... aeh... Vet inte vem som skulle gjort det? Det skulle direkt bli samtalsämnet på stan. Skulle sprida sig som en löpeld så som alla andra rykten. Det är verkligen sant. Små städer är något helt annat.

Den lilla stan jag kommer ifrån dracks det dock friskt. Hembränt flödade. Så skulle jag åka tillbaka är det nog väldigt många har fastnat. Rädslan för ryktesdrev skulle jag dock tro gör dem väldigt ensamna i sitt drickande. Galet & kontraproduktivt på alla sätt men kan verkligen sympatisera med det.

Alltså det går ju att bli nykter helt på egen hand med. Frågan är nog snarast vad känner du att du vill ha för stöd? Vad tror du på? Fungerar dessa forum eller behöver du mer?

Alla vi alkoholister som inte bor i storstadsregionerna har en mycket brantare uppförsbacke mot att söka vård än ni i sthlm eller gbg. Det är sanningen,

@Lora @LauraE Vi vet, tyvärr. Styrka till er.

Dag 6 - fredag. Vindagen nr 1 för mig. Och efter en hård jobbvecka hade det varit skönt att bara få glida in i någon sorts dimma och bara koppla bort hjärnan.
För en stund.
Sen vet jag ju att ångesten skulle komma. Bläk. Nej det blir inget.

För @vår2022 du har så rätt! Jag ska dränka de negativa känslorna i positiva och förra mig åt hur bra jag kommer att känna mig som nykter. Hur skönt att vakna i morgon och dricka mitt kaffe. TACK för påminnelsen!
Nu ska jag ha en mysig, avkopplande fredagskväll. Med kombucha!
😸💕

@Magnus Tack för ditt svar. Jag har tagit del av undersökningen. Besvarat den och även angivit mitt nummer för att delta. Jag ville verkligen delta. Jag ville hjälpa till. Man fick fylla i när man var tillgänglig för uppföljningssamtal. Jag gjorde det men ingen ringde. Detta var vid jul.

Det finns en podd. Under ytan. Flera avsnitt som handlar om vårdnadstvist. Det märkliga med den är att inget tagits upp i media. Faktiskt otroligt märkligt med tanke på innehållet. Där finns en rad inspelade samtal i alla instanser inklusive med domare som lämnar mycket övrigt att önska. Farligt att inte bemöta och borsta bort när podden finns där och lyssnas av massor. Inger inget gott förtroende för systemet precis. I alla fall inte hos mig som är otroligt trött på locket på.

Jag tror inte man tar sats som @LauraE om det inte finns en reell anledning. Jag vill se att man klarar att förhålla sig neutralt och professionellt till henne baserat på hennes erfarenheter. Att man fångar upp henne och övriga. Att man gör något! Det krävs en riktig kraftsamling att våga uttrycka sig som hon gjorde. Att hon skriver att hon vet hur det är. Att hon känner massor inom vården. Hon kanske har en poäng där hon befinner sig? Hon är ju så otroligt tydlig med sin rädsla. Den kan man inte bara vifta bort. Inte bara hon - det finns ju fler här som uttryckt oro för vården. De kan ju ha en poäng? Vem kollar upp det? Karolinska tex. Det är ju ganska känt att de har grava problem i ledningen. Så ni får ursäkta. Jag är inte förvånad över att det bubblar över. Snarare förvånad att man inget händer.

Det måste finnas utrymme för individen före systemet. Hon ska inte behöva leva sitt liv så. Har hon inte sagt nog för att någon ska ta sig an henne på riktigt och faktiskt komma fram till en process där hon har förtroende? Varför inte kontakta nu och bolla med henne? Vad mer krävs? Vad är alkoholhjälpens funktion här?

Vi är inte speciellt skolade på att fånga upp riktigt trängda personer. Det blir lite låt gå. Det är tröstlöst att gång på gång försöka ta upp saker men det blir ingen förändring. Ingen orkar på riktigt lyssna och är redo med papper / penna att hitta lösningar. Man kommer inte tilltals och blir bortviftad. Det tär på en.

Här finns ju även en guldgruva i form av input. En undersökning är säkert bra men jag tror redan vi har en hel del info att oavsett den undersökning som nu pågår. Visst har ni väl dragit vissa slutsatser här hos Alkoholhjälpen om saker som inte fungerar i systemet? Förslag på hur man kan utveckla samhället baserat på info även från detta forum?

Borde finnas en standardiserad process med utvärdering av soc med. Ett tungt och dyrt system där skattebetalarna borde kräva att det uppfyller det man avser. Det är ju hur många somhelst som trillar igenom systemet. Fråga dem. Var detta till hjälp? Vad skulle du föreslå som förbättringar? Vad gav bäst stöd etc. Då får man en gedigen databas. Ser om man täcker upp en lagom mängd eller om det gått inflation i systemet. Gör den online. Det var förslag...

@GrusGrus angående dina frågor så skulle jag säga angående 1 säga att det ska gå att ha kontakt med specialistvård utan att primärvården känner till det. Jag skulle rekommendera att du ringer till mottagningen anonymt först och frågar hur du gör för att säkerställa detta. Du bör sedan vara försiktig med att lämna samtycke till hela din journal. Det ska endast behövas i särskilda fall. Tyvärr kan du inte vara anonym inom sjukvården. Däremot har en del socialtjänst och kommunal verksamhet möjlighet till visst samtalsstöd anonymt.

När det gäller 2. så är sjukvårdens sekretess är ganska omfattande och det krävs annan lagstiftning eller ditt samtycke för att bryta denna. Jag vet tyvärr inte vad som gäller säkerhetsklassade uppdrag. Om det är en myndighet gör den bedömningen, så kan det vara så att de har laglig rätt att ta del av din journal. Men även detta bör du kunna få tydlig information om innan.

@Agnes123 Jag har druckit hela mitt liv, precis som du. kanske en gång i veckan och var annan eller tredje har jag inte kunnat sätta stopp alls utan druckit allt, gjort bort mig (tror jag), minns inget och en kolossal ångest dagarna efter. Jag har nu kommit fram till (efter hundra försök att dricka måttligt) att just jag inte klarar det. Alla är inte lika beroende, alla kan bli beroende och en del är helt enkelt redan beroende. Så lyssna till dig själv, tycker jag. Kanske din man är orolig för att det inte ska bli lika "roligt" att dricka själv, men han har nog inte en susning om vad det kan betyda för dig om du fortsätter att dricka. Om man inte blir glad, lycklig och har kul med alkohol, så varför ska man dricka?
Och det finns människor här som dricker eller druckit varje dag. Alla kan hamna där. Jag har insett att jag har roligare utan eller bättre, då den ångesten jag får är hemsk. Inte alls värt det. Tvärtom. Hoppas det går bra! :) :)

@Lora Vi ber om ursäkt om vi har varit otydliga. Ni har rätt till era upplevelser och er kritik av hur vården har behandlat er. Att vi har skapat möjligheten till anonym hjälp via nätet är bl a för att personer som har negativa upplevelser, eller som är oroliga för negativa konsekvenser ska kunna börja så här. Just nu håller vi faktiskt även på med en vetenskaplig studie för att förstå olika hinder som finns för att söka hjälp. Ett av syftena med att göra detta är att kunna påverka vården i en positiv riktning. Om någon av er skulle vilja delta i denna undersökning så kan ni läsa mer här: https://redcap.ki.se/redcap/surveys/?s=RLRWMM47Y4DRJ3KK

Som bl a @LauraE beskrivit så anmäls oro för barns situation till socialtjänsten. Det är en laglig skyldighet i vården och ska inte blandas ihop med om vårdpersonal sprider uppgifter om en persons alkoholproblem till andra som inte är inblandade i denna vård. Den typen av informationsspridning eller läsande i andra enheters journal är olagligt. Det är så klart inte mycket till tröst om det har drabbat dig. Jag uppmanar er dock att anmäla det om det händer. Det är också bra att som patient vara försiktig med att ge vårdpersonal eller andra tillstånd att titta i alla journaler. Det är inget som de heller ska begära utan att tydligt förklara varför. Vi arbetar aktivt med att utbilda vården i alkoholfrågor och då bl a att alkoholvanor inte får vara ett skäl att neka vård.

När det gäller anmälan angående oro för barn så är det något som vi alla i de flesta fall vill ska finnas. Om t ex ditt ex gör saker som kan påverka ert gemensamma barn, så är det bra om någon får reda på och kan ställa frågor om det. Samtidigt så måste detta kunna göras utan att socialtjänsten utsätter någon av föräldrarna för starkt obehag eller mer utsatthet (som ni beskrivit). Det låter direkt olämpligt att kanske t om olagligt eftersom varje förälder har rätt till sin egen sekretess i förhållande till den andre föräldern.

Samtidigt är syftet med Alkoholhjälpen främst att hjälpa personer att ändra sina alkoholvanor. Som några användare påpekar så finns det många människor som söker och får bra hjälp av sjukvården eller socialtjänsten och där sekretess och integritet hanteras på ett bra sätt.

Vänliga hälsningar

Magnus
Rådgivare på Alkoholhjälpen

@Lora
Jag tycker att du ser påhopp där ingen sådan avsikt finns, åtminstone inte i mina inlägg. Då blir de svårt att diskutera brister nyanserat så som du efterlyser. Jag retar mig på när någon säger att de vet hur det funkar inom vården. Det är som när en lärare säger att de vet hur skolan funkar. De vet hur deras egen skola funkar, men för varje dålig skola finns minst lika många bra. Men av någon anledning är det ofta de negativa rösterna som hörs mest och om man inte håller med upplever de det som nån sorts kränkning och skruvar upp tonläget. Då blir det lätt tyst om man själv ogillar när det blir hetsiga slå-i-huvet-diskussioner. Systemfel, ja, visst kan det vara så. Det blir naturligtvis osäkert när individer tar beslut. Men det är svårt att hitta andra alternativ. Kanske skulle det alltid krävas en second opinion för att göra orosanmälan? En sak är du och jag överens om, skam lägger hinder i vägen och förstör. Jag har som du varit öppen med varför jag inte dricker längre. Kanske är det så man släpper skammen, berättar för en person i taget, bygger vidare på den trygghet som ett gott bemötande ger.

@Challe2022 Detsamma!☺️

@Återfallaren Å vad skönt! Hann bli lite orolig… Kul att du klarar dig så bra!🥳🙏🏻👍

@Me Som sagt finns inget att skämmas för. Vi är alla mer eller mindre beroende. Jättebra att du skriver här och tar all hjälp du kan. Det är starkt och modigt, tycker jag. Ha en fin helg🙏🏻❤️🙏🏻

@Me Så bra att du har en plan. Lycka till 🥰🙏🏻❤️

@LauraE Starkt av dig att stå upp. Inte bara en gång. Utan gång på gång. Det blir ofta väldigt ensamt när man driver förändring. Kanske märkligt att just jag skriver... Är bara så himla van vid att det blir tyst när man ryter ifrån. I hear you sister 🤗!

@Rosette Jag vill påminna om att vi har yttrandefrihet i Sverige. Denna text blir styrande i debatten med andemening att bromsa densamma utan att för den delen lyssna, resonera, besvara och i yttersta fall bemöta kritik. Jag vänder mig mot att ni lindar in resonemanget på det sättet. Förväntar mig mer av personer som jobbar i dessa forum.

Ingenstans går det att utläsa att man tar till sig av de brister som nämns. Ingenstans utläser man att det ens finns brister / systemfel att ta tag i. Det slätas snarare över som att det kan ha blivit fel i vissa fall. Sedan blir det lite locket på.

Är evinnerligt trött på locket på attityden. Nu går vi vidare. Skulle mycket hellre se att man kan ta till sig av kritik som framkommer, resonera och jobba igenom densamma. Inse att alla system defakto har brister. Finns inga förträffliga system.

Jag väljer att skriva samma sak här som jag skrev i mitt föregående inlägg i min egen tråd för ett par dagar sedan.

” För min del, kan jag inte söka vård av flera anledningar (jobbar själv i vården dessutom). Jag vet hur saker och ting fungerar. Jag vill inte ta dem konsekvenserna, då dör jag hellre. Risken för anmälan till soc är stor (vissa läkare anmäler för minsta lilla) och jag vill inte bjuda min exman på detta. Vi har ett gemensamt barn och han vill mig detta. Han var mycket elak och vill se mig sluta såhär. Jag vägrar bjuda honom på det. Jag tycker det är helt sjukt. Man pratar om sekretess i vården, men det är skitsnack. Kommer en anmälan till soc så får även den andra vårdnadshavare information om ens tillstånd. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Exempelvis, jag blev våldtagen en gång för tre år sedan (jag var absolut ej påverkad/full eller what so ever). Jag var påväg hem från jobbet. Mitt barn var på sin pappavecka. Så jag sökte vård för dokumentation och polisanmälan. Men så har vården en rutin att alltid göra en orosanmälan vid våldtäkt. Så min exmake fick reda på precis allt, han som själv utsatt mig för skit en gång i tiden. Sen kommer han med nedvärderande kommentarer till mig att det var rätt åt mig osv. Så vården, sekretess och allt är åt helvete. Jag tog kontakt med sjukhusadvokaten och ifrågasatte detta, jag gjorde en ivo anmälan och fick rätt att driva det vidare. Men jag var i så dåligt mentalt skick att jag inte orkade.

Därför har jag ingen möjlighet att söka vård. Jag vet att min exmake kommer börja att trycka ner mig igen, mobba mig, skratta åt mig och säga att jag är nobody utan honom osv. Jag kommer återigen bli djupt deprimerad och vi är igång igen. Jag vägrar bjuda honom på detta. Plus att jag känner de flesta här i vården. Jag har ett brett kontaktnät. Jag förstår de som inte vill/vågar söka vård. Finns så många anledningar och det är så synd. Jag tänker att så många fler hade kunnat räddats och fått hjälp om man hade vågat. Exempelvis, kommer jag aldrig mer söka vård om jag blir våldtagen igen. Så är det bara. Så jag tror att man måste göra om systemet till det bättre. Det finns stora brister här i mycket! Skulle gynna både individen själv och samhället i stort om folk söker. Men nu är det vad det är. När jag blir tillräckligt frisk och orkar så har jag full möjlighet att dyka in i dessa brister och försöka driva till en förändring så att fler vågar söka. Jag har full insikt, både som patient och vårdpersonal. Just nu försöker jag att bli frisk på egen hand och med hjälp av denna grupp samt aa. Funderar även på att söka vård utomlands, håller på att planera för det. Där är jag anonym iaf.”